Scenrecension: Sunset Boulevard

Sunset Boulevard

Musikal på Göteborgsoperan av Andrew Lloyd Webber

I rollerna: Gunilla Backman, Jonas Eskilsson, Fred Johansson & Martyna Lisowska (Japp, hon från Solstollarna)

Jag var en riktig musikalbög en gång i tiden, och Andrew Lloyd Webber var en av de stora husgudarna. Sedan flyttade jag till Göteborg, började snöa in på britpop, och nånstans runt Aspects of Love och just Sunset Boulevard så tappade jag mitt intresse för musikaler. Och inte bara jag. Webber-musikalerna blev helt omoderna, och faktum är att trots musikalgenrens revival (som startade på 00-talet och som nu förväntas explodera med Glee som första tecken) märker jag att när jag ser Göteborgsopernas påkostade uppsättning av Sunset Boulevard så har Sir Webbers musikaler åldrats väldigt dåligt. Precis som i Cats och Evita hänger SB upp sitt musikaliska score på en enda hitlåt (With One Look) och precis som Fantomen på Operan och Jesus Christ Superstar (för övrigt killens två bästa musikaler som klarat tidens tand rätt bra) är de överdrivet dramatiska med få ventiler för glädje eller humor.

Så trots en mängd vackra stråkar, en alldeles briljant Gunilla Backman i huvudrollen som är svår att släppa med blicken så fort hon gör entré och en scenografi som är helt lysande (man leker massa med filmens grundidé om att Norma är en gammal stumfilmsstjärna vars karriär krossats av färg- och ljudfilmen genom att göra henne och hennes hem helt i svartvitt och genom att använda projicerade filmer och uppenbara filmkulisser för att driva handlingen framåt) så kommer musikalen inte ens i närheten av det mästerverk till film som musikalen bygger på. Se den istället! Och vill ni se en musikal som använder sitt medium till fullo för att berätta om tiden då ljudfilmen tog över i Hollywood efter stumfilmen, ja då ska ni se Singin’ in the Rain… Därmed inte sagt att ni inte kommer ha en trivsam kväll på Göteborgsoperan – det hade jag, och mitten på rad elva är magnifika platser – men det finns klart roligare musikaler.

Och låt oss inte hymla: Att Sunset Boulevard blev en så framgångsrik musikal beror till stor del på att Glenn Close gjorde rollen som Norma Desmond till sin paradroll på Broadway. Så vill ni se klipp från Göteborgsoperan, kolla HÄR. Vill ni se Glenn (ironiskt nog när vi snackar Göteborg) så kolla här istället:

Konsertrecension: Kent

Det finns få saker jag tycker är så töntiga som när fans till en grupp eller artist ondgör sig over en recensent som har en åsikt som inte är högsta betyg om deras favorit...men jag måste bara få reflektera lite över om jag och GPs Johan Rylander var på samma Kent-konsert i fredags.
Okej att publiken kanske var lite lam på läktaren stundtals (mer om det sen), och visst - om man bara ville höra singlar och låtarna från svenneskivan (min favoritskiva by the way) Vapen & Ammunition så hade man kommit fel… Men att han klagar på att man inte hörde vad Jocke sjöng är för mig helt obegripligt. Gång på gång under konserten pratade nämligen jag och fröken Harrysson om hur bra ljudet var. Om hur bra man hörde varenda stavelse. Om hur de elektroniska handklappen i Ingenting borrade sig igenom kroppen så man fick rysningar... Så nä. Det här är nog inte riktigt en recension från samma ställe i Lisebergshallen som Johan Rylander satt på. Det här är från en plats där det var en riktigt skön kväll.

Jag har sett Kent många gånger nu. Så många att det är det enda band/artist som jag inte minns hur många gånger jag sett... Misstänker att det är ungefär en gång per skiva - minus Du & Jag Döden-plattan som jag inte gillade alls (vilket inte minst kommer synas när jag listar låtarna nedan) - om inte mer. Åtminstone i början på nittiotalet när Kent var ungefär det enda jag lyssnade på ett tag. Men i alla fall; det har såklart hänt en del med Kent under den tiden. Numera är det inte så mycket "fyra stela pinnar med gitarrer som står och manglar medan en galning i kostym flyger som en tomte längst fram" utan ett säkert arenaband med en gigantisk skärm bakom sig, fantastiskt ljus, en Jocke Berg i röd piccolojacka och som låter nästan exakt som på skiva hela tiden - något jag vet det finns folk som avskyr på konserter...men som jag (som gärna ser tre timmar Kylie posera till inspelad musik) tycker är ganska fantastiskt.

Nu ska det sägas att det inte är någon greatest hits-konsert grabbarna bjuder på under sin första konsert av tre i Lisebergshallen. Man kan misstänka att de tänkte att den första konserten som sålde slut på ingen tid alls borde innehålla den mest hängivna publiken - och därför kränger man iväg B-sidor och struntar i en lång rad låtar andra band förmodligen skulle döda för att få ha på sin repertoar (typ Dom Andra, Om Du Var Här, Pärlor, Kräm, FF, En Himmelsk Drog, Den Döda Vinkeln och Palace & Main...ingen av dessa) - något som jag kanske kan hålla med GP om att det inte verkar gå hem till 100%. Och nog för att det är ös nere på ståplatserna där vi höll till - men på läktarna såg många stundtals ut som om de bara hört Kent på Mix Megapol (= bara Kärleken Väntar) och fått sina biljetter i julklapp av Uddevalla kommun, vilket såklart är lite trist...

...men därifrån till att säga att det "tar 13 låtar innan bandet lyckas väcka publiken" är en bra bit enligt mig. Läktarna..okej. Kanske. Men själv försvinner jag stundtals helt iväg i det fantastiska ljudet, ljuset och till Jockes underbara röst. Jag upptäcker hur mycket jag älskar vissa låtar (och hur mycket jag inte förstår att folk älskar andra (läs: Kärleken Väntar, igen)) och jag upptäcker åter varför jag tycker Kent är världens bästa band.

Mer än så behöver inte jag för att tycka det är en bra konsert, och här är lite nedtecknade reflektioner låt för låt.


Vy från ett Luftslott
Udda öppning, men den fungerar bra. Jocke i röd piccolojacka framför en gigantisk orange sol som sakta stiger upp bakom hela bandet. Golvet är genast med på noterna. Läktaren mera tveksam. Har de ens hört nya plattan?

Berlin
En stor personlig favorit. En låt som mer och mer framstår som en av de bästa Kent gjort och den är absolut inte sämre live. På skärmen bakom bandet pågår någon form av psykedeliskt mönster med bentongfärgade rulltrappor. Tungt ljud. Golvet röjer. Magiskt. Visar sig vara en av konsertens höjdpunkter.

Max 500
Gitarrmangel. Epilepsivarning på lamporna som blinkar som besatta. Konsertens första singel, men tempot faller ändå lite.

400 Slag
…något som i så fall bekräftas av att den här låten inte går hem alls hos publiken. Skärmen bakom bandet lyser klarröd, men ändå så tappar jag fokus och ser den mest som en transportsträcka till nästa låt. Du & Jag Döden-låtarna är verkligen inte min grej.

Columbus
Lyckligtvis får jag snabbt min belöning när tunga gitarrer och tunga syntljud klär den här kommande singeln i en fantastisk livedräkt. En av Kents vackraste låtar fyller hallen medan ljuset ser till att tunga snöflingor faller över bandet. Så snyggt.

En timme En minut
"Nu kommer vår enda låt i A-dur" hojtar Jocke och i (nästan) totalt mörker inleder han låten som lärde mig uppskatta ett schyst gitarrmangel nånstans i mitten av nittiotalet och plötsligt flödar scenen i ljus. Nostalgi för mig, men publiken har inte riktigt hittat tillbaka till inledningsextasen ännu.

Revolt III
En av de bästa låtarna på Hagnesta Hill får igång publiken lite mera. Vet inte hur det hänger ihop med texten, men på skärmen framträder nu gigantiska människor som beter sig helt galet (bokstavligen) och skriker, förvrids och spyr…

Pojken med Hålet i Handen
Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Det blir som vanligt två minuters total urladdning när klassikern från debutalbumet eldar på publiken.

Ansgar & Evelyne
Ett av spåren från The Hjärta & Smärta EP känns lite för okänd och publiken tappar återigen fokus. Synd, för det är en vacker låt och för första gången under kvällen drar lasermaskinerna igång och lägger galler över publiken.

LSD, Någon?
Inser ännu en gång hur bra ljudet är när jag springer på toa och ändå hör varje ord Jocke sjunger under tiden. Tungt. Bra!

Romeo Återvänder Ensam
Min favoritlåt på Du & Jag Döden får gorillan från Ingenting-videon över hela skärmen. Förlorar mig själv i gitarrmanglandet.

Generation Ex
Camela Leierths huvud dyker upp ensamt på skärmen med gigantiska lysande ögon och sjunger sina stämmor tillsammans med Jocke nedanför. Hur snyggt som helst. Riktigt bra låt också. Tillbaka till samtiden är verkligen så bra som jag hoppats även live.

Musik Non Stop
"Nu blir det disco, Göteborg!" hojtar Jocke och golvet stuffar igång medan delfiner gör volter på skärmen. Ena läktaren är fortfarande alldeles för lam för min smak… Hallå! Det här är ju en av deras mest framgångsrika singlar!? Och en av mina favoriter no less.

Kärleken Väntar
Den har aldrig varit min favoritlåt, och nu gör den mig nästan förbannad bara för att den av någon anledning väcker hela den sovande läktaren och kokar upp hela hallen i någon form av "denna har vi hört i alla fall"-eufori. Jo, det är en okej låt...men den här reaktionen när folk sovit sig igenom så mycket bra tills nu? Folk ramlar i stort sett ned från läktaren till höger om oss…

Ingenting
…och så BANG. Nya singeln är heeeelt fantastisk live. Lasern är igång igen och handklappen…HANDKLAPPEN! Den borrar sig rakt igenom en. Fullständigt fantastiskt. Och folk fortsätter falla från läktaren.

Ensammast i Sverige
Låten som avslutar första delen innan extranumren är en fin bit men den är lite för lång (och kanske lite för ny) och här (men bara här) börjar det smälla och knäppa lite i ljudet ockå. Läktarpubliken vaknar förvånat upp ur sin partybubbla och börjar sätta sig igen. Fåglar flyger över skärmen.

Elefanter
Nu är publiken igång igen…i HELA hallen…efter att alla unisont har klappat efter extranummer. Tunga öppningsspåret (med mera djur i massor på skärmen) från nya skivan med alla sina Depeche-vibbar passar perfekt att förvalta detta…

Vinter02
…och det här lite bortglömda spåret från "dubbel A-singeln" med FF är inte sämre utan öset fortsätter…

747
…och när Kents allmänt ansedda bästa låt drar igång – iklädd en fet laserdräkt – så är det armar i luften och allsång som ekar mellan väggarna i Lisebergshallen. Jag ryser i sju minuter och fyrtiosju sekunder. Så fantastiskt.

Mannen i den Vita Hatten (30 År Senare)
Jag ryser och njuter så mycket av 747 att jag glider ut till garderoben under den här (nästan lika vackra) låten bara för att ha min favorit som avslutningslåt…men okej. Den här låten är fanimej inte långt ifrån och publikextasen är ungefär likadan. Avslutningen är magnifik.

Så. Vad säger man? Jag vet inte om jag vill säga att Kent kan bättre (eftersom det defacto är en av de bäst låtande och snyggast iscensatta Kentkonserter jag varit på) men visst skulle de ha kunnat valt mera av "mina låtar" som hade gjort det hela ännu bättre...och visst var publiken ovanligt lam och inte med på noterna i vissa låtar – men det tycker jag knappast man kan skylla på en fredagspartysugen Jocke Berg. Nä, att ge det hela en tvåa känns bara som ännu ett desperat försök från GP att inte vilja vara som "Stockholmstidningarna" (lokal GP-slang för Aftonbladet och Expressen) som gav bandet fyror vid premiären...eller så stod recensenterna från de tidningarna helt enkelt på golvet och hade hört flera skivor än Vapen & Ammunition.

Konsertrecension: Scissor Sisters

Scissor Sisters
Globenannexet, Stockholm

Låtlista: She's My Man, Laura, Intermission, Tits on the Radio, The Skins, Lights, Paul McCarthney, Kiss You Off, Filthy/Gorgeous, Everybody Wants the Same Thing, Land of a Thousand Words, Transistor, Comfortably Numb
Extranummer: Take Your Mama, I Don't Feel Like Dancing, Music is the Victim

Jag har svettats lite över min fullpoängare till Ta-Dah i QX och här i bloggen (9/10) förra året.
Var det verkligen ett väl avvägt betyg, eller bara en sorts blint rus över att få ha förhandslyssnat på en av mina mest efterlängtade skivsläpp någonsin? Sanningen är ju att skivan floppade kommersiellt (parallellt med att första singeln blev deras absolut största framgång) och efter att Mika dök upp så har Jake&Co obönhörligt blivit förpassade till de mörkare delarna av min iPod…
Efter att ha sett Scissor Sisters i Globenannexet så kan jag faktiskt äntligen pusta ut och känna att jo… jag älskar fortfarande både bandet och låtarna…och skivan är absolut värd sin femma i det musikuniversum som är mitt.

Att få se Scissor Sisters live första gången är naturligtvis en dröm som går i uppfyllelse för undertecknad, och när man dessutom får stå så pass nära scenen – utan att bli trängd, klämd och nersvettad…något som är så mycket inte-alls-finns-det-inte-sittplats-Oswald på konserter – att man ser ansiktsuttrycken på Jake, Anamatronic och (min blivande man) Del Marquis, och får höra (nästan) alla sina favoritlåtar i grymt ösiga partyversioner är det återigen svårt att vara objektiv…
…men några saker gillar jag inte:

A) Ljudet. Hallå… HUR dåligt får man sköta det där. Ibland hörs inte Ana alls. Ibland försvinner Jake. Helt galet. Och Annexet är ingen höjdarlokal akustiskt sett från början.
B) Låtlistan. Okej, jag har inget emot Transistor. Men att köra den och The Skins istället för roligare extraspår som Get It Get It, eller demospår som Doctor, I'm Only Seeing Dark eller Avaliable (for You) är synd…och dessutom att de inte kör "ordinarie" albumspår som Ooh och Return to Oz eller mina två absoluta SS-favoriter It Can't Come Quickly Enough och Might Tell You Tonight.
C) Paddy Booms mamma. Självklart hade jag velat se hela bandet där…men nu fick vi Svenskar klara oss utan Paddy den här gången då hans mamma var sjuk.
D) Lokalen & Publiken. Förutom akustiken är det bara så grymt omysigt i Annexet. Jag hade nog velat se dem på en mindre klubb med mera hardcore-fans. Nu är det lite väl många som gör en "gå på Dilba på Liseberg" – dvs kommer dit för en enda låt, och jag tror inte en sekund på Miss Matronics babbel om att vi är deras bästa publik. Jag skulle istället använda ord som "lam" och "loj".

Men utöver dess grejer har jag inget att invända. De går ut hårt och ökar. Jake är överallt och tar av sig mer och mer kläder, Ana Matronic snackar snuskigheter och försöker inbilla oss att vi är världens bästa publik, och Del är bara het bakom basistens bas. Förutom det grymma extranummersetet så är mitt favoritfyrtal med låtar Lights, Paul McCarthney, Kiss You Off och Filthy/Gorgeous. Då är det verkligen P A R T Y för hela slanten och jag förstår varför det här är ett av mina absoluta favoritband.

Sedan kan man inte komma ifrån att jag är en hora för scenteknik som bländar, poseringar och synkrondans och har svårt att ge fullpoängare till en konsert som inte är så bländande som Kylie var i Danmark 2005 (möjligen hade jag gett det till Springsteen på Ullevi midsommaren 2003, eftersom det är en av de största aha-upplevelserna jag haft) men en knapp fyra (7/10) lär jag lätt kunna dela ut utan att behöva svettas framöver.
.




...å så här tyckte några andra:

Stefan Malmqvist, SvD 4/6
Jonna Sima, Aftonbladet 4/5
Johanna Åberg, unt.se 3/5
Quetzala Blanco, Expressen 3/5
Malena Rydell, DN
Mr Catenacci, catenacci.net 7/10

Musikalrecension: Singin' in the Rain

Singin' in the Rain
Oscarsteatern, Stockholm

Som jag nämnt tidigare i bloggen så har jag tidigare i mitt liv varit en musikalbög av stora mått…eller i alla fall en teoretisk sådan. Jag lyssnade i alla fall mycket på musikaler och läste allt jag kom över om dem när jag var yngre - men faktum är att jag såg inte så många. Man gör inte det när man bor i Karlskrona, utan man fick drömma lite om att se Chess eller Les Miserables i London istället. En av de få musikal som jag verkligen såg var den svenska versionen av Fantomen på Operan på Oscarsteatern i slutet av åttiotalet (och det var inte bara stora Oswaldögon för den överdådiga scenografin och den klassiskt teaterlika Oscarsteatern…utan också för att det var första gången han var i Stockholm) och dit återvände jag alltså igår kväll. Men mer om det strax.

Musikalbegäret släppte nämligen så småningom när åttitalets Lloyd-Webber spektakel (som efterträtt 70-talets rockmusikaler...varje årtionde verkar ha sin musikaltrend) slutade dra folk och efterträddes av 90-talet av Disneymusikaler (främst presenterade i tecknad form på film...men sedemera också i scenversion). Nu på 2000-talet har väl musikalen hamnat i någon sorts identitetskris och kör mycket på nostalgi. Ser man till West End och Broadway så existerar det två stora trender:
Antingen den såkallade Jukeboxmusikalen...en trend som startades av Mamma Mia, där man använder låtar från en grupp (som Queen i We Will Rock You eller BoneyM/MilliVanilli i nya Daddy Cool) eller artist (typ Buddy Holly eller Elvis) som fansen redan känner igen, eller så sätter man upp gamla klassiska filmmusikaler (i London går tillexempel både Mary Poppins och Sound of Music)...eller så slår man ihop båda dessa trender som i Monthy Phytons Spamalot (bygger på deras Holy Grail-film...men med sånger från hela deras repetoar) eller gör något fritt därefter som i Wicked (som handlar om de två häxorna från trollkarlen från Oz).

Iallafall. Exempel på att denna trend även nåt Sverige (även om här görs tappra försök med nittiotalsmusikaler som Rent och Skönheten och Odjuret och åttiotalskolosser som Cats) är ju exempelvis Mamma Mia, Cabaret, Sweet Charity - och så även då Singin’ in the Rain som jag alltså såg igår.
Singin’ in the Rain är en av de få musikaler på film som inte är en filmad Broadwayshow, utan som faktiskt skrevs direkt för film. resultatet blev (som ni vet) en stor succé. Så stor att den sedan blev just den Broadwaymusikal den först var så stolt över att den inte var.

Storyn är förlagd till brytningen mellan stumfilm och ljudfilmstiden, och vi får följa spelet bakom kulisserna när superdivan Lina Lamont (briljant spelad av Sissela Kyle med en fruktansvärd röst som verkligen skär genom glas) utmanövreras till förmån för sockersöta, skönsjungande Kathy Selden (en imponerande Hanna Lindblad) av filmstjärnan Don Lockwood (Rennie Mirro som dansar skjortan av de flesta…) och han bästa vän Cosmo (…utom kanske Karl Dyalldå). Allt till tonerna från de gamla filmlåtarna, som man faktiskt har bättre koll på än vad man tror.

Jag ska direkt erkänna att jag hade höga förväntningar på den här uppsättningen. Efter att inte blivit speciellt imponerad av musikaler på väldigt länge (senast var första gången jag såg Mamma Mia i London tror jag…innan dess Kristina från Duvemåla (som nog fortfarande är min all time fave förövrigt)) hade jag ju läst alla lyriska recensioner precis efter jag blivit sjukt uttråkad av Rent och av Cabaret minns man ju mest Peter Jöback...så de hade mycket att leva upp till igår.
Men det måste jag säga – jag blir grymt imponerad!

Visst, det är lite småputtrig buskisstämning över det hela ibland, gesterna och ansiktsuttrycket är ibland lite väl tidstypiskt överspelade...och well...hela lokalen luktar pensionär! MEN: Ensemblen är oerhört duktig, dans och sångnumren imponerar å det grövsta (förutom titelnumret som är magnifikt utformat så gillar jag nog "God Morgon" bäst, där de tre huvudrollsinnehavarna går loss i så vilda stepp och sångnummer att man inte fattar att de inte faller ihop av utmattning efteråt), dialogen är stundtals väldigt rolig (mest när Kyle och Johan Rehborg är i farten på olika håll eller tillsammans...och oftast lyckas kasta in lite improviserade och/eller kontemporära skämt om allt från flator till Percy Nilegårdrepliker), kläderna är vackert tjugotalscoola och scenografin…ja, scenografin är sjukt schyst!
Scenlösningarna är jättesnygga och överdådiga scenerier rullas in och runt varandra så snabbt att man nästan blir yr och filmerna som visas (vi får nämligen se filmklipp från filmerna som det handlar om att de spelar in i musikalen...hänger ni med?) är fräckt gjorda och samtidigt jäkligt kul parodier på gamla filmer.

Och så har vi vattnet då. I slutet av första akten så börjar det nämligen regna…och när Rennie Mirro strax därefter kör igång i titelmelodin så fullständigt vräker det ned. Riktigt vatten. På scenen. I massor. Ur brandposter och stuprännor och (framförallt) från taket. Fan vet vart det tar vägen…men det är bland det coolaste jag sett - och på fjärde raden klarar jag mig precis från att bli blöt (i slutnumret kör hela ensemblen igång i vattenmassorna igen och då är det inte mycket torrt längst fram i lokalen…det hoppas nämligen en hel del med flit för att stänka ned så många man kan!) men känner ändå en markant temperaturminskning och klordoft från väggen av vatten på scen. Att bara våga dansa omkring sådär med vatten på anklarna är berömvärt...att sedan klara av det så snyggt är beundransvärt!

100% musikal står det på affischen...100% charm skulle jag säga! Detta må vara en trivialitet utan någon djupare historia än lite kärlek och lite "det goda besegrar det onda" - men satsar man fullt ut och tror på det man gör (och dessutom ser till att "alla pengar syns på scenen" med flådig scenografi/scenteknik och ensemble) så lönar det sig i längden vad man än väljer att göra. Oscarsteatern har en gjuten hit som förmodligen kommer gå för utsålda hus ett bra tag fram över...hoppas bara flera än Stockholms pensionärer och schlagerbögar märker det.
Charm, humor, vatten, talang, mycket snygg dans och en hel del mera vatten – och så en jäkligt massa skön tjugotalsmusik…det är nämligen receptet på hur du bäst kan spendera 500 kronor i Stockholm just nu. Det kan jag lova.

Helt klart musikalen att se och bli glad av när du redan sett Mamma Mia hundraarton gånger!
.

Scenrecension: Cabaret

Cabaret
Musikal, Tyrol

Precis som med musikalen Rent tidigare i höst så hade jag aldrig sett Cabaret på scen innan jag såg den nu – däremot hade jag sett filmversionen. Tillskillnad från filmversionen av Rent däremot så älskar jag filmversionen av Cabaret från 1972. Musiken är fantastisk, Bob Fosses koreografi är klassisk och Liza Minelli och Joel Grey glänser i huvudrollerna.
Glänser gör även Peter Jöback i den här uppsättningen på Tyrol i Stockholm (som har nypremiär på Rondo i Göteborg på nyårsafton). Jöback är nämligen onekligen musikalens stora stjärna och han behöver knappt strålkastarna för att stjäla all uppmärksamhet varje gång han dyker upp på scenen. Rollen som MC (Master of Cermonies) är lyckligtvis mycket större än i filmen (Money Makes the World är tillexempel ett solonummer för MC här) och Jöback ser ut att njuta varje sekund när han får vara snuskig, transa, bli Zara Leander, dansa, hångla, få en korv uppkörd i…tja…the works!
Svårare blir det för Sara Lindh. Hon sliter hårt med sin Sally Bowles, men i mitt tycke lyckas hon aldrig bränna till eller få oss att förstå varför hon är Kit Kat Clubs stora stjärna. Kemin med den alldeles för teatraliska (i alla fall i min smak) Anders Berg fungerar inte heller…vilket kanske till stor del beror på att deras spelstilar verkar komma från två olika regissörer…och jag lyckas inte känna någonting för vårt kärlekspar förrän i allra, allra sista scenen mellan dem. Visst, Sara Lindh sjunger bra…men det är något som fattas för att hon ska få några av musikalvärldens största sånger (Mein Herr, Cabaret) att låta som något mera än "Absolute Musikal".
Låtarnas kraft gör dock att hennes nummer ändå känns helt okej jämfört med de seeeeeega sånger som Monica Niesen och Anders Nyström tvingas framföra. Okej…ananassången är bra…men i övrigt framstår det med all tydlighet varför man valde att kapa i stort sett alla nummer med det äldre paret i filmversionen – deras nummer drar helt enkelt ned tempot i musikalen till snigelfart.
Tur då att Mr Jöback titt som tätt smiter in med sitt välsminkade ansikte och med Kit Kat-flickorna i släptåg för att hetta upp anrättningen med jämna mellanrum! Bäst blir det i de gjutna klassikerna Willkommen och tidigare nämnda Money Makes the World – men också i en fantastisk I Don’t Care Much som verkligen biter (och såååå snygg Leander-pose på slutet).
Sammantaget så blir det underhållande, väldigt snyggt att se på (videoskärmar och en enkel men effektiv scenografi) och klart godkänt…men med höga berg och djupa dalar.

Konsertrecension: George Michael - 25 Live

25 Live!
George Michael

Waiting, Flawless (Go to the City), Fastlove, Father figure, Star people, First time ever I saw your face, Praying for time, Too funky, You have been loved, Everything she wants, Shoot the dog, Faith, Spinning the wheel, Jesus to a child, Amazing, I’m your man, Outside, Careless whisper, Freedom 90

Jag måste nästan börja med att säga det…
Det är inte George Michael jag vill ta med hem och ligga med efter den här konserten…det är hans fantastiska scen! Det rejält tilltagna bandet står på en snyggt ljussatt byggnadsställning i tre våningar – och framför dem hänger vad som förmodligen kan vara världens största, platta skärm…den liksom flyter ut över scenen och tja…ÄR scenen…och den exploderar under hela konserten i gigantiska färgkaskader, videosnuttar och blir vid ett tillfälle (under en fantastisk Spinning the Wheel) en sjukt snygg rullande filmremsa. Precis innan paus (då en gigantisk klocka räknar ned till nästa akt) så dyker dessutom en gigantisk uppblåsbar George Bush upp ur golvet och det hela är en fröjd för ögonen rakt igenom (nästan…av någon anledning används inte scenen/skärmen alls under extranumren…dog den möjligen i Scandinavium?).
Nu får öronen sitt också – dels genom en snygg hitkavalkad där inget nummer känns överflödigt (möjligen är låtordningen lite jobbig med sitt varvande av ballader och partylåtar – det blir en del upp-och-ned-i-stolarna för oss i publiken) och dels genom att George sjunger precis lika bra som han alltid gjort. Inte ett spår av varken ålder eller hasch på de stämbanden som lyckas lika bra med en smäktande Jesus to a Child som Too Funky.
Kan man säga något negativt då? Tja...Georges mellansnack är i stort sett obefintligt. han säger typ "Thank You" och som jag nämnde innan så förstår jag inte vitsen med att tona ned jätteskärmen när showen når sitt crescendo...men det är egentligen bara smådetaljer.
Bäst i mitt tycke är att få höra min ungdoms stora hits som Father Figure, Faith och Everything She Wants (hela publiken går förövrigt bananas under Wham!-låtarna), och när George står på en stor regnbågsflagga och sjunger I’m Your Man så är det lååångt ifrån den där flickidolen på 80/90talet som min kursare på Chalmers så envetet försvarade var så hetero och maskulin.
Helt klart en stor, positiv överraskning!
.

Scenrecension: Rent

Rent
Musikal, Göta Lejon

När det här året inleddes hade jag aldrig sett Rent.
Kanske inte något helt ovanligt egentligen, men under en ganska lång period var jag en person som var sjukt besatt av musikaler och såg och lyssnade på en hel massa – men av någon anledning inte Rent. Självklart kände jag till Jonathan Larsons jättesuccé byggd på Puccini's opera La Bohème – men jag visste inte riktigt vad det var som gjorde den så stor och till en sådan succé…
…och efter att i år först sett filmversionen (recension här) och nu Göta Lejons nya uppsättning så förstår jag det fortfarande inte.
Okej. När den sattes upp i mitten av nittiotalet var det kanske nyskapande att använda bögar, AIDS, lesbiska och transor i musikalsammanhang…och kanske kändes intrigen med fattiga konstnärssjälar i 80-talets New York mera relevant då...men det ändrar inte det faktum att musiken faktiskt inte är speciellt bra. Åtminstone inte i de uppsättningar jag har sett.

Musikalen har i stort sett en hitlåt ("Seasons of Love") som sjungs av hela ensemblen först och sist i musikalen…men däremellan är det för mig bara en hel rad av ungefär likadana rockmusikallåtar som efter en stund flyter ihop till ett enda gytter. Kanske beror det på att alla karaktärer har ungefär varsin låt – och att alla skådespelare vill få ut så mycket av just sin låt som möjligt – vilket gör att nyanserna försvinner? Kanske är låtarna bara helt enkelt väldigt lika. Att varje ord dessutom skall sjungas (a’ la’ Andrew Lloyd Webbers alla musikaler) fungerade absolut inte på film, och tyvärr fungerar det inte på Göta Lejons scen heller – mycket på grund av att man inte uppfattar vad skådespelarna sjunger...vilket i sin tur leder till att man helt tappar tråden.
Resultatet blir att jag inte engagerar mig känslomässigt i en enda karaktär (jag får inte ens något grepp på vem eller vad det är meningen jag ska känna för) vilket är katastrofalt i en musikal som hamnar om folk som lider, insjuknar och dör…
Och nä, det är inte skådespelarnas fel; ensemblen är helt okej, Linus Wahlgren har inte bara musikalsveriges snyggaste armar utan är en riktigt bra musikalartist, Daniel Engman sjunger skjortan av de flesta och Linda Bengtzing…tja…hon briljerar väl kanske inte i rollen som Mimi (och man undrar vad hennes fans ska säga/tycka om hoppet från käck schlagertjej till knarkande hora – jag har svårt att köpa det – på bara några månader) men hon är långtifrån någon katastrof. Det är snarare bristen på regi, varierande scenografi, struktur och någon form av nyskapande idé som är problemet. Dessutom känns översättningen som ett stort handikapp; rim som "bisarr" vs "gitarr" fastnar i huvudet av helt andra anledningar än att det låter bra om man säger så…

Jag sitter faktiskt mest och tänker "Vem ska gå och se det här?"
I alla fall i den (vad som känns som) oändliga första akten. I andra akten tar det sig faktiskt lite. Den är kortare, intensivare och i ett enda nummer blir jag faktiskt en smula berörd. Det är när Conny Bäckström (lysande som transan Angel) sminkar av sig sista gången innan han dör, samtidigt som Bengtzings Mimi tar en överdos och sjunger "Utan Dig" (okej…en bra låt fanns tydligen).
Då bränner det faktiskt till lite…men det är på tok för lite – och på tok för sent - för att rädda en hel föreställning.

.