Filmrecension: Rabbit Hole

Rabbit Hole
John Cameron Mitchell, USA

Jag är väl den ende filmälskande bögen i världen som inte har mycket till övers för John Cameron Mitchells debutfilm Hedwig and the Angry Inch, men däremot är jag väldigt förtjust i Shortbus som kom fem år senare. Nu har det gått ytterligare fyra år (ingen kan anklaga killen för att vräka ur sig filmer) och i sin tredje film lämnar han HBT-världen för att ta sig an lite klassisk filmproblematik (hur kommer man över förlusten av ett barn?) med några av Hollywoods största skådespelare, Nicole Kidman, Dianne Wiest och Aaron Echart.
Om jag har någon invändning är kanske detta den största; filmen känns förvånansvärt opersonlig och allt den särart man kände i Shortbus känns helt bortblåst. Det är snarare ett stycke klassisk amerikansk festival/Oscarsfilm som serveras, och historien om Becca och Howie som på olika sätt försöker hitta tillbaka till ett normalt liv efter att deras son dött i en bilolycka bjuder knappast på några oväntade vändningar eller nya, spännande insikter i sorgearbete.
Samtidigt har det mindre betydelse. Jag har nämligen dryga nittio mycket trevliga och känslomässiga minuter i sällskap med den här filmen. Nyckeln stavas humor, en svart, smygande form av sådan, som ändå skänker någon form av positivism till det tunga, svåra ämne som filmen tar upp - och så händer mycket såklart på Nicole Kidman, som nu äntligen fått tillbaka personligheten i sitt tidigare så sönderbotoxade ansikte och som här visar varför hon hon fortfarande räknas till en av de absolut största i Hollywood. Med små medel gör hon Becca till en tryckkokare av känslor som pyser över ibland, men som oftast bara anas i det ansträngda leendet.
Hade de snygga serieteckningarna som har en liten biroll i historien fått ett lite större utrymme a' la' modell-New York i Shortbus hade det här kanske lyft ytterligare ett snäpp, men nu stannar det vid en riktigt, riktigt bra och mycket sevärd "skådespelarfilm" berättandes en något konventionell historia, och det är ju helt okej det också. Speciellt när det görs så här bra.