Filmrecension: Fyra år till

Fyra År Till
Tova Magnusson-Norling, Sverige

Det är väldigt svårt att inte tycka om Tova Magnusson-Norlings film om folkpartiledaren som blir kär i sin politiske motståndare. Filmen har ett rappt tempo, Björn Kjellman är bra i huvudrollen (även om regissören själv stjäl varje scen hon är med i och även om Eric Ericson som spelar sossen är så charmig att jag bara vill plocka hem honom och äta honom med sked) och här finns en hel del småfnissiga repliker och ett stort hjärta som bultar rakt igenom hela filmen.
Däremot är det lite svårare att förklara vad filmen egentligen vill säga. Magnusson-Norling har sagt att det faktum att kärleksparet är två män inte är det centrala, och det märks nästan in absurdum, då en homoromans och komma ut-historia väl aldrig skildrat mer odramatiskt någonsin på film. Inget fel på det – det adderar nästan bara till komiken – och som bög är det alltid trevligt att se något annat än hetronormativitet i en romcom, även om jag måste erkänna att svennebananbögen snart kramats ihjäl lite väl många gånger på svensk film, där ingen haft det minsta problem med att vara homo sedan Agnes och Elin drack O'boy ihop…
Åtestår då den politiska Romeo & Julia-konflikten med att bli kär över blockgränserna, men då politikersnacket i filmen mest stoppas in som lite kryddiga ståupp-repliker här och där, så känns det aldrig som man på allvar uppfattar den skilnaden som ett verkligt problem. Politiken förpassas till bakgrunden och bilderna från riksdagen känns undegfär lika verklighetstrogna som de från melodifestivalfinalen i Livet är en Schlager.
Men även om en lite mer rafflande och verklighetsbaserad sidoplot än att Folkpartiet tappar väljare med mera självförtroende om att svenskarna klarar lite vass politisk satir även i hemmiljö hade lyft filmen ett bra snäpp över den småmysiga måbrakomedi som den är nu, och även om jag ömsom blir nostalgisk och ömsom undrar hur övertydlig man får vara i sitt musikval när Mauro/Ratata-låtarna väller över bioduken som en tsunami, har man ändå aldrig tråkigt när man ser Fyra år till, och ska ni se svensk film i år så varför inte se den här och (efter vad jag hört) nästa veckas Svinalängorna istället för Änglagård del 3, vars hemska trailer spelas precis innan den här filmen? Inte minst för att ta chansen att se duktiga kvinnliga regissörer in action!