00-talet: 5. Hung Up med Madonna

Efter ett av de värsta försöken till Bondlåt i historien buzzades det en hel del om Madonnas nya platta den där sensommaren 2005. Hon skulle gördisco. Hon jobbade med popgeniet Stuart Price. Och att hon hade som en av de första (mycket på grund av en svindyr deal där det mesta av intäkterna på låten gick till B&B skulle det visa sig) fått sampla ABBA. ABBA! Klart man var spänd.

Samma dag som företaget skulle ha kräftskiva dök det upp en länk i en blogg. 30 sekunder av första singeln hade läckt! Jag sket i alla förbud (olaglig nedladdning? på jobbet?) och laddade ned de där korta 30 sekunderna...och blev golvad.

Så här i efterhand kan det tyckas vara lite konstigt för det mesta som hörde var ett upprepande av "Time Goes By – So Slowly" och de karaktäristiska ljuden från Gimme Gimme Gimme...men jag var helt övertygad om att det här var 30 sekunder av en klassisk böghit och Madonnasingel, en övertygelse som delades av en av mitt företags dåvarande avdelningschefer som tillsammans med mig ägnade hela kräftskivan att obsessa över dessa 30 sekunder av låtmagi.

De där trettio sekunderna är så vitt jag vet också det enda preview-klipp som legat etta på QX-topplista...en lista som jag just då inte hade något att göra med men som jag stegvis tog över och lagom till tiotalet tog över helt.

Hung Up blev ju så småning om också en av Madonnas absolut största 00-talhits och hennes discomundering med gympadress och Jessica Folcker-frilla blev superhet. Videon är suverän, hennes MTV-framträdanden ännu bättre och Confessions on a Dance Floor är (möjligen tillsammans med Like a Prayer) hennes absolut bästa album någonsin i min värld med Sorry, Let It Will Be och Jump som adderade utropstecken.



Men inget var så bra som Hung Up. 00-talets femte bästa låt.