Filmrecension: Chatroom

Chatroom
Hideo Nakata, Storbritannien

Fem ungdomar med diverse personliga problem träffas på en chat och drivs till diverse dumheter ledda av chatsidans skapare William (spelad av Aaron Johnson från Kick-Ass) som har den något bisarra hobbyn att driva folk till självmord genom att låtsas vara terapeutisk.
En småspännande ungdomsfilm där alltihopa visualiseras skickligt genom att låta de olika chattrummen som ungdomarna deltar i vara riktiga fysiska rum där människor möts och kan gå ut och in ur, och som är sammankopplade genom en färgsprudlande korridor som symboliserar internet. Samtidigt klipps vi parallelt till den verkliga världen, en något blåblekare värld, där ungdomarna via datorer och telefoner kopplar upp sig mot chattarna i olika situationer.
En smart idé och ett manus som hämtat från ett avsnitt av en av mina favoritserier Skins (Hannah Murray som spelade Cassie i de två första säsongerna har en av huvudrollerna här) bidrar till en av festivalens största överraskningar hittills.
Framförallt är det den spännande historien och The Ring-regissörens snygga visualiserandet av chattrumsidén jag går igång på, och det räcker faktiskt för att jag ska släppa att manuset helt tappar bort två av sina fem huvudroller en bit in i filmen eller strunta i det faktum att de psykologiska svängarna hos några av karaktärerna kanske inte riktigt känns som om de är helt realistiska. Och visst, filmer som utspelar sig i min favvo-affär Cyberdog i Camden och som använder Mini Vivas I Left My Heart in Tokyo i en viktig scen är så klart oemotståndligt för undertecknad.
Jag gillar det här. Massa. Och jag tycker sällan internets förmåga att föra samman okända människor skildrats snyggare än här.