Läget Just Nu – Vecka 1030

Semester Ny
Första veckan blev precis så bra som jag planerat: Jag har hängt på stranden och badat varje dag, jag har läst ut fyra böcker, jag har legat i hängmattan och druckit rosé, jag har bränt mig, jag har fikat med Sarah som jag inte träffat på 15 år, jag har käkat olika typer av grillat varje kväll som min far fixat vid sin nyinköpta grill, jag har gått i shorts hela tiden och struntat i att jag är/blir tjock, jag har fått myggbett och suttit ute förlänge och jag har hängt med familjen och gullat med...
Olle Åt
...min systerson som har översköljts med en sådan tsunami av kärlek den här veckan (inte bara av morbror då, utan av föräldrar och morförädrar) att han kommer lämna sin sommar med vanan att folk jublar åt varenda gång han säger "där", plockar upp en vattenkanna, häller ut klädnypor eller äter smultron....eller allt annat ettåringar gör. Charmigast i stan är han i alla fall – vilken stad vi än är i – och det kommer att bli svårt att inte bli väckt av honom varje morgon Groundhog day-style (han glömde vanligen bort vem jag var varje morgon och sedan var vi kompisar framåt läggdags) och framförallt att inte se honom på ett bra tag.
"Beatrice and Virgil" – Ny bok av Yann Martel Ny
Innan jag ens börjat läsa boken twittrade Adam Alsing om att Yann Martels nya efter "Life of Pi" var värdelös och en överkorsad geting... Ingen bra början. Lyckligtvis hade Adam Alsing fel (och är alltså ingen jag ska ta boktips ifrån framöver), för även om den här historien är lite långsam i början, och även om den kanske inte är skriven för någon som vill ha allting presenterat Jan Guillou/Stieg Larsson-style med klara, torra, fantasilösa fakta, så stannar den kvar av ett helt spektrum av anledningar hos mig efteråt. Precis som Life of Pie. Återigen använder Martel fabelns form för att berätta sin historia – här är det en åsna och en apa – men premisserna är klart annorlunda än i förra boken. Här handlar det om en författare som får skrivkramp efter sin första succébok och efter att hans andra bok – en fantasy-slash-fakta-bok om förintelsen – refuserats flyr han utomlands där han efter en tid lär känna en gammal man som stoppar upp djur – och som skriver på en Beckett-liknande pjäs om de tidigare nämnda djuren. Boken är delvis utdrag ur denna pjäs och delvis reflektioner från författarens huvud, men tillsammans formas handlingen i Martels bok till något helt annat. De sista sidorna är smått magiska i sin smarthet och för mig lyckas Yann Martel presentera något så utslitet som förintelsen på ett alldeles nytt sätt. Mycket skickligt – vad än Adam Alsing tycker.

"Inception" – Film av Christopher Nolan Ny
En enkel idé (att man kan gå in i varandras drömmar ifall man somnar ihopkopplade och plocka fram information) används för att förnya den klassiska heist-genren, när DiCaprios drömexpert samlar ett team för att plantera en idé i huvudet på en blivande företagsledare. Vad som kunde ha blivit ganska komplicerat (väl inne i en dröm kan man göra samma procedur igen och gå in i en ny dröm där allting går lite långsammare – vilket leder till flera lager av drömmar och parallella skeenden) blir ganska enkelt i händerna på Dark Knight-regissören, som numera får räknas till en av världens största regissörer. Kryddat med lite filosofiska idéer (hur vet man vad som är verklighet och man kan befinna sig i flera parallella drömmar samtidigt), ett helt gäng Oscarsnominerade skådisar och en gigantisk specialeffektsbudget (det mesta finns i trailern – scenen där Paris viks ihop som en dubbelmacka är ju nästan redan en klassiker – men Joseph Gordon-Levitts tyngdlösa scener är de jag fascineras av mest) blir det här några underhållande timmar, där min enda invändning är att det kanske kunde ha klippts ned lite tajtare och sparats på någon av de där fightingscenerna i snön mot slutet. Men annars är det kul att se något på bio som känns hyfsat nytt både effektmässigt och innehållsmässigt (men inte är i 3D) och som varken är en uppföljare, helt hjärndöd dumkomedi/action eller innehåller svårmodiga tonårsvampyrer...

Grillfest hos T Ny
Alltid trevligt att grilla. alltid trevligt att gå på en fest med 90% helt nya ansikten. Alltid kul med quizar. Alltid kul med en utgång på BeeBar efteråt. Kul.
"Halva Liv" – Bok av Mats Strandberg Ny
Jag har läst Mats tidigare böcker (man kan säga att vi är bekantas bekanta på Facebook om man vill vara vitsig) och gillat dem, men kanske inte direkt hjulat av lycka då chick-lit inte är min tekopp längre (jag var en stor tantsnuskläsare som barn). När han nu tar sitt skrivande ett steg längre och blandar in tre olika livsöden, panikångest, action och homohistoria är jag däremot mycket mera med i matchen. Jag älskar främst historien om Viola – den gamla farmorn i boken som från graven lämnar en dagbok till sin sondotter som avslöjar en stor och komplex familjehemlighet – men även panikångest-biten funkar såklart på mig som delvis gått igenom lite av samma sak och känslor. Actiondelen på slutet är kanske lite mycket Stieg Larsson för mig, men jag sväljer den för att det kommer så oväntat, och oförutsägelse i böcker, film och TV-serier är bland det viktigaste som finns för mig. Jag rekommenderar den absolut och den är perfekt för hängmattan när huden svider för mycket för sol.

Glaciären Ny
Karlskronas glass-ställe nummer ett levererar fortfarande Sveriges största glassar och har gjort så i samma lokaler sedan åttiotalet. I år blev det en viol plus kanelbulle-glass med chokladmjukglass och ett hjärtformat kex. Jag är fortfarande mätt.
"Hang with Me" – kommande singel med Robyn Ny
Skiva nummer två kommer i september och föregås av den här singeln, en singel som ju dels fanns på första delen av Body Talk (men då i akustisk version) och dels gjorts av svenska Paola på hennes StockCity-platta (som ju var väldigt Åhlund då det begav sig). Struntsamma. Den har nämligen i mina öron aldrig låtit bättre än i sin singelversion...och nu undrar man ju såklart bara om den akustiska låten Indestructable (som enligt den nyss släppta track-listan för Body Talk Part II ligger sist där) kommer släppas i popig singelversion lagom till del tre?



"RuPauls Drag U" – Ny före-och-efter-såpa på Logo Ny
I pausen mellan säsongerna av RuPauls DragRace har den gamla, amerikanska drugan nu startat sitt eget universitet – Drag U – där några av DragRace-profilerna (i första programmet Ongina, Jujubee och Raven) agerar professorer och stylar om butchflator och manliga kvinnor till att bli dragqueens, som sedan får ta "draguation" och betygsättas av en jury med bland annat Kelly Osbourne... Könsstereotypt? Oh, ja. Det är den gamla klassiska "bögen-hjälper-den-stillösa-kvinnan"-grejen igen...och några av delarna är så påklistrade och påhittade att man nästan behöver skämskudden. Men med dragqueen-twisten, den obligatoriska lipsyncen på slutet och den allmänna ZTV-anno-1995-feelingen som alltid finns på bögiga Logo är det ändå en smula oemotståndligt i all sin kitchighet. Alkohol hjälper.

"Juliet, Naked" – Bok av Nick Hornby Ny
Att i punkten om Strandbergs senaste ovan döma ut chick-lit och så här bara nåt inlägg senare småhylla en bok av dick-litens okrönte konung Hornby kan kanske tyckas lite dubbelt, men faktum är att Hornby är inte Gayle eller Parsons och hans böcker har oftast något mer att säga än att bara vara en historia om nån strulig men varmhjärtad nörd som har svårt med tjejer. I senaste boken handlar det om idoldyrkan, något vi får serverat både genom den varmhjärtade nörden som har svårt med tjejer...men också via hans tjej (som är något av bokens egentliga huvudperson) och genom idolen i fråga (en gammal Dylan-esque rocksnubbe som dragit sig tillbaka). En ganska kort och småtrevlig historia som kanske inte tillhör det bästa Hornby skrivit, men som ändå är ett måste för oss fans.






"Meltdown" – Bok av Ben Elton
Jag har läst allt Ben Elton har skrivit, och ur den aspekten får jag nog kalla honom en av mina favoritförfattare. Jag älskar hans tidiga böcker som Gridlock, Blast from the Past och Popcorn, och på senare år så har jag främst älskat Dead Famous (som drev med Big Brother) och Chart Throb (som drev med idol). den här gången handlar det om finanskrisen och om hur Storbritanniens finansvalpar och Labour-regering lekte bort nittiotalet och halva 00-talet för att slutligen krascha helt 2008. Han får fortfarande in en hel del poänger och det märks hur engagerad han är i ämnet – men storyn om ett gäng grabbar som hängt ihop sedan gymnasiet för att sedan alla bli snor-rika är lite för fylld av klyschor och karaktärerna lite för klyschiga för att jag ska falla helt den här gången. mest för oss Elton-fanatiker.

"All for You" – Ny singel med Ace of Base
Det låter inte helt oävet så här i popelektrons nya guldålder – och självklart är det just nu en Ace of Base-comeback skulle fungera som bäst – men verserna lovar mer än den i och för sig extremt Ace of Base-iga refrängen håller enligt mina öron.







Solsveda
Jag vet inte riktigt vad som hänt med mina gener, men tydligen kan jag bränna mig sönder och samman trots solskyddsfaktor 10 numera... Blä.
Nyhetstorka
När man väl har tid att köpa sig en kvällstidning på sommaren är den full av sommarvikarier som särskriver, stavar fel, skriver syftningsfel som gör saker obegripliga – och på toppen av det har de inget att skriva om vilket ger upphov till artiklar som denna med sina redan smått klassiska underartiklar... Galet.



Regnväder
Hallå, vart tog siommaren vägen? Kom tillbaka nu!

Ungefär så just nu.

Bokrecension: 11

11
Arne Dahl, Sverige

När Jan Arnald tog på sig Arne Dahl-masken för första gången runt 1997 och fick ur sig Misterioso och Ont Blod, så klämde han av bara farten samtidigt in sig mellan några egenuppsatta ramar: han skulle ge ut en bok om året om den så kallade A-gruppen i exakt tio år. Förra året kom alltså det som skulle varit den sista boken - Himmelsöga, en bra avslutning på en fantastisk svensk deckardekalog – men knappt har den landat på pockethyllorna förrän en neonlysande ny bok med de tio personerna i A-gruppen ligger på bokdiskarna. Det är dags för bok nummer elva av tio.

Inte så konstigt kanske. Till skillnad från på nittiotalet när alla bara skulle läsa Hamiltonska spionromaner i Tom Clancy-anda, så är ju svenska deckare numera vår tids Harlekin/Wahlströms ungdomsböcker för vuxna, och att lägga ned en framgångsrik serie i dagens luckrativa litterära krimklimat är ju både dumdristigt och elakt mot alla de som först nu insett storheten i Dahls samhällskritiska deckargåtor. Så långt känns en elfte bok självklar...men när man börjar läsa den så märker man att allt inte riktigt är som det brukar.

Det här är nämligen ingen ny deckargåta för A-gruppen. Okej, de blir alla tio ivägskyfflade till ett mystiskt hus där de börjar berätta historier för varandra...men eftersom de här är ovanligt trögtänkta för att vara de karaktärer vi lärt oss tycka om (det en bra stund innan de inser att det är en elfte person som bjudit dit dem) så känns det aldrig som något spännande att få veta vem (och är du flitig Arne Dahl-läsare och kan din Himmelsöga listar du säkert ut det ungefär halvvägs ändå). Faktum är att ramhandlingen med A-gruppen känns mera som något Arne Dahl för egen del känts sig tvungen att skriva för att kunna blåsa liv i serien igen, och även om han har haft stora Jan Arnald-mössan på sig när han gjort det (liknande litterära krumbukter hittar du knappast i fönsterskyltningen på PocketShop) så kommer jag inte ifrån att det för min egen del hade räckt med den inledande "detta har hänt sedan sist"-biten och så pang på ett nytt fall för att jag skulle accepterat att de gamla ramarna var borta. Jag kan snarare bli lite irriterad på att det med de tio figurer jag investerat så mycket fantasi och tid tillsammans med, här mer och mer skall förtydligas att de bara är fiktion, hitte-på och litterära gestalter. det började iofs lite i slutet på Himmelsöga, men här går det bezerk. Så stäm mig om jag hellre vill tro att Paul Hjelm skulle kunna kika ut genom ett fönster på Söder när jag precis kommit över med fyrans buss, än att veta att en författare skriver varenda smart replik som lämnar hans icke-existerande läppar! Det är mitt stora problem med 11. Det blir för mycket litterärt briljerande rent teoretiskt och för lite litteraturupplevelse och praktiskt uppslukande av det som händer.

















Mycket mindre problem har jag med 1700-talsutvikningen som inleder och avslutar, och framförallt med de tio historier som A-gruppen berättar. Bland dessa småfinurliga kortnoveller hittar vi allt från en liten minideckare i Mexico via flera språkligt kluriga berättelser med Palahniuk-twister till något som påminner om en konkretisering av en schlagerhit med Vikingarna från att jag var liten, och jag känner att jag nog hellre läst en renodlad "Arne Dahl-novellsamling med inslag av Jan Arnald" utan de alltför krystade samtalen mellan A-gruppens medlemmar emellan.

Har ni inte läst något av Arne Dahl innan ska ni (i första hand skämmas och genast köpa Misterioso) absolut inte börja med den här. Den här boken är för oss rabiata fans och för de som vanligtvis bara läser Jan Arnald och behöver förstå att hans alterego också har litterära värden. Ni som däremot tillsammans med mig jublar över att vi just nu har ett oändligt antal böcker med A-gruppen framför oss, måste såklart läsa den här också (även om ni egentligen skulle kunna hålla er till de inledande elva kapitlen, novellerna och avslutet) om inte annat för att ha något att göra i väntan på nästa stora deckargåta för A-gruppen.






För att läsa flera av mina recensioner av böckerna med A-grppen, klicka HÄR.

Bokrecension: My Favourite Wife

My Favourite Wife
Tony Parsons, Storbritannien

Handlingen är inte speciellt avancerad; En brittisk man åker till Shanghai med sin fru och lilla dotter för att tjäna storkovan som advokat. När frun åker hem igen för att hennes far är sjuk dröjer det inte länge förrän mannen tagit sig en kinesisk älskarinna. Hur ska han lyckas hålla isär sitt liv i öst och sitt liv i väst? Och går det att både ha kakan och äta upp den? Som svepskäl för att få berätta en rätt mansgrisig "lad-lit"-historia kryddar Parsons sin berättelse med en massa iakttagelser om dagens Kina, iakttagelser som för mig är bokens stora behållning. Men nog hade det gått att berätta om de fruktansvärda förhållandena i Kinesiska klädfabriker ("som slavskeppen förr i tiden") där människor blir av med kroppsdelar för att britter ska kunna köpa Ullaredsbilliga kläder på Oxfordstreet, om hur prostitution är mera lukrativt än att jobba som lärare, om hur korruption är moraliskt riktigt så länge pengarna går till familjen och om hur man som västerlänning arbetandes i Kina måste ha skygglappar och blunda för alla de här grejerna om man vill utnyttja den brännheta Kinesiska ekonomin (en ekonomi som kommer vara större än USAs 2020 – men samtidigt ha över en halv miljard människor på svältgränsen) utan att linda in det i den här unkna otrohetsaffären. Jag – som verkligen inte är någon moraltant – blir bara helt trött på huvudkaraktären Bill som det är meningen man ska tycka lite synd om när han inte är man nog att antingen stanna hos sin familj eller bara ta steget fullt ut och vara med sin kinesiska (å det fast jag lever i samma veliga "jag vill ha båda"-sits med mina lägenheter i Stockholm och Göteborg). Det finns mängder av exempel på andra saker jag får lite dålig smak i munnen av här – som till exempel att kvinnoporträtten är sjukt endimensionella (bara i en scen glimrar till exempel karaktären Becca (frugan) till, i något som känns som en scen som skulle fått henne Oscarsnominerad för Bästa Biroll om det varit en film, annars känns hon mest som en vänstrande snubbes stora våta dröm, och min favorit är överklasstanten Tess som man nog egentligen ska tänka på som en bitchig kärring utan kontroll på sina barn), att språket är klyschigt och en fullständigt ofattbar sidohistoria om en australiensare – och då räcker det inte att det någonstans finns något riktigt viktigt som Parsons vill berätta. Slutet (där det både blandas in en mindre naturkatastrof och ett oväntat dåligt samvete från ingenstans) känns dessutom bara galet onödigt. Vet man absolut inget om Kina idag är delar av den här (sjukt glittriga btw – varenda fluga på badstranden ville sitta på min bok) boken riktigt bra men frågan är om det är värt besväret. Själv hade jag inte i närheten så trevligt med den som jag hade med Parsons förra (mera självbiografiska) bok, Stories We Could Tell.

Bokrecension: Wish You Were Here

Wish You Were Here
Mike Gayle, Storbritannien

Sitt efternamn till trots så kan Mike Gayle vara en av de mest hetrosexuella författare jag vet. Inte på det där "höhöhö…visa pattarna"-viset eller på något Guillouskt "berätta varenda detalj om ett vapen"-vis, utan på det där "chiclit fast för killar"-viset där grabbar aldrig kan prata om känslor med varandra, aldrig förstår kvinnor, alltid gillar öl och fotboll – men alltid ändå är varma, snälla och kramgoa innerst inne. Det låter kanske smått förfärligt, men utan att försöka påskina att han på något sätt gett mig världsomvälvande läsupplevelse genom åren, så har det alltid varit sköna små guilty pleasure-upplevelser jag haft tillsammans med exempelvis My Legendary Girlfriend, Turning Thirty (snacka om perfekt ge-bort-i-present-namn på en bok) och His 'n' Hers. Wish You Were Here (är man skadad om man genast tänker Rednex?) är inget undantag. Nope, det kan faktiskt istället vara en av Mike Gayles absolut bästa böcker!
Det börjar klassiskt Gayleskt – kille som har blivit dumpad av sin flickvän sedan tio år, och sitter bedrövad i en lägenhet utan möbler, blir meddragen på semester av två av sina polare – och bygger som vanligt på jakten efter kärleken och olika relationer, men här finns också en skön och insiktsfull beskrivning över skillnaden att åka på semester med två polare när man är 35 och när man var 25. Grabbarna (förutom huvudpersonen Charlie, hans partypolare Andy med flickvän hemma och hans nyreligiösa polare Tom med fru och två barn hemma) hamnar nämligen i en semesterort på Kreta (för att återuppliva gamla minnen) och inser ganska snabbt att resebyråns rekommendation om "för 18-29 åringar" kanske fanns där av en annan anledning än att hindra 30plussare från att ha en riktigt kul semester.
Det må vara lite förutsägbart (dock med tillräckligt många osäkerheter och twistar för att det inte ska störa) och har knappast Nobelprisklass i språk och struktur, men jag har riktigt kul med det här gänget under knappa 400 sidor och sidorna vänder sig nästan av sig själv. Perfekt sommarlitteratur för hängmattan, och hade jag bara varit hetero så hade förmodligen igenkänningsgraden ökat ytterligare och boken varit ännu bättre. Ett klart boktips, dock. Speciellt om du är runt 35. Vem du än ligger med.

Bokrecension: Blind Faith

Blind Faith
Ben Elton, Storbritannien

Det skall erkännas att jag delvis köper Ben Eltons böcker så fort de kommer ut av gammal vana nu för tiden. De ser helt enkelt snygga ut i rad bokhyllan där de står med likadana fonter och ryggar i olika färger och det är alltså mitt estetiska sinne som längtar efter att bli tillfredsställt mera än mitt litterära numera… Så har det inte alltid varit. Såklart. Jag blev helt kär efter att (någon gång i början på seklet) ha läst Popcorn, fortsatte lyckligt med Inconceviable och Blast from the Past och hade snabbt efter en Londonvistelse fyllt på med alla böcker i hans backlog. Toppen kom förmodligen med Dead Famous – än idag den ultimata driften med Big Brother-fenomenet och samtidigt en helt unik och genial whodunnit-berättelse. Där efter gick det utför. Jag var tveksam till High Society, avskydde den förutsägbara Past Mortem och orkade inte ens läsa ut The First Causalty (fast den såklart ändå står i bokhyllan och ser snygg ut…men köpt på ett antikvariat för £5 på Charing Cross Road istället för stolt på Waterstones). Ja, det gick så långt att hade det inte varit för att Chart Throb – förra boken som på ett snyggt och underhållande sätt drev med Idol-fenomenet – höjt ribban och fått mig att minnas varför jag en gång älskade den gamle Svarte Ormen/The Young Ones-författaren så är det nog tveksamt om jag ens köpt Blind Faith.
Nåväl. Nya boken är ett steg tillbaka till Eltons första starkt miljöengagerade satirer, typ Gridlock och The Other Eden. Den utspelar sig ungefär hundra år framåt i tiden, i en värld där isarna smält och människor lever i det London som numera mest är en skärgård. Här styr religionen och tempelprästerna allt – men det är inte den kristendom vi känner till idag. Istället dyrkas individen in i absurdum och saker som vetenskap och fantasier och (framförallt) enskildhet och privatliv är förbjudet. Alla bloggar. Alla måste enligt lag lägga upp sitt liv på Facebook och YouTube etcetera. Alla kan se rakt in i ditt hem och du kan se dem. Allt är översexualiserat och kommersialiserat. Sex uppmuntras och påtvingas, bröstförstoringar är lag, människor lever tätt, tätt och eftersom vaccinationer och medicinering är förbjudet (sjukdomar är Guds vilja) är barnadödligheten över 50%. I den här världen möter vi Trafford som plötsligt en dag får nog och börjar vilja hålla saker hemligt för andra. Som vill vaccinera sin dotter. Och som börjar tro på Darwin. Snart börjar han fundera om det finns flera som han och om en revolution är möjlig.
"Storebror ser dig" in absurdum alltså, och det är alltså ingen ljus (men dock en helt klart underhållande) syn på mänskligheten som Elton presenterar här... Men här finns helt klart en hel massa poänger. Att ta grejen med att alla lägger ut hela sitt liv på YouTube och i bloggar utan att det finns tillräckligt med folk som bryr sig (för de har ju egna bloggar att sköta) och driva den i absurdum är nämligen väldigt kul genomfört. Lika så dissningen av Live Aid-fenomenet och übersexualiseringen. Tillexempel. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att den gode Ben numera alltför ofta stundtals känns som en (måhända långt mycket smartare och up-to-date) brittisk Claes "Galenskaparna" Ericsson i sin iver att peka på saker han tycker är fel…
Kudos dock till att han återigen vågat släppa whodunnit-träsket som han körde fast i efter Dead Famous och till att slutet inte är så förutsägbart som jag först tror…och jag kan garanterat lova att när nästa bok kommer så är den min så fort som möjligt – om inte annat för att pryda sin plats i bokhyllan bredvid Blind Faith!

Bokrecension: Hälsningar från Ondskans Axelmakter

Hälsningar från Ondskans Axelmakter
Caroline Salzinger, Sverige

Ni som hängt med här i bloggen ett tag (eller som känner mannen bakom popcornlådan) vet att jag i ett knappt år bodde i en lägenhet i Stockholm där de 95% av tiden jag bodde där sprängde upp trapphuset och byggde en hiss. Att jag svor över grannar som aldrig slutade spela gitarr, råttorna på gården och över att lägenheten inte hade någon frys…och jag misstänker att ni liksom jag ganska ofta funderade på varför jag överhuvudtaget valde den lägenheten från början.
Well. När jag rannsakade mig själv efteråt så tror jag det svaret stavas Caroline Salzinger. Det var nämligen hennes lägenhet, och när jag först kollade på den så befann hon sig mitt upp i den flytt till Istanbul där hon så småningom avslutade skrivandet på den här boken, och hon var helt enkelt en sådan där energirik, strålande person att jag tror jag mera inbillade mig att om jag bodde där skulle jag bli lika intressant, snygg och ambitiös som hon så att jag inte funderade på huruvida det egentligen var praktiskt med en 80cm bred toalett med spegeln i ryggen när man ska raka sig…
Nåväl. Varken jag eller Caroline bor kvar på Roslagsgatan nu när jag äntligen får tummen ur och läser hennes bok – men jag drabbas återigen av den där överväldigande känslan över vilken grym tjej det här är.
Betyget längst ned här har nämligen absolut ingenting med att göra att jag bott i en lägenhet som haft författarens namn på dörren, utan det här ÄR en av de bästa böcker jag läst på länge.
I sex olika berättelser berättar Caroline om sina besök till de sex stater som USA dömt ut som "Ondskans Axelmakter", och det utan politiska pekpinnar eller tycka-synd-om attityd. Hon beskriver rakt på sak på ett sätt alla kan ta till sig om sina besök på hemliga spritfester i Iran, magsjukan som nästan dödade henne i världens underligaste land (diktaturen Nordkorea) och resor genom minfält och möte med våld i alla dess former – men samtidigt klämmer hon in problemen med att fåfängt välja B-kupa istället för A-kupa i sin skyddsväst, flirtandet mellan journalister isolerade på hotell i slutna länder och behovet av att alltid ha läppglans med sig vart man än åker. Framförallt beskriver hon utan att sockra om sina möten med vanliga och ovanliga människor i dessa länder som vi annars vet så fruktansvärt lite om, mer än möjligen antalet dödsoffer vid senaste attentatet någonstans i en stad långt borta. Alla historierna är bra, men den om Nordkorea är så fantastiskt konstig och fascinerande att man bara sitter och gapar efteråt.
Resultatet är dessutom att du när du läst ut boken har du plötsligt uppdaterat din allmänbildning på nutidshistoria med flera hundra procent – och det utan att du någon gång under tiden tyckt att du korvstoppats med konstiga fakta eller trista politiska redogörelser. Boken bubblar nämligen av den nyfikenhet som Caroline gång på gång berättar att hon drivs av, och när hennes sista resa (annorlunda nog en semesterresa med hela familjen till Kuba) är beskriven vill jag bara läsa mer, mer, mer om alla andra ställen hon varit på.
Det här är en perfekt läsning i sommar och ett suveränt sätt att få lite mera koll på världsläget eller bara något nytt att diskutera med dina vänner på middagar – och det för typ sextio spänn i närmste pocketshop. Det finns ingen ursäkt för dig att inte läsa den här boken! Ingen.

Bokrecension: Himmelsöga

Himmelsöga
Arne Dahl, Sverige

Under min semester läste jag en artikel i Expressen där en svensk poliskommissarie (eller före detta sådan eller något liknande) appropå sommarens hetsiga kulturdebatt betygsatte svenska deckare. Meningen var väl att få lite mera läsare genom att sätta dit Leif GW Persson ytterligare, genom att få kommissarien att hylla våra svenska deckardrottningar – vilket han pliktskyldigt gjorde (även om han (såklart) tyckte allra bäst om gubbarna Roslund & Hellström...om vilka jag tyckte så här när jag läste dem senast). Nåväl.
Det jag skulle komma till var att han åtminstone lyckades såga en manlig deckarförfattare – nämligen just Arne Dahl – med en motivering i stil med att "Rikskriminalens Enhet för Våldsbrott av Internatinell Art, så löjligt, det finns ju inte" och att "polisarbetet ser inte alls ut så i Sverige") och därmed var saken klar (även om jag själv funderar lite över om det till exempel finns kvällstidningsjournalister som löser mord i drivor i Sverige).
Nu ska jag inte dröja kvar så länge vid det (killen får tycka precis vad han vill) men jag tänkte använda det som utgångspunkt för den här recensionen av Arne Dahls tionde och (och alla fall från början avsett som) sista bok om A-gruppen.
Grejen är med böckerna om A-gruppen har nämligen aldrig varit polisarbetet eller att de ska ha någon form av CSI-naturalism – ur ett TV-perspektiv skulle jag hellre jämföra dem med ett avsnitt av Morden i Midsomer regisserat av Dexter-regissören med ett manus av nyhetsgänget bakom 60 Minutes – utan att använda deckargenren som en täckmantel för att berätta om vår samtid och för att få använda litterära krumbukter som (och här är jag bara fördomsfull eftersom jag inte läst några av våra "deckardrottningar" – jag läste alla Agatha Christie när jag var yngre och det har med några undantag fått räcka för mig vad gäller deckare) jag misstänker man varken hittar hos Marklund eller Läckberg (eller Guillou eller R&H – det här är ingen könsbunden fördom).
Titta bara på en sådan sak som dialogen - självklart säger inte svenska SÄPO-chefer "Låt oss sluta larva oss" eller grovhuggna poliskommissarier saker som "fy bubblan", men det har liksom ingen betydelse här.
Det är inte det väsentliga.
Istället är det just i sådana saker, som att dialogen ibland blommar ut i små utvikningar om att folk utropat de senaste fem meningarna och borde sluta med det, som gör böckerna så unika. Där och i det första och sista kapitlet (där vi på något sätt stiger ut ur det normala berättarperspektivet och betraktar romanens personer mera som fiktiva personligheter än som verkliga personer) i Himmelsöga blir Arne Dahl och Jan Arnald som tydligast samma person. Litteraturforskaren och deckarförfattaren blir ett och man känner att den här killen vill något mera med sina böcker än att berätta din vanliga who-dunnit för slentrianläsning i hängmattan.
Böckerna om A-gruppen är nämligen främst tio nedtecknade speglingar av företeelser i samhället i Sverige just nu (eller snarare 'just då' – under det året de skildrar). Det är böcker som vill få oss att sätta oss ned, reflektera en stund och tänka: "Va fan håller vi på med?" samtidigt som vi glupskt vänder blad efter blad för att se om Jorge, Sara, Jon etcetera löser fallet eller om Paul någon gång får sin Kerstin.
Just Himmelsöga (en svensk översättning av det engelska övervakningskamerabegreppet "the eye in the sky", men även en symbol för flera olika företeelser i boken) är ju alltså dessutom slutpunkten på hela serien, och den knyter ihop dekalogen om A-gruppen på dels ett professionellt plan (jag tror faktiskt att alla de andra nio fallen refereras till på ett eller annat sätt), dels på ett personligt plan för gruppens karaktärer och dels på ett tematiskt plan (samhällets allt större brist på empati, dess ökande av brutalt hänsynslöst våld (främst mot och av kvinnor) och dess avsaknad av djup, eftertanke och meningsfullhet) – och lyckas samtidigt av bara farten enligt min mening bli seriens bästa bok (eller i alla fall en av seriens bästa).

Kanske - lite i motsats till det jag precis skrivit - blir boken så bra den här gången just för att samhällsanalysen (denna gång riktad dels mot övervakningssamhället, men ännu mera mot dess fixering vid yta och utseende) kombineras så friktionsfritt med en av Dahls blodigaste och mest hänsynslösa seriemördare....och med en parallell DaVinciKoden-liknande spionhistoria...så att det inte en enda gång känns krystat eller segt. Kanske är det bara för att jag sett fram emot den så länge (klämde ju de andra nio i rasande takt förra sommaren). Riktigt bra och spännande är det iallafall, och nu när alla böckerna finns nyutgivna på pocket - med extremt snygga omslag nästan uteslutande fotade av allra bästa Foto-Sara (precis som fotona här i recensionen) - så finns det ingen ursäkt att inte köpa på sig och läsa ett stycke svensk samhällshistoria förtäckt till kriminalroman i tio delar. Gör det!
.




PS. Blir det flera böcker nu då? Nu när serien är en succé och en internatinell publik hungrar efter mera, kan Arne Dahl och A-gruppen bara sluta att existera då? Kanske, kanske inte. Det lämnar jag till er som en cliffhanger att lista ut...för svaret finns någonstans bland Himmelsögas 409 sidor.

Bokrecension: Boy Meets Boy

Boy Meets Boy
David Levithan, USA

En av sommarens bästa läsupplevelser hittills visade sig vara en ungdomsbok. Varför fanns inte sådan här surrealistisk tonårs-hbt-romantik när jag var yngre? Storyn må vara enkel på gränsen till simpel och känslorna må vara basic - men karaktärerna är underbara och språket fantastiskt (även i den svenska översättning som jag läste – där heter boken Ibland Bara Måste Man - men nästa gång måste jag läsa Levithan på originalspråk).
Hur ofta händer det att man skrattar högt när man läser en bok (svar: lyckligtvis inte allt för ofta eftersom folk har en tendens att tro att man är galen alt. massmördare när det händer)? Hur ofta dyker det på varannan sida upp en sådan där mening – eller ett helt stycke – man vill stryka under (allt över med sin blå Faber-Castell Textliner 48 Refill) för att plocka fram och visa upp för olika personer som precis då känns självklara att de borde höra just detta?
Kanske är jag bara fast i tonåren som de flesta 30+ bögar (det var en av Bögjävlarnas åsikter som jag verkligen kände igen…fast mestadels hos andra…även om jag nu kanske måste revidera det) eller kanske är jag bara en hopplös romantiker – men högstadiehistorien om när Paul träffar Noah och råkar hångla med sitt ex Kyle samtidigt som hans bästis Joni dumpar deras vänskap för fotbollssnubben Chuck och hans andra bästis Tony spärras in på sitt rum av superreligiösa föräldrar…med mera…är årets roligaste läsning.
.

Bokrecension: Harry Potter and the Deathly Hollows

Harry Potter and the Deathly Hollows
J.K.Rowling, Storbritannien

Jag köpte mina två första Harry Potter-böcker i London i slutet av 90-talet. En av mina favoritsysselsättningar i den brittiska huvudstaden är just att vandra omkring i bokaffärer, och just då fanns de två första böckerna precis överallt och jag köpte dem i någon form av "köp två betala för en" erbjudande på Waterstones.
Jag hade ingen större koll på vad det rörde sig om, mer än att det var trollkarlar och jag tänkte väl mest att det var en framgångsrik barnbok i stil med Narnia – men precis som alla andra före och efter mig blev jag helt begeistrad i Rowlings sprudlande fantasi och hennes förmåga att få vuxna läsare att läsa in ytterligare en dimension och känna att böckerna även var skrivna för oss (något som jag tycker helt försvinner i filmerna – åtminstone de tidigare – och i den svenska översättningens barnsliga språkliga ton).
Kort där efter kom böckerna på svenska, tredje boken kom ut, sen exploderade filmerna och hela den globala cirkusen var ett faktum.
Backlashen var såklart ofrånkomlig…
Snart var Harry Potterläsandet jämställt med att gilla schlager – mainstream, skräpkultur, nördigt och fullständigt otänkbart för alla som ville ha någon form av credd. Att berätta att man verkligen inte hade läst några av böckerna, att man avskydde filmerna, eller att "en kille som läser Harry Potter och ägnar sig åt sjuåringar med ugglor är bland det absolut mest avtändande jag vet" var ett måste, och devisen "är det något som gillas av många måste det vara skräp" manifesterades ytterligare en gång.
Trist, för det intressanta är att detta faktiskt är ett av de (kanske få, vad vet jag) tillfällen där hypen verkligen känns rättvis och har något att falla tillbaka på.
Nog för att böckerna kan diskuteras och kritiseras för att vara fulla av klass och könsschabloner (även om jag själv aldrig störts av att huvudrollstjejen är pluggis så länge hon är smartare och starkare än grabbarna, utan för första gången störde mig i sista bokens absolut sista kapitel där en blick in i framtiden visade hur tryggt gifta och heteronormativa alla blivit när de växt upp) – men samtidigt är det verkligen en svit med böcker som platsar bland klassiker som Oz, Ringen och Narnia-serierna och även om det börjar bli lite tröttsamt att höra så ÄR det faktiskt tufft att en bok kan orsaka sådan här hysteri under 2000-talet och att Potterserien verkligen fått miljontals människor att läsa istället för att se på TV eller spela dataspel. Det börjar nästan bli en klyscha att skriva – men det gör det inte mindre sant.
Samtidigt ska jag erkänna att mycket av det jag älskade i de tre första böckerna (HP and the Prisoner of Azkaban förblir min favoritbok i serien) – mysterierna på Femboksnivå och alla fantasifulla varelser och växter – försvann när historien blev mörkare, upprepade sig allt mera (Pivot Drive – tåget – Hogwarts – Quidditch – Voldemort) och blev mer komplex, och framför allt i takt med att böckerna växte och svällde ut till gigantiska tusensidorskolosser. Tröttnade gjorde jag i alla fall aldrig och det är lite med en klump i magen jag kastade mig in i den slutgiltiga uppgörelsen.
När sista boken börjar är Harry ännu en gång hos sina elaka släktingar på Pivot Drive 4 – precis som i början av alla de andra böckerna – men där slutar likheten med tidigare äventyr. Sedan Snape dödat Harrys mentor Dumbeldore och Voldemort tagit över makten i Storbritannien är nämligen inget som förut. Samhället närmar sig Hitlers 30talstyskland och Harry, Hermione och Ron tvingas största delen av boken levda gömda i skogen, i väntan på att Harry försöker lista ut vad som krävs för att han ska kunna störta sin onda nemesis. Parallellt med detta knyter Rowling ihop mängder av trådar från tidigare böcker, och det gäller att man har ett helt gäng karaktärer i huvudet för att hänga med i svängarna. Själv tycker jag boken sackar lite under ett par två-tre hundra sidor i mitten på grund av detta…men eftersom miljöerna är nya (inget Hogwarts, inga oändliga Quidditchreferat) är det långt mycket bättre och rappare än det var i tillexempel HP and the Order of the Phoenix.
Crescendot innefinner sig dock i de tre sista kapitlen när allting får sitt slut. I kapitlet The Prince's Tale står jag nästan upp och jublar, när Rowling återigen kastar om vår uppfattning av en av seriens huvudkaraktärer (och på så sätt får något som jag bara med svårighet köpte i förra boken att kännas helt logiskt igen) och samtidigt mycket elegant visar att hon har haft stenkoll på historien från bok ett till sju och på varför saker har hänt som de har gjort. Av alla hundratals kapitel i serien är nog det här ett av mina favoriter. Därefter följer en upplösning som hämtad rakt ur Sagan om Ringen (ett stort slutgiltigt slag på Hogwarts som kommer bli rasande spännande på film) varvat med en mera lågmäld är-jag-död-eller-levande-scen a la Matrix-möter-Merediths-död-i-Grey's-Anatomy. Lite mera förutsägbart, men ändå ett klart acceptabelt slut på en historia som tagit dryga tio år att berätta (sju i HP-världen).
Avslutningen nitton år senare är jag som jag tidigare nämnt något mera tveksam till – den påminner mig lite för mycket om alla sagor jag läser för de barn jag känner och som alltid, alltid slutar med att prinsessan gifter sig med en prins – men jag antar att det var det enda sättet Rowling kunde få slut på alla spekulationer (det har för övrigt tidigare ryktats om att sista ordet i serien skulle vara "scar" och på något sätt känns det som att bokens näst sista rad i ett tidigare skede varit omskriven för att öppna för ett helt nytt äventyr för en ny generation Potters….nu står det istället "All was well" på sista raden och Rowling stänger därmed locket med en tydlig markering om att ska det skrivas något mera av henne så blir det förmodligen inte om Harry).
Betyget för Harry Potter and the Deathly Hallows blir relativt högt – men det är mycket tack vara de sex böckerna som kom innan den (att låta denna bok vara det första man läser om Harry skulle inte bara vara ohjälpligt dumt utan också förmodligen helt omöjligt och meningslöst) och som ett litet tack från mig till J.K. Rowling för ett helt gäng timmar med mera fantasi i huvudet än jag någonsin upplevt den här sidan skäggväxten.
De sju böckerna om Harry Potter kommer för evigt vara en del av världslitteraturen – vad creddpajaser, religiösa eller allmänt läslata tycker och tänker – och jag är glatt tacksam över att få ha varit med under tiden de kom ut. Sådant händer inte speciellt ofta.

Bokrecension: Nul Points av Tim Moore

Nul Points
Tim Moore, Storbritannien

I Storbritannien är Eurovision Song Contest ett skämt. En marginell fjanttävling i dålig smak och hemsk musik som inte har någonting med popmusik eller skivförsäljning att göra. Det enda begrepp som lever och frodas därifrån är begreppet 'Nul Points' – en förengelskad variant av den franska översättningen av noll poäng…ett utryck som står för den ultimata formen av att vara en förlorare.
Full av fascination över det fenomen som är Eurovision Song Contest (Varför får det halva Belgien att stanna varje år? Varför såg flera svenska Afrodite sjunga Never Let it Go än som såg Sveriges landslag åka ur fotbolls-EM samma år?) och med bränsle från det faktum att Stobritannien året innan fått sin första nolla ger sig Tim Moore ut för att söka upp alla de som hamnat på denna förargliga slutpoäng i den festival som startades för att förbrödra Europa…men som genom åren snarare visat mera på våra olikheter än vår samhörighet. Från Jahn Teigens nolla 1978 (det moderna röstningssystemet drog igång 1975, så m.a.p det var Jahn den första 'nollan' i tävlingen) till Jeminis 2003. Från Norge via Thailand till Turkiet och Sintra i Portugal och alltid med en stor respekt för artisterna (men en långt mycket mindre för de tävlingar de deltagit i) får vi följa Tim på hans jakt efter sanningen om varför vi suckar över vinnarna med gläds, skrattas och fröjdas över de som kommer absolut sist utan några poäng.

Visst, jag ska inte sticka under stolen med att jag gillar Eurovision Song Contest – men jag måste ändå bara inleda med att säga att det är inte något som är tvunget för att man ska uppskatta den här boken – jag tror snarare att man inte får ta den där tävlingen FÖR seriöst för att förstå hur bra det här är! För som en normalfuntad svensk schlagerbög så hittar nämligen jag lite faktafel här och där (han kallar Chips för tre svenska hemmafruar, rör ihop några regler och nåt låtnamn nånstans – men till 95% är allt korrekt så vitt jag kan se) så jag kan misstänka att en riktig kalenderbitare skulle störa sig massa på just de få delarna…men då skulle man verkligen missa något annat.
Boken är nämligen sjukt kul skriven av någon som både älskar ESC – men som samtidigt tar det för den påkostade uppblåsta musikkalkon och pseudohändelse som den egentligen är.

En av de roligaste bitarna är när Tim inför varje ny nollpoängare går igenom den final som artisten kom sist i och kommenterar alla andra som var med samma kväll…samtidigt som han försöker lista ut varför just den låten som fick noll poäng fick det och ingen annan. Det är ingen lätt uppgift kan jag avslöja…
Annars är det förståss hans möte med 'nollorna' som är intressantast. Det finns verkligen alla slags personer: Den turkiska divan som skyller på allt och alla, den isländska indipoparen som ingen minns startade sin karriär i ESC, Jahn Teigen som vände förlusten till en succé…men också många vars karriär både började och slutade den där kvällen med den ödesdigra omröstningen och till och med de som fått hela sina liv förstörda och fortfarande tyngs av bitterhet och skam.
Det enda minuset jag ser med den är boken är att min engelska är lite för kass för att jag ska känna att jag har det där riktiga flytet när jag läser…och jag brukar annars utan problem läsa engelsk litteratur. Förmodligen är det Tim Moores kröniker-engelska (han har skrivit för en mängd olika tidningar) som är så fyllt med roliga ord och talspråksartade krumsprång som gör att den känns lite för svår att rekommendera till vem som helst (tyvärr…det här hade varit den perfekta presenten till sååå många av mina vänner) men man kan ju bara hoppas att någon får för sig att översätta den.
Annars har jag inga som helst problem med att utnämna det här till ett absolut måste att läsa för den som har det minsta intresse i Melodifestivalen/Eurovison Song Contest, och som avslutning så bjuder jag på fyra stycken av bokens roligaste nollpoängare:



Turkiets Cetin Alp (1983) som tyvärr är död (och därför inte intervjuas i boken) men vars låt är en av de underligaste som gjorts – både i och utanför ESC. Österrikes Thomas Forstner (1991) som jag tyckte var så cool när han sjöng en Modern Talking-skriven låt två år innan…men som kraschade hela sin karriär med denna ärkekalkon samma år som Carola vann (finns en underbar liten historia om henne också i boken). Turkiets Seyyal Taner (1987) vars framträdande får Linda Bengtzing att verka gå på valium och slutligen Storbritanniens Jemini som är ett klassiskt fall av jag-hör-inte-musiken-så-jag-gissar-vart-jag-ska-ligga-i-tonläge.
Just det – ett betyg också. Inte alls så svårt.
.

Bokrecension: Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Fågelbovägen 32
Sara Kadefors, Sverige

Jag gillade Sara Kadefors när hon var programledare för Morgonpasset och jag tyckte "Sandor Slash Ida" var en fantastisk ungdomsbok. När jag började läsa Kadefors första vuxenroman så trodde jag nog den skulle påminna lite om just Sandor/Ida. Boken handlar om läkaren Karin som genom sitt frivilligjobb på en klinik för illegala flyktingar träffar Moldaviskan Katerina som så småningom blir hennes hushållerska, och jag trodde kanske vi skulle få följa dessa kvinnors tankar om varandra i vartannat kapitel lite likt Kadefors debutbok…men så är det inte alls.
Boken visar sig istället vara en ingående och ganska otäck studie i en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Karin lever nämligen ett liv som kräver fullständig kontroll. Kontroll på att uppfylla vad som förväntas av henne och kontroll på hur hon och alla andra ska reagera i olika situationer. När det kommer in en ny kvinna i hennes hem så börjar denna kontroll sakta med säkert luckras upp…och Karin blir mera och mer paranoid...något som skildras så bra att jag – som har ett absurt kontrollbehov – både fröjdas och mår lite dåligt över det. Ibland vill jag nämligen inte riktigt erkänna att jag själv skulle ha reagerat precis så som Karin gör, nu när jag som läsare som ser det hela "utifrån" och kan sunt förstå att hon tänker fel. Kanske är det också därför som jag blir lite besviken på bokens slut. Det känns som om alla trådar faller på plats lite för snyggt för att jag ska tycka att den realism som präglat hela resten av boken håller hela vägen ut. Men fram till dess är det bra. Ibland riktigt bra till och med. Och med en sjukt hög igenkänningsfaktor för oss kontrollfreak.

Betyg: 7/10
.