Pilotprojektet 2008

90 210
CW, Tisdagar 20:00
Start: 2e september

Jag vet inte vad ni har för förhållande till Beverly Hills 90210, men jag kan snabbt ta mitt: För mig är serien en viktig del av mitt TV-nittiotal och mina twentysomethings/Chalmersår. Det var en serie som ungefär alla jag umgicks med i början på nittiotalet kollade på och det var Brandon, Kelly, Brenda, Donna och Dylan som var dåtidens skvallerkändisar (trots att gänget i serien skulle spela yngre var de ju precis i vår ålder). Det var en serie som var så stor och "viktig" att ha koll på att jag handskrev referat i brev (vaddå e-mail – jag visste knappt vad ett snabel-a var) av varje veckas avsnitt och skickade till en tjejkompis som var ett år utomlands... Well, you get it.

I tisdags var det då alltså premiär för 2000-talsuppdateringen 90210 av serien, och igår spenderade jag alltså återigen en och en halv timme på West Beverly High. Här är några kommentarer efter de två inledande avsnitten:

♠ Serien är på alla sätt underlägsen Gossip Girl; skådespelarna är mer anonyma (och inte lika snygga/charmiga), karaktärerna är stundtals tokigt endimensionella (farmor Tabitha känns som hämtad ut Will&Grace) och manusförfattarna lägger grunden till så galet många olika plotlines att man undrar om de bara fiskar efter att kolla vad folk gillar, så de kan satsa på just det.

♠ Jag är stormförtjust i alla blinkningar till gamla Bevvan. Såklart. Som att Andreas dotter Hannah Zuckerman-Vasquez läser skolans nyheter (och kommenteras för att hon "ser så gammal ut"), som att Erin Silver är en av huvudkaraktärerna, som att Nat fortfarande jobbar på (ett uppfräschat) Peach Pit och – min favorit – att Linda Grey dyker upp som mormor till seriens nya "Dylan"...vilket i Spelling-land borde göra honom till Melrose Place-Amandas tonårsson!

♠ Seriens grundhistoria är samma som i originalet – ett syskonpar från Kansas flyttar till en hlet ny värld i Beverly Hills och får nya vänner och fiender – men kryddat med mycket internetrykten, en svart, adopterad "Brandon" och en avsugning redan innan den uppdaterade, klassiska vinjetten. Jag får också intrycket av att de hinner med ungefär alla amerikanska skolserieklyschor (drogmissbruk, skollags-bus och den klassiska kopierade uppsatsen) redan i piloten, vilket känns som någon form av rekord.

♠ Brenda (och nu snackar vi the real 90s deal) fick inte göra så mycket i första avsnittet, men hennes scen tillsammans med Kelly på Peach Pit var såpavärldens motsvarighet till DeNiro/Pachino i Heat. Lovely.

♠ Kelly (Jennie Garth) är för övrigt det jag gillar mest med serien. Hon har en unge med en okänd pappa (är det Dylan eller Brandon??) och en flirt på gång med seriens absolut snyggaste snubbe spelad av Ryan Eggold (han spelar Ryan - kombinerad Engelskalärare och coach för skollaget i lacrosse).

♠ Sammantaget är alltihopa snyggt, småroligt, fullt av lyxmärken, hus och mängder av palmer – men absolut inget speciellt. Det är kul förstunden och en stor portion nostalgi för oss som såg på TV på nittiotalet – men det känns inte alls som om det är något nytt och fräscht i genren som Gossip Girl gör/gjorde direkt, och det vore verkligen otroligt orättvist om 90210 får leva vidare och bli en succé på grund av sitt namn och Gossip Girl skulle tappa.

Dubbelavsnittet blev för övrigt en gigantisk succé i tisdagskväll för kanalen CW i USA, där det med 4,9 miljoner tittare blev det mest sedda avsnittet av ett manusbaserat program någonsin (Tyras Top Models har haft flera tittare), men frågan är så klart om tittarna kommer tillbaka nästa vecka. Jag kommer absolut göra det för att se vart det är på väg. Men jag kommer inte bli så besatt som jag var för femton år sedan. Det kan jag lova.

Fördel: En klassiker i ryggen, snygga blinkningar till just den – och såklart Kelly och Brenda.
Nackdel: Platta skådisar och karaktärer i något vi har sett otaliga gånger förut.
Intressegrad: Medel
Gissat öde: Tittarsiffrorna talar ju sitt tydliga språk – här finns ett intresse. CW har förmodligen en hit i sina händer.
Popp eller Poop? Ett palmbeklätt, lyxinpackat, småtveksamt popp!

Pilotprojektet 2008

True Blood
HBO, Onsdagar 20.00

Allvarligt, vad är det med mig och vampyrer? Jag trodde ju verkligen att jag gillade dem. Hur kan jag som älskade Anne Rice-böckerna i början (jo, allvarligt) och avgudade John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in inte gilla något av de försök som gjorts att ta blodsugarna till TV (och vara den ende som inte dyrkar Alfredsons filmatisering av Ajvinde Lindqvists bok dessutom)? Moonlight var hands down den absolut sämsta pilot jag såg ifjol (och var ändå en av de som fick förtroende i höst igen…för folk gillar ju vampyrer) och nu när jag hittar (en smått ofärdig piratkopia av piloten till) den här serien från Six Feet Under-skaparen Alan Ball så visar det sig att jag tycker den är minst lika förfärlig den.
Grundidén är ju lysande – i en nära framtid har vampyrerna kommit ut ur garderoben eftersom ett substitut till människoblod lyckats framställas på kemisk väg som de kan leva av, och de lever nu i vårt samhälle och utsätts för alla de fördomar andra minoriteter (det hela utspelas i Louisiana i USA så läs: svarta) utsatts för tidigare. Problemet är att det enda man valt att fokusera på här är sexet… Missförstå mig inte – visst tycker jag det är kul med HBO där man inte tvekar att visa upp penisar i rad eller där man kan bygga en hel serie på knulla som i Tell Me You Love Me – men här känns det mest som en förevändning för att få visa upp lite naket (att ligga med en vampyr verkar nämligen vara grejen alla vill). Anna Paquins roll som servitrisen som kan höra vad andra tänker och som blir kär i den svåra, spännande vampyrhunken som kommer in på hennes café känns för mig ljusår från den Oscarsstatyett hon vann för femton år sedan (är det bara jag som har svårt att ta hennes sydstatsdialekt på allvar) och huruvida Alexander Skarsgård kommer kunna tillföra något positivt till den här soppan som jag upplever första avsnittet är har jag ingen aning om eftersom hans karaktär inte är med i pilotavsnittet i den version som läckt ut på webben.
Kanske missuppfattar jag något? Kanske har avsnittet helt castats om och skrivits om efter att den här piloten gjordes (som man gjort med amerikanska varianten av Life on Mars)? Kanske är det bara inte min grej (och självklart hyllas det på Weird Science). Men det här klarar jag verkligen inte av alls.

Fördel: Well… Ryan Kwanten är ju snygg naken.
Nackdel: Jag tycker bara alltihopa känns så sunkigt genomfört… Så oväntat ointelligent och plumpt för att komma från Ball.
Intressegrad: Knappt så jag orkade skriva den här recensionen…men eftersom Skarsgård ska komma med och Alan Ball sitter vid spakarna ska jag ändå ge det några chanser till.
Gissat öde: Flopp. Jag måste bara säga det…fast jag har alla odds emot mig (eller i alla fall alla vampyr- och Allan Ball-älskare...och de är några stycken och kan förmodligen acceptera det mesta) för det här är verkligen bara jobbigt.
Popp eller Poop? En blodig hög med poop.

Pilotprojektet 2008

Generation Kill
HBO, Onsdagar 20.00

Serien bygger på Rolling Stones-reportern Evan Wrights (i filmen spelad av Lee Tergesen, känd från Oz och för att ha varit sexmissbrukaren som låg med både Bree och hennes son i Desperate Housewives) krigsreportage om starten på Irak-kriget, och är senaste HBO-skapelsen ifrån männen bakom The Wire (David Simons och Ed Burns) – men i Sverige är/kommer serien förmodligen mest bli känd som Alexander Skarsgård-serien. Killen som tidigare mest var känd för sin far, sa få sekunder i Zoolander och för filmer som Hundtricket, har ju nämligen här fått sin första stora huvudroll i en riktigt påkostad TV-serie, och ska man döma av seriens första avsnitt (och well…det är ju det som de här Pilotrecensionerna är till för att göra) så lär han klara det med den äran och efter vad jag förstår så är hans Sgt. Brad 'Iceman' Colbert den som förmodligen kommer bli seriens hjärta och den karaktär tittarna ska känna samhörighet med.
Nu är jag långt ifrån såld på serien efter dess första avsnitt. Inte för att det inte är gediget gjort, utan mera av rent personliga skäl. Det är lite FÖR mycket testosteron och lite FÖR mycket öken, vapen och homofob soldatjargong för mig. Man har ju sett de här naturalistiska amerikanska krigsskildringarna några år nu sedan skeptikerna fick komma till tals utan att bli anklagade för att inte vara patriotiska, och jag är inte helt hundra på om det här är tillräckligt intressant för att jag ska orka följa det i alla kommande avsnitt. Dessutom är engelskan lite väl grötig stundtals för att jag riktigt ska hänga med, något som såklart alltid är störigt. Samtidigt är jag ju aldrig helt avvisande till en serie där vältränade snubbar konstant tar av sig på överkroppen, eller för att få ett stycke påkostad nutidshistoria med verklighetsbyggt manus.
Jag kommer helt klart ge det några avsnitt till. Frågan är bara om jag varit så villig till det om inte Mr Skarsgård adderat ett svenskintresse.

Fördel: Snygga snubbar med Skarsgård i spetsen i verklighetsbaserat manus.
Nackdel: Är man inte rätt trött på realistiska, hyfsat händelsefattiga ökenkrig nu?
Intressegrad: Medel
Gissat öde: HBO har ju en helt egen verklighet och visar ju det de spelar in. Huruvida det är något som kommer gå i flera säsonger är väl dock mera tveksamt.
Popp eller Poop? Ett skakigt, tveksamt (och sandigt) popp!

Pilotprojektet 2008

Fringe
Fox, Tisdagar 21.00
Start: 9 september

Det ska sägas direkt att pilotavsnittet till Fringe kan vara den svagaste av JJ Abrams fyra piloter.
Av någon anledning har Felicity (Ben eller Noel?), Alias (den röda peruken) och Lost (flygplanskrasch, monster i djungeln, flashbacks) alla känts mera revolutionerande och mer direkta än den här. Samtidigt är det utan tvekan det bästa pilotavsnitt jag sett av en serie på flera år.

Upplägget är följande (och undvik att läsa vidare om du är spoilerkänslig): Ett flygplan landar med hjälp av autopilot, och ombord på planet har alla passagerare dött....eller rättare sagt...de har smält. Som glass. Utan att någon som helst värme har alstrats.

FBI-agenten Olivia Dunham (spelad av Anna Torv) blir snart inblandad i uppdraget lite mera än vad hon tänkt sig från början. Hennes chef (som avskyr henne efter att hon satt fast några av hans polare för övergrepp) skickar nämligen henne och kollegan hon har ett förhållande med på ett tillskynes harmlöst sidouppdrag, som slutar i att kollegan också smittas av det märkliga viruset och börjar smälta.

För att rädda sin älskade måste Olivia nu hitta någon som jobbat med liknande fenomen, och hittar räddningen i Dr Walter Bishop (spelad av John Noble i en "Emmy nomination in waiting"-roll) – en vetenskapsman specialicerad på "fringe science" (dvs vetenskap inom lite mera tveksamma områden som tankeöverföring, bli onsynlig, snacka med döda och lite så). Kruxet med honom är att han suttit på dårhus sedan sjuttiotalet, och den enda som får besöka honom är hans son – ett geni turned spelare - Peter (Joshua Jackson), vilket betyder att Olivia måste få med Peter på tåget och ha med honom som förmyndare över sin far när något behöver göras.

Jag ska inte berätta allt för mycket mer, men eftersom det är en pilot och eftersom det är JJ Abrams så förstår ni kanske att teamet Olivia, Peter och Dr Bishop förmodligen inte löst sitt sista märkliga fall i och med det här avsnittet, och att det så klart anas en gigantisk konspiration som kommer sträcka sig över säsonger redan från start...

Den stora behållningen i den här mixen av Arkiv X och The Twighlight Zone är – förutom gigantisk budget och några skönt oväntade twists - helt klart castingen. Kemin mellan Torv och Jackson sitter som en smäck från första stund och Noble känns genuint galen, men även Olivias chef och kollegor känns rätt och även om den förmodade storskurken inte är med piloten så är hans hantlagare lagom onda. Dessutom har serien, vilket jag nämnde redan i går, några av de coolaste "location texts" (dvs texter som talar om vart vi befinner oss...typ "Bagdad, Irak") som jag sett. De är liksom integrerade i själva miljöerna. Måste ses!

Där den misslyckas är väl främst med att kicka igång känslan av att jag ser något nytt, fräscht, och väldigt 2009 som ska bli nästa generations Arkiv X eller Lost. Konspirationer, agenter, virus – det är ju nästan vardagsmat numera.

Nåväl. Det räcker alltså inte för att stoppa mig ifrån att utnämna den här serien (efter ett enda...eller okej två om man så vill då det var dubbelt så långt som brukligt...avsnitt...farligt) till den mest lovande piloten jag sett på flera år, och jag kan garantera er att ni kommer få höra mera om den här i bloggen framöver. Vilken svensk kanal vågar köpa den redan nu? det kan komma att löna sig.

Fördel: JJ Abrams, utmärkt casting, stor budget, sköna twists, mytologi och snygga texter.
Nackdel: Inga överraskningar. Har vi inte sett det förut?
Intressegrad: Långt över medel!
Gissat öde: Fox kommer lägga serien ihop med House och American Idol. Blir inte det här en flipp är det förmodligen ett av de mest förvånande fiaskona någonsin.
Popp or Poop? The Popp is out there!

Pilotprojektet 2007

Samantha Who?
ABC, Måndagar 21.30
Har redan börjat

Kanske var jag bara på dåligt humör? Kanske kände jag bara någonstans att jag inte orkade med ännu en TV-serie och speciellt inte ännu en sitcom den här hösten? Eller också är det så att jag har rätt och den amerikanska kritikerkåren fel när de (nästan unisont) hyllar Christina Applegates nya komediserie om en riktig partybitch som vaknar upp ur en åttadagarskoma med fullständig minnesförlust, och som tvingas möta en självbild hon inte riktigt gillar när hon mer och mer nystar upp sitt förflutna. Vänstrade hon verkligen med den trevlige snubben som säger han är hennes pojkvän? Har hon verkligen brutit med sina föräldrar? Och den där tjocka tjejen som tydligen vakade varje dag vid hennes säng – är det verkligen en tjej hon inte umgåtts med sedan gymnasiet (och som nu ser sin chans att hänga med de coola) som den där hemska partybruden som hävdar att HON är hennes bästis säger?
Jag har i alla fall inte roligt.
Jag kan gå med på att Applegate är charmigt vimsig och att hon tillsammans med Jean Smart (den skådespelerskan som Emmynominerades för sin roll som presidenthustru i 24), Jennifer Esposito (mest känd för sin roll som Stacy i Spin City och för att ha varit gift i endast fyra månader i våras med Alias Bradley Cooper) och Melissa McCarthy (Sookie i Gilmore Girls) tillsammans utgör en av de starkaste uppsättning damer man kan se i en TV-serie i höst. Absolut. Men när kritiker börjar yra om "samma ton som i Ugly Betty" etcetera slår jag bakut helt – i alla fall efter piloten. Det här är småputtrigt – men på tok för tråkigt, begränsat till formatet och klichéartat i sina karaktärer för att jag ska gå igång.

Popp eller Poop? Hmmm. Jag minns inte riktigt. Jo! Poop!!

Pilotprojektet 2007

Womens Murder Club
ABC, Fredagar 21.00
Har redan börjat

Fredagar är tillsammans med lördagar USA sämsta TV-dagar - helt motsatt hur vi har det här i Sverige alltså. Inga köpstarka tittargrupper är hemma vid apparaterna då, och följdaktligen så har serierna på fredagar lite mindre press på sig (och oftast lite sämre kvalité). På senare år har det änå dykt upp en del mindre hits här; Men in Trees till exempel. Eller Num3ers. Här tror jag vi har ytterligare en...eller jag hoppas åtminstone det för att den i så fall skulle kunna sno en del tittare från urusla Moonlight som går parallellt.
Womens Murder Club bygger på en serie böcker av James Patterson, och vad som på namnet låter som en bokklubb för gamla damer som läser deckare är istället en serie om polisen Lindsay och hennes vänninor (en åklagare, en rättsläkare och en journalist) som löser olika fall i San Fransisco. Adderat till detta är en ex-man som är Lindsays chef, en av tjejernas man som sitter i rullstol och en annan ska flytta ihop med sin kille men vänstrar med sitt ex...och så ett gammal fall med en seriemördare som latent ligger i bakgrunden.
Här finns verkligen inte mycket nytt att hämta, och helt ärligt är pilotens första fall ganska trist, meningslöst och lätt att lista ut, men konstigt nog så charmas jag så mycket av tjejerna att jag ändå köper det. Jag som egentligen är sjukt trist på polisserier (och jag kan erkänna redan nu att jag inte kommer följa WMC om jag inte har väldigt, väldigt tråkigt) ger ändå den här uppdaterade versionen av Charlies Änglar möter Cagney & Lacey klart godkänt, och hade den gått på sommaren (när jag är i min värsta Midsomer Murders/Kommisarie Lindsay-period hade jag förmodligen sett vartenda avsnitt).

Bonusinfo: Lindsays man spelas av Rob Estes som vi väl inte sett röken av sedan Melrose Place.

Popp eller Poop? I'm calling in some Popp here!

Säsongsstart 2007

30 Rock
2.01 Seinfeld Vision

Insåg just att jag glömt berätta om säsongsstarten av Emmyvinnaren 30 Rocks förra veckan, men vad ska jag säga som jag inte redan sagt om den här underbara sitcomen som lätt kvalar in på topp tre över amerikansk TVs roligaste halvtimmar (tillsammans med The Office och HIMYM (där för övrigt annanaskvinnan var tillbaka igårdagens avsnitt!)). Tina Fey är fortfarande lika rolig, inte minst när säsong två drar igång sommaren efter säsong ett och Liz Lemon är helt säker på att hon är över sitt uppbrutna förhållande, och Alec Baldwin är fortfarande genial och seriens största tillgång. I första avsnittet har Baldwins Jack Donaghy uppfunnit "Seinfeld Vision" - en teknik där han kan projicera in Jerry Seinfeldt från den gamla sitcomen i nya NBC-serier som Heroes - något som den riktige Seinfeldt inte gillar och dyker upp på 30 Rockefeller Center. Resultatet blir såklart en hel massa kul scener melan Alec, Tina och Jerry, och de andra karaktärernas historier (Kenneth blir Tracys "work-wife" och Jenna har gått upp alldeles för mycket i en pizzamusikal under sommaren (vilket betyder att Jane Krakowski kör Ugly Betty-Amandas fatsuit trick)) blir därför lite sekundära så här i starten. Sammantaget en klart godkänd start, och förhoppningsvis lär de få lite mera rättvisa tittarsiffror i år.

Popp eller Poop? 30 Popp

Säsongsstart 2007

Brothers & Sisters
2.01 Home Front

Medan Desperate Housewives tappat ungefär 20% av sina tittare (trots att premiären hade flest sedan november ifjol) så blev Brothers & Sisters premiär veckans mest sedda TV-program i åldersgruppen 18-49 av de program som går klockan 22. Inte så dåligt med tanke på att det går på söndagarna, men samtidigt helt rättvist med tanke på hur bra det här nutidsdramat blivit. När jag såg piloten ifjol var jag väldigt, väldigt tveksam på om en familjesåpa med politik som huvudsaklig krydda skulle funka eller vara något för mig – men det visade sig istället bli ett av de främsta exemplen på hur lite man kan veta om en serie efter bara ett pilotavsnitt. När nu familjen Walker återvänder så är mitt intresse däremot långt mycket större, och jag blir rikligt belönad för min längtan efter mera vindrickande (finns det något TV-program just nu där det dricks mera alkohol?), homodrama (Kevin är fortfarande lika charmig och hans relation har inte blivit lättare nu när han kärat ned sig i sin prästsvåger), familjeproblem (skiljsmässa, en garderobsbög och dödfödda barn är bara några av de cliffhangers som får sin fortsättning), politik (fortfarande är B&S det drama som tar bäst temp på det amerikanska samhället nu när West Wing tystnat) och framförallt en fortfarande lika fantastisk Sally Field! När hon startar hela programmet med att spela in en webvideo till Justin som är försvunnen i Irak sedan tre veckor (avsnittet är uppbyggt kring detta vilket fungerar fantastiskt...även om det klart är ett minus att vi inte får se Dave Annable just därför) så känns det som om serien lyft sig ytterligare ett snäpp säsong två och verkligen satt Nora i centrum istället för Calista Flockheart (som för övrigt fortfarande är ett av TVs snyggaste och mest trovärdiga politiska par tillsammans med Rob Lowe), och det råder ingen tvekan om att det här också är ett av mina fem absoluta favoritprogram. Amerikanskt drama när det är som charmigast och bäst.

Popp or Poop? A packet full of Poppshine

Säsongsstart 2007

Desperate Housewives
4.01 Now You Know

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att min entusiasm för ett nytt DH-avsnitt ens är i närheten av den besatthet jag kände under första säsongen av hemmafruarnas öden och äventyr. Desperate Housewives var ju den serie som boostade hela min TV-besatthet och som indirekt är den serie som gjort att den här bloggen finns och handlar så mycket om TV. Nåväl, få serier har gjort större magplask än det Marc Cherry lät sin förortssåpa göra under säsong två (avsnittslånga plotlines och ett urdumt mysterie) och även om det skärpte till sig rejält under säsong tre, så var det inte ens i närheten av sin forna glans – speciellt inte som Marcia Cross saknades hela vårsäsongen. Första avsnittet för säsong fyra gör mig dock försiktigt positiv; det etableras långsiktiga historietrådar för alla de fyra damerna (de flesta etablerade i säsongsfinalen i och för sig, men nu får man lite koll på vart de verkar leda), Teri Hatcher verkar få lite annat att göra än att snubbla i år och hennes olidliga dotter kommer kanske för en gångs skull få en funktion i serien, Marcia är fantastisk att ha tillbaka (man märker hur mycket serien lyfter bara hon är med) och även om nya gayparet inte dyker upp, så är säsongens andra nya par (The Mayfairs, spelade av Dana Delaney och Nathan Fillion) spelade av den bästa nyinflytten någonsin; bitchiga, snygga och med ett intressant mysterie i bakfickan. Kanske kan fjärde året på Wisteria Lane bli det som får mig tillbaka till min forna besatthet?

Popp or Poop? Every one has got a little dirty popp!

Säsongsstart 2007

The Office
4.01 Fun Run

NBC har bestämt sig för att de första episoderna av The Office den här säsongen skall vara en timme istället för 30 minuter, något jag känner mig ganska kluven till. Nog för att jag älskar The Office och gärna får så mycket som möjligt av det – men samtidigt är en 30 minutersdos av Michael & Co alldeles lagom och en av orsakerna till att jag tycker så mycket om att se på det. Man kan liksom klämma in det på en fikarast. Nåväl... Det är räcker i vilket fall inte riktigt som anledning till att floppa något som är så kul som det här - en mening jag verkligen aldrig trodde jag skulle kunna skriva efter att ha kramat ihjäl den brittiska förlagan och älskat den till döds...och därefter stensågat hela projektet med en amerikansk The Office och avskytt de första episoderna av säsong ett. Nu är det helt klart annat ljud i den här trettiofyraåriga skällan.
Kontoret är tillbaka, Jim & Pam har börjat dejta (men försöker hålla det hemligt), Ryan har blivit chef på huvudkontoret till sin förra chefs stora förtret, Angela misstänker att Dwight har haft ihjäl hennes katt och Michael kör på Meredith så hon bryter höftbenet – vilket i slutändan får honom att anordna ett välgörenhets-lopp för folk med rabies... Allting är alltså precis lika kul som vanligt i vad som utan konkurens är en av världens tre roligaste TV-program (guess the other two) i min värld...och det utan ett enda hemskt burkat skratt.

Popp eller Poop? Pappers-Popp

Säsongsstart 2007

Grey's Anatomy
4.01 A Change is Gonna Come

Egentligen känner jag att jag har skygglappar på när det gäller Grey's Anatomy. Jag vägrade helt acceptera att sista halva av säsong tre var långt ifrån den genialitet som avsnitten hade ett år innan, och jag vägrar nu (efter att ha sett första avsnittet av säsong fyra) att acceptera att när nu både Dr Addison Shepard och Dr Preston försvunnit känns det som om serien är i starkt behov av ett nytt gäng kirurger för att få igång intrigerna...och jag vägrar acceptera att Merediths och DrDreamys uppbrott faktiskt känns lika krystat som George och Izzys kärleksförhållande. Istället fokuserar jag på hur mycket det känns som en vitamininjektion att fyra av våra favorit (före detta) interns fått egna adepter att valla omkring, att Christina Yang var i högform, att Marc Sloan kanske äntligen får en plotline att bita i, och att adderandet av Merediths syrra och degraderandet av George kanske röra om lite i grytan bland alla inavlade intriger. Garnera med ett helt gäng Grey's Anatomy-låtar och (den kanske lite sjukliga) känslan hos undertecknad av att ett splitter nytt GA-avsnitt är något lyxigt, något speciellt, något man ska njuta av så mycket man kan, och betyget kanske blir lättare att förstå.

Popp eller Poop? Jag här en svag, svag puls; Popp! Popp! Popp!

Säsongsstart 2007

CSI: Crime Scene Investigation
8.01 Dead Doll (2)

Egentligen är betyget nedan mera mitt fel än gänget bakom vad som fortfarande (efter åtta år!) är USA största TV-serie (och ja...då ignorerar jag American Idol och fotboll å sådär). Hela första avsnittet av säsong åtta är nämligen en direkt fortsättning på säsong sjus sista (de fick tag i "miniatyr-mördaren" – men hon hade redan tagit Sara och lagt henne för att dö under en bil i öknen) och en evig kamp mot klockan för att hitta Sara...något som för en gångs skull kunde varit ganska spännande då det hela sommaren ryktats om att Jorja Fox ska hoppa av serien (det ryktet finns fortfarande kvar btw) och möjligheten att en huvudkaraktär faktiskt skulle kunna stryka med faktiskt fann. Oh, well. Givetvis lyckades jag läsa hur det gick med den saken redan dagen innan jag såg avsnittet i en TV-blogg – och därmed försvann hela grejen med avsnittet. Poop! En klar besvikelse som alltså var helt mitt eget fel, och som garanterat inte kommer ha någon som helst inverkan på att CSIs moderskepp fortfarande kommer vara någonting jag kollar på när jag inte har något bättre för mig...och som lika frekvent som tidigare kommer nämnas här i bloggen.

Popp eller Poop? The prints tell me Poop!

Säsongsstart 2007

Ugly Betty
2.01 How Betty Got Her Grieve Back

Ett lysande första avsnitt som kanske inte startade alltför många nya trådar – men som på ett snyggt sätt tog vara på allt från säsongsavslutningen, och som lyckades med att vara både charmigt, roligt och känslosamt på samma gång. Själv är jag även i fortsättningen hjälplöst såld både på Justin (som nu ska börja praktisera för Wilhelmina – kan det bli bättre?) och Marc & Amanda (som nu lägger in högsta växeln för att lista ut vem Amandas farsa är efter att fått veta att hon är adopterad (hur kul var inte hennes adoptionsföräldrar med sina "internetvänner"?), att addera mamma Mead till den fasta ensamblen och sätta henne som främsta motståndare till Wilhelmina är oerhört smart och härligt såpigt, och även om både jag och de två vänner jag såg avsnittet med hade listat ut det utannonserade dödsfallet redan innan man fick veta vem det gällde, så var det riktigt, riktigt snyggt gjort och det ska bli intressant att följa de berörda karaktärerna omkring. Betty biter med tandställningsbeklädda tänder sig stenhårt fast i toppstriden om att vara min absoluta favoritserie.

Popp eller Poop? Brighter, Bolder, Bettyer, Poppier!

Säsongsstart 2007

CSI:NY
4.01 Can You Hear Me Now?

Att första småsåga House och sedan strax därefter hylla en CSI-spinoff inne på fjärde säsongen – sådana saker kan verkligen skrämma i väg vilken TV-intreserad bloggläsare som helst härifrån...men jag tar chansen! Jag älskar ju nämligen CSI:NY (som jag håller som kronjuvelen bland CSI-serierna) och när de nu kör i gång sin fjärde säsong så gör de det med alla rätt samtidigt:
● Avsnittets första mord äger rum högst uppe i Frihetsgudinnan, och scenerna innan, under och efter detta är en veritabel NYC-orgasm – något som passar hur bra som helst när planet lyfter om nästan exakt tre veckor.
● Seriemördare med konstiga meddelanden på sina offer borgar alltid för de bästa CSI-avsnitten
● Mac startar avsnittet med att resa från London (dit han stack i slutet av förra säsongen i vad som kan ha varit vårens tråkigaste – obefintliga - cliffhanger) och med sig i bagaget ha ett mysterium som förmodligen ska täcka åtminstone första halvan av säsongen fram till November Sweeps...och det är ett riktigt snyggt och spännande sådant.
Dessutom – och detta är något som numera är riktigt ovanligt med nuvarande, skittråkiga "inga TV-serier ska ha en vinjett eller signaturmelodi-trend" – har de uppdaterat sin signaturmelodi och boostat sin vinjett och logga ännu ett snäpp så pass att jag kollade på den tre gånger i rad (återigen kanske ett fall av "snart är vi där"-längtan, men ändå)... CSI:NY kommer helt klart fortsätta vara en serie jag tänker avnjuta varje vecka – perfekt vid ensamma middagar eller tågresor.

Popp eller Poop? I ♥ Popp!

Säsongsstart 2007

House, MD
4.01 Alone

Okej, bli inte allt för skrämda av omdömet nedan. House, MD är fortfarande en fantastisk serie klart över medel, Hugh Laurie gör fortfarande en av de bästa rollprestationer du kan se på amerikansk TV, upplösningen på "fallet" i säsong fyras första avsnitt är lika oväntat som vanligt och (trots det jag snart kommer skriva) draget att kicka hela House's team (i detta avsnittet ser vi varken Jennifer Morrison, Omar Epps eller Jesse Spencer) var ett genidrag och en nödvändig vitamininjektion för serien...
....ME; det hindrar inte att jag tycker första avsnittet känns lite för formulativt och lite för fullt av House-klichéer för att jag ska stå upp och göra vågen över att programmet är tillbaka (Cuddy & Wilson konspirerar mot House för att få honom dit de vill, House kontrar, patienten blir sjukare och sjukare och sjukare tills...) - och ja. Jag saknar Cameron, Chase och Foreman hur mycket som helst dessutom. Jag floppar det baserat endast på dess egna meriter som en av mina favoritserier...men det är ju inte ens i samma omklädningsrum som ligan som Prison Break spelar i för det för det.

Popp eller Poop? Diagnosen är ett tillfälligt Poop, men med klar chans till ett snabbt tillfrisknande.

Säsongsstart 2007

Heroes
2.01 Four Months Later

När Heroes hade sitt avslutande avsnitt i våras (som var något av en besvikelse) var det massa reklamprat innan som gick ut på att "avsnittets två sista minuter skulle vara samma som de två första på säsong två". Två minuter som pampigt deklarerade Chapter Two: Generations och där vi såg Hiro hamna mellan Takezo Sensei och ett gäng rövare i Kyoto 1671.
När vi nu återser en av förra årets största succéer så dyker dock dessa minuter upp först åtta minuter in i avsnittet. Redan då har vi konstaterat att i nutid så har fyra månader passerat, att Mohinder föreläser om människor med annorlunda egenskaper för att locka fram männen som ligger bakom alltihopa, att han och Parkman beskyddar Molly på okänd ort, och att familjen Bennet numera bor i Kalifornien (och att Claire har fått en ny beundrare)…och efter en kortare (omklippt) tripp till 1600-talets Japan (är jag den nda som kollar på Lost som tycker Hiro är seriens MINST intressanta karaktär?) träffar vi också på ett nytt sydamerikanskt par på flykt mot USA för att få hjälp med sina annorlunda egenskaper, Nathan Petrelli som sörjer sin bror (som verkar ha dött, tröts att Nathan klarat sig) och deras mor som tillsammans med Hiros far får mystiska brev om en förestående död.
Rörigt? Lite kanske. Och då har ändå manusförfattarna varit så pass hyggliga att de hållit undan Nikki och hennes familj från avsnitt ett…
Serien som alltid stoltserat med att undvika för mycket olika trådar ("för att inte bli ett nytt Lost") startar alltså hårt med (minst) fem-sex helt olika, separata historier, som säkerligen kommer att hänga ihop och få sin upplösning innan novembersweeps episoden Four Months Earlier, men som vid ett första anblick kräver rätt mycket av sina tittare.
Nu borde det ju inte direkt vara ett problem att gänget bakom Heroes förutsätter att deras åskådare har hjärna och har förtroende för att de orkar hänga med i några avsnitt trots att det är många trådar – och hade serien varit lika genial ända in i mål på säsong ett som den var i starten hade jag förmodligen jublat över en säsongsstart med så många sköna plotlines – men jag känner att jag nu istället blir lite, lite reserverad och håller tillbaka hyllningsropen några veckor tills jag verkligen får bekräftat att serieskaparna inte snöat in för mycket på snåriga egenpåhittade mytologier a' la Arkiv X...och detta trots att de haft den goda smaken att plocka in min favorit David Anders i en viktig roll redan i avsnitt ett.
Samtidigt är omdömet satt utan tvekan – det här är ljusår från Prison Break och fortfarande topp tio av de serier jag absolut inte klarar mig utan.

Popp eller Poop? Is it a bird? Is it a plane?
No, it's superpopp!