Popp eller Poop?

Två nya singlar med det enda gemensamt att de har ordet "stövel" inblandat på något sätt dök upp i min iPod igår, och jag tyckte det var dags att damma av Popp eller Poop?-rubriken igen för att riktigt understryka hur olika de är.


U2 – Get on Your Boots

Jag hintade redan om det bland mina kortisar i förmiddags, men här kommer det igen: U2s första singel från No Line on the Horizon är helt obegripligt värdelös. Visst, det börjar ganska hyfsat, och låtar där Bono rabblar en massa text till minimalt komp i verserna för att det sedan tar fart i refrängen har de ju lyckats riktigt bra med innan så jag har viss förhooppning om låten en bra bit in...men oj vad besviken jag blir. Här verkar de nämligen aldrig få riktig styr på låten. Där refrängen borde legat känns det bara som en förlängd brygga som rasar in i (ovanligt) oinspirerade gitarrmattor från en The Edge som vill leka psykadelika, och precis när jag tänker att låten åtminstone går att sorteras in under "okej" (glöm inte att jag älskar U2 – det är verkligen en av mina absoluta favoritgrupper genom tiderna och förra skivan var fantastisk - så far den helt obegripligt iväg i något som låter som en riktigt, riktigt värdelös variant av Underworlds Born Slippy. Då ger jag upp. Jag förstår Markus Larsson precis. Besvikelsen är enorm. Bara en sådan här rad: "I don’t wanna talk about wars between nations/Not right now/Sexy boots/Get on your boots/Yeah/Foxy boots"?? Fuck off. Tur att jag har White Lies nya skiva på repeat i iPoden. De låter stundtals precis som U2 borde gjort numera.

Popp eller Poop?
Even poopier then the poopiest thing.



Little Boots – Stuck on Repeat

Jag nämnde det i min veckolista i måndags; Little Boots är en av de artister BBC valde att lägga på sin lista över de artister som tros slå igenom hårdast under 2009 (förra året var det bla Duffy, Glasvegas och The Ting Tings som låg där, och i år ligger även White Lies där) och det här är låten du än så länge kan ladda ned gratis från hennes MySpace-sida. Tänk Lady GaGa fast med mindre attityd. Tänk en St Etienne-låt korsad med Kylies Can't Get You Out of My Head och producerad av Kleerup i samma stil som hans världshit med Robyn. Tada! Där har du den här suveräna elektro-sköningen. Tjejen heter egentligen Victoria Hesketh och var med några omgångar i brittiska Pop Idol runt sekelskiftet. Namnet Little Boots kommer såklart från Caligula (den brittiska översättningen av namnet, flitigt figurerande i den ökända filmen om inte annat) och hon har bland annat jobbat med Hot Chip. Nu kör hon dock solo, och det här är verkligen en tjej jag vill höra mer av om hon tänker fortsätta såhär. Jag har kanske lite svårt att tänka mig den som en radiohit på de kommersiella stationerna – den känns lite för statisk för det – men hoppas kan man ju alltid, och här finns verkligen utrymme för en fantastisk video om inte annat. Precis såhär borde Kylie ha låtit på förra skivan!

Popp eller Poop?
Popp! It's stuck on repeat...



Övriga nya låtar i min iPod denna veckan:

Anki Baggers You Can't Buy My Love
Får man sno Trolls nanana-grej så ogenerat som Anki/Lili&Susie-Susie gjort i den här Melodifestival-rejecten? Självklart! Men det blir inte riktigt lika jobbigt på engelska som svenska. Åttiotalspop som kunde grävts upp ur en tidskapsel.

John Me – Love is My Drug
Vissa låtar kvittar hur mycket jag hör dem på P3 – det behövs ett duettinhopp av en Idolfavorit som Amanda för att jag ska fatta dess storhet på riktigt.

Little Boots – Love Kills
Inte dum heller, men inte lika direkt som Stuck on Repeat.

...men det enda jag tänker på nu är hur jag ska få tag i Scissor Sisters nya cover...

Popp eller Poop?

Bara lite kommentarer till dagens Flip eller Flopp-låtar i P3:

Mando Diaos nya: Popp!
Madonna startade en lavin (och hoppade bort ifrån den själv) och nu drar både rocken och RnB mot pop och disco. Grabbarna i Mando Diao följer trenden och kryddar sin nya singel med discotakter – något som alltid funkar i min värld.


Lahles nya: Poop!
Nä, det kan säkert bli en radiohit och det är helt klart en låt som tillhör Lahles "bra sida" – ni vet den där hon inte är för mycket Cornelis. Men den har tillräckligt mycket små konstiga röstkrumbukter och låter lite förmycket mes-singer-song-writer för att jag ska orka stoppa den i iPoden.

The Hives & Cyndis jullåt: Popp!
Jag gillade inte den alls i början, men när jag väl kommit över det faktum att Howlin' Pelle faktiskt sjunger istället för skriker så är den ju riktigt, riktigt bra. Snart på en popplista nära er.

Ville bara säga det.

Glöggtider

Alla som känner mig vet att jag är smått besatt av glögg.
Jodå, jag är smått besatt av julen i allmänhet (och japp, helgen nästa vecka kommer plastgranen i Göteborg traditionsenligt att kläs till tonerna av Peter Jöbacks Snön Föll) men just glögg är jag en av få jag känner som kan dricka i kopiösa mängder utan att få sötsliskiga kväljningar. I simply love it!

Det ska direkt sägas att i grunden är jag traditionalist och föredrar helst Blossas 10%iga vinglögg ("den röda flaskan"), men eftersom jag med åldern utvecklat nån form av allergi mot rödvin i allmänhet (och glögg i synnerhet) så har de mildare/ljusare årgångsglöggarna ofta varit lättare när man ville fixa sig en kopp en vardagskväll till nåt bra TV-program, och därav min passion och entusiasm inför Blossas glöggsläpp varje år sedan 2003.

Om vi kollar i backspegeln så har mina favoriter varit främst lingonvarianten 06 (där sex tomma flaskor fortfarande pryder en hylla i mitt Stockholmskök), hjortronvarianten 05 och den första med pommerans 04. Fjolårets var helt okej (speciellt eftersom vi fick tag i den redan i oktober och släpade med den till New York där vi drack den på hotellrummet) men jag har lite för många oöppnade flaskor kvar för att jag ska kalla den en succé.

Igår släppte alltså 08:an, och självklart knatade jag iväg och köpte fyra flaskor. När jag ändå var där passade jag även på att stoppa två flaskor av Dufvenkrooks jubileumsglögg X, och här är mitt utlåtande efter att ha smakat av dem – självklart i både varm och kall tappning...Blossa 04 (vildäpplen) kunde man ju till exempel bara dricka kall – igår till en ledsen Konsum-lussekatt och några pepparkakor med Whiskyblåmögelost.

Blossa08

Jag måste säga det direkt – det här är tyvärr den sämsta av de sex årgångsglöggarna i mitt tycke. Iskall luktar den inte så mycket, men smakar rejält av kryddnejlika. Ganska gott, men blåbären känner man inte röken av – och konstigt nog inte de 15% alkohol heller. Värmer man på den – och det är väl så de flesta föredrar sin glögg så kommer blåbärssmaken fram mera, men tyvärr känns den då också väldigt fadd och blaskig i smaken. Utspädd liksom. På något sätt smakar den mera lingon än vad lingonglöggen själv gjorde – men inte på ett bra sätt, utan mera på det där "dålig lingonsylt från Euroshopper"-sättet. Jag känner mig lurad. Och rejält besviken.

Popp eller Poop?
Poop med russin och mandel.




Dufvenkrooks X-mas Delight

Lyckligtvis visar sig mitt spontanköp från Blossas huvudkonkurent vara långt lyckosammare. Enligt etiketten är denna jubileumsglögg (Dufvenkrook har försett svenskarna med glögg i tio (X) år, vilket de firar med den här glöggen och en jubileumsbox med fem favoriter) en kakaoglögg med inslag av knäck, pomerans och traditionella julkryddor...och det första som slår en när man luktar på den kall (och varm) är att det lycktar mycket kakao. Väldigt mycket kakao. Kall får man helt klart associationer till mintchoklad och varm så känns det som att dricka varm choklad spetsad med glögg...vilket faktiskt är långt mycket godare än vad man kan tro. Kanske inte så mycket glöggkänsla över det hela – men till en kopp kaffe är det förmodligen perfekt, udda nog.

Popp eller Poop?
Popp med tydlig karaktär av gräddig mörk choklad och en intensiv och kryddig ton.

The Resurrection of MC

Men hallå vad hände här?
Efter att ha slarvat bort sitt bästa Melodifestival-bidrag i tävlingen (men sedan fått sin största solohit), tappat bort chansen till en discokarriär med några trista singlar och efter en extremt pinsam Pride-discosingel (där alla bara pratade om hans hår) så var jag ganska säker på att Magnus Carlsson för ett bra tag framöver skulle vara förpassad till att sitta i juryn för pensionärsprogram som Dansbandskampen eller bli en av C-kändisarna i typ Let's Dance/Stjärnor på is nästa år. Vägen var liksom krattad för att stå längst fram i Barbados nånstans i en islada i Västerås vilken dag som helst igen...

Men, men.
Nu verkar killen på bara några dagar tagit tag i sitt liv.

Först medverkan i Körslaget.
Körslaget är verkligen inte mitt favoritprogram ska gudarna veta - jag är i stort sett allergisk mot körsång i allmänhet (och manskörer i synnerhet) – men till skillnad från hemska Dansbandskampen så är det här ett synnerligen underhållande och genialt format som använder en folkrörelse på ett kul sätt och som – framförallt – tillskillnad från ungefär alla TV-program (möjligen utanför SVTs evighetskörare) låter artister göra det de är bra på istället för tvärt om. På pappret är det väl just nu Robert Wells eller Magnus Carlssons game to loose – och jag vet vart jag kommer lägga mina röster.

Sen har vi samlingsskivan Re: Collection 93-08 då. Den kan ju på pappret kännas ganska desperat (och namnet är ju förfärligt) när det mesta är Barbados och Alcazar-låtar – but let's face it: Utan Magnus hade de där banden aldrig nåt sina respektive framgångar (det är ju bara att se på vad som hänt efter att han hoppat av). Så är det ju bara.

OCH!
(här kommer äntligen det här inlägget poäng)
På skivan ligger dessutom nya singeln Walking in My Shoes som, hör och häpna, är en riktigt bra Magnus Carlsson-låt! Om det är en hit utanför mitt huvud (och möjligen utanför landets alla bögdiscodansgolv) är kanske mera tveksamt och produktionen är kanske lite billig...men jag är en hopplös sucker för det där Jackson 5/Material Girl-soundet som här är snott rakt av från The Tamperers nittiotalshit och trots att Magnus låter lite väl mycket John Farnham stundtals så är det den första Carlsson-låt som jag vet att jag kommer spela flitigt i min iPod ett tag fram över sedan Live Forever. Framförallt känns det som en riktig låt. Inte som någon restprodukt någon kastat åt Mangan för att de lovat honom det i ett kontrakt.

Vart ska det här sluta?
Well, hade inte SVT muttrat över Körslaget så är min gissning att det faktiskt skulle kunna ha slutat i Kristian Luuks kostym i Scandinavium den sjunde februari nästa år.

Popp eller Poop?
Re: popp

Tre singelrecensioner!

The Killers, Sebastian och nya Bond-temat: Popp eller Poop?

The Killers - Human

Pet Shop Boys remix av The Killers Read My Mind var en av förra årets bästa och en av de mest lyssnade på låtarna I min värld. Vad gällde The Killers utan PSBs trollspö, så har jag alltid tyckt att Las Vegas-bandet varit ett stabilt och helt okej rockband i samma landskap som U2 och Coldplay, men trots att jag har både Hot Fuss och Sam's Town i elektroniska versioner på datorn där hemma, så skulle jag ljuga om jag sa att jag är ett stort fan med full koll på allt de gjort.
Nu när det är dags för ett tredje album (Day & Age, dyker upp i november) så finns det dock all anledning att vara förväntansfull. Det känns nämligen som om PSB-soundet gav mersmak, då de som producent för albumet inte valt någon klassisk rockbandsproducent, utan istället plockat in Stuart Price (mannen bakom ett av mina favoritalbum på senare år – Madonnas Confessions on a Dancefloor). Och det märks. För första singeln visar sig vara en fullständigt lysande liten rockmusik-möter-disco-möter-Achtung-Baby-riff som gör att jag kapitulerar helt: det här är bara så bra!
Okej, textmässigt fattar jag kanske den inte alls: "Are we human or are we dancers?" undrar Brandon Flowers i refrängen, and well… det är kanske inget jag gått och funderat över superlänge. Snarare så stör jag mig faktiskt lite på att en låt som är så sjukt helrätt i sin produktion har en sådan småfånig punchline...men det är å andra sidan det enda som stör mig här.
För från första stund så märker jag att The Killers har valt en väg som jag kommer älska. Rockmusik akompanjerad av discobeats (tänk U2s Perfecto Remix av Even Better than the Real Thing, tänk Kents FF och tänk (såklart) redan nämnda PSB-remix) är helt enkelt ett av de fundament på vilken min musik smak vilar, och när allt drar igång en minut in i låten så är det en "eargasm" av monumentalat mått även vid en tionde lyssning.
The Killers kommande album har helt klart på kortast möjliga tid blivit en av de skivor jag är mest nyfiken på i höst.

Popp eller Poop?
Discopudrat rock-Popp!

Singeln kommer finnas tillgänglig på iTunes på tisdag om en vecka den 30/9.


Alicia Keys ft. Jack White - Another Way To Die

Okej, jag kan ju säga det direkt – även om jag tycker Daniel Craig är en utmärkt James Bond, att Casino Royale var den första Bond-filmen som hade någon form av handling sedan GoldenEye och att grejen med att plocka bort brudarna i vinjetten och ersätta dem med snygga, animerade spelkort var berömvärd, så var jag inte en av dem som tokhyllade förra Bondfilmen. Jag tycker helt enkelt att tokrealism fungerar när man ska göra film av något så overkligt som Batman – men med agentkonceptet och James Bond så föredrar jag när det är tvärtom. Jag vill ha min Bond sexistiskt orealistisk med massa roliga prylar, absurda skurkar, brudar med tokiga namn och skakade Dry Martinis, och när killen nu inte ens får presentera sig som han brukar så blir jag faktiskt väldigt sur och besviken. So sue me!
Därför är jag väldigt ledsen över det som även händer med Bondlåtarna. Visst, Chris Cornells You Know My Name är kanske inte så dålig som sitt rykte, men Madonnas Die Another Day är ju fortfarande helt obegripligt kass. Quantum of Solace's Another Way To Die hamnar någonstans mitt emellan…vilket knappast kan räknas som godkänt i min bok.
Vem vet. Jag kanske bara är besviken. Att man i ett musikklimat som svämmar över av Duffys och Amy Winehouses, helt väljer att bortse från detta (i mina öron mera klassiska Bond-sound) och istället satsa på två artister vars sound känns väldigt "för två-tre år sedan" känns bara som ännu en del i de förändringar jag dissade nyss, och att det är "världens första Bondtema-duett" kunde inte intressera mig mindre...
Okej, jag inser att The Wings Live and Let Die förmodligen varit förebild, och jag tycker absolut att blåssektion-bitarna och pianoplinket är lite kul, men hela gitarrer-stötvis-White Stripes-grejen lämnar mig helt iskall numera och känns mest som något för de närmast sörjande fansen. Jag är absolut inte en av dem längre, så för mig känns låten bara ofokuserad, trött och fullkomligt ointressant, och jag sållar mig härmed till alla de klagoröster som redan hörts om den här sörjan.
Jag må vara Bondpuritan – men vad gäller mina spionteman vill jag bli (be)rörd. Inte skakad.

Popp eller Poop?
Poop. Boring Poop.


Sebastian – My Getaway

Visst är det lite synd om Sebastian? Han gick in i Melodifestivalen 2006 som Joker och som en av Idols största kritikerälsklingar någonsin – och kom ut som en av tre finalister utan publikröster, för alltid förpassad till Zelmerlöws Idol 2005 skugga (och Agnes, och Olas – och sedan ifjol möjligen även Sibels) med en evig stämpel som Andreas Johnson Jr...en stämpel som knappast ökade i värde efter Seniors fiasko med Carola i våras.
Men när han nu är tillbaka med en ny singel så är de värsta Johnson-flosklerna som bortblåsta, trots att Peter Kvint fortfarande skriver musiken (tillsammans med Sebastian själv) på kommande albumet The Most Beautiful Lie som släpps den 5e november. My Getaway är nämligen en väldigt snygg ballad som länge vilar nästan bara på Sebastians röst och snygga text, för att sedan först stegras med körer och så småningom mynna ut i en mera regelrätt rocklåt. Det låter inte Andreas Johnson alls. Snarare Kent. Eller U2. Och det förvånar inte att producenten Ronald Bood legat bakom skivor med både Mando Diao och Sugarplum Fairy.
Huruvida det blir en stor hit eller inte vågar jag inte svara på, men nog känns det som något som P3 kommer spela sönder och samman i alla fall. Själv har jag redan varit inne på iTunes och köpt den.

Popp eller Poop?
En mysig,smygande lagom-Popp

Singelrecension: Lena & Orup - Nu När Du Gått

Lena & Orup
Nu När Du Gått

Det ska villigt erkännas att jag inte riktigt kissade på mig av lycka när jag hörde om ännu ett samarbete mellan Lena + Orup (måste väl förresten vara = Lerup det här Kleerup-året?). Hur mycket jag än gillar komponenterna i det här receptet var för sig, så börjar den färdigbakade kakan att kännas väldigt "Bäst före utgången av 2004".
När jag nu dessutom hör första singeln från kommande duettplattan så finns det fortfarande ingen anledning till kalsongbyte... Inte för att det är dåligt; Orup är en alldeles för duktig pophantverkare för att släppa ifrån sig något dåligt, och här hör man dessutom tydliga positiva ekon av Lenas låtsnickeri (tidigare nästan alltid tillsammans med Torgny Söderberg som bekant) vilket – trots att de dränkt det hela i sextiotalsproduktion (precis som alla andra sedan Mark Ronson hittade Amy Winehouse på gatan och sa "Öj, du där med håret – jag har en idé!") - gör det hela tillräckligt sentåttiotalsnostalgiskt för att jag ska vara med på noterna. Det är glatt, svängigt, svensktopps- och P4-perfekt och med deras gemensamma kännetecken "för många ord att sjunga per minut".
Samtidigt känns det inte nyskapande en sekund. Det finns inte en enda ton här som tyder på att de rört sig en enda centimeter sedan Det Gör Ont, eller som får mig att tänka att en duettplatta med Lerup är precis vad jag behöver den här hösten...
...och även om jag är högst skeptisk till kvällstidningarnas "vi räknar upp alla svenska artister vi kan spåna fram under en fikarast och säger de vill vara med i MF2009"-listor, så vill jag bara höja ett varnandes finger för ett eventuellt reserverat startnummer i typ Malmö för den här duon nästa år: Ett klassiskt "ABBA-piano" i refrängen till trots så skulle den här låten på sin höjd gjort Ericsson & Philipsson till årets Häggkvist & Johnson.

Popp eller Poop?
Ett tveksamt, och rent nostalgiskt, svensktopps-popp.

Nya produkter: Godis

Marabou Amigo
Det ska villigt erkännas att jag inte är en finsmakare av choklad…jag är uppväxt på Marabou och gillar fortfarande deras mörka mjölkchoklad bäst av allt…och att jag gillar deras nya trend med att pilla in NonStop och Digestive och annat gott i sina klassiska kakor.
Den här tar allt ytterligare ett steg när den blandar in mitt absoluta favoritsnacks – Estrellas Sombreros – och får fram samma härliga krispighet som i Digestivevarianten (sombrerobitarna är väldigt, väldigt små – rena gruset) men med en schyst touch of majs istället för den lite torra kexsmaken. En klar hit!




















Marabou Chok-o-licious Lakrits Mjölkchoklad
Jag gillar lakrits. Och jag gillar choklad (som sagt). Men det är något med den här kombinationen som inte vinner över mig. Lakrits är grymt på glass och i tuggummin och ungefär överallt annars…men här är jag skeptisk. Dessutom har jag lite problem med formatet. Den här avlånga fyrabitarsidén känns som gjort för onödiga spontanköp och det gillar jag med min minimala karaktär inte alls. Okej, men inget jag kommer hamstra.

Häagen-Dazs Cappuccino Caramel Truffle
En Häagen-Dazs som smakar Ben & Jerrys – kan det bli bättre? Vet inte riktigt om jag behöver skriva mera. Hur gott som helst!

Fisherman's Friend Blackcurrant
Tillskillnad från de flesta Fishermans Friend som egentligen bara smakar…typ starkt…vad det än står för smak på paketet så smakar dessa verkligen hur mycket svartvinbär som helst…eller åtminstone den konstgjorda smak som vi lärt oss kalla svarta vinbär (jag har förträngt hur de där bären smakade som var så sjukt sträva om man fick i sig ett som var omoget där hemma i barndomen). Faktiskt riktigt lyckat och långt mycket bättre än äppelvarianten som kom senast.

Pilotprojektet 2008

90 210
CW, Tisdagar 20:00
Start: 2e september

Jag vet inte vad ni har för förhållande till Beverly Hills 90210, men jag kan snabbt ta mitt: För mig är serien en viktig del av mitt TV-nittiotal och mina twentysomethings/Chalmersår. Det var en serie som ungefär alla jag umgicks med i början på nittiotalet kollade på och det var Brandon, Kelly, Brenda, Donna och Dylan som var dåtidens skvallerkändisar (trots att gänget i serien skulle spela yngre var de ju precis i vår ålder). Det var en serie som var så stor och "viktig" att ha koll på att jag handskrev referat i brev (vaddå e-mail – jag visste knappt vad ett snabel-a var) av varje veckas avsnitt och skickade till en tjejkompis som var ett år utomlands... Well, you get it.

I tisdags var det då alltså premiär för 2000-talsuppdateringen 90210 av serien, och igår spenderade jag alltså återigen en och en halv timme på West Beverly High. Här är några kommentarer efter de två inledande avsnitten:

♠ Serien är på alla sätt underlägsen Gossip Girl; skådespelarna är mer anonyma (och inte lika snygga/charmiga), karaktärerna är stundtals tokigt endimensionella (farmor Tabitha känns som hämtad ut Will&Grace) och manusförfattarna lägger grunden till så galet många olika plotlines att man undrar om de bara fiskar efter att kolla vad folk gillar, så de kan satsa på just det.

♠ Jag är stormförtjust i alla blinkningar till gamla Bevvan. Såklart. Som att Andreas dotter Hannah Zuckerman-Vasquez läser skolans nyheter (och kommenteras för att hon "ser så gammal ut"), som att Erin Silver är en av huvudkaraktärerna, som att Nat fortfarande jobbar på (ett uppfräschat) Peach Pit och – min favorit – att Linda Grey dyker upp som mormor till seriens nya "Dylan"...vilket i Spelling-land borde göra honom till Melrose Place-Amandas tonårsson!

♠ Seriens grundhistoria är samma som i originalet – ett syskonpar från Kansas flyttar till en hlet ny värld i Beverly Hills och får nya vänner och fiender – men kryddat med mycket internetrykten, en svart, adopterad "Brandon" och en avsugning redan innan den uppdaterade, klassiska vinjetten. Jag får också intrycket av att de hinner med ungefär alla amerikanska skolserieklyschor (drogmissbruk, skollags-bus och den klassiska kopierade uppsatsen) redan i piloten, vilket känns som någon form av rekord.

♠ Brenda (och nu snackar vi the real 90s deal) fick inte göra så mycket i första avsnittet, men hennes scen tillsammans med Kelly på Peach Pit var såpavärldens motsvarighet till DeNiro/Pachino i Heat. Lovely.

♠ Kelly (Jennie Garth) är för övrigt det jag gillar mest med serien. Hon har en unge med en okänd pappa (är det Dylan eller Brandon??) och en flirt på gång med seriens absolut snyggaste snubbe spelad av Ryan Eggold (han spelar Ryan - kombinerad Engelskalärare och coach för skollaget i lacrosse).

♠ Sammantaget är alltihopa snyggt, småroligt, fullt av lyxmärken, hus och mängder av palmer – men absolut inget speciellt. Det är kul förstunden och en stor portion nostalgi för oss som såg på TV på nittiotalet – men det känns inte alls som om det är något nytt och fräscht i genren som Gossip Girl gör/gjorde direkt, och det vore verkligen otroligt orättvist om 90210 får leva vidare och bli en succé på grund av sitt namn och Gossip Girl skulle tappa.

Dubbelavsnittet blev för övrigt en gigantisk succé i tisdagskväll för kanalen CW i USA, där det med 4,9 miljoner tittare blev det mest sedda avsnittet av ett manusbaserat program någonsin (Tyras Top Models har haft flera tittare), men frågan är så klart om tittarna kommer tillbaka nästa vecka. Jag kommer absolut göra det för att se vart det är på väg. Men jag kommer inte bli så besatt som jag var för femton år sedan. Det kan jag lova.

Fördel: En klassiker i ryggen, snygga blinkningar till just den – och såklart Kelly och Brenda.
Nackdel: Platta skådisar och karaktärer i något vi har sett otaliga gånger förut.
Intressegrad: Medel
Gissat öde: Tittarsiffrorna talar ju sitt tydliga språk – här finns ett intresse. CW har förmodligen en hit i sina händer.
Popp eller Poop? Ett palmbeklätt, lyxinpackat, småtveksamt popp!

Ny Kylievideo!

This is The One!



Erkänn att det är lite lustigt att när hon gör en lågbudgetvideo så där lite på en höft typ för att fansen kräver det, så blir det plötsligt snyggare än ungefär allting annat hon släppt i från X-skivan...

Klart godkänt i min bok.

Pilotprojektet 2008

Fringe
Fox, Tisdagar 21.00
Start: 9 september

Det ska sägas direkt att pilotavsnittet till Fringe kan vara den svagaste av JJ Abrams fyra piloter.
Av någon anledning har Felicity (Ben eller Noel?), Alias (den röda peruken) och Lost (flygplanskrasch, monster i djungeln, flashbacks) alla känts mera revolutionerande och mer direkta än den här. Samtidigt är det utan tvekan det bästa pilotavsnitt jag sett av en serie på flera år.

Upplägget är följande (och undvik att läsa vidare om du är spoilerkänslig): Ett flygplan landar med hjälp av autopilot, och ombord på planet har alla passagerare dött....eller rättare sagt...de har smält. Som glass. Utan att någon som helst värme har alstrats.

FBI-agenten Olivia Dunham (spelad av Anna Torv) blir snart inblandad i uppdraget lite mera än vad hon tänkt sig från början. Hennes chef (som avskyr henne efter att hon satt fast några av hans polare för övergrepp) skickar nämligen henne och kollegan hon har ett förhållande med på ett tillskynes harmlöst sidouppdrag, som slutar i att kollegan också smittas av det märkliga viruset och börjar smälta.

För att rädda sin älskade måste Olivia nu hitta någon som jobbat med liknande fenomen, och hittar räddningen i Dr Walter Bishop (spelad av John Noble i en "Emmy nomination in waiting"-roll) – en vetenskapsman specialicerad på "fringe science" (dvs vetenskap inom lite mera tveksamma områden som tankeöverföring, bli onsynlig, snacka med döda och lite så). Kruxet med honom är att han suttit på dårhus sedan sjuttiotalet, och den enda som får besöka honom är hans son – ett geni turned spelare - Peter (Joshua Jackson), vilket betyder att Olivia måste få med Peter på tåget och ha med honom som förmyndare över sin far när något behöver göras.

Jag ska inte berätta allt för mycket mer, men eftersom det är en pilot och eftersom det är JJ Abrams så förstår ni kanske att teamet Olivia, Peter och Dr Bishop förmodligen inte löst sitt sista märkliga fall i och med det här avsnittet, och att det så klart anas en gigantisk konspiration som kommer sträcka sig över säsonger redan från start...

Den stora behållningen i den här mixen av Arkiv X och The Twighlight Zone är – förutom gigantisk budget och några skönt oväntade twists - helt klart castingen. Kemin mellan Torv och Jackson sitter som en smäck från första stund och Noble känns genuint galen, men även Olivias chef och kollegor känns rätt och även om den förmodade storskurken inte är med piloten så är hans hantlagare lagom onda. Dessutom har serien, vilket jag nämnde redan i går, några av de coolaste "location texts" (dvs texter som talar om vart vi befinner oss...typ "Bagdad, Irak") som jag sett. De är liksom integrerade i själva miljöerna. Måste ses!

Där den misslyckas är väl främst med att kicka igång känslan av att jag ser något nytt, fräscht, och väldigt 2009 som ska bli nästa generations Arkiv X eller Lost. Konspirationer, agenter, virus – det är ju nästan vardagsmat numera.

Nåväl. Det räcker alltså inte för att stoppa mig ifrån att utnämna den här serien (efter ett enda...eller okej två om man så vill då det var dubbelt så långt som brukligt...avsnitt...farligt) till den mest lovande piloten jag sett på flera år, och jag kan garantera er att ni kommer få höra mera om den här i bloggen framöver. Vilken svensk kanal vågar köpa den redan nu? det kan komma att löna sig.

Fördel: JJ Abrams, utmärkt casting, stor budget, sköna twists, mytologi och snygga texter.
Nackdel: Inga överraskningar. Har vi inte sett det förut?
Intressegrad: Långt över medel!
Gissat öde: Fox kommer lägga serien ihop med House och American Idol. Blir inte det här en flipp är det förmodligen ett av de mest förvånande fiaskona någonsin.
Popp or Poop? The Popp is out there!

Singelrecension: Alcazar - Inhibitions

Alcazar – Inhibitions

Jag var ju lite tveksam till We Keep on Rockin' i början (inte minst till titeln/refräng-texten) men numera så känns den som en självklar Alcazar-klassiker när den dyker upp i min iPod, något jag inte kan säga att Inhibitions gör vid en första lyssning – vilket i detta fall inte alls betyder att jag tycker det är dåligt.

Tvärtom. Det är faktiskt en ögonblicklig småförälskelse mellan mig och bandets nya Inhibitions, även om den inte låter som någon annan Alcazarsingel har gjort tidigare.

Vibbarna jag får är (något oväntat) lite åt Dream Warriors klassiker My Definition of a Boombastic jazzstyle, eller åt den där psykadeliska versionen de gjorde av Not a Sinner Nor a Saint när den vann årets låt på Gaygalan 2004. Det är inte så mycket åt discohållet som mycket de gjort tidigare varit, men samtidigt känns det hysat eget och modernt och äntligen den nystart för "det nya Alcazar" som man förväntade sig redan med förra singeln.

Jag har ingen aning om hur det här kommer gå på svenska listor eller tas emot av alla de som mest älskade Alcazar för Barbados-Magnus medverkan, men den borde om världen är rättvis få en del radiospelningar och den kommer helt klart spelas flitigt hos mig. Nu ser jag absolut fram emot den kommande skivan (som jag redan hört ryktas skall vara riktigt, riktigt bra).

Popp eller Poop?
My Definition of a Boombastic Popp Style!

Popp eller Poop? Några sommarhits!

Varje år vid den här tiden börjar jag samla låtar till min midsommarskiva (läs allt om det här och här och här så slipper jag dra det igen) och även om det går långsammare i år så har jag ändå börjat samla på mig några. Här är en liten Popp eller Poop (en bloggpunkt jag använder alltför sällan numera) sommarspecial.

Ola - Feelgood
Tony Nilsson har nästan tagit i så han spricker för att svänga ihop en sommarhit till Ola (så han kan rereleasa sitt förra album med ännu en ny hit förutom Love in Stereo). Det är vågskvalp, måsar, ett obligatoriskt "stopp-med-skratt", ett o-oh-oh-yeah-yeah-parti och en hel massa ljud som jag ryggmärgsmässigt sätter samman med sommarhits under åttiotalet...och jag köper det rakt av. Det här är den typen av låt man vill smälla på superhögt på stereon i bilen när man är på väg till stranden en stekhet julidag under semestern, och den blir inte sämre av att det inom mig bor en liten Olaälskande tonårsflicka som smälter som en kub med smör ovan nämnda sommardag varje gång jag träffar den genomtrevliga Idol-killen.

Popp eller Poop?
Sommarpopp!


Arash feat. Rebecca - Suddenly
Alexander Bard säger ju alltid att en av de svenskar de mest möter i öst när de är ute och spelar med BWO är Arash. Tydligen är han hur stor som helst bakom gamla järnridån, men här hemma kommer jag mest ihåg Temptations som var en sommarhit för några år sedan. Nu har han plockat in samma tjej som den gången, tryckt ytterligare på gasen vad gäller de arabiska tongångarna (jag får lite samma feeling som i Akasas gamla hit One Night in My Life) och blandar upp allting med sin sedvanliga Eurodisco. Har vi hört det förut? Ja. Vill jag höra det igen. Jajamensan.

Popp eller Poop?
Persian popp!


Kate Ryan - Ella Elle L'a
Tja, vad ska jag säga om den här. Den är ju redan en hit och jag har sedan första gången jag hörde den hävdat att det skulle bli Kates största hit i Sverige sedan Mylene-covertiden. Där är vi kanske inte riktigt ännu...men på en sommarskiva 2008 känns den som en av de redan riktigt gjutna låtarna.

Popp eller Poop?
Belgium cover popp!

Puckat!

Suveräna krönikören Sakine Madon tar upp någonting i sin kolumn i dagens Stockholm City som jag hade tänkt ta med i den röda delen i min lista igår, men som jag helt glömde bort.

Nope, jag snackar inte om att Brolle bekräftar alla fördomar om långsinta, gnälliga lantisar eller om Claes Malmbergs fullständigt nedvärderande TV-kommentar om att folk som inte har barn inte kan vara empatiska (hade det varit så så hade vi till exempel sluppit alla gråteskor igår och Åsiktstorpeden hade inte behövt skriva det här geniala inlägget i sin blogg).

Nej, nej, nej.

Jag pratar såklart om den fullständigt skamlösa GB-lögnen om att det skulle finnas ränder av lakrits inne i Lakritspucken. Det gör det inte! Inne i Lakritspucken finns bara en smaklös, isig, taskigt behandlad travesti av vaniljglass.
Äckligt är bara förnamnet. Håll er borta och spara pengarna till lite riktig glass istället. Dagens bästa tips från mig till er.

Popp eller Poop?
Lakritspoop!

An Instant Hit

Hörde just Amanda Jensens första solosingel Do You Love Me på P3 - och jäklar vad glad jag blev!

Vincent Pontare har skrivit en hit som Amy Winehouse nog skulle dödat för (om hon dödat för annat är droger) och Amanda lär spelas sönder i radio och knocka bort Marie Picasso och EMD från hitlistan fortare än kvickt...
...i alla fall så länge hon inte sjunger bort sig helt på Grammisgalan i TV4 imorgon.

Men här hos mig är det en given flipp - även om vad som kan tas för en rave, applåder och vågen här ovan också KAN bero på att jag bara lyssnat på tjeckisk schlager hela dagen - och ni hittar ett litet klipp HÄR (tyvärr utan det snygga introt) tills någon tar bort det.

Popp eller Poop?
Well, I DO love you, Amanda!

Pilotprojektet 2007

Samantha Who?
ABC, Måndagar 21.30
Har redan börjat

Kanske var jag bara på dåligt humör? Kanske kände jag bara någonstans att jag inte orkade med ännu en TV-serie och speciellt inte ännu en sitcom den här hösten? Eller också är det så att jag har rätt och den amerikanska kritikerkåren fel när de (nästan unisont) hyllar Christina Applegates nya komediserie om en riktig partybitch som vaknar upp ur en åttadagarskoma med fullständig minnesförlust, och som tvingas möta en självbild hon inte riktigt gillar när hon mer och mer nystar upp sitt förflutna. Vänstrade hon verkligen med den trevlige snubben som säger han är hennes pojkvän? Har hon verkligen brutit med sina föräldrar? Och den där tjocka tjejen som tydligen vakade varje dag vid hennes säng – är det verkligen en tjej hon inte umgåtts med sedan gymnasiet (och som nu ser sin chans att hänga med de coola) som den där hemska partybruden som hävdar att HON är hennes bästis säger?
Jag har i alla fall inte roligt.
Jag kan gå med på att Applegate är charmigt vimsig och att hon tillsammans med Jean Smart (den skådespelerskan som Emmynominerades för sin roll som presidenthustru i 24), Jennifer Esposito (mest känd för sin roll som Stacy i Spin City och för att ha varit gift i endast fyra månader i våras med Alias Bradley Cooper) och Melissa McCarthy (Sookie i Gilmore Girls) tillsammans utgör en av de starkaste uppsättning damer man kan se i en TV-serie i höst. Absolut. Men när kritiker börjar yra om "samma ton som i Ugly Betty" etcetera slår jag bakut helt – i alla fall efter piloten. Det här är småputtrigt – men på tok för tråkigt, begränsat till formatet och klichéartat i sina karaktärer för att jag ska gå igång.

Popp eller Poop? Hmmm. Jag minns inte riktigt. Jo! Poop!!