Oswald Awards 2010 - ÅRETS FILMPRISER

I år, tyvärr precis som kommande år, så krockar Göteborgs Filmfestival med första schlagerveckan, dvs jag kunde inte alls se så mycket fantastisk film som jag brukar under GFF 2010, vilket i kombination med ett väldigt svagt blockbuster-år i Hollywood ger ganska veka filmkategorier i årets Oswald Awards.
Sorgligt med sant.

[ÅRETS FILM (DRAMA)]

1. Lebanon
Trots det jag skrev ovan så är 2010 års bästa film ändå en film som jag hann se på filmfestivalen. Faktiskt den första jag såg där, passande nog, med tanke på det klaustrofobiska temat i filmen – hela filmen utspelas inuti en stridsvagn under kriget i Libanon, på en minimal sal på Hagabion. Spännande, intressant, gripande och otroligt snyggt genomfört…och på ett litet ytligare plan ett gäng heta svettiga män instängda på ett litet utrymme i två timmar. Bra på alla sätt alltså. Och årets bästa film.

2. Toy Story 3
Fram tills i år var jag faktiskt inget fanatiskt fan av de första två filmerna. När jag såg om dem inför den tredje upptäckte jag dock att det är två filmer som helt klart stått pall för tidens tand och är helt okej…men det är trean som är kronjuvelen. Utan tvekan. En fantasifull, spännande historia (som helt undviker att bli för sötsliskig trots sitt tydliga tema om att bryta med det som varit och våga gå vidare) kombinerad med världens bästa animeringar och grymma 3D-effekter som passar lika bra för vuxna som för barn. Det är årets näst bästa film.

3. The Social Network
Formidabelt skådespel och ett genialt manus (om skapandet av något de flesta av oss pysslar med dagligen) i kombination med en av mina absoluta favoritregissörer resulterade i två av de roligaste och mest intressanta bio timmar jag haft i år.

4. Up in the Air
Kan en film om flygning (som jag hatar), den ekonomiska krisen och om att våga ta tag i sitt eget liv vara något? Absolut. George Clooney i högform imponerade i ett rappt manus kryddat med svart humor och ett inte allt för förutsägbart slut. En av 2010 års bästa filmer redan nu? skrev jag den 6/1. Tydligen.

5. Den Fantastiska Räven
Jag har aldrig varit superförtjust i Wes Anderssons filmer men när han gjorde stop-motion animation av Roald Dahls saga om den fantastiske Mr Fox så blev det en sällsynt lyckad förening av filmform och personlig stil.

6. A Single Man
7. Precious
8. Brotherhood
9. The Kids are Alright
10. Inception

Nästan: Fish Tank, Un Prophete, Applause, Ander, The Ghost Writer, Youth in Revolt, Rabbit Hole, The Town, Hämnden, The Wrestler



[ÅRETS FILM (DOKUMENTÄR)]

1. The Cove
Som en kombinerad Rädda Willy, Flipper, Saving Privat Ryan och Mission: Impossible…fast dokumentär. Och inte alls som något av det jag nämnde nyss. Men effektiv berättat. Så effektivt att jag minns det mesta av filmen trots att jag såg den tidigt i våras - utom varför japanerna envisas med att ha ihjäl en massa delfiner… Men spännande var det.

2. Exit Through the Gift Shop
I början handlar det om en udda man som gör en film om Banksy…i slutet blir det en Banksy-film om en väldigt udda man som filmar. Mycket intressant, speciellt för den som gillar street art.

3. Joan Rivers: A Piece of Work
Joan Rivers kan vara världens roligaste kvinnan…eller möjligen människa…och trots att jag kanske kan tycka att man får se förlite av hennes underbara standups i den här filmen, så är det ett helt genialt porträtt av en arbetsnarkoman som försöker kämpa sig tillbaka in i matchen,.

Nästan: Food, Inc

[ÅRETS FILM (SVENSK)]

1. I Rymden Finns Inga Känslor
Det har kommit en hel massa svensk film i år som fått hyfsade recensioner – och tyvärr har jag sett alldeles för få av dem… Trots att jag lovade mig själv att prioritera just svensk film på mina biobesök. Illa. Bäst tyckte jag i alla fall om vårt svenska Oscarshopp nästa år, den här egna, roliga och välspelade historien om en pojke med nån bokstavskombination (eller var det ett efternamn?), hans nya tjejkompis och hans söta dumpade bror. Inget revolutionerande, men ett må-bra-försök som man mådde bra av utan att få hål i tänderna.

2. Svinalängorna
3. Sebbe

Nästan: Sound of Noice, Fyra År Till

Filmrecension: Four Lions

Four Lions
Christopher Morris, Storbritannien

Att göra komedi av självmordsbombare och extrema, muslimska subkulturer känns kanske inte helt politiskt korrekt (inte minst efter det som hände för en dryg vecka sedan) men samtidigt är det nästan en befrielse att se någon driva så här rejält med hela grejen.
Handligen är enkel: Omar har bestämt sig för att spränga sig själv i luften för att få gräddfilen in i himmelriket och med sig får han bland annat sin bror Waj (som alltid låter Omar tänka åt honom), den till islam konverterade Barry (som helst skulle vilja bomba områdets moské, eftersom de då "enar alla de överlevande mot de som gjort det"), Fessal (som vet hur man gör en bomb, men inte har tid att spränga sig själv för hans pappa är senil, så han sätter bomber på kråkor istället) och Mahmood som egentligen vill bli rapare. Målet blir, efter bland annat en misslyckad träningsresa till Pakistan, till slut London Marathon. Allting går dock inte riktigt som Omar har tänkt sig.
Filmen har såklart blivit en snackis. Det är nämligen inte bara vid ett tillfälle man sitter och tänker "hur vågar de?" eller "får man verkligen skoja med terrorism på det här sättet", men mitt svar på de frågorna blir nog trots allt ett "varför inte?".
Det hela är nämligen otroligt bra genomfört och trots att manusförfattarna lyckas få i väg kängor både åt jihadister och andra strikt religiösa så känns det aldrig rasistiskt eller plumt. Man lyckas nämligen få in en värme hos de här så blodtörstiga figurerna, samtidigt som det ibland blir en smula obehagligt de stunder då skrattet fastnar i halsen och insikten om att verkligheten förmodligen inte ligger speciellt långt borta lamslår skrattmusklerna för ett litet tag. Klart sevärt, oftast mycket roligt och utan tvekan en stor snackis och ett diskussionsmaterial för vad man får skämta om eller inte ett tag fram över.

Filmrecension: Rabbit Hole

Rabbit Hole
John Cameron Mitchell, USA

Jag är väl den ende filmälskande bögen i världen som inte har mycket till övers för John Cameron Mitchells debutfilm Hedwig and the Angry Inch, men däremot är jag väldigt förtjust i Shortbus som kom fem år senare. Nu har det gått ytterligare fyra år (ingen kan anklaga killen för att vräka ur sig filmer) och i sin tredje film lämnar han HBT-världen för att ta sig an lite klassisk filmproblematik (hur kommer man över förlusten av ett barn?) med några av Hollywoods största skådespelare, Nicole Kidman, Dianne Wiest och Aaron Echart.
Om jag har någon invändning är kanske detta den största; filmen känns förvånansvärt opersonlig och allt den särart man kände i Shortbus känns helt bortblåst. Det är snarare ett stycke klassisk amerikansk festival/Oscarsfilm som serveras, och historien om Becca och Howie som på olika sätt försöker hitta tillbaka till ett normalt liv efter att deras son dött i en bilolycka bjuder knappast på några oväntade vändningar eller nya, spännande insikter i sorgearbete.
Samtidigt har det mindre betydelse. Jag har nämligen dryga nittio mycket trevliga och känslomässiga minuter i sällskap med den här filmen. Nyckeln stavas humor, en svart, smygande form av sådan, som ändå skänker någon form av positivism till det tunga, svåra ämne som filmen tar upp - och så händer mycket såklart på Nicole Kidman, som nu äntligen fått tillbaka personligheten i sitt tidigare så sönderbotoxade ansikte och som här visar varför hon hon fortfarande räknas till en av de absolut största i Hollywood. Med små medel gör hon Becca till en tryckkokare av känslor som pyser över ibland, men som oftast bara anas i det ansträngda leendet.
Hade de snygga serieteckningarna som har en liten biroll i historien fått ett lite större utrymme a' la' modell-New York i Shortbus hade det här kanske lyft ytterligare ett snäpp, men nu stannar det vid en riktigt, riktigt bra och mycket sevärd "skådespelarfilm" berättandes en något konventionell historia, och det är ju helt okej det också. Speciellt när det görs så här bra.

Filmrecension: The Town

The Town
Ben Affleck, USA

Charlestown i Boston är tydligen känt för att ha genererat USAs högsta andel av bankrånare i generationer, och den här filmen utspelar sig just i detta område där två bästa vänner utför avancerade "heists" (har vi nåt bra svenskt ord?) på order av en gangsterledare. I centrum står Doug MacRay (spelad av regissör Affleck himself) som efter ett bankrån där en ung tjej i panik tagits som gisslan en kortare stund, råkar bli kär i samma tjej då han försöker hålla henne under uppsikt och hon vet såklart inte att han är en av de maskerade rånare som höll henne fånge. Parallellt försöker han hålla ordning på sin något mera våldsamma och stökiga kamrat (grymt spelad av The Hurt Lockers Jeremy Renner, som igår Golden Globe-nominerades för den här birollen), hantera ett slentrianförhållande med en nerkörd småbarnsmamma (riktigt bra spelad av Gossip Girls Blake Lively) och hålla sig borta från en nitisk FBI-agent (spelad av Mad Mens Jon Hamm) som är dem på spåren.
Jag gillar det här. Jag har alltid varit svag för snygga heist-filmer och här lägger Affleck till ett naturalistiskt, lite skitigt, klassperspektiv på det hela, samtidigt som Rebecca Halls Claire får chansen att skildra bankrånandet från ett brottsoffers sida, vilket lyfter det ett snäpp från mycket man sett i genren innan.
Addera dessutom till pärlbandet av skådisar ovan några smått geniala birollscastingar som (min personliga favorit) Pete Postletwaite, Victor Garber och Chris Cooper och ett riktigt bra tempo och toppa med spänning, snygg action (en riktigt schyst och realistisk biljakt för en gångs skull) och ett inte allt förväntat slut och ni får en film väl värd alla de priser den kommer nomineras till framöver. Ben Affleck bevisar ännu en gång att han inte ska räknas ut varken som skådis eller regissör. Rekommanderas!

Filmrecension: Sound of Noice

Sound of Noice
Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson, Sverige

Jag vet inte om ni sett den knappt tio minuter långa kortfilmen Music for One Apartment and Six Drummers, men jag blev smått betagen av den när jag såg det här gänget ta över en lägenhet (och spela på ungefär allting som var möjligt i den) på Göteborgs filmfestival för några år sedan.
Nu har killarna bakom den filmen tagit samma sex trummisar och byggt en långfilm kring ett liknande koncept; sex "musikterrorister" bestämmer sig för att i fyra olika stycken spela på de mest ovanliga ställen i en onämnd stad som är misstänkt lik Malmö, men i hälarna har de en musikhatande polis som sedan uppväxten som tondöv i en extrem musikerfamilj bara vill ha tyst omkring sig.
Låter det udda? Det är det minst sagt. Och det är denna superoriginalitet som gör Sound of Noice sevärd. Ska sanningen fram så är nämligen storyn mest där som en ursäkt för de schysta musiknumren, slutet känns inte helt svårt att lista ut en bit in i filmen, och skådespeleriet är det kanske knappast Guldbagge-varning på heller (även om Bengt Nilsson är skönt torr som polisen i huvudrollen, Hipp Hipps Anders Jansson gör en skoj småkriminell krumelur och flera kända ansikten fladdrar förbi i biroller). Detta vägs dock upp rejält av ett rappt tempo, några helt absurda replikskiften och detaljer (som typ en naken man i en bagagelucka) och, som sagt, de galna, helt unika musiknumren.
En mycket speciell film, utan att på något sätt vara "svår" eller jobbig att ta till sig, som jag är väldigt stolt över att den är svensk.



Här har ni den ursprungliga kortfilmen. Fantastisk, va?

Filmrecension: Fyra år till

Fyra År Till
Tova Magnusson-Norling, Sverige

Det är väldigt svårt att inte tycka om Tova Magnusson-Norlings film om folkpartiledaren som blir kär i sin politiske motståndare. Filmen har ett rappt tempo, Björn Kjellman är bra i huvudrollen (även om regissören själv stjäl varje scen hon är med i och även om Eric Ericson som spelar sossen är så charmig att jag bara vill plocka hem honom och äta honom med sked) och här finns en hel del småfnissiga repliker och ett stort hjärta som bultar rakt igenom hela filmen.
Däremot är det lite svårare att förklara vad filmen egentligen vill säga. Magnusson-Norling har sagt att det faktum att kärleksparet är två män inte är det centrala, och det märks nästan in absurdum, då en homoromans och komma ut-historia väl aldrig skildrat mer odramatiskt någonsin på film. Inget fel på det – det adderar nästan bara till komiken – och som bög är det alltid trevligt att se något annat än hetronormativitet i en romcom, även om jag måste erkänna att svennebananbögen snart kramats ihjäl lite väl många gånger på svensk film, där ingen haft det minsta problem med att vara homo sedan Agnes och Elin drack O'boy ihop…
Åtestår då den politiska Romeo & Julia-konflikten med att bli kär över blockgränserna, men då politikersnacket i filmen mest stoppas in som lite kryddiga ståupp-repliker här och där, så känns det aldrig som man på allvar uppfattar den skilnaden som ett verkligt problem. Politiken förpassas till bakgrunden och bilderna från riksdagen känns undegfär lika verklighetstrogna som de från melodifestivalfinalen i Livet är en Schlager.
Men även om en lite mer rafflande och verklighetsbaserad sidoplot än att Folkpartiet tappar väljare med mera självförtroende om att svenskarna klarar lite vass politisk satir även i hemmiljö hade lyft filmen ett bra snäpp över den småmysiga måbrakomedi som den är nu, och även om jag ömsom blir nostalgisk och ömsom undrar hur övertydlig man får vara i sitt musikval när Mauro/Ratata-låtarna väller över bioduken som en tsunami, har man ändå aldrig tråkigt när man ser Fyra år till, och ska ni se svensk film i år så varför inte se den här och (efter vad jag hört) nästa veckas Svinalängorna istället för Änglagård del 3, vars hemska trailer spelas precis innan den här filmen? Inte minst för att ta chansen att se duktiga kvinnliga regissörer in action!

Filmrecension: Easy A

Easy A
Will Gluck, USA

Årets tonårskomedi i USA är en lustig röra av snygga skådisar, snärtiga repliker och ett rejält luftslott till manus. Grundidén är att gymnasietjejen Olive ljuger om att hon ska på date för sin bästa polare (för att slippa åka med och campa med dennes hippieföräldrar), en lögn som eskalerar lavinartat då Olive låtsas ha legat med en av skolans bögar för att se till att han stannar i garderoben och som snart gör att hon teoretiskt men inte praktiskt är skolans "hora att hyra" för alla nördar som behöver ett låtsasförhållande.
Någonstans finns här en rolig idé, men det hela är utfört så styltigt och blir så ologiskt att allt det varma försvinner och det känns ohyggligt kallt och hjärtlöst. Man småfnissar och ler genomgående åt roliga karaktärer, bilder, blinkningar och repliker - men man bryr sig aldrig nämnvärt om vad som händer med Olive.
Det blir dessutom inte bättre av att filmen tar i så den spricker för att försöka nå upp till den charm och det hjärta som fanns i åttiotalets John Hughes-klassiker, men samtidigt inte vågar göra det på egna ben utan måste såklart modernt, popkulturellblinka helt öppet till dessa filmer genom att visa klipp och blanda in kopierade element ifrån dem.
Ett annat av mina problem är huvudrollsinnehavaren Emma Stone, som hyllats för rollen och spås bli en av Hollywoods nya romantiska komedienner, som är så upptagen med att spela tufft och coolt "loveable quirky" att hon känns helt overklig och man bryr sig inte det minsta om henne.
Visst, det är inte tågolycka. Här finns gott om positiva saker som gör det hela mer än uthärdligt; Olives föräldrar spelade av Patricia Clarkson och Stanley Tucci är två helt galna föräldrarkaraktärer som ändå lyckas kännas levande på grund av skickligt skådespeleri, Lisa Kudrow är skön i rollen som en elakt, slynig kurator och den träiga skådespelarstilen hos Gossip Girls Penn Badgley passar honom perfekt här i rollen som det alldeles, alldeles för nedtonade objektet för Olives riktiga känslor.
Hyfsad charmig underhållning för en bakissöndag, men inte hälften så bra som det tror att det är.

Filmrecension: The Social Network

The Social Network
David Fincher, USA

Den här filmen borde ju vara en omöjlighet att sälja in egentligen: Storyn ryms på ett frimärke (collegesnubbe skapar världens största internetfenomen och blir stämd av ett gäng personer som vill åt en del av kakan) och manuset är så pratigt att ett avsnitt av Gilmore Girls framstår som en stumfilm. Ändå fungerar det alldeles lysande på grund av en hel hög geniala pusselbitar:
Castingen är grym (Jesse Eisenberg är lysande i huvudrollen, Justine Timberlake vill man bara se mera av och jag blev störtkär i Andrew Garfield som spelar den svikne Eduardo), Aaron Sorkins manus är fullt av glimrande dialoger i rasande fart (Oscarsnominering – och förmodligen staty – i en liten låda) och David Fincher både håller igen och öser på (hoppandet mellan olika år sker helt smärtfritt och närbilder, snygg klippning, slowmotion och musikval trampar upp ett tempo och gör att två timmar flyger förbi) med sina, som vanligt, helt geniala regissörsknep.
Det här är helt enkelt ett otroligt snyggt utfört stycke filmad nutidshistoria (som typ fortgår medan man sitter och ser filmen) och givetvis spelar det in att förmodligen alla som ser filmen springer hem och statusuppdaterar om det efteråt… Det här är ju en film om något som vi använder dagligen. Klart man är intresserad!
En av årets hetaste Oscarskandidater utan tvekan. En av de bästa filmer jag sett i år. Och helt omöjlig på pappret.

Filmrecension: The Kids are All Right

The Kids are All Right
Lisa Cholodenko, 2010

Japp, barnen är verkligen okej i den här sköna indiefilmen om en regnbågsfamilj där tonårsbarnen till sina mammors förvåning letar upp sin biologiska far via spermabanken de en gång anlitade. Dels framstår de (trots att de liksom filmens övriga karaktärer känns väldigt mänskliga och komplexa) som de mest trygga och stabila av filmens fem huvudkaraktärer, då de vuxnas underliggande osäkerhet och problem erupterar vid adderantet av en "pappa" i familjen, och dels spelas de alldeles lysande av Josh Hutcherson och Mia Wasikowska (senast Burtons Alice).
Med det sagt så är både Annette Bening och Julianne Moore lysande i huvudrollerna (Oscarsnomineringarna känns välö nästan självklara, men frågan är väl vem som i så fall vinner) och Mark Ruffalo ger sin hetrosexuelle trädgårdsslacker så mycket hjärta att det är svårt att inte sympatisera med honom och hans nyväckta längtan efter en familj, hur klantigt han än beter sig.
Det finns mycket att tycka om med den här filmen; det rappa tempot, oförutsägbarheten i den trots allt smått förutsägbara historien, att karaktärerna får ha en hel hög med problem (likt Nics hobby-alkoholism) som får vara probelm utan att behöva blomma ut i katastrof eller få en enkel lösning, mänskligheten i alla de händelser som sker, att sexualiteten för de här kvinnorna får ta plats och vara komplex istället för stereotyp och mausets tro på att det kvittar hur en familj ser ut för den kommer ändå ha en hög med problem som är lika svåra att lösa och ta sig igenom oavsett.
En både mysig och småjobbig "festivalfilmsupplevelse" som ni borde försöka se innan den förmodligen rätt snart plockas ned från biograferna. Regissören och manusförfattaren Lisa Cholodenko lär vara ett namn att hålla koll på i framtiden.

Filmrecension: Hämnden

Hämnden
Susanne Bier, Danmark

Susanne Bier och Anders Thomas Jensen har en förmåga som få andra att göra filmer om svåra och tragiska saker som ändå oftast lyckas vara osentimentala och som dessutom väldigt sällan förutsägbara – egenskaper som gör att deras filmer är bland de bästa jag vet (Bröder på ett fullsatt Draken i Göteborg är fortfarande än av mina häftigaste filmupplevelser). Mina förväntningar på Hämnden var därför enorma (inte minst efter den översvallande kritiken från svenska kritiker) och kanske är det därför jag tyvärr blev en smula besviken.
Missförstå mig inte, detta är fortfarande en väldigt bra film om ondska, om förmågan att förlåta och/eller vända andra kinden till och huruvida det går i alla lägen och samtidigt en film om hur fruktansvärt det kan vara att vara ung och känna sig helt oälskad. Mitt problem är bara att den känns en aningen för humorlös och en smula konstruerad för att drabba mig lika hårt som Biers tidigare filmer.
I centrum står den mobbade Elias, hans far (Mikael Persbrandt) som arbetar som läkare i Sudan och ligger i skilsmässa med hans mor som också är läkare, och Elias nya kompis Christian som bär på rätt mycket mörker sedan hans mor ryckts bort i cancer vilket tvingat honom och hans far att flytta hem från London till farmor i Danmark.
Vackra bilder, bra skådespelare (en manérfri Persbrandt och grymma barnskådisar med William Jøhnk Juels Nielsen i spetsen) och – ännu en gång – ett inte allt för självklart slut, gör att jag förlåter de något tillrättalagda mötena och konflikterna och lämnar salongen med en liten klump i magen över hur tufft det är att vara ung 2010.

Filmrecension: I Rymden Finns Inga Känslor

I Rymden Finns Inga Känslor
Andreas Öhman, Sverige

Jag ska erkänna att jag vet för lite om Aspergers syndrom för att kunna avgöra huruvida Bill Skarsgårds gestaltning av Simon som lider av detta är en korrekt sådan, eller om det behandlas allt för lättvindigt och med eventuella billiga komiska poänger (nånstans kan jag kanske ana att en film som använder uttrycket "CP-glad" för högsta nivån av lycka inte är helt PK vad gäller hjärnrelaterade sjukdomar), men för en lekman som undertecknad är den här svenska debuten är liten pärla och ett lyckopiller.
I kort handlar den om Sam som blir lämnad av sin flickvän när han låter sin Aspergerssjuka brorsa bo hos dem, och om hur denne brorsan Simon (som gillar cirklar, gömmer sig i en tunna som är hans rymdskepp, inte vill att någon tar i honom och jobbar som skräpplockare) ger sig på jakt efter en ny flickvän till Sam för att återställa balansen i deras lilla universum. En enkel grundhistoria som ändå lyckas vara både oförutsägbar, rolig, fängslande och fantastiskt snygg att se på.
Skarsgård är bra i huvudrollen, men själv faller jag hårdast för brorsan Sam spelad av Martin Wallström och den sköna Jennifer (den kaotiska motpolen till Simons välordnade värld) spelad av Cecilia Forss. Nya, fräscha ansikten som - tillsammans med en knippe riktigt sköna, mindre biroller - hittar precis rätt i de ibland ganska Wes Andersonska-miljöer som regissören Andreas Öhman låter sin film utspelas i. Öhman sockrar dessutom sin debutfilm med skön svensk popmusik (Tough Alliance, The Embassy, Lonely Dear, Lykke Li etc), ett snyggt foto (där Simons teorier ibland målas upp digitalt på bilderna, utan att det känns alltför mycket gimmick eller störande) och dessutom en hejdundrande scenografi.
Sammantaget bildar det alltså en av de bästa, svenska filmer jag sett på mycket länge. Egen utan att vara alltför konstig, charmig i massor utan att vara sockersöt och härligt genreoberoende och svår att sortera in i nåt fack. En film man blir lycklig av och som går att uppskatta från tonåren och upp i pensionärsåldern. Spring å se!

Filmrecension: Toy Story 3

Toy Story 3
Lee Unkrich, USA

Jag kan tycka det är lite småfnissigt att kombinationen Disney och Pixar/John Lasseter är lite för kulturvänstern vad Schlagern/fjollan är för kulturvänsterbögarna. Det ena bespottat och superkommersiellt och fult. Det andra någonting fint och vackert. Kombinationen blir därför alltid väldigt, väldigt svår när Disney slår på stora marknadsföringstrumman för en ny Pixarfilm. Kan man verkligen älska det villkorslöst? Eller måste man inte få in någon form av "trots allt" eller "på grund av"? DN valde "trots att han inte regisserat den här gången vilar John Lasseters ande över filmen". Tur. Nåväl. Själv har jag inga problem att älska något av det ovan nämnda helt villkorslöst i allmänhet och i synnerhet kan jag inte låta bli att falla pladask för Toy Story 3.

Det ska sägas redan från början att jag inte varit ett överdrivet stort fan av filmerna sedan jag såg dem på nittiotalet (jag gick mer bananas över typ Nemo, A Bugs Life och Wall-E) även om jag tyckte de var kul för stunden, men efter ett litet maration för någon vecka sedan då jag plöjde ettan och tvåan var jag riktigt sugen på trean. Faktum är att ettan – trots att den är femton(!) år gammal – fortfarande håller, men att tvåan är snäppet bättre eftersom storyn helt enkelt fungerar bättre med Woody och Buzz som radarpar (trots att den till en början gjordes för en direkt-till-DVD-release, då animerade uppföljare inte var speciellt vanliga på 90-talet), och trean är allra bäst. När hände det i en triologi senast?

Den här gången – filmat i fantastisk 3D, utan några showiga "in-your-face"-effekter, men med fantastiskt, hisnande djup – handlar det också om rädslan att bli övergiven (ni minns att i första filmen fick Andy rymddockan Buzz som konkurrerade med cowboydockan Woody och i tvåan handlade om huruvida Woody skulle satsa på att hamna på muséum istället för att så småningom bli övergiven som Jessie blivit) för nu har Andy växt upp. De flesta av leksakerna från ettan och tvåan är borta, men ett litet kärngäng ligger kvar oanvända och skräpar i Andys rum. När det är dags för college är det tid att bestämma sig; vad ska med, vad ska kastas och vad hamnar på vinden? Svaret blir (efter lite fantasifulla krokar i historien) att gänget hamnar skänkta till ett dagis fullt av nya leksaker, ett dagis som till en början verkar vara en dröm, men som visar sig vara deras värsta mardröm.

I stort handlar det alltså återigen på ytan om att fly från något och ta sig hem – men det hela är så späckat med action, humor (Hur ofta händer det att en 37-åring asgarvar åt exakt samma sak som en sexåring på raden bakom? Jag säger bara Mr Tortilla!), galna karaktärer och fantasifulla vändningar att det aldrig känns som man ser något man sett förut. Dessutom väjer Pixar inte för att trycka in några riktigt hjärtskärande scener mot slutet som lyckas klämma fram tårar på den mest cyniske utan att för den sakens skull vara smetigt eller överdrivet sentimentalt.

Sammantaget har Toy Story 3 ungefär allt som en film ska ha. En bra och hyfsat oförutsägbar story, starka karaktärer (förutom de gamla klassikerna får vi några nya, suveräna bekantskaper), ett tydligt men inte överdrivet budskap och känslor som känns äkta, och den rekommenderas verkligen till alla oavsett ålder, eftersom olika åldrar lär läsa in helt olika saker i de händelser som sker. En av årets bästa filmer.

Filmrecension: Sex and the City 2

Sex and the City 2
Michael Patrick King, USA

Med tanke på vad jag tänker skriva lite längre ned så låt mig få börja med ett "Nä, SÅ dålig är den inte". Den fullständigt massiva negativa kritik som slängts över den här filmen är (som vi komemr till strax) inte helt oförtjänt, men verkar samtidigt grunda sig mycket i att en mängd företrädesvis manliga filmrecensenter äntligen får vatten på sin kvarn i kombination med någon föreställning om att Hollywoodfilmeri huvudsak gjorda för kvinnor (långt mycket mera än diton för män) förväntas slå an någon form av feministisk ståndpunkt och måste vara lite smartare och mer politisk korrekt än valfri actionrulle/Judd Apatow looser kissochbajs-Hangover-rulle. Låt oss bara vara överrens om att den inte behöver det. Kvinnofilm kan vara lika dum, Hollywoodfiltrerad och klichéspäckad som grabbfilmer utan att för den sakens skull vara sämre. Möjligen bara lika kass.
Med det sagt är Sex and the City 2 kanske en av de största filmbesvikelser som jag sett…
Jag dyrkar TV-serien och jag tyckte första filmen (även om den var nedlusad med massa meningslös modeproduktplacering) var en riktigt bra upplockning och fortsättning på den. Hyfsad underhållning helt klart. Men när nu skaparen Michael Patrick King ska försöka upp sin succé med ytterligare en film så spårar han ur på alla punkter.
Det är inte bara det att handlingen är lövtunn för alla fyra karaktärerna (det skulle knappt räckt till ett trettio minuters avsnitt i TV-serien) eller att filmen liksom aldrig startar ordentligt med någonavgörande händelse (ett überbögigt bröllop mellan Stanford och Anthony – två karaktärer som avskydde varandra i TV-serien – blir mest kitch och en helt borttappad tråd om öppna äktenskap) utan bara puttrar på i enorma två och en halv timme. Det är inte ens det att humorn är helt buskisbetonad stundtals (damerna blir jagad av arga araber Benny Hill-style), att bilden av Mellanöstern pendlar mellan en Harlekin-bok och en internetartikel om rasism for Dummies eller att man helt slarvar bort John Corbetts efterlängtade comeback som Aidan på en plotline så svag att TV-serien skulle skrattat åt den. Nope, det värsta är att de här fyra karaktärerna som jag och många älskar så mycket förvandlats till gnälliga karikatyrer av vuxna kvinnor, som uppför sig som tonårsbruda vad gäller relationer och som bara vill visa upp sig i slowmotion i nya snygga kläder eller fnissa förtjust åt en inzoomad (men självklart tygöverklädd i någon form) penis.
Det är ett hån mot skådespelerskorna, mot fansen och framförallt mot Carrie, Miranda (vars historia i hela filmen är: "Ska jag säga upp mig? Jag säger upp mig! Jag uppför mig som en tolvåring som just förstått vad en palör är på första utlandsresan. Jag är seriös en minut. Jag får ett nytt jobb". Bara det. För seriens ankare och klippa…) Samantha och Charlotte (som väl är den som får lite, lite kött handlingsmässigt…vilket såklart slarvas bort).
Visst, här finns några skratt – och jag kommer aldrig att kunna släppaatt jag gillar att se historier med de här karaktärerna vad de än gör, så hårt rotade sitter de – men i jämförelse med den första filmen är det här som att gå mellan grease och Grease 2, och i jämförelse med TV-serien…tja…ljusår. Darren Star behöver ta Michael Patrick King i örat, tvinga fram ett ordentligt manus som håller sig i New York (och inte är i en kuliss som får leka Abu Dabi 80% av filmen) och plocka in en ordentlig regissör till nästa gång. För nej. Den här avslutiningen på SatC-sagan godkänner vi inte. Vi behöver en trea.

Filmrecension: The Ghost Writer

The Ghost Writer
Roman Polanski, USA

Visst görs det väldigt få thrillers nuförtiden? Alltså sådana där spännande historier med en skön twist som varken är i 3D, fyllda med CGI-effekter eller bygger på en serietidning eller något lustigt formexperiment? och om de görs så görs de oftast av någon blek regissör som får det hela att i bästa fall kännas som ett mellan avsnitt av CSI eller liknande TV-serie.
Nåväl. När Roman Polanski (en regissör jag egentligen har bättre koll på privatlivet på än hans filmer...Rosmary's Baby, Frantic och Pianot, typ...jag tror jag måste plugga ikapp lite) gasar på i 100%ig Hitchcock-anda, då blir det andra bullar av. Ewan McGregor (en av mina favoritskådisar, by the way, och en av mina första stora kärlekar när jag såg honom i TV-serien Lipstick on Your Collar när det begav sig) spelar killen som ska spökskriva den Tony Blair-lika ex-premiärministerns memoarer, och som både snart befinner sig mitt i en terroristskandal och snabbt börjar misstänka att hans föregångares självmord kanske snarare var mord. Att säga det är spännande hela tiden skulle vara att överdriva, men med snygga bildlösningar (slutscenerna är grymma), ett kargt, kallt landskap (tyska ön Sylt fick rycka in som USAs östkust) intensiv musik och med McGregor i bild kanske 98% av filmen är det här ändå ett gediget filmhantverk där man aldrig har tråkigt och där spänningen mera kryper sig på dig än kastas dig i ansiktet. Ingen märkvärdig historia men så snyggt berättad och utförd och så välspelad (alla ifrån Kim Cattrall till Pierce Brosnan funkar utmärkt, med ett litet utropstecken för Olivia Williams) att det vore synd att missa. Dessutom fylld med en rätt skön, torr humor, som gör det här till två timmars riktigt trevlig biounderhållning.

Recensioner av Påskfilmer

Tre av årets påskfilmer som har premiär den här helgen har jag redan recenserat här i bloggen, men eftersom jag tror att ni liksom jag glömmer fort så tar vi dem här igen.

Snabbsammanfattning? En av dem måste ni se hur ni än förhåller er till animerad film, en annan ska ni se om ni gillar lite långsammare, Roy Andersson-lika (fast otroligt bra och tänkvärda) filmer och den tredje ska ni nog inte se alls mer än i rent studie syfter över vad som kan hända om man tar en liten intim historia och ger den för hög budget.

Gissa själva vilken som är vilken...

The Lovely Bones
Peter Jackson, USA

Det är ganska mycket som stör mig med Peter Jacksons senaste film, där en fjortonårig flicka mördas under tidigt sjuttiotal och sedan fastnar i någon form av magiskt mellanland mellan himmelen och jordelivet, där hon blickar ned på sina sörjande föräldrar och syskon och försöker få dem att förstå att det är grannen som är mördaren (något en treåring borde kunna listat ut eftersom – en riktigt bra - Stanley Tucci ser ut som en parodi på slemmiga mystiska män).
Mitt största problem ligger i att eftersom man inte får se själva mordet, och eftersom Susie Salmon (tjejen som mördas) glatt fortsätter se ut som innan fast ingen kan se henne mer än andra som mördats av samma snubbe, så har jag svårt att känna att hon verkligen dött. Så fort Mark Wahlberg och Rachel Weisz i rollerna som flickans föräldrar lyckas få mig lite känslomässigt engagerad i sin rätt snygga sjuttiotalsförortsvilla, så rycks vi återigen bort till Susie och hennes bedårande sagovärld och man tänker istället "sluta lipa, tjejen har snöbollskrig och träffar enhörningar".
Det för oss över på mitt andra problem; specialeffekterna. Visst, de är snyggt gjorda (en scen där ett majsfält blir ett hav medan Susie springer i det är riktigt läcker) men om man tyckte Avatars Pandora påminde om något som en åttiotals-airbrushmålare fixat till pårökt så är det här ungeför sjuttio gånger värre. Det är stränder och stjärnor och ängar och blommor och fjärilar i en aldrig sinande ström. Okej, att det ska kontrastera mot den karga verkligheten, men det är ungefär som att ställa en nunna i ett darkroom på en bögklubb under Pride . Vi förstår poängen ändå. Minst sagt.
Och som om den här rätt mörka historien ändå inte skulle fluffats upp tillräckligt så stoppar Jackosn och hans Sagan om Ringen-manuskompisar dessutom in en överspelad Susan Sarandon som alkoholiserad, kedjerökande mormor i spelet som comic relief dessutom. Absolut underhålalnde, men det hjälper mig knappast att i min jakt på känslomässigt engagemang i själva mordhistorien.
Till plussidorna hör att det är duktiga skådisar, snygga scenografier och att de där överdrivna specialeffekterna är rätt roliga och oftast rätt schysta i övergångarna mellan jorden och den där himmelska mellangården. Dessutom så är det småspännande ibland, det är det faktiskt, även om jag gärna skulle säga ett och annat om vad jag tycker om slutet, men väljer att avstå ifall nu någon tänkte se filmen.
Tydligen är boken filmen bygger på väldigt brutal (inte minst i sin beskrivning av pedofilmordet) men i Jacksons hand blir det snarare en färglad fantasispya där det verkar rätt kul att dö för då får man nya polare och kan hoppa runt i något som ser ut som en My Little Pony-värld… Jag misstänker att det inte riktigt var meningen med filmen.





☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼

Lourdes
Jessica Hausner, Frankrike/Tyskland/Österrike

Låt oss börja med att reda ut vad Lourdes är. Så här säger Wikipedia:

Lourdes är Europas mest besökta vallfartsort och besöks årligen av mer än sex miljoner pilgrimer, detta på grund av att en 14-årig bondflicka, Bernadette Soubirous, 1858 påstod sig ha sett uppenbarelser av Jungfru Maria i Massabielle-grottan nära staden, en händesle som Katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes. Enligt den religiösa traditionen sprang det i samband med detta även fram en källa med helande vatten i grottan.
Besökarna dricker vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt.
I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kr per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.
Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan, och för att hantera detta har den katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. Endast ett sextiotal har godkänts, varav de flesta i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. Men det är det oföklarliga och snabba förlopp från obotlig sjukdom till hälsa, som dagens vetenskap inte kan förklara, som är det mirakulösa.

Här möter vi rullstolsbundna Christine (totalförlamad från nacken och nedåt i skolios) som åker på pilgrimsresa till just Lourdes. Mycket för att det är det är enda gången hon kommer ut i världen (hon får då en dedikerad sjuksköterska som kör runt henne) men självklart också med förhoppningen om att det kanske, kanske ska ske ett mirakel. Vilket det kanske gör. Eller kanske inte.

Det här är en film om Lordes. Om hur en modern vallfärdsort fungerar 2010. Om hur religion och kommers lyckligt lever hand i hand i symbios med varandra. Men också en film om ensamheten och utsattheten i att vara allvarligt sjuk. Och framförallt en film om mirakel. Vad är ett mirakel på 00-talet? Finns de fortfarande eller har vetenskapen tagit kål på dem? Eller var de bara påhitt från början? Och varför drabbar de i så fall bara några och varför just dem? Och räcker det verkligen bara med att tro riktigt hårt och mycket?

Många kan säkert finna den här filmen lite tråkig och långsam, men jag har 100 väldigt trivsamma minuter och gillar att lämna salongen med en massa obesvarade frågor. Det är en ganska enkel och lågmält berättad film som genererar mycket tankar utan att högljutt kasta dem på åskådaren (det mesta sägs med bilder, precis som film ska vara) vilket är skönt, och det är en film som med enkla medel och intressanta karaktärer gör något väldigt vardagligt av något väldigt ovanligt.





☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼

Den fantastiska räven
Wes Anderson, USA

Jag har faktiskt aldrig varit superförtjust i Wes Anderssons filmer (Royal Tenenbaums etc) men när han nu gör stop-motion animation av Roald Dahls saga om den fantastiske Mr Fox så är det en sällsynt lyckad förening av filmform och personlig stil. Andersons skruvade stil fungerar alldeles fantastiskt som fabel i den här historien om hur Mr Fox inte klarar av att leva ett stillsamt liv som tidningsman utan börjar stjäla kycklingar igen, vilket utsätter både honom och hans familj och vänner för raseriet från tre galna bönder. I denna saga för vuxna korsas Fablernas Värld med Wallace & Gromit, rösterna kommer från superstjärnor som George Clooney och Meryl Streep och medan tempot är högt är tonen och färgskalan höstmysig och rogivande. Kanske inte för de allra minsta, men annars tror jag barn som vuxna kan ha riktigt roligt med den här filmen och själv kommer jag på mig med att skratta högt flera gånger. Jag blir bara så lycklig när något överraskar mig och är så här eget och originellt utan att vara krystat konstigt. Up, Coraline och nu denna fantastiska räv – den animerade filmen står verkligen på topp just nu.

Filmrecension: Alice i Underlandet

Alice i Underlandet
Tim Burton, USA

Jag var kanske en av de få som älskade Steven Spielbergs Hook när den kom. Som barn tyckte jag var SÅ underbart spännande att man gjort en fortsättning på Disneys tecknade film (snarare än en nyinspelning) som ändå behöll grunderna i äventyret men lät Peter växa upp. Så här i vuxen version själv kan jag såklart se att filmen har sina brister, men då...då älskade jag den. Nu när har Disney bestämt sig för att göra exakt samma sak med sin tecknade version av Alice i Underlandet har man engagerat en av mina absoluta favoritregissörer Tim Burton att göra Spielbergs jobb, och resultatet är kanske något mera fantasifullt, tekniskt avancerat och bättre skådespelat än Hook, men i stort sett är det samma typ av idé man använt när Alice får återvända som nästan vuxen, med sist första besök som ett grumligt, drömskt minne. Resultatet är en film som är småspänannde och rolig för stunden med Danny Elfman-musik som nästan når Batman/Scissorhands-höjder stundtals, men med Burton-mått mätt är det ändå en klar mellanfilm riktad mot barnen. Fast förmodligen får flera av dem samma känsla som jag fick för Hook, så vem är den här farbrorn att gnälla? Sevärt (och självklart är 3D-varianten ett måste) men inget måste.

Filmrecension: Brotherhood

Brotherhood
Nicolo Donato, Danmark

Lars blir utkastad ur danska armén då några meniga påstår han stött på dem på fyllan. Av en slump, och lite för att trotsa sin politikermorsa, börjar han hänga med ett gäng nynazister, där ledaren Fatty genast fattar tycke för den intelligenta, rågblonda Lars som snabbt avancerar i graderna. När hans morsa kastar ut honom efter att han erkänt en attack på en flyktinganläggning får han tillfälligt bo hos nazistpolaren Jimmy, en av gruppens mest hängivna anhängare. Mot alla odds växer en totalförbjuden kärlek fram emellan dem. Men kan den övervinna allt hat?

Möjligen är det för att man själv är bög som en sådan här nordisk skinnhuvud-Brokeback Mountain kan drabba en så hårt. Att två snygga snubbar (David Densic är inte bara en fantastisk skådis här, utan dessutom så galet snygg som stenhård, rakad nazist - tänk Edward Norton i American History X) blir kära enligt någon form av Bamse-logik (ni vet "jo, nazister som slår bögar är såklart bögar själva innerst inne") känns plötsligt helt självklart, och jag köper med hull och hår och kärlek mellan två människor kan uppstå på de mest oväntade ställen.

Jag gillar att historien fokuserar på Lars och Jimmy och inte tar allt för många stickspår, jag blir golvad av kemin mellan Densic och Thure Lindhardt som spelar Lars, och jag sitter så på nålar och med en så stor klump i halsen att jag inte ser något förutsägbart alls i den historien som såklart bara kan sluta i katastrof. Eller? Det är en ganska märklig känsla att sitta och hoppas det ska gå bra för någon som i filmens inledningsscen sparkade tänderna ur en snubbe för att han var bög... Dock finns här en tydlig sensmoral om att våld aldrig är befogat; inte av hat såklart, men inte heller som hämnd.

Jag ska villigt erkänna att jag har inte en aning om hur en pass verklig bild (alltså bortsett från homohistorien) det här är av dansk nynazism, men jag tänker inte analysera det vidare utan bara gå rent på hjärta och fysik upplevelse i biosalongen - och då är det här ett litet danskt mästerverk i mina ögon. Håll tummarna för svensk premiär senare i år. Själv ska jag hålla dem blå för en stund till med en rakad David Densic.

Nio utdelade exemplar av Mein Kampf av tio möjliga.

Filmrecension: The Eclipse

The Eclipse
Conor McPherson, Irland

En mycket märklig liten film. Till största delen är den en mycket lugn, finstämd början till en kärlekshistoria, då en änkling med två barn lär känna en vacker spökboksförfattare under stadens lilla litteraturfestival - och om hur han till en början tvingas dela hennes intresse med den gifte bestsellerförfattaren, inrest för samma festival. Till största delen handlar det om det. Och sedan kryddas filmen med skräckfilmsinslag av hoppa-ur-stolen-och-du-bajsar-nästan-på-dig-sorten. Helt galet. Och jag är inte helt säker på att jag tycker det fungerar helt friktionsfritt. Jag får inte riktigt ihop det. Ganska söt film ändå. Men märklig. Mycket märklig.

Fyra döda pappor i garderoben av tio möjliga.