00-talet: 7. The Loving Kind med Girls Aloud

Bortsett från en kortare personlig reflektion imorgon så lämnar vi nu 00-talets fenomen här i listan (av de låtar som ligger på topp fem kommer allt jag skriver i stort sett handla just om låtarna) och vi gör det med ett litet inlägg om det kanske största 00-talsfenomenet av dem alla.

Låt mig få börja julaftonens blogginlägg om 00-talets bästa låtar med att citera ett stycke av Torbjörn Nilsson ur senaste numret av min favorittidning Fokus:

"Under 00-talet brydde sig folk allt mindre om vad auktoriteterna tyckte vilket syntes i samtidskulturen. Idol, tv-programmet där amatörer blev proffs, var det yttersta exemplet. Hellre lyssnade vi på noviser än experter."

För så var det ju. Det största TV-programmet i världen var American Idol. I Storbritannien var det X-Factor. Och i Sverige var det Melodifestivalen – som matades av artister från Popstars, Fame Factory och Idol.

Talangtävlingar på TV knockade helt ut sprit-och-knulla-realityn som blommat några få år i början på decenniet, och allt började med Popstars på Nya Zeeland av alla platser. Fenomenet spred sig som en löpeld. Överallt i världen användes formatet där man fick se talanger vaskas fram för tillslut bara vara fem kvar som fick bilda en grupp. Därefter bytte programmet riktning och handlade om gruppens lansering – en lansering som oftast innebar listettor och utsålda singeringsturnéer. Pengar fanns att tjäna. Succén var ett faktum. Jag behöver kanske inte påminna er om vilka Sveriges första vinnare på Kanal 5 var?



Gud vad bra jag tyckte det där var en gång...

Bert Karlsson som haft en tynande tillvaro under det schlagerruttna nittiotalet såg plötsligt sin chans att få ut alla artister han vaskat fram från sitt imperium i Skara. Han och TV3 skapade Fame Factor – ett koncept där man tillskillnad från i femmans Popstars kunde följa artisterna a' la' Big Brother, där deltagarna tävlade mot varandra med oftast nyskriven musik (fortfarande ett moment jag saknar i dagens talangformat) och där publiken på plats fick rösta fram vinnaren. Succé så klart – speciellt som ungefär hälften sedan kunde slussas iväg till den expanderade Melodifestivalen som skrek efter nya artister att fylla upp sina deltävlingar med.



När TV4 tillslut köpte Idol – ett format som flera år tidigare valsat runt i europeiska länder och tillslut hamnat i USA och gjort megasuccé med sin första vinnare Kelly Clarkson – var jag öevrtygad om att folk tröttnat på att se talangtävlingar i TV...men oj vad fel jag hade. 2004 började snarare fenomenet än slutade som jag förutspått och även om det går fem bortglömda ungdomar på varje Danny och tjugofem namnlösa ansikten på varje Agnes så är det ju nästan samtidigt omöjligt att räkna upp alla de artister som kommit ur Idol de här sex åren. Ironiskt nog är min ständige favorit Agnes – den deltagare och vinnare som det gått bäst för – en av de få som stolt berättar om att hon varit med i Idol och inte försöker dölja det eller skäms för det (vilket verkar vara det politiskt korrekta bland exdeltagare på senare år idiotiskt nog).



Sedan borde jag kanske ta upp X-Factor också. Formatet som tog över efter Idol i Storbritannien, som jag älskar och som har genererat fenomenets kanske absolut största stjärna i hela världen (möjligen bortsett från Susan Boyles Talangsuccé) i Leona Lewis...men jag tror det får vänta tills 10-talet ska sammanfattas. Jag tror nämligen X-Factor lär bli formatet (med hjälp av den evige musiktalangtävlings-kungen Simon Cowell i spetsen) som tar över i världen efter att folk tröttnat på karaokeartisterna i Idol.



Hmmm. Den där låten är onekligen en av decenniets bästa också...

Men okej, det här ska istället handla om Storbritanniens största Popstars-vinnare, mina favoriter Girls Aloud. Nadine Coyle, Kimberley Walsh, Nicola Roberts, Cheryl Cole och Sarah Harding. De är ohotat britternas största tjejband under 00-talet och jag har älskat dem sedan deras debut/vinnarsingel Sound of the Underground slog ut det rivaliserande pojkbandet One True Voice i Popstars: The Rival (där man vaskade fram två band och lät publikens köplust bestämma vinnarna) 2002.

Min stora besatthet började dock med skivan What Will The Neighbours Say? Här var alltså en Popstars-vinnarakt som fick ge ut mer än en skiva!? Och som dessutom var sprängfull med hits som The Show, Wake Me Up och Love Machine. Till och med de pophatande hetrosnubbarna som jag delade rum med på kontoret älskade skivan. Succé.

Därefter kunde jag inte få nog av gruppen och man kan tycka att jag borde ha haft sjukt svårt att välja vilken låt som skulle få representera tjejerna här på listan. Biology? Sverigehiten Jump? Long Hot Summer? Sköna och prisade The Promise? Eller kanske en av de mest lysande popsinglar som Xenomania – 00-talets motsvarighet till Stock, Aitken & Waterman som under Brian Higgins ledning stod för nästan all superb popmusik i Storbritannien de senaste åren och som var anledningen till Girls Alouds stora framgångar – skrivit i Call the Shots?



Nä, valet var givetvis enkelt. Förra årets nästa bästa låt (och jag vet inte vilket bidrag på listan i ordningen som Pet Shop Boys varit inblandad i) må ha varit en av tjejernas största singelfloppar (efter 19 singlar som nästan allihopa legat på topp tio lyckades den med nöd och näppe hamna på plats 20...endast undertrumfat av singeln de släppte därefter) men det är en av de absolut bästa låtar jag vet. Och videon är supersnygg (även om albumversionen av låten är bättre än singel/videoversionen) med då nyblivna X-factordomarsuccén Cheryl Cole långt mycket mer i fokus än tidigare.



Inget popkulturellt fenomen dominerade 00-talet mera än talangtävlingarna på TV och ett av de bästa och mest framgångsrika resultaten ifrån den här trenden var Girls Aloud. Några av de mest sönderlyssnade låtarna i mina öron varje år sedan deras vinst 2002 var med just dessa brudar, och därför är The Loving Kind 00-talets 7e bästa låt.