Konsertrecension: KylieX2008

KylieX2008
Stockholm, Globen

Förra (och första) gången jag såg Kylie var på Showgirl-turnén i en lada långt ute i ett danskt ingenting och det är fortfarande utan konkurrens den bästa konsert jag sett i hela mitt liv. För även om jag hade sjukt kul i Globen igår, så är det en omöjlig uppgift för min favoritaustraliensiska att toppa de tre danska timmarna med konstanta hits, när hon nu åker runt med en av sina svagare skivor som stomme för den nya turnén. Det betyder såklart inte att KylieX2008 är en dålig show eller att jag inte är i fullständig eufori stundtals, men får jag inte What Do I Have to Do eller Better the Devil You Know så blir jag alltid lite kinkig, och det är för mig ofattbart att hon till exempel istället väljer göra en cover på en så sömnig låt som Barry Manilows Copacabana...

...men låt mig ta det från början.
Hon öppnar med att komma inflygande i ett elektriskt kraftfält, och man inser plötsligt att både golv och de flyttbara scenväggarna är LED-skärmar som kommer explodera i färger, mönster och regelrätta musikvideos under de kommande knappa tre timmarna. Otroligt mäktigt, även om Speakerphone har lite för stora skor att fylla som öppningsnummer, något hon snabbt fixar till med att redan som andralåt fyra av Can't Get You Out of My Head i en av de bästa liveversionerna någonsin. Sedan blir det Ruffle My Feathers - den första av de tre helt nya låtar vi serveras under kvällen - och akt ett avslutas med en helt okej In Your Eyes som dock tas hand om märkvärdigt dåligt av publiken.

Publiken ja.
Det är nog dags att säga lite om de där dryga 8000 (av 13500 möjliga) som löst biljett. "Om inte Kylie vill komma till Lino, får Lino komma till Kylie" säger QX chefredaktör när jag springer på honom på golvet framför scen just innan konserten startar, och det sammanfattar nog allt ganska bra i en enda mening. Bögarna älskar Kylie och Kylie älskar oss...så är det och har alltid varit och Globen är därför fylld av en större mängd tajtare t-shirts än på Viktväktarna. Samtidigt är det märkligt lugnt på golvet ända fram till scenkanten. Jag är ledsen, men ska man stå och ta upp plats längst fram på en konsert så är det inte okej att stå helt still, att inte klappa eller sjunga med eller att vara en allmänt grå mus. Sådant finns det läktarplatser till! Nu tog det sig så småningom ordentligt under andra hälften (och självklart fanns det hundratals dansglada undantag rakt igenom som ska ha all cred) men ett tag där under första delen innan paus börjar jag förstå vartifrån de där rykterna kommer som sa att Stockholmspubliken var så tråkig under Feverturnén 2002 att Sverige missade Showgirl 2005.

Men tillbaka till konserten.
Andra akten ökar tempot. Dansarna (som som vanligt är så snygga att man riskerar få kåtslag stundtals) körtjejerna och Kylie kör Heart Beat Rock, Wow och den galet bra DNA mixen av Shocked i cheerleader-stil, och när tredje akten kör igång med sina Pierre & Gilles-plåtade Jean Paul Gaultier-klädda sjömän är jag i total extas. Kan det bli bättre?

Tydligen inte just nu, för tyvärr tas jag ned på jorden igen då akt tre är i mina öron den segaste. Missförstå mig inte. I love the sailors! Bring on some seamen! Det är oerhört kul att titta på, och Kylie sjunger – genomgående under konserten – fantastiskt...men Loveboat är verkligen inte ett av Kylies starkaste kort, Copacabana har jag redan nämnt (den blir verkligen för mycket krogshow för mig) och Spinning Around har faktiskt aldrig varit en av mina favoriter bland hitsen. Det känns lite som om det fortfarande är party – men det är dags för någon att byta skiva om inte alla ska gå ut i köket.

Så bang! Kylie kommer inflygande i illröd uniform på ett gigantiskt discokranium och jag är helt med i matchen igen. Like a Drug är underbar, 2 Hearts fungerar oväntat bra och Slow är första aktens absoluta höjdpunkt. Jag kastar mig ut mot toaletterna i pausen fylld av fullständig Kylieextas.

Andra akten öppnar japanskt med dansande samurajer, fortsätter med pappersregn, manga och Fischerspoonermixen av Come Into My World, för att därefter explodera i en suveränt avklädd (bokstavligen) version av Nu-di-ty (en låt jag alltid avskytt, men som jag älskade igår) och en ljuvlig Sensitized. Extas!

Därefter är det balladdags, där Kylie (i en märkligt ful tantklänning – Jean-Paul, vad tänkte du?) ensam på scen kör nya, sköna Flower, följt av en vansinnigt vacker lugn version av I Believe in You. Sprött och fint så det förslåt, men det är bara lugnet före stormen...

Den sjunde akten är nämligen bland det bästa jag sett. Temat är "Black & White Ball", och i den svartvita balsalen serveras vi den bästa version av On a Night Like This jag hört, underbara versioner av Step Back in Time och In My Arms (är det förresten inte snart dags att släppa en hel skiva med de gamla Kylieklassikerna i de här nya, fantastiska elektrokläderna?), en allsångsvänlige Kids (som börjar bli ganska sliten som låt, men som är perfekt för just konsertallsång) och så givetvis den ultimata bögdiscolåten, den Robbie Williams-pennade dängan som mer och mer framstår som det ultimata Kylie Minogue-numret: Your Disco Needs You! Jag ljuger inte när jag säger att några av mina goda vänner på riktigt gråter av lycka under de här dryga tre minuterna...och jag är inte långt borta själv. Helt underbart.

Extranumren är smart nog bara Kylie helt ensam på scen. Här känns konserten nämligen plötsligt mer intim och personlig än under de tidigare så välkoreograferade ögongodistimmarna, och hon kan själv styra lite vad som skall sjungas.
Det gör att när hon rivit av "cancer-låten" No More Rain som hon gjort i alla städer på turnén, serveras vi i Stockholm sköna, allsångsvänliga low-keyversioner av Love at First Sight och I Should Be So Lucky (Globenvältare) och efter bönande och bedjande från några längst fram – duktigt jobbat vilka ni nu var – även en soft version av kommande singeln (och bästa låten på X) The One. Det sista för övrigt ett tilltag som gjorde att vi svenskar fick exakt samma låtar som danskarna fick i Köpenhamn förra veckan, men med en extra låt på slutet. Ha!
Dessutom: Nästa gång det är turné så lär det i alla fall inte vara publikens fel om Kylie missar Sverige. Efter den sega inledningen är det under sista halvtimmen nämligen ett rasande armviftande och sjungande party i Globen.

"Nu kan vi dö lyckliga" säger en kompis när vi svettiga tränger oss ut ur discokulan, och jag kan inte annat att hålla med. Det finns ingen annan som jag har så kul när jag ser en konsert med än Kylie. Som exempel så må Madonna vara en mycket bättre dansare (att Kylie skulle dansa är ju för övrigt bara en myt – hon är världens bästa på att hitta rätt poser i snygga kläder, inget annat) och ha större hits, men Kylies värme och fantastiska shower gör ändå att det är precis det här jag vill få ut av en konsert. Ni Kyliefans som inte valde att köpa en av de 5000 biljetter som fanns kvar kan känna er riktigt, riktigt bevikna idag.

Slutligen; när jag nu läser igenom det jag skrivit så känns det som där kanske finns ett "extas" eller lyckoadjektiv för mycket och att jag framstår som en idoldyrkande fjortis...men faktum är att det är precis så jag blir när jag ser Kylie: En Trackslistedyrkande tonåring! Att betyget ändå "bara" blir en fyra beror alltså endast på Kylie själv. Hon satte sin egen ribba för mig med Showgirl, och den här gången kom hon inte riktigt över den även om det var jäkligt nära några gånger. Jag hoppas dock på många flera framtida försök.






Betyg låt-för-låt:

Akt 1: Xlectro Static
Speakerphone *****
Can't Get You Out Of My Head *****
Ruffle My Feathers *****
In Your Eyes *****

Akt 2: Cheer Squad
Heart Beat Rock *****
Wow *****
Shocked *****

Akt 3: Beach Party
Loveboat *****
Copacabana *****
Spinning Around *****

Akt 4: Xposed
Like a Drug *****
Slow *****
2 Hearts *****

Akt 5: Naughty Manga Girl6
Sometime Samurai (musikvideo med dans) *****
Come Into My World *****
Nu-di-ty *****
Sensitized *****

Akt 6: Stary Nights
Flower *****
I Believe in You (balladversion) *****

Akt 7: Black Versus White
On a Night Like This *****
Your Disco Needs You *****
Kids *****
Step Back In Time *****
In My Arms *****

Extranummer
No More Rain *****
Love at First Sight *****
I Should Be So Lucky *****
The One (balladversion) *****

Konsertrecension: Kent

Det finns få saker jag tycker är så töntiga som när fans till en grupp eller artist ondgör sig over en recensent som har en åsikt som inte är högsta betyg om deras favorit...men jag måste bara få reflektera lite över om jag och GPs Johan Rylander var på samma Kent-konsert i fredags.
Okej att publiken kanske var lite lam på läktaren stundtals (mer om det sen), och visst - om man bara ville höra singlar och låtarna från svenneskivan (min favoritskiva by the way) Vapen & Ammunition så hade man kommit fel… Men att han klagar på att man inte hörde vad Jocke sjöng är för mig helt obegripligt. Gång på gång under konserten pratade nämligen jag och fröken Harrysson om hur bra ljudet var. Om hur bra man hörde varenda stavelse. Om hur de elektroniska handklappen i Ingenting borrade sig igenom kroppen så man fick rysningar... Så nä. Det här är nog inte riktigt en recension från samma ställe i Lisebergshallen som Johan Rylander satt på. Det här är från en plats där det var en riktigt skön kväll.

Jag har sett Kent många gånger nu. Så många att det är det enda band/artist som jag inte minns hur många gånger jag sett... Misstänker att det är ungefär en gång per skiva - minus Du & Jag Döden-plattan som jag inte gillade alls (vilket inte minst kommer synas när jag listar låtarna nedan) - om inte mer. Åtminstone i början på nittiotalet när Kent var ungefär det enda jag lyssnade på ett tag. Men i alla fall; det har såklart hänt en del med Kent under den tiden. Numera är det inte så mycket "fyra stela pinnar med gitarrer som står och manglar medan en galning i kostym flyger som en tomte längst fram" utan ett säkert arenaband med en gigantisk skärm bakom sig, fantastiskt ljus, en Jocke Berg i röd piccolojacka och som låter nästan exakt som på skiva hela tiden - något jag vet det finns folk som avskyr på konserter...men som jag (som gärna ser tre timmar Kylie posera till inspelad musik) tycker är ganska fantastiskt.

Nu ska det sägas att det inte är någon greatest hits-konsert grabbarna bjuder på under sin första konsert av tre i Lisebergshallen. Man kan misstänka att de tänkte att den första konserten som sålde slut på ingen tid alls borde innehålla den mest hängivna publiken - och därför kränger man iväg B-sidor och struntar i en lång rad låtar andra band förmodligen skulle döda för att få ha på sin repertoar (typ Dom Andra, Om Du Var Här, Pärlor, Kräm, FF, En Himmelsk Drog, Den Döda Vinkeln och Palace & Main...ingen av dessa) - något som jag kanske kan hålla med GP om att det inte verkar gå hem till 100%. Och nog för att det är ös nere på ståplatserna där vi höll till - men på läktarna såg många stundtals ut som om de bara hört Kent på Mix Megapol (= bara Kärleken Väntar) och fått sina biljetter i julklapp av Uddevalla kommun, vilket såklart är lite trist...

...men därifrån till att säga att det "tar 13 låtar innan bandet lyckas väcka publiken" är en bra bit enligt mig. Läktarna..okej. Kanske. Men själv försvinner jag stundtals helt iväg i det fantastiska ljudet, ljuset och till Jockes underbara röst. Jag upptäcker hur mycket jag älskar vissa låtar (och hur mycket jag inte förstår att folk älskar andra (läs: Kärleken Väntar, igen)) och jag upptäcker åter varför jag tycker Kent är världens bästa band.

Mer än så behöver inte jag för att tycka det är en bra konsert, och här är lite nedtecknade reflektioner låt för låt.


Vy från ett Luftslott
Udda öppning, men den fungerar bra. Jocke i röd piccolojacka framför en gigantisk orange sol som sakta stiger upp bakom hela bandet. Golvet är genast med på noterna. Läktaren mera tveksam. Har de ens hört nya plattan?

Berlin
En stor personlig favorit. En låt som mer och mer framstår som en av de bästa Kent gjort och den är absolut inte sämre live. På skärmen bakom bandet pågår någon form av psykedeliskt mönster med bentongfärgade rulltrappor. Tungt ljud. Golvet röjer. Magiskt. Visar sig vara en av konsertens höjdpunkter.

Max 500
Gitarrmangel. Epilepsivarning på lamporna som blinkar som besatta. Konsertens första singel, men tempot faller ändå lite.

400 Slag
…något som i så fall bekräftas av att den här låten inte går hem alls hos publiken. Skärmen bakom bandet lyser klarröd, men ändå så tappar jag fokus och ser den mest som en transportsträcka till nästa låt. Du & Jag Döden-låtarna är verkligen inte min grej.

Columbus
Lyckligtvis får jag snabbt min belöning när tunga gitarrer och tunga syntljud klär den här kommande singeln i en fantastisk livedräkt. En av Kents vackraste låtar fyller hallen medan ljuset ser till att tunga snöflingor faller över bandet. Så snyggt.

En timme En minut
"Nu kommer vår enda låt i A-dur" hojtar Jocke och i (nästan) totalt mörker inleder han låten som lärde mig uppskatta ett schyst gitarrmangel nånstans i mitten av nittiotalet och plötsligt flödar scenen i ljus. Nostalgi för mig, men publiken har inte riktigt hittat tillbaka till inledningsextasen ännu.

Revolt III
En av de bästa låtarna på Hagnesta Hill får igång publiken lite mera. Vet inte hur det hänger ihop med texten, men på skärmen framträder nu gigantiska människor som beter sig helt galet (bokstavligen) och skriker, förvrids och spyr…

Pojken med Hålet i Handen
Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Det blir som vanligt två minuters total urladdning när klassikern från debutalbumet eldar på publiken.

Ansgar & Evelyne
Ett av spåren från The Hjärta & Smärta EP känns lite för okänd och publiken tappar återigen fokus. Synd, för det är en vacker låt och för första gången under kvällen drar lasermaskinerna igång och lägger galler över publiken.

LSD, Någon?
Inser ännu en gång hur bra ljudet är när jag springer på toa och ändå hör varje ord Jocke sjunger under tiden. Tungt. Bra!

Romeo Återvänder Ensam
Min favoritlåt på Du & Jag Döden får gorillan från Ingenting-videon över hela skärmen. Förlorar mig själv i gitarrmanglandet.

Generation Ex
Camela Leierths huvud dyker upp ensamt på skärmen med gigantiska lysande ögon och sjunger sina stämmor tillsammans med Jocke nedanför. Hur snyggt som helst. Riktigt bra låt också. Tillbaka till samtiden är verkligen så bra som jag hoppats även live.

Musik Non Stop
"Nu blir det disco, Göteborg!" hojtar Jocke och golvet stuffar igång medan delfiner gör volter på skärmen. Ena läktaren är fortfarande alldeles för lam för min smak… Hallå! Det här är ju en av deras mest framgångsrika singlar!? Och en av mina favoriter no less.

Kärleken Väntar
Den har aldrig varit min favoritlåt, och nu gör den mig nästan förbannad bara för att den av någon anledning väcker hela den sovande läktaren och kokar upp hela hallen i någon form av "denna har vi hört i alla fall"-eufori. Jo, det är en okej låt...men den här reaktionen när folk sovit sig igenom så mycket bra tills nu? Folk ramlar i stort sett ned från läktaren till höger om oss…

Ingenting
…och så BANG. Nya singeln är heeeelt fantastisk live. Lasern är igång igen och handklappen…HANDKLAPPEN! Den borrar sig rakt igenom en. Fullständigt fantastiskt. Och folk fortsätter falla från läktaren.

Ensammast i Sverige
Låten som avslutar första delen innan extranumren är en fin bit men den är lite för lång (och kanske lite för ny) och här (men bara här) börjar det smälla och knäppa lite i ljudet ockå. Läktarpubliken vaknar förvånat upp ur sin partybubbla och börjar sätta sig igen. Fåglar flyger över skärmen.

Elefanter
Nu är publiken igång igen…i HELA hallen…efter att alla unisont har klappat efter extranummer. Tunga öppningsspåret (med mera djur i massor på skärmen) från nya skivan med alla sina Depeche-vibbar passar perfekt att förvalta detta…

Vinter02
…och det här lite bortglömda spåret från "dubbel A-singeln" med FF är inte sämre utan öset fortsätter…

747
…och när Kents allmänt ansedda bästa låt drar igång – iklädd en fet laserdräkt – så är det armar i luften och allsång som ekar mellan väggarna i Lisebergshallen. Jag ryser i sju minuter och fyrtiosju sekunder. Så fantastiskt.

Mannen i den Vita Hatten (30 År Senare)
Jag ryser och njuter så mycket av 747 att jag glider ut till garderoben under den här (nästan lika vackra) låten bara för att ha min favorit som avslutningslåt…men okej. Den här låten är fanimej inte långt ifrån och publikextasen är ungefär likadan. Avslutningen är magnifik.

Så. Vad säger man? Jag vet inte om jag vill säga att Kent kan bättre (eftersom det defacto är en av de bäst låtande och snyggast iscensatta Kentkonserter jag varit på) men visst skulle de ha kunnat valt mera av "mina låtar" som hade gjort det hela ännu bättre...och visst var publiken ovanligt lam och inte med på noterna i vissa låtar – men det tycker jag knappast man kan skylla på en fredagspartysugen Jocke Berg. Nä, att ge det hela en tvåa känns bara som ännu ett desperat försök från GP att inte vilja vara som "Stockholmstidningarna" (lokal GP-slang för Aftonbladet och Expressen) som gav bandet fyror vid premiären...eller så stod recensenterna från de tidningarna helt enkelt på golvet och hade hört flera skivor än Vapen & Ammunition.

Konsertrecension: Scissor Sisters

Scissor Sisters
Globenannexet, Stockholm

Låtlista: She's My Man, Laura, Intermission, Tits on the Radio, The Skins, Lights, Paul McCarthney, Kiss You Off, Filthy/Gorgeous, Everybody Wants the Same Thing, Land of a Thousand Words, Transistor, Comfortably Numb
Extranummer: Take Your Mama, I Don't Feel Like Dancing, Music is the Victim

Jag har svettats lite över min fullpoängare till Ta-Dah i QX och här i bloggen (9/10) förra året.
Var det verkligen ett väl avvägt betyg, eller bara en sorts blint rus över att få ha förhandslyssnat på en av mina mest efterlängtade skivsläpp någonsin? Sanningen är ju att skivan floppade kommersiellt (parallellt med att första singeln blev deras absolut största framgång) och efter att Mika dök upp så har Jake&Co obönhörligt blivit förpassade till de mörkare delarna av min iPod…
Efter att ha sett Scissor Sisters i Globenannexet så kan jag faktiskt äntligen pusta ut och känna att jo… jag älskar fortfarande både bandet och låtarna…och skivan är absolut värd sin femma i det musikuniversum som är mitt.

Att få se Scissor Sisters live första gången är naturligtvis en dröm som går i uppfyllelse för undertecknad, och när man dessutom får stå så pass nära scenen – utan att bli trängd, klämd och nersvettad…något som är så mycket inte-alls-finns-det-inte-sittplats-Oswald på konserter – att man ser ansiktsuttrycken på Jake, Anamatronic och (min blivande man) Del Marquis, och får höra (nästan) alla sina favoritlåtar i grymt ösiga partyversioner är det återigen svårt att vara objektiv…
…men några saker gillar jag inte:

A) Ljudet. Hallå… HUR dåligt får man sköta det där. Ibland hörs inte Ana alls. Ibland försvinner Jake. Helt galet. Och Annexet är ingen höjdarlokal akustiskt sett från början.
B) Låtlistan. Okej, jag har inget emot Transistor. Men att köra den och The Skins istället för roligare extraspår som Get It Get It, eller demospår som Doctor, I'm Only Seeing Dark eller Avaliable (for You) är synd…och dessutom att de inte kör "ordinarie" albumspår som Ooh och Return to Oz eller mina två absoluta SS-favoriter It Can't Come Quickly Enough och Might Tell You Tonight.
C) Paddy Booms mamma. Självklart hade jag velat se hela bandet där…men nu fick vi Svenskar klara oss utan Paddy den här gången då hans mamma var sjuk.
D) Lokalen & Publiken. Förutom akustiken är det bara så grymt omysigt i Annexet. Jag hade nog velat se dem på en mindre klubb med mera hardcore-fans. Nu är det lite väl många som gör en "gå på Dilba på Liseberg" – dvs kommer dit för en enda låt, och jag tror inte en sekund på Miss Matronics babbel om att vi är deras bästa publik. Jag skulle istället använda ord som "lam" och "loj".

Men utöver dess grejer har jag inget att invända. De går ut hårt och ökar. Jake är överallt och tar av sig mer och mer kläder, Ana Matronic snackar snuskigheter och försöker inbilla oss att vi är världens bästa publik, och Del är bara het bakom basistens bas. Förutom det grymma extranummersetet så är mitt favoritfyrtal med låtar Lights, Paul McCarthney, Kiss You Off och Filthy/Gorgeous. Då är det verkligen P A R T Y för hela slanten och jag förstår varför det här är ett av mina absoluta favoritband.

Sedan kan man inte komma ifrån att jag är en hora för scenteknik som bländar, poseringar och synkrondans och har svårt att ge fullpoängare till en konsert som inte är så bländande som Kylie var i Danmark 2005 (möjligen hade jag gett det till Springsteen på Ullevi midsommaren 2003, eftersom det är en av de största aha-upplevelserna jag haft) men en knapp fyra (7/10) lär jag lätt kunna dela ut utan att behöva svettas framöver.
.




...å så här tyckte några andra:

Stefan Malmqvist, SvD 4/6
Jonna Sima, Aftonbladet 4/5
Johanna Åberg, unt.se 3/5
Quetzala Blanco, Expressen 3/5
Malena Rydell, DN
Mr Catenacci, catenacci.net 7/10

Konsertrecension: George Michael - 25 Live

25 Live!
George Michael

Waiting, Flawless (Go to the City), Fastlove, Father figure, Star people, First time ever I saw your face, Praying for time, Too funky, You have been loved, Everything she wants, Shoot the dog, Faith, Spinning the wheel, Jesus to a child, Amazing, I’m your man, Outside, Careless whisper, Freedom 90

Jag måste nästan börja med att säga det…
Det är inte George Michael jag vill ta med hem och ligga med efter den här konserten…det är hans fantastiska scen! Det rejält tilltagna bandet står på en snyggt ljussatt byggnadsställning i tre våningar – och framför dem hänger vad som förmodligen kan vara världens största, platta skärm…den liksom flyter ut över scenen och tja…ÄR scenen…och den exploderar under hela konserten i gigantiska färgkaskader, videosnuttar och blir vid ett tillfälle (under en fantastisk Spinning the Wheel) en sjukt snygg rullande filmremsa. Precis innan paus (då en gigantisk klocka räknar ned till nästa akt) så dyker dessutom en gigantisk uppblåsbar George Bush upp ur golvet och det hela är en fröjd för ögonen rakt igenom (nästan…av någon anledning används inte scenen/skärmen alls under extranumren…dog den möjligen i Scandinavium?).
Nu får öronen sitt också – dels genom en snygg hitkavalkad där inget nummer känns överflödigt (möjligen är låtordningen lite jobbig med sitt varvande av ballader och partylåtar – det blir en del upp-och-ned-i-stolarna för oss i publiken) och dels genom att George sjunger precis lika bra som han alltid gjort. Inte ett spår av varken ålder eller hasch på de stämbanden som lyckas lika bra med en smäktande Jesus to a Child som Too Funky.
Kan man säga något negativt då? Tja...Georges mellansnack är i stort sett obefintligt. han säger typ "Thank You" och som jag nämnde innan så förstår jag inte vitsen med att tona ned jätteskärmen när showen når sitt crescendo...men det är egentligen bara smådetaljer.
Bäst i mitt tycke är att få höra min ungdoms stora hits som Father Figure, Faith och Everything She Wants (hela publiken går förövrigt bananas under Wham!-låtarna), och när George står på en stor regnbågsflagga och sjunger I’m Your Man så är det lååångt ifrån den där flickidolen på 80/90talet som min kursare på Chalmers så envetet försvarade var så hetero och maskulin.
Helt klart en stor, positiv överraskning!
.

Konsertrecension: Pet Shop Boys - Fundamental Tour 2006

Vi tar det sämsta först: Ljudet.
Faktum är att man i flera låtar inte hör vad Neil sjunger, och låt gå att han inte har världens starkaste röst…men sådant borde väl ändå gå att fixa med teknik? Ljudet annars är nämligen smått öronbedövande och basljuden studsar mellan väggarna så jag nästan får epilepsi av ljudförvirring under "Integral". En annan grej är låtvalet där jag (som ungefär alla andra) så klart saknar "Being Boring" – men jag är också förvånad över att "Fundamental"-turnén bara har fem låtar från "Fundamental"-skivan… "Psycological" är dessutom än sällsynt trist öppningslåt och visst är det annorlunda med en akustisk "Before", men det är fortfarande en tråkig låt som borde ersatts av "Luna Park" eller plattans bästa ballad "Numb" (kommande singel?). Å så värmen då. HUR kan man förbjuda att ta med vanligt vatten in i en lokal där 1300personer tillsammans skapar en närmast 40gradig svetthetta?? Skärpning cirkus!
Det var det tråkiga…nu till något roligare:
Det är faktiskt en smått fantastisk visuell upplevelse och låtlistan är en veritabel "Greatest Hits"-samling.
Min DVD med PSB’s "Performance"-turné är den bästa konsert-DVD jag äger tror jag. Den är helt grym med sin påkostade scenografi och den ligger i topp (tillsammans med U2’s "Zoo TV"-turné och Madonnas "Blonde Ambition Tour") på min lista över "Konserter man önskat man fått se live"…men nu har jag i alla fall fått se en liten budgetvariant på samma tema! PSB-konserten anno 2006 har nämligen en fantastiskt effektiv, enkel scenografi bestående av två gigantiska ihåliga vita kvadrater som vrids och vänds och kryps i och (framförallt) projiceras bilder på, två dansare (som i och för sig kanske inte är helt tighta så här på andra konserten) som studsar och voltar över hela scen, riktigt snyggt ljus (mestadels i rosa och vitt) och så två duktiga körare…eller tre om man räknar Pet Shop Boys tredje medlem – den fantastiska Sylvia Mason-James som gör en galant divaentré till "Surburbia" och sedan dominerar sången resten av konserten.
Konserten börjar med instrumentala "God Willing" där det ur de gigantiska kuberna (med PSB siluetter på) kommer ut tre uppsättningar av Neil&Chris på scen. Coolt! Men som jag nämnde innan är "Psycological" därefter en ganska trist öppning och stegen och rösten sitter inte riktigt som den ska…men sen släpper det båder för PSB och publiken i "Left to My Own Devices" och i "I’m with Stupid" projiceras USA/UK-flaggor varvat med Bush/Blair i de gigantiska PSB-siluetterna och nu är vi igång. Så dyker alltså Sylvia the Diva upp i "Surburbia" och därefter blir scenen en enda stor tavla där bokstäverna i "Minimal" och "Shopping" dyker upp efterhand i en sjukt bra sammanflätning av PSBs båda "bokstavsrefränglåtar". Mycket genialt. Tempot dras ned för en fantastisk "Rent" där Neil bara syns som en sittande siluett inuti den gigantiska tavlan…och undertecknad måste springa på toa mitt i sin favoritlåt. Därefter blir det coverstund och en gigantisk cowboyhat halas ned från scen (Neils huvud projiceras i samma storlek under den) medan en dansare lär sig (av en stor projicerad kopia) och resten av personerna på scenen att dansa line-dancing (tillslut dansar till och med Neil) till Elvis "Always on My Mind"…för att fortsätta med att två GIGANTISKA Neil&Chris-huvuden rullas in på scen för dansarna att dansa på till U2’s "Where the Streets Have No Name". Nu är det dags att dra ut sladden en stund och Neil tar fram gitarren för en fantastisk ny version av "Home&Dry" och en lite mindre fantastisk dito av "Before". På det följer en oväntad (och seriös) stund med "Dreaming of the Queen" från "Very"-skivan (tur att man har en expert som sidekick på konserten som har koll på allt) där Lady Di’s begravningsfölje visas i slow motion på storbild. Nu har det varit lugnt tillräckligt länge så då är det är dags för en standardversion av "West End Girls" som såklart får igång publiken – men det är det helt briljanta versionen av "The Sodom and Gomorrah Show" som följer på det (med Neil i full uniform komplett med general-lull lull i määängder, dansare med blommor i gevärspiporna och projicerade soldat/krigsbilder) som får igång mig. Konsertens helt klart bästa nummer i min bok och den skulle helt klart kunna filmas rakt av vid ett eventuellt singelsläpp! Sen ramlar det på i min favorit "Opportunities" och första set avslutas med en "Integral" som tyvärr tappar lite kraft - dels för att jag får någon form av panikattack bland alla lampor och galna basgångar…men också för att den nästan blir lite för övermäktig för PSB själva att hantera.
Extranumren inleds av en helt ny version av "So Hard" där Neil varken är på scen eller sjunger, utan som sköts helt av Sylvia och de två körarna (cool!) och sedan blir det "It’s a Sin" och publiken går bananas. Sista låten för kvällen (nu med en upprymd Neil som nu är så uppe i varv att han dansar, snackar en massa och till och med gör en "mini-Bono" och försöker få igång publiken längs scenkanten) blir Village Peoples "Go West" med obligatorisk pek-gest och sen är det tyvärr slut när både bandet och publiken är på topp.
För mig som lika gärna (eller kanske hellre) går på konserter där musiken låter precis som på skiva och det visuella är viktigast, är det här en fullträff – måhända med lite barnsjukdomar – i samma liga som Kylies "Greatest Hits"-turné…fast självklart några betygssnäpp lägre av en hel mängd olika anledningar (närhet, känsla, budget, storslagenhet, närhet, ljud, konsertresa, budget igen - och sa jag närhet?) och jag är sjukt glad att jag fick chansen att se det innan jag satt där med ännu en DVD och hade ångest.

Bäst: Scenografin (enkel men effektiv), Minimal+Shopping, The Sodom and Gomorrah Show, alla tre covers.
Sämst: Ljudet, att det slutar när alla är som mest igång, värmen och en meningslös Before
Betyg: 7 Gula Kepsar och Höga Svarta Hattar av 10 Möjliga
.

Konsertrecension: Touring the Angel 2006

Touring the Angel 2006
Depeche Mode

Låtlista: Intro, A Pain That I'm Used To, John The Revelator, A Question of Time, Policy of Truth, Precious, Walking in My Shoes, Suffer Well, Damaged People, Home, I Want It All, The Sinner in Me, I Feel You, Behind the Wheel, World in My Eyes, Personal Jesus, Enjoy the Silence, Shake the Disease, Just Can't Get Enough, Everything Counts, Never Let Me Down Again & Goodnight Lovers
Bäst: Shake the Disease (A Question of Time, Behind the Wheel, Personal Jesus, Everything Counts)
Sämst: Okej att man kan skoja bort Just Can't Get Enough, men att göra världens bästa låt Enjoy the Silence till 100% allsång och aldrig få höra refrängen sjungas av David Gahan är ju tjänstefel.

Ok, lika bra att erkänna med en gång: Jag gillar DM och tycker de har gjort några av de bästa låtar som någonsin skrivits…men jag har aldrig sett dem live innan, jag kan inte varenda albumspår (jag får konstant fråga favvo-Fredrik om vad låtarna som spelas heter) och jag har ingen aning om vad snubben som inte är David Gahan eller Martin Gore heter… Det här är alltså min första DM-konsert, och precis som alla sagt innan så blir jag överraskad över hur mycket rock det låter. Blir också lite förvånad över att David Gahan är som en korsning mellan Bono, Mick Jagger och…tja…Idol-Sebastian…och att han - jämfört med de stunder Martin Gore får stiga fram och känns ögonblickligen som han äger scenen - ibland bara känns överposerande (även om avgrundsvrålen är lite roliga och hans snurrande med mickstativet ibland känns helrätt).
Scenen ser ut som något som hämtats ur Star Trek, ljuset är läckert (speciellt när det liksom droppar ljus från taket) och skärmarna bakom (och filmerna som spelas därpå) är sjukt snygga…men de döljs tyvärr delvis av högtalare från de platser precis under Scandinaviums tak där vi sitter.

Låtarna då? Jo, det börjar grymt. Några av nya plattans absolut bästa låtar, blandat med favoriter som A Question of Time, Gahan far runt som en skållad råtta och scenen ser ut som om den ska ta fart ut i rymden. Extas. Men sedan sackar det, och någonstans runt I Want it All kommer jag på mig själv med att gäspa, folk runt omkring mig sitter smått förvirrade ned på sina platser och snubben bakom (som hela konserten kommenterar allt som en sportreferator) gnäller efter "gamla godingar"… Han får som han vill – för strax exploderar Scandinavium i en grymt tung Personal Jesus som följs av en av världens bästa låtar; Enjoy the Silence. Tyvärr tycker jag Gahan slarvar bort den helt i sin rockstjärneextas, då han inte sjunger mer än möjligen två-tre meningar i låten och låter publiken sköta resten. Han kanske är trött på att göra den, men jag vill höra hans röst i refrängen och inte karaokevarianten… Lyckligt vis så får jag min belöning strax efter i första omgången extranummer. Martin Gore står själv på scenen (i sin underbara kilt/svarta änglavingar/mohikan-möter-Magneto-mössa outfit) och sjunger en alldeles jluvlig Shake the Disease som är mitt största ögonblick under konserten. Därefter blir det mera karaoke (men denna kan jag ta) i Just Can't Get Enough som aldrig vill ta slut (Gahan får nästan be publiken vara tyst tillslut för att kunna fortsätta) och en grym Everything Counts. Alltihopa slutar med Never Let Me Down Again och en Goodnight Lovers där David och Martin står längst ute i publikhavet och sjunger och kramas. Myspys och trevligt, precis som konserten.

Några riktiga toppar, några få dalar och lite mittemellan. Ett grymt publikstöd, men ibland lite rutinmässigt från bandet…plus att våra plaster kanske inte är de bästa om man vill komma riktigt i konsertstämning (minns Kylie…) gör att alltihopa landar på en stark sexa.

Betyg: 6 svarta änglavingar av 10
.