Filmrecension: Abel

Abel
Diego Luna, Mexico

Den nio åriga Abel slutade prata när pappan lämnade familjen och blev så sjuk att han fick läggas in på sjukhus. När hans mor bestämmer sig för att ta hem honom på försök börjar han plötsligt att prata igen - men har då börjat tro att det är han som är pappan. Av rädsla att han ska halka tillbaka in i tystnaden bestämmer sig mamman och hans två syskon för att låta honom hållas, något som kan vara nog så svårt utan komplikationen att pappa plötsligt kommer tillbaka.
För några år sedan var Gabriel Garcia Bernal på filmfestivalen med sin film Deficit, en helt meningslös skitfilm om du frågar undertecknad. Det kan man däremot inte säga om den här filmen gjord av hans Din Morsa Också-medspelare Diego Luna.
Luna lyckas nämligen få den här i botten så djup tragiska filmen att bli fylld till bredden av humor och värme, utan att någonsin tappa fokus eller driva med karaktärerna. Skådespeleriet är alldeles lysande, speciellt från den unge Abel spelad av Christopher Ruíz-Esparza och av hans lillebror Paul (spelad av hans verkliga lillebror Gerardo Ruíz-Esparza), och de knappa nittio minuterna har inte en onödig sekund fram till det oförutsägbara slutet.
Gripande, roligt, sorgligt om att vad som egentligen är en bra eller en dålig förälder, och en lysande film att börja årets festival med.