Filmrecension: 127 Hours

127 Hours
Danny Boyle, USA

Vilken utmaning tar man sig an som regissör om ens förra film blev en enorm succé och vann ungefär alla priser en film kan vinna, samtidigt som man vet att nästa uppdrag är äran att regissera OS-invigningen i sitt hemland 2012? Danny Boyle valde att göra film av en bok om en ensam snubbe som sitter fast i en klippskreva i 127 timmar...
Inte olikt förra årets Buried, där regissören Rodrigo Cortés gjorde enmansshow av Ryan Reynolds i en låda i dryga 90 minuter, gör alltså Slumdog Millionaire-regissören här ungefär samma sak med James Franco, när han berättar den sanna berättelsen om Aron Ralston som föll ned och fastnade med armen i en bergsskrev 2003 - och som lyckades tas sig därifrån genom att karva av sig sin egen arm.
Boyle tar dock sin vana trogen ut svängarna bra mycket mer än Cortés gjorde i sin film. Visst spenderars mycket tid i klippskrevan, och visst gör James Franco (en kille som seglat upp som en av mina absoluta favorit Hollywood-skådisar) en enorm insats i huvudrollen där han pendlar mellan hopp, förtvivlan, vansinne och tillslut en enorm beslutsamhet, men här varieras fantastisk klippning, överraskande musikval, galna utzoomningar långt upp i himlen, detaljerade inzoomningar in i flaskor och som får insekter att bli enorma, feberyrande besök av Arons vänner och släktingar, flashbacks och smått absurda moment där vår hjälte leker att han är med i ett morgonprogram som gör att filmens nittiominuter går i ett rasande tempo.
Trots detta tappar man aldrig uppfattningen om hur lång tid de här hopplösa 127 timmarna kändes för Ralston, och filmen blir både känslomässig, äcklig och nästan fysiskt smärtsam vissa stunder, speciellt då under de extremt naturalistiska scenerna då han tillslut lyckas ta sig loss från den där stenbumlingen som kilat fast hans arm. Den där viktiga scenen går knappt att titta på utan att det vänder sig i magen...
En klart mindre publikfriande film än Slumdog Millionaire (och om jag ska vara gnällig fortfarande en bit ifrån hans två fantastiska första filmer) och klart mera fysiskt och psykiskt krävande - men den är minst lika vacker att se på och du lämnar biosalongen med samma känsla av hopp.