Filmrecension: Sound of Noice

Sound of Noice
Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson, Sverige

Jag vet inte om ni sett den knappt tio minuter långa kortfilmen Music for One Apartment and Six Drummers, men jag blev smått betagen av den när jag såg det här gänget ta över en lägenhet (och spela på ungefär allting som var möjligt i den) på Göteborgs filmfestival för några år sedan.
Nu har killarna bakom den filmen tagit samma sex trummisar och byggt en långfilm kring ett liknande koncept; sex "musikterrorister" bestämmer sig för att i fyra olika stycken spela på de mest ovanliga ställen i en onämnd stad som är misstänkt lik Malmö, men i hälarna har de en musikhatande polis som sedan uppväxten som tondöv i en extrem musikerfamilj bara vill ha tyst omkring sig.
Låter det udda? Det är det minst sagt. Och det är denna superoriginalitet som gör Sound of Noice sevärd. Ska sanningen fram så är nämligen storyn mest där som en ursäkt för de schysta musiknumren, slutet känns inte helt svårt att lista ut en bit in i filmen, och skådespeleriet är det kanske knappast Guldbagge-varning på heller (även om Bengt Nilsson är skönt torr som polisen i huvudrollen, Hipp Hipps Anders Jansson gör en skoj småkriminell krumelur och flera kända ansikten fladdrar förbi i biroller). Detta vägs dock upp rejält av ett rappt tempo, några helt absurda replikskiften och detaljer (som typ en naken man i en bagagelucka) och, som sagt, de galna, helt unika musiknumren.
En mycket speciell film, utan att på något sätt vara "svår" eller jobbig att ta till sig, som jag är väldigt stolt över att den är svensk.



Här har ni den ursprungliga kortfilmen. Fantastisk, va?