Filmrecension: Hereafter

Hereafter
Clint Eastwood, USA

Det börjar med en våldsam tsunami någonstans i Sydostasien. Fransyskan Marie LeLay sveps med i de Oscarsnominerade effekterna och svävar en stund mellan liv och död. När hon räddas mirakulöst har hon kvar minnen från denna stund och hon får svårt att tänka på något annat. Parallellt börjar George Lonegan (spelad av Matt Damon) en kvällskurs i San Francisco med förhoppningen att starta om sitt liv och slippa arbeta som medium, eftersom han ser sin gåva att kunna tala med de döda som en förbannelse, och parallellt med dessa två historier blir en tolvårig kille av med sin tvillingbror i en tragisk olycka i London.
Jag avgudar Peter Morgans manus i Tony Blair-triologi (ni vet The Special Relationship/The Queen/The Deal), men när han här försöker berätta om livet efter detta på tre olika sätt så uppstår viss problematik (inte minst när han vill väva samman dem på slutet) och i kombination med Clintans sentimentala regi blir det hela en smula övertydligt och långdraget.
Nog för att här finns en del fina och starka scener (tsunamin i början, en otroligt laddad och fin scen under en smak-tävling på en matlagningskurs etc) och nog för att det är svårt att värja sig mot sentimentaliteten stundtals (speciellt scenerna med den tolvårige killen är hjärtskärande stundtals), men jag hade nog hellre sett en hel film om Matt Damons medium, och lite mera utforskat de intressanta baksidorna som skulle uppstå om nån verkligen kunde få kontakt med andra sidan.
Nu blir det hela lite långt och hela historien om fransyskan ganska onödig (förutom den småfåniga slutklämmen), men har du två timmar över för något som lite för ofta känns som en Hallmark-film på TV3 med bättre budget och skådisar, och har du lust att gråta lite och fundera över döden en stund, tja, då kan du nog inte se något bättre.