Filmrecension: Dogtooth

Dogtooth
Giorgos Lanthimos, Grekland

Filmen som vann sidosektionen i Cannes och huvudpriset på Stockholmfilmfestival är inte nog inte lättmält för den som gillar sina filmer politiskt korrekta, utan visst motstånd, och uppbyggda enligt klassiskt Hollywoodskt berättarsnitt. Klarar man däremot av att se någonting väldigt annorlunda som griper tag i en från första rutan, som bombaderar ditt huvud med frågor och vänder upp och ned på vad man får visa och inte visa på film och som blandar känslor och stil från regissörer som Michael Haneke, Roy Andersson och Lars von Trier (samtidigt som det känns väldigt eget), ja då är den här grekiska Oscarsnominerade succén om ett par föräldrar som låter sina barn växa upp instängda i en villa med stor trädgård, och som där skapar ett helt alternativt universum till dessa om omvärlden helt omedvetna ungdomar. Parallellerna till fascistiska regimer och stater som Nordkorea (här finns till och med de klassiska inövade dansnumrena för "ledaren") är knappast subtila, men det här är så fascinerande, så annorlunda, så fullständigt uppslukande att jag blir helt överkörd. Men som sagt. Du är varna. Det är verkligen, verkligen inte en film för alla.