Filmrecension: Apflickorna

Apflickorna
Lisa Aschan, Sverige

15-åriga Emma bor ensam med sin pappa och sin 7-åriga lillasyster Sara. När Emma möter Cassandra genom deras gemensamma intresse för ridsporten vaulting (en sorts gymnastik på hästryggen) påbörjar de en märklig relation fylld av brutala fysiska och 
psykiska utmaningar, där en mängd gränser överskrids. Parallellt får vi följa Saras insikt om sexualitet och kärlek ur en sjuårings perspektiv.
Det här är en mycket märklig film. Jag ska inte säga att de lesbiska och light-bondage kryddade undertonerna går mig förbi, men de drabbar mig inte speciellt hårt, vilket mest gör filmen en smula märklig, men dock fascinerande, i mina ögon. Spelet mellan Emma och Cassandra är lite kittlande, men det ligger liksom mest och pyr och blir inte speciellt provocernade i mina ögon.
Bättre är det då med historien om Sara. Här känns det verkligen som om regissören vågar ta sig an någonting man sällan ser på film; hur ett allt mer sexualiserat samhälle tvinga in barn i idel märkliga situationer där de vuxnas förväntningar och regler oftast går helt mot varandra. Väldigt intressant, snyggt presenterat och alldeles lysande skådespelat av den unga tjejen som spelar Sara.

Filmrecension: Tamara Drewe

Tamara Drewe
Stephen Frears, Storbritannien

Stephen Frears har gjort My Beautiful Laundrette. Han har gjort Farligt Begär, High Fidelity, The Snapper och han har framförallt gjort The Queen...och nu har han gjort en helt meningslös skitfilm som heter Tamara Drewe, vars manus förmodligen skulle funka utmärkt som Stefan&Krister-buskis i nån park i sommar...
Den här historien där Gemma Arterton spelar en slampig journalist som återvänder till sin hemby och rör upp massa känslor - främst hos männen på ett närliggande pensionat för författare - känns nämligen så gubbsjuk och cementerad i sina könsroller att jag inte kan ta den till mig överhuvudtaget.
Visst, det ska sägas att ett fullsatt Draken mullrade av skratt från den medelålders/pensionärsmogna publiken, men jag kan inte riktigt köpa grejen med folk som tjuvlyssnar på dass, Mamma Mias Dominic Cooper som nån form av "cool" rocktrummis, smygskickade mail och sms, en hunkig ungdomskärlek som bara väntar och genomgoda kvinnor som förlåter det mesta kontra riktiga slynor som ligger med allt och alla även om de är överåriga gubbslem. Förutsägbart, fånigt och tråkigt är ledorden.
Kanske finns det något Frears vill säga här nånstans, eller så vill han kanske bara underhålla? Vilket det än är så misslyckas han kapitalt med mig på båda punkterna. Grymt slöseri med en mängd talangfulla skådisar och Midsomer-mysiga brittiska miljöer.

Filmrecension: Hereafter

Hereafter
Clint Eastwood, USA

Det börjar med en våldsam tsunami någonstans i Sydostasien. Fransyskan Marie LeLay sveps med i de Oscarsnominerade effekterna och svävar en stund mellan liv och död. När hon räddas mirakulöst har hon kvar minnen från denna stund och hon får svårt att tänka på något annat. Parallellt börjar George Lonegan (spelad av Matt Damon) en kvällskurs i San Francisco med förhoppningen att starta om sitt liv och slippa arbeta som medium, eftersom han ser sin gåva att kunna tala med de döda som en förbannelse, och parallellt med dessa två historier blir en tolvårig kille av med sin tvillingbror i en tragisk olycka i London.
Jag avgudar Peter Morgans manus i Tony Blair-triologi (ni vet The Special Relationship/The Queen/The Deal), men när han här försöker berätta om livet efter detta på tre olika sätt så uppstår viss problematik (inte minst när han vill väva samman dem på slutet) och i kombination med Clintans sentimentala regi blir det hela en smula övertydligt och långdraget.
Nog för att här finns en del fina och starka scener (tsunamin i början, en otroligt laddad och fin scen under en smak-tävling på en matlagningskurs etc) och nog för att det är svårt att värja sig mot sentimentaliteten stundtals (speciellt scenerna med den tolvårige killen är hjärtskärande stundtals), men jag hade nog hellre sett en hel film om Matt Damons medium, och lite mera utforskat de intressanta baksidorna som skulle uppstå om nån verkligen kunde få kontakt med andra sidan.
Nu blir det hela lite långt och hela historien om fransyskan ganska onödig (förutom den småfåniga slutklämmen), men har du två timmar över för något som lite för ofta känns som en Hallmark-film på TV3 med bättre budget och skådisar, och har du lust att gråta lite och fundera över döden en stund, tja, då kan du nog inte se något bättre.

Filmrecension: Kongen av Bastøy

Kongen av Bastøy
Marius Holst, Norge

Människor, i huvudsak barn eller ungdomar, som, vanligen i historisk tid, stängs in på någon form av institution, vanligen någon form av skola eller religiös inrättning, och där utsätts för någon form av övergrepp, vanligen sexuella, mentala eller våldsamma, är nästan en egen genre numera, och jag har sett otaliga på Göteborgs Filmfestival genom åren.
Här är ännu en, denna gången byggd på en verklig historia från Norge, där pojkar i åldrarna 11-18 år i början av 1900-talet skickades till ön Bastøy (istället för till fängelse) där de fick agera billig arbetskraft under ledning av en sträng föreståndare (här spelad av Stellan Skarsgård). När den unge Elling kommer till ön blir han den förste som vågar stå upp måt föreståndaren och de andra vuxna, något som kom att få stora konsekvenser för många på ön.
Man må ha sett det innan, men med ett manus som lyckas vara hyfsat oförutsägbart inom ganska förutsägbara ramar och med några riktigt bra skådespelare bland ungdomarna (den Marlon Brando-like debutanten Benjamin Helstad och hans kompis Olav spelad av Trond Nilssen är riktiga fynd) så blir det här ändå en riktigt bra och välgjord film. Flera gånger sitter jag på helspänn och håller tummarna stenhårt för de unga killarna, och trots att det förvånar mig något så är det bara att kapitulera och erkänna att jag ännu en gång fallit för en film i instutitions-genren.

Filmrecension: Chatroom

Chatroom
Hideo Nakata, Storbritannien

Fem ungdomar med diverse personliga problem träffas på en chat och drivs till diverse dumheter ledda av chatsidans skapare William (spelad av Aaron Johnson från Kick-Ass) som har den något bisarra hobbyn att driva folk till självmord genom att låtsas vara terapeutisk.
En småspännande ungdomsfilm där alltihopa visualiseras skickligt genom att låta de olika chattrummen som ungdomarna deltar i vara riktiga fysiska rum där människor möts och kan gå ut och in ur, och som är sammankopplade genom en färgsprudlande korridor som symboliserar internet. Samtidigt klipps vi parallelt till den verkliga världen, en något blåblekare värld, där ungdomarna via datorer och telefoner kopplar upp sig mot chattarna i olika situationer.
En smart idé och ett manus som hämtat från ett avsnitt av en av mina favoritserier Skins (Hannah Murray som spelade Cassie i de två första säsongerna har en av huvudrollerna här) bidrar till en av festivalens största överraskningar hittills.
Framförallt är det den spännande historien och The Ring-regissörens snygga visualiserandet av chattrumsidén jag går igång på, och det räcker faktiskt för att jag ska släppa att manuset helt tappar bort två av sina fem huvudroller en bit in i filmen eller strunta i det faktum att de psykologiska svängarna hos några av karaktärerna kanske inte riktigt känns som om de är helt realistiska. Och visst, filmer som utspelar sig i min favvo-affär Cyberdog i Camden och som använder Mini Vivas I Left My Heart in Tokyo i en viktig scen är så klart oemotståndligt för undertecknad.
Jag gillar det här. Massa. Och jag tycker sällan internets förmåga att föra samman okända människor skildrats snyggare än här.

Filmrecension: The King's Speech

The King's Speech
Tom Hooper, Storbritannien/Australien

När den brittiske kungen dog på trettiotalet passades kronan över till hans äldste son, som dock abdikerade efter ett kort tag då han hellre ville gifta sig med sin två gånger frånskilda, amerikanska fästmö. Kung blev då istället den näst äldsta brodern, George VI, en man som stammade kraftigt och inte kunde säga en mening utan problem och än mindre hålla ett helt tal, och som nu alltså skulle leda sitt folk in i ett krig med hjälp av just tal i nya mediet radio. Lösningen blev en man av folket, en misslyckad australiensk skådespelare som mot alla odds skulle komma att bli kungens bästa vän.
Det är inte konstigt att den här filmen fått tolv Oscarsnomineringar och är toppkandidat att ta hem tunga priser för bästa skådespelare, regi och film på galan senare i februari. Den här filmen har nämligen allt som Oscarsjuryn går igång på: En man med ett handikapp i centrum (excellent spelad av Colin Firth som dessutom är "over due" för en Oscar eftersom han inte fick nån för hyllade A Single Man ifjol), snygga kostymer med kunglig glans, en sann historia i botten med stark fellgood-karaktär och - som grädde på moset - Hitler och Andra Världskriget (Oscarsjuryns favoritkrig) lurande runt knuten. Klart de köper det med hull och hår!
Själv faller jag inte lika handlöst. Jo, det är charmigt till tusen, det är bra snits i manuset och skådespelarna är (speciellt Firth och Geoffrey Rush) på topp. Historien är ett stycke intressant nutidshistoria och det är inte överdrivet sentimentalt eller smörigt på något sätt...men det blir lite för enformigt (jag hade gärna sett ännu mera fokus på kungens relation till brodern, skandalerna kring dennas abdikering och även om hela historien bygger på "Berties" egen osäkerhet om att våga bli kung, skulle man ju vilja veta om han nån gång tänkte på att han också gjorde sin dotter Elizabeth till framtida drottning) och möjligen lite för myspysigt för att jag ska köpa det rakt av.
Det är inte alls några jobbiga 130 biominuter du har framför dig om du går och ser den här filmen, och jag tror att för många är det här precis essensen av vad en biofilm skall vara, och det finns nog få människor som tycker genuint illa om den - men det finns en lång rad mycket mer intressanta bioupplevelser bara bland de tio nomineradefilmerna till årets Bästa Film-Oscar än The King's Speech.

Filmrecension: Flickorna från Dagenham

Flickorna från Dagenham
Nigel Cole, Storbritannien

I brittiska Dagenham låg 1968 världens då fjärde största Ford-fabrik, och när samtliga anställda 150 kvinnor (av 55.000 arbetare på fabriken) ledda av Rita O'Grady bestämde sig för att strejka för att få lika lön för lika arbete satte det så smånigom igång en snöbollseffekt som resulterade i lagändrigar och en världsomspännande revolution för kvinnors löner.
Av den här sanna historien har Saving Grace/Calender Girls-regissören skapat ett stycke modern feministisk nutidshistoria, snyggt tillrättalagt som de skådespelande damernas snygga sextiotalsfrisyrer och pudrat det med sedvanlig brittisk arbetarklasskomedihumor a' la' Brassed Off eller The Full Monty.
Visst, det känns kanske ibland lite väl tillrättalagt när makarna är genomgoda, chefernas fruar välutbildade comrades-in-arms och Miranda Richardsson politikerkvinna (kanske mer lik Maggie Thatcher än den Labour-minister hon ska porträttera) slänger sig med snitsiga bitskheter värda hennes drottning i Svarte Orm, och cynikern kan säkert fnysa åt element som drömmen om en snygg klänning eller kraftiga birollskvinnor som visar tuttarna och dricker whisky mellan snitsiga repliker på bred dialekt...
Jag rycks dock med i den här härliga feministiskt initiativistiska svennebannan-varianten av ett Mad Men-avsnitt, som både lyckas hylla och ifrågasätta fackföreningsrörelsen på samma gång. Det går nämligen inte att värja sig mot duktiga Sally Hawkins i huvudrollen som Rita och jag faller handlöst rakt ner i alla de snyggt orkestrerade känslofällor som filmmakarna placerar ut med hjälp av Hollywoods alla knep och knåp.
När sen de riktiga kvinnorna dyker upp i korta inslag till eftertexterna - och visar sig vara lika starka (joviliskt charmiga) karaktärer som i filmmanuset - släpper jag alla mina förbehåll och lämnar biografen glad och lycklig över att sådana här grymmar brudar en gång vågade offra allt för att ändra historien.

Filmrecension: The Troll Hunter

The Troll Hunter
André Övredal, Norge

Upptakten är väldigt The Blairwitch Project: Vi får veta att filmen vi ska se består av upphittat filmat material, att det är autentiskt och att man inte vet vilka som filmat det. Sen drar det igång med tre ungdomar som ger sig ut i det vidunderligt vackra, norska landskapet för att med handkamera försöka lösa mysteriet med en massa döda björnar som börjat dyka upp i landskapet. Här tar dock filmen en liten annan riktning en den nämnda amerikanska skräckfilmen...
...för där ungdomarna i Blairwitch snorade i kameran och vi aldrig fick se vad som jagar dem, så träffar de här ungdomarna ganska snabbt den cyniske trolljägaren Hans, anställd av norska staten för att hålla ordning på de norska trollen, och möter strax sina första troll. Filmen får därefter mera likheter med Jurrasic Park ("jagad av stora, snygga, datoranimerade bestar") än Blairwitch, samtidigt blandat med lika delar John Bauer och Bröderna Dahl (ni vet de som jagade professor Drövels hemligheter på 80-talet), och den tar sig an trollen ur en botanisk och ekologisk vinkel (med hjälp av Otto Jespersens trolljägare) som är mycket rolig och underhållande.
Sammantaget är det en väldigt lyckad mockumentär som med sitt schysta tempo, sina skojiga förklaringar om trollens liv och leverne och (framförallt) sin sköna humor förlåter en hel del logiska luckor (och då menar jag inte att den de facto handlar om troll) och en viss enformighet. Den borde snart vara på väg mot svenska biografer och förmodligen mot en amerikansk nyinspelning (säkerligen långt mycket blodigare, mer actionspäckad och med bättre effekter - men helt utan charm och norska fjordar som tar andan ur dig). Helt klart en lyckad fredagsfilm.

Filmrecension: Abel

Abel
Diego Luna, Mexico

Den nio åriga Abel slutade prata när pappan lämnade familjen och blev så sjuk att han fick läggas in på sjukhus. När hans mor bestämmer sig för att ta hem honom på försök börjar han plötsligt att prata igen - men har då börjat tro att det är han som är pappan. Av rädsla att han ska halka tillbaka in i tystnaden bestämmer sig mamman och hans två syskon för att låta honom hållas, något som kan vara nog så svårt utan komplikationen att pappa plötsligt kommer tillbaka.
För några år sedan var Gabriel Garcia Bernal på filmfestivalen med sin film Deficit, en helt meningslös skitfilm om du frågar undertecknad. Det kan man däremot inte säga om den här filmen gjord av hans Din Morsa Också-medspelare Diego Luna.
Luna lyckas nämligen få den här i botten så djup tragiska filmen att bli fylld till bredden av humor och värme, utan att någonsin tappa fokus eller driva med karaktärerna. Skådespeleriet är alldeles lysande, speciellt från den unge Abel spelad av Christopher Ruíz-Esparza och av hans lillebror Paul (spelad av hans verkliga lillebror Gerardo Ruíz-Esparza), och de knappa nittio minuterna har inte en onödig sekund fram till det oförutsägbara slutet.
Gripande, roligt, sorgligt om att vad som egentligen är en bra eller en dålig förälder, och en lysande film att börja årets festival med.

Filmrecension: Dogtooth

Dogtooth
Giorgos Lanthimos, Grekland

Filmen som vann sidosektionen i Cannes och huvudpriset på Stockholmfilmfestival är inte nog inte lättmält för den som gillar sina filmer politiskt korrekta, utan visst motstånd, och uppbyggda enligt klassiskt Hollywoodskt berättarsnitt. Klarar man däremot av att se någonting väldigt annorlunda som griper tag i en från första rutan, som bombaderar ditt huvud med frågor och vänder upp och ned på vad man får visa och inte visa på film och som blandar känslor och stil från regissörer som Michael Haneke, Roy Andersson och Lars von Trier (samtidigt som det känns väldigt eget), ja då är den här grekiska Oscarsnominerade succén om ett par föräldrar som låter sina barn växa upp instängda i en villa med stor trädgård, och som där skapar ett helt alternativt universum till dessa om omvärlden helt omedvetna ungdomar. Parallellerna till fascistiska regimer och stater som Nordkorea (här finns till och med de klassiska inövade dansnumrena för "ledaren") är knappast subtila, men det här är så fascinerande, så annorlunda, så fullständigt uppslukande att jag blir helt överkörd. Men som sagt. Du är varna. Det är verkligen, verkligen inte en film för alla.

Filmrecension: 127 Hours

127 Hours
Danny Boyle, USA

Vilken utmaning tar man sig an som regissör om ens förra film blev en enorm succé och vann ungefär alla priser en film kan vinna, samtidigt som man vet att nästa uppdrag är äran att regissera OS-invigningen i sitt hemland 2012? Danny Boyle valde att göra film av en bok om en ensam snubbe som sitter fast i en klippskreva i 127 timmar...
Inte olikt förra årets Buried, där regissören Rodrigo Cortés gjorde enmansshow av Ryan Reynolds i en låda i dryga 90 minuter, gör alltså Slumdog Millionaire-regissören här ungefär samma sak med James Franco, när han berättar den sanna berättelsen om Aron Ralston som föll ned och fastnade med armen i en bergsskrev 2003 - och som lyckades tas sig därifrån genom att karva av sig sin egen arm.
Boyle tar dock sin vana trogen ut svängarna bra mycket mer än Cortés gjorde i sin film. Visst spenderars mycket tid i klippskrevan, och visst gör James Franco (en kille som seglat upp som en av mina absoluta favorit Hollywood-skådisar) en enorm insats i huvudrollen där han pendlar mellan hopp, förtvivlan, vansinne och tillslut en enorm beslutsamhet, men här varieras fantastisk klippning, överraskande musikval, galna utzoomningar långt upp i himlen, detaljerade inzoomningar in i flaskor och som får insekter att bli enorma, feberyrande besök av Arons vänner och släktingar, flashbacks och smått absurda moment där vår hjälte leker att han är med i ett morgonprogram som gör att filmens nittiominuter går i ett rasande tempo.
Trots detta tappar man aldrig uppfattningen om hur lång tid de här hopplösa 127 timmarna kändes för Ralston, och filmen blir både känslomässig, äcklig och nästan fysiskt smärtsam vissa stunder, speciellt då under de extremt naturalistiska scenerna då han tillslut lyckas ta sig loss från den där stenbumlingen som kilat fast hans arm. Den där viktiga scenen går knappt att titta på utan att det vänder sig i magen...
En klart mindre publikfriande film än Slumdog Millionaire (och om jag ska vara gnällig fortfarande en bit ifrån hans två fantastiska första filmer) och klart mera fysiskt och psykiskt krävande - men den är minst lika vacker att se på och du lämnar biosalongen med samma känsla av hopp.

Filmrecension: Winter's Bone

Winter's Bone
Debra Granik, USA

Den här filmen - som lite får en att känna att det som att familjen i Svinalängorna nog "ändå var rätt harmonisk" och att det "kanske ändå var en rätt glad film" - om en ung, fattig tjej som tvingas ut på jakt eftersin knarklangande far, då familjen annars förlorar sitt hus om han inte dyker upp i domstol på angivet datum, alternativ konstateras död, har hyllas redan som en av årets bästa i varierande medier och förväntas plita ihop några Oscarsnomineringar om några veckor när det är dags för sådana. Gott så. Det här är helt klart en skitig, naturalistisk inblick i en helt laglös del av samhället i USA, där skådespeleriet är klanderfritt och några scener så starka att man inte riktigt orkar titta. Samtidigt får jag erkänna att jag kanske börjar bli lite avtrubbad vad gäller filmer om amerikansk white trash numera. Det börjar lite bli indiescenens motsvarighet till att filma seriefigurer i USA numera, och jag märker att jag personligen har svårigheter att engagera mig i ännu ett öde elelr att hålla i sär de olika filmerna. Klart sevärt. En grym Jennifer Lawrence i huvudrollen. Men inte hälften så originellt och engagerande som jag hoppats efter alla glimrande recensioner.

Filmrecension: True Grit

True Grit
Joel & Ethan Coen, USA

Alla som någon gång tagit del av bröderna Coens universum på film vet nog ungefär vad de har att förvänta sig av denna nyinspelning av John Wayne-western De sammanbitna från 1969. När den unge Mattie Ross - spelad av unga stjärnskottet Hailee Steinfeld - slår sig i sällskap med en tuff US Marshal (spelad av Jeff Bridges) och en nästan lika hård Texas Ranger (spelad av Matt Damon) för att hitta och hämnas på sin faders mördare, blir det nämligen en klassisk Coensk blandning av roadmovie-möten med udda karaktärer, brutalt och plötsligt våld, skruvad humor, härlig dialog och kända ansikten i var och varannan biroll. Det är kanske inget nytt under solen, och tonläget lägger alltid en viss känslomässig distans mellan mig och brödernas filmkaraktärer, men det är helt klart underhållande 100 minuter för den som saknat en riktigt "cowboyfilm" och trippeln i huvudrollen är lysande.

Filmrecension: Red

Red
Robert Schwentke, USA

Att den här filmen sopade in en Golden Globe-nominering för Bästa Komedi/Musikal är helt klart mera ett underbetyg för alla 2010 års komedier och musikaler än för den här (iochförsig småcharmiga) actionsoppan av regissören till Flightplan.
Bruce Willis spelar en före detta agent vars idylliska liv en dag upphör då värsta insatsstyrkan skjuter hela hans hus sönder och samman i jakt på att ha ihjäl honom. Snabbt inser han att de haft ihjäl en hel hög av hans tidigare agentpolare och tillsammans med de få överlenade (allihopa spelade av A-listeskådisar som John Malkovich och Morgan Freeman) och en tjej som han fått med sig av en slump (spelad av en ganska obekväm Mary-Louise Parker som känns smått felcastad) försöker han hitta orsaken till jakten och hålla sig undan från mannen som leder den spelad av Sagan om Ringens Karl Urban. Småfnissigt ibland, några helt okej actionscener och en okej film för en bakissöndag, men filmen hade helt klart fått ett lägre betyg om inte Helen Mirren ryckt upp hela filmen på slutet som astuff, åldrad agent med extremt mycket girl power. Då som först blir det riktigt roligt.

Filmrecension: Black Swan

Black Swan
Darren Aronofsky, USA

Jag hade väldigt svårt för Darren Aronofskys formövningar i Requiem for a Dream och The Fountain, men när han nu är tillbaka till extrema närbilder och skakig kamera, efter hyllade och väldigt avskalat och rakt berättade The Wrestler, för att berätta historien om balettdansösen Nina som sjunker allt längre in i galenskap under repetitionerna på Tchaikovskys Svansjön, köper jag allt med hull och hår.
Det börjar möjligen lite trevande, men med stor hjälp av en helt magnetisk Natalie Portman i huvudrollen, sugs man allt mer in i den här filmen, som friskt blandar drama, dans, thriller och skräckfilm i en ständigt överraskande blandning. Addera en charmig Mila Kunis som rivalen alternativt en möjlig kärleksaffär, Stränders Barbara Hershey som den stränga mamman och den efterlängtade återkomsten av Winona Ryder i en liten men viktig roll, och ni inser sanbbt att det här är en film full av duktiga skådespelerskor, där dock som sagt Portman briljerar och är i bild i stort sett 100% av filmen.
Det handlar om konstnärsskap vs galenskap och teknisk briljans vs naturbegåvning, men jag tror ni får störst behållning av att inte veta så mycket mer än så om en film som det gör ont i hela kroppen att se på, och som stannar kvar som en klump i magen ett bra tag efteråt.

Filmrecension: Four Lions

Four Lions
Christopher Morris, Storbritannien

Att göra komedi av självmordsbombare och extrema, muslimska subkulturer känns kanske inte helt politiskt korrekt (inte minst efter det som hände för en dryg vecka sedan) men samtidigt är det nästan en befrielse att se någon driva så här rejält med hela grejen.
Handligen är enkel: Omar har bestämt sig för att spränga sig själv i luften för att få gräddfilen in i himmelriket och med sig får han bland annat sin bror Waj (som alltid låter Omar tänka åt honom), den till islam konverterade Barry (som helst skulle vilja bomba områdets moské, eftersom de då "enar alla de överlevande mot de som gjort det"), Fessal (som vet hur man gör en bomb, men inte har tid att spränga sig själv för hans pappa är senil, så han sätter bomber på kråkor istället) och Mahmood som egentligen vill bli rapare. Målet blir, efter bland annat en misslyckad träningsresa till Pakistan, till slut London Marathon. Allting går dock inte riktigt som Omar har tänkt sig.
Filmen har såklart blivit en snackis. Det är nämligen inte bara vid ett tillfälle man sitter och tänker "hur vågar de?" eller "får man verkligen skoja med terrorism på det här sättet", men mitt svar på de frågorna blir nog trots allt ett "varför inte?".
Det hela är nämligen otroligt bra genomfört och trots att manusförfattarna lyckas få i väg kängor både åt jihadister och andra strikt religiösa så känns det aldrig rasistiskt eller plumt. Man lyckas nämligen få in en värme hos de här så blodtörstiga figurerna, samtidigt som det ibland blir en smula obehagligt de stunder då skrattet fastnar i halsen och insikten om att verkligheten förmodligen inte ligger speciellt långt borta lamslår skrattmusklerna för ett litet tag. Klart sevärt, oftast mycket roligt och utan tvekan en stor snackis och ett diskussionsmaterial för vad man får skämta om eller inte ett tag fram över.

Filmrecension: Rabbit Hole

Rabbit Hole
John Cameron Mitchell, USA

Jag är väl den ende filmälskande bögen i världen som inte har mycket till övers för John Cameron Mitchells debutfilm Hedwig and the Angry Inch, men däremot är jag väldigt förtjust i Shortbus som kom fem år senare. Nu har det gått ytterligare fyra år (ingen kan anklaga killen för att vräka ur sig filmer) och i sin tredje film lämnar han HBT-världen för att ta sig an lite klassisk filmproblematik (hur kommer man över förlusten av ett barn?) med några av Hollywoods största skådespelare, Nicole Kidman, Dianne Wiest och Aaron Echart.
Om jag har någon invändning är kanske detta den största; filmen känns förvånansvärt opersonlig och allt den särart man kände i Shortbus känns helt bortblåst. Det är snarare ett stycke klassisk amerikansk festival/Oscarsfilm som serveras, och historien om Becca och Howie som på olika sätt försöker hitta tillbaka till ett normalt liv efter att deras son dött i en bilolycka bjuder knappast på några oväntade vändningar eller nya, spännande insikter i sorgearbete.
Samtidigt har det mindre betydelse. Jag har nämligen dryga nittio mycket trevliga och känslomässiga minuter i sällskap med den här filmen. Nyckeln stavas humor, en svart, smygande form av sådan, som ändå skänker någon form av positivism till det tunga, svåra ämne som filmen tar upp - och så händer mycket såklart på Nicole Kidman, som nu äntligen fått tillbaka personligheten i sitt tidigare så sönderbotoxade ansikte och som här visar varför hon hon fortfarande räknas till en av de absolut största i Hollywood. Med små medel gör hon Becca till en tryckkokare av känslor som pyser över ibland, men som oftast bara anas i det ansträngda leendet.
Hade de snygga serieteckningarna som har en liten biroll i historien fått ett lite större utrymme a' la' modell-New York i Shortbus hade det här kanske lyft ytterligare ett snäpp, men nu stannar det vid en riktigt, riktigt bra och mycket sevärd "skådespelarfilm" berättandes en något konventionell historia, och det är ju helt okej det också. Speciellt när det görs så här bra.

Filmrecension: The Town

The Town
Ben Affleck, USA

Charlestown i Boston är tydligen känt för att ha genererat USAs högsta andel av bankrånare i generationer, och den här filmen utspelar sig just i detta område där två bästa vänner utför avancerade "heists" (har vi nåt bra svenskt ord?) på order av en gangsterledare. I centrum står Doug MacRay (spelad av regissör Affleck himself) som efter ett bankrån där en ung tjej i panik tagits som gisslan en kortare stund, råkar bli kär i samma tjej då han försöker hålla henne under uppsikt och hon vet såklart inte att han är en av de maskerade rånare som höll henne fånge. Parallellt försöker han hålla ordning på sin något mera våldsamma och stökiga kamrat (grymt spelad av The Hurt Lockers Jeremy Renner, som igår Golden Globe-nominerades för den här birollen), hantera ett slentrianförhållande med en nerkörd småbarnsmamma (riktigt bra spelad av Gossip Girls Blake Lively) och hålla sig borta från en nitisk FBI-agent (spelad av Mad Mens Jon Hamm) som är dem på spåren.
Jag gillar det här. Jag har alltid varit svag för snygga heist-filmer och här lägger Affleck till ett naturalistiskt, lite skitigt, klassperspektiv på det hela, samtidigt som Rebecca Halls Claire får chansen att skildra bankrånandet från ett brottsoffers sida, vilket lyfter det ett snäpp från mycket man sett i genren innan.
Addera dessutom till pärlbandet av skådisar ovan några smått geniala birollscastingar som (min personliga favorit) Pete Postletwaite, Victor Garber och Chris Cooper och ett riktigt bra tempo och toppa med spänning, snygg action (en riktigt schyst och realistisk biljakt för en gångs skull) och ett inte allt förväntat slut och ni får en film väl värd alla de priser den kommer nomineras till framöver. Ben Affleck bevisar ännu en gång att han inte ska räknas ut varken som skådis eller regissör. Rekommanderas!

Filmrecension: Sound of Noice

Sound of Noice
Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson, Sverige

Jag vet inte om ni sett den knappt tio minuter långa kortfilmen Music for One Apartment and Six Drummers, men jag blev smått betagen av den när jag såg det här gänget ta över en lägenhet (och spela på ungefär allting som var möjligt i den) på Göteborgs filmfestival för några år sedan.
Nu har killarna bakom den filmen tagit samma sex trummisar och byggt en långfilm kring ett liknande koncept; sex "musikterrorister" bestämmer sig för att i fyra olika stycken spela på de mest ovanliga ställen i en onämnd stad som är misstänkt lik Malmö, men i hälarna har de en musikhatande polis som sedan uppväxten som tondöv i en extrem musikerfamilj bara vill ha tyst omkring sig.
Låter det udda? Det är det minst sagt. Och det är denna superoriginalitet som gör Sound of Noice sevärd. Ska sanningen fram så är nämligen storyn mest där som en ursäkt för de schysta musiknumren, slutet känns inte helt svårt att lista ut en bit in i filmen, och skådespeleriet är det kanske knappast Guldbagge-varning på heller (även om Bengt Nilsson är skönt torr som polisen i huvudrollen, Hipp Hipps Anders Jansson gör en skoj småkriminell krumelur och flera kända ansikten fladdrar förbi i biroller). Detta vägs dock upp rejält av ett rappt tempo, några helt absurda replikskiften och detaljer (som typ en naken man i en bagagelucka) och, som sagt, de galna, helt unika musiknumren.
En mycket speciell film, utan att på något sätt vara "svår" eller jobbig att ta till sig, som jag är väldigt stolt över att den är svensk.



Här har ni den ursprungliga kortfilmen. Fantastisk, va?

Filmrecension: Fyra år till

Fyra År Till
Tova Magnusson-Norling, Sverige

Det är väldigt svårt att inte tycka om Tova Magnusson-Norlings film om folkpartiledaren som blir kär i sin politiske motståndare. Filmen har ett rappt tempo, Björn Kjellman är bra i huvudrollen (även om regissören själv stjäl varje scen hon är med i och även om Eric Ericson som spelar sossen är så charmig att jag bara vill plocka hem honom och äta honom med sked) och här finns en hel del småfnissiga repliker och ett stort hjärta som bultar rakt igenom hela filmen.
Däremot är det lite svårare att förklara vad filmen egentligen vill säga. Magnusson-Norling har sagt att det faktum att kärleksparet är två män inte är det centrala, och det märks nästan in absurdum, då en homoromans och komma ut-historia väl aldrig skildrat mer odramatiskt någonsin på film. Inget fel på det – det adderar nästan bara till komiken – och som bög är det alltid trevligt att se något annat än hetronormativitet i en romcom, även om jag måste erkänna att svennebananbögen snart kramats ihjäl lite väl många gånger på svensk film, där ingen haft det minsta problem med att vara homo sedan Agnes och Elin drack O'boy ihop…
Åtestår då den politiska Romeo & Julia-konflikten med att bli kär över blockgränserna, men då politikersnacket i filmen mest stoppas in som lite kryddiga ståupp-repliker här och där, så känns det aldrig som man på allvar uppfattar den skilnaden som ett verkligt problem. Politiken förpassas till bakgrunden och bilderna från riksdagen känns undegfär lika verklighetstrogna som de från melodifestivalfinalen i Livet är en Schlager.
Men även om en lite mer rafflande och verklighetsbaserad sidoplot än att Folkpartiet tappar väljare med mera självförtroende om att svenskarna klarar lite vass politisk satir även i hemmiljö hade lyft filmen ett bra snäpp över den småmysiga måbrakomedi som den är nu, och även om jag ömsom blir nostalgisk och ömsom undrar hur övertydlig man får vara i sitt musikval när Mauro/Ratata-låtarna väller över bioduken som en tsunami, har man ändå aldrig tråkigt när man ser Fyra år till, och ska ni se svensk film i år så varför inte se den här och (efter vad jag hört) nästa veckas Svinalängorna istället för Änglagård del 3, vars hemska trailer spelas precis innan den här filmen? Inte minst för att ta chansen att se duktiga kvinnliga regissörer in action!