Säsongsstart 2007

Heroes
2.01 Four Months Later

När Heroes hade sitt avslutande avsnitt i våras (som var något av en besvikelse) var det massa reklamprat innan som gick ut på att "avsnittets två sista minuter skulle vara samma som de två första på säsong två". Två minuter som pampigt deklarerade Chapter Two: Generations och där vi såg Hiro hamna mellan Takezo Sensei och ett gäng rövare i Kyoto 1671.
När vi nu återser en av förra årets största succéer så dyker dock dessa minuter upp först åtta minuter in i avsnittet. Redan då har vi konstaterat att i nutid så har fyra månader passerat, att Mohinder föreläser om människor med annorlunda egenskaper för att locka fram männen som ligger bakom alltihopa, att han och Parkman beskyddar Molly på okänd ort, och att familjen Bennet numera bor i Kalifornien (och att Claire har fått en ny beundrare)…och efter en kortare (omklippt) tripp till 1600-talets Japan (är jag den nda som kollar på Lost som tycker Hiro är seriens MINST intressanta karaktär?) träffar vi också på ett nytt sydamerikanskt par på flykt mot USA för att få hjälp med sina annorlunda egenskaper, Nathan Petrelli som sörjer sin bror (som verkar ha dött, tröts att Nathan klarat sig) och deras mor som tillsammans med Hiros far får mystiska brev om en förestående död.
Rörigt? Lite kanske. Och då har ändå manusförfattarna varit så pass hyggliga att de hållit undan Nikki och hennes familj från avsnitt ett…
Serien som alltid stoltserat med att undvika för mycket olika trådar ("för att inte bli ett nytt Lost") startar alltså hårt med (minst) fem-sex helt olika, separata historier, som säkerligen kommer att hänga ihop och få sin upplösning innan novembersweeps episoden Four Months Earlier, men som vid ett första anblick kräver rätt mycket av sina tittare.
Nu borde det ju inte direkt vara ett problem att gänget bakom Heroes förutsätter att deras åskådare har hjärna och har förtroende för att de orkar hänga med i några avsnitt trots att det är många trådar – och hade serien varit lika genial ända in i mål på säsong ett som den var i starten hade jag förmodligen jublat över en säsongsstart med så många sköna plotlines – men jag känner att jag nu istället blir lite, lite reserverad och håller tillbaka hyllningsropen några veckor tills jag verkligen får bekräftat att serieskaparna inte snöat in för mycket på snåriga egenpåhittade mytologier a' la Arkiv X...och detta trots att de haft den goda smaken att plocka in min favorit David Anders i en viktig roll redan i avsnitt ett.
Samtidigt är omdömet satt utan tvekan – det här är ljusår från Prison Break och fortfarande topp tio av de serier jag absolut inte klarar mig utan.

Popp eller Poop? Is it a bird? Is it a plane?
No, it's superpopp!