Poplistan!

Jag började bli rätt orolig att min "mest spelade under 2009"-lista i december skulle bli märkligt fri från ett av de största namnen i år: Lady Gaga. Jag lyssnade ju sönder hennes album The Fame förra året, och inte många av de låtarna överlevde nyåret i min röda lilla Pod..

Nu har det dock blivit ändring på det. The Fame Monster är ute och Stefani Joanne Angelina Germanotta dominerar mina hörselgångar totalt. I love it. En av årets bästa skivor.

Samtidigt börjar julmusiken smyga sig på. Den här veckan i form av Pet Shop Boys tillfixade variant av den julsång som tidigare bara funnits släppt som ett julkort till deras fans för en herrans massa år sedan. Här är veckans lista.

This Week/Last Week/Peak/Weeks on Chart/Artist - Song
01/09/01/04/Lady Gaga – Bad Romance
02/02/01/02/Leona Lewis – Outta My Head
03/NE/03/01/Pet Shop Boys - It Doesn't Often Snow at Christmas
04/04/04/02/Lady GaGa - Alejandro
05/03/03/02/Kent – Krossa Allt
06/NE/06/01/Lady GaGa feat Beyoncé - Telephone
07/02/02/02/Name the Pet - Falling
08/07/07/02/Lady GaGa – Dance in the Dark
09/10/04/03/Ladyhawke - Magic (Jeremy Wheatly Single Version)
10/05/05/02/Kent – Det finns inga ord
11/11/11/02/Leona Lewis feat. One Republic – Lost the Found
12/NE/12/01/Lady GaGa - Monster
13/NE/13/01/X Factor Finalists 2009 – You are Not Alone
14/NE/14/01/Lady GaGa - Teeth
15/15/02/04/Rihanna – Russian Roulette
16/16/09/03/Snow Patrol – Just Say Yes
17/NE/17/01/Lady Gaga – So Happy I Could Die
18/17/06/03/Westlife – What About Now
19/06/06/02/Kent - Idioter
20/12/04/04/Florence + The Machine – You've Got the Love

Dagens Mikropop!

Det är inte mycket, men med tanke på hur illa jag behandlar den här bloggen just nu får man vara nöjd med det lilla är jag rädd...

♠♥ Losts sista säsong kommer gå på tisdagar nästa år och ha premiär den 2e februari, då ABC viker hela kvällen åt sin succéshow. Först kommer en timmes sammanfattning av de tidigare säsongerna (lär behövas) och därefter följer två sprillans nya avsnitt. Därefter blir alltså nya tiden 21.00 på tisdagar, vilket betyder att man ska slåss om tittare med NCIS:LA, Melrose Place och (om det ska ligga där det brukar) American Idol.

♠♥ Igår hade Project Runway final – i mina ögon på den absolut tråkigaste säsongen hittills – men alltihopa var ju inspelat för nästan ett år sedan… Så IRL var Heidi istället öppningstalare på Victoria's Secret Fashion Shows och såg ut så här.

♠♥ Vet ni vad The Beaches of Agnes, Burma VJ, The Cove, Every Little Step, Facing Ali, Food Inc., Garbage Dreams, Living in Emergency, The Most Dangerous Man in America, Mugabe and the White African, Sergio, Soundtrack for a Revolution, Under Our Skin, Valentino The Last Emperor och Which Way Home är? Det är de femton dokumentärer – av 89 inskickade bidrag – som Oscarsakademin valt att plocka ut för att tävla om nästa års dokumentär-Oscar. Varken Michael Moores Capitalism: A Love Story, Michael Jackson-filmen This is It eller Ana Wintour-dokumentären The September Issue föll alltså juryn i smaken.

♠♥ Sista programmet av Oprahs succéshow på CBS kommer sändas den 9/11 2011. En epok går i graven.

♠♥ New Moon (numera tillåten från 11 år som ni kanske läst)-aktuelle Robert Pattinson ska spela huvudrollen i en film som heter Bel Ami. För alla bögar där ute tänder det säkert en extra glimt i ögonen en kort stund tills de läser att filmen bygger på en novell av Guy de Maupassant och inget annat. Uma Thurman och Kristin Scott Thomas medverkar också i filmen som regisseras av debutanten Declan Donnellan.

♠♥ Undrar ni liksom jag vilka drugor som ska tävla i andra säsongen av RuPauls Dragrace? Då kan ni sluta nu, för här är de allihopa på bild!



♠♥ Kunde ni inte heller få nog av Allan Hyde (Godric) i andra säsongen av True Blood? Tur att han lägger upp bilder av sig själv på "Guys with iPhones" då!

♠♥ Chuck återvänder till de amerikanska TV-kanalerna den 10e januari nästa år för er som är fans till den serien.

♠♥ Så här ser det ut när Heroes Hayden Panettiere gör reklam för champagne till tonerna av Nine Inch Nails.



♠♥ Avslutningsvis vill jag bara säga grattis till alla som fyller år idag. Med undantag för möjligen Valborg är just den 20e november den dag som jag tror jag vet flest som fyller år på. Fyra personer jag har addat på Facebook, en av mina absolut närmaste vänner, Ulf Lundell och Anders Glenmark (och hans pappa dessutom). Med flera. Grattis!

Ny video med Elin Lanto

Det tar sig sa pyromanen!

Elin Lanto - som som alla andra som hamnat i Andra Chansen vids sitt första MF-försök - sägs ju återigen vara aktuell för Melodifestivalen i vår, och kanske är det något som jag skulle kunna tänka mig att börja se fram emot.

Money ger jag inte mycket för. Gjorde inte då. Gör inte nu. Men fröken Lantos försök sedan dess med Discotheque och Speak 'n Spell har ju varit något roligare, och här i senaste singeln Love Made Me Stupid - med en hyfsat snygg video - så lyckas hon få ur sig något jag garanterat skulle gett minst en fyra i en delfinal i Sandviken.

Mellanmjölks-LadyGaga möter fullkorns-Kylie. Visst. Men sämre förebilder kan man ha

Några nya filmaffischer

Känns ert jobb också såhär vissa dagar?

Ny video med Rihanna

Här är smått underskattade Russian Roulette med sin tillhörande nya (nåja, jag har varit bortrest) video.

Morgonmusik med The Saturdays

Här har ni videon till tjejernas senaste singel Ego...en av de låtar från senaste skivan som spelats en hel del i min iPod sedan den kom. Såg den kanske inte som singelmaterial ändå, men det mesta fungerar ju med lite superhjältetrikåer...

Läget Just Nu - Vecka 0946

London Ny
Så fick jag äntligen med mig hela gänget till London, och det blev precis som jag hoppades. De allra bästa bitarna kan ni läsa om på egna poster nedan, men där saknas alla de där små sakerna som gör att man minns en resa som något väldigt lyckad för all framtid (men som man kanske inte kan sätta fingret på så här precis efteråt). Alla pints med London Pride i sällskap med FF och Johan (främst – vi splittade gänget under dagarna), den sjungande promenaden hem i ösregnet efter G-A-Y och X-Factor Rachel live, alla otaliga Starbucks Eggnog alt. Gingerbread lattes, den kollektiva lyckan över våra Oystercard, brittiska frukostar och otaliga publuncher med favoriten Bangers&Mash, min roliga (och helt onödiga) jacka som typ bara jag tyckte var kalasfin, Agnes på väggarna på GAY-bar, FFs och mina blinkande turistfällor till martiniglas på Pricilla, strosa omkring på Westfield, den mysiga puben som dök upp i precis rätt tid efter Primark, glädjeskriken (och den maniska shoppingglädjen) av alla julsaker på brittiska Lagerhaus-varianten Paperchase, min lycka över den fantastiska medvinden hem så flygresan bara tog typ 85 minuter... Allt det. Lite till. Och allt som kommer nedan. Det var en bra resa!
"The Fame Monster" – Bonusalbum med Lady GaGa Ny
Jag är allmänt superkär i Lady Gaga just nu och i allt hon gör: Singeln Bad Romance kan vara en av årets bästa poplåtar, videon är fullständigt superb, och nu när hon släpper en re-release av sin succéskiva så väljer hon inte att bara göra det med pianoversionen av Pokerface och nån mix, utan istället med ett helt nytt knippe med låtar: det läckta spåret Dance in the Dark som en superskön blinkning till Madonnas Vouge (utan några större egentliga likheter), den Zorro/Fernando-inspirerade Alejandro i all sin midtempoglans, det åttiotalssyntblingade titelspåret och telefonduetten med Beyonce (smart duettval dessutom). Otroligt snyggt gjort. Jag ser Lady Gaga som en indikation på att ett RnB-tyngt decennium nu äntligen är slut och att den extravaganta popstjärnan kommer att göra en grandios comeback på 10-talet! Ingen kan vara gladare än jag över det! En av årets bästa skivor?
"Pricilla" – Världens mest påkostade dragshow? Ny
När jag var yngre var jag aldrig i London. Då var jag däremot en riktig musikalbög. När jag sedan började åka dit så gick fortfarande samma musikaler (ungefär) men då hade jag tröttnat. Så jag såg Mamma Mia! två gånger (och den där häxmusikalen med Jöback som gick i typ en vecka) och så var det nog med det. Nu har jag för första gången på evigheter gjort slag i saken och sett en av de senaste tillskotten i West End – och det var faktiskt riktigt, riktigt trevligt. Jovars, det är en turistfälla med svindyr sprit och galna priser på biljetterna, men att se just Pricilla med sex av sina bögpolare är ju nästan ett måste. Den suveräna filmen (har ni inte sett den är det en miss i er allmänbildning) har lyfts över nästan ord för ord till scen (men ABBA har bytts ut mot Kylie av rättighetsskäl…och inte mig emot såklart) och ingen ny musik har skrivits, utan istället har man anammat tidens stora musikaltrend (Mamma Mia!, We Will Rock You etc) att ta befintliga låtar och låta de krypa ihop med handlingen…och här har man självklart valt varenda gaydiscohit som finns (I Will Survive, Go West, Finally etc) och slängt in så mycket glitter, smart scenografi (när bussen målas rosa lyses den upp av små, små dioder när penslarna rör den) och så hysteriska kostymer att man nästan tappar andan. Fullständigt harmlöst, väldigt bögklyschigt – men ändå så extremt kitchigt och med en alldeles lysande Bernadette i centrum – att det med råge motiverar biljettpriset.
"SuperDry" – Ny favoritaffär Ny
Man kan undra om det är jag som förändras eller om det butikerna som ändrar sitt utbud – men faktum är att de ställen jag ”måste” besöka för att spendera mina tusenlappar när jag är i den brittiska huvudstaden förändras varje gång. När jag började åka dit var det mycket FCUK. Och Next (som jag undviker helt numera). Och Urban Outfitters. Därefter (och fortfarande) har det varit mycket River Island – som kanske fortfarande måste räknas som min absoluta favorit, men kedjan fick ju en egen post här på listan efter resan i somras och någon måtta får det ju vara – och Selfridges (Londons bästa varuhus i mina ögon) och på senare tid Bench, Primark (strumporna och barnkläderna) och det gigantiska köpcentrumet Westfield som varit ställen som jag såklart alltid måste besöka. Men det absoluta favoritstället just nu är SuperDry. Små filialer finns på nämnda Selfridges och House of Fraiser – men det är den nästan gömda källarbutiken i Covent Garden som är den största anledningen till att min plånbok töms. Tänk Abercrombie innan de fick storhetsvansinne…fast med bättre kvalité och skönare kläder (dock inga nakna småpojkar). Svinsnygga rutiga skjortor och coola jackor blandas med rugbytröja-möter-piké-tröjor och grymma mjukisbyxor – allt till ett pris som är mer än överkomligt. Mitt bästa tips!
"Ping Pong " (fantastiska cocktails och dimsums) & "Carlucci’s" (fantastisk italiensk mat) Ny
Tipset om Ping Pong från favvo-P i somras funkade alldeles utmärkt i november också. En supergod drink tillsammans med Kris och Andrea fick bli en välbehövlig lördagspaus i SoHo och efter en söndag som aldrig tog slut så var det underbart att återsamla hela gänget vid niotiden för en uppsjö av fantastiska dim sums i Fitzrovia. Är ni dock mera sugen på italienskt så ska ni leta upp alldeles glimrande kedjan Carlucci’s (tack för tipset Andrea!) som har otroligt bra italiensk mat för att vara en kedja (och ligga på de mest turisttäta platserna så man egentligen tror man ska bli lurad och serverad nån burksås). Ett besök på något av ställena rekommenderas varmt! Gå gärna på båda om ni är där en weekend. Vill ni dessutom testa indiska tapas så är tipset Imli i SoHo.
"Pop Life" – Utställning på Tate Modern Ny
Tate Modern har på något sätt blivit mitt favoritmuseum i världen. Jag älskar byggnaden (och tycker det är superhäftigt att de ska bygga till ett gigantiskt nytt torn), jag älskar shopen (inte helt oviktigt) och jag tycker om väldigt mycket av det de visar i sina fasta utställningar. Det är en typ av konst jag går igång på – även om jag aldrig skulle på något sätt påstå att jag kan eller förstår den. Just nu ställs några av den moderna tidens största popkonstnärer (Warhol, Hirst, Koons, Haring mfl) ut i en specialutställning, och självklart var jag tvungen att kolla in det…och det var riktigt bra. Jäkligt intressant och bra presenterat, i kombination med mycket konstigt, obegripligt och genialt. Väl värt ett besök för de som inte redan har full koll på sina samtida popkonstnärer.
"X-Factor/Xtra-Factor" – Storbritanniens största musiktävling 12v
Jag snor ett citat från min gode vän Johan: "Känslan av att se X-Factor live på G-A-Y Bar med en massa brittiska bögar är nog det närmaste jag kan komma att förstå känslan av att se fotboll live på en pub med massa intresserade heteros". Alldeles lysande talang-TV fortfarande, som självklart helst ska upplevas på plats i UK när man fått (så gott som alla) sina vänner lika besatta av serien som en själv. Och skönt att Simon äntligen blev av med en adept (och att det var Jamie). Nu ska vi bara bli av med Lloyd och tvillingarna också så kan vi börja diskutera och spekulera i vinnaren på riktigt.
"2012" – Film av Roland Emmerich Ny
Att gå på bio i en av Leicester Squares gigantiska salonger är alltid en upplevelse och jag ska erkänna att det säkert gjorde sitt till för att jag (till skillnad från många av mina vänner) tyckte den här filmen var en rätt uthärdlig förstörelsefrossa. Jodå, alla de vanliga kräkframkallande klyschorna fanns där (den starke amerikanske presidenten, hunden som alltid klarar sig, overklighet upphöjt till tvåtusen, det förutbestämda kärleksparet från ruta ett) men när man ser en sådan här actionidioti så förväntar man sig ju något helt annat än smart story och karaktärer med djup. Typ som när man ser porr. Utgången är bara (förhoppningsvis) lite annorlunda. På TV hemma (där den väl lär vevas ett antal gånger så småningom - inte minst det år den handlar om) så tror jag dock allting går förlorat och det blir fullständigt omöjligt at titta på. På bio just nu? Popcornfilmernas popcornfilm om man går i gång på fallande hus och Titanic + Day After Tomorrow möter alla andra katastroffilmer som någonsin gjorts.
G-A-Y Bar Ny
Jag är inte riktigt övertygad om nya G-A-Y på Heaven…den gamla (numera fullständigt raderade) lokalen vid Tottenham Court Road var klart bättre…även om Kylie + ballongregn så klart alltid fungerar. Men lillebrorstället G-A-Y Bar är fortfarande ett föredöme för hur jag vill ha mina bögbarer. Lagom stort, videojukebox och fantastiska videos spelades på väggarna (pure pop!) och kannor med drinkar (döpta efter medlemmarna i X-Factorjuryn). När tar nån konceptet till Sverige? De där som egentligen skulle vilja lyssna på pop när de går ut – men nu nöjer sig med schlager – skulle älska det.
"Ullared" – Ny dokumentärsuccé på Kanal 5 2v
Jag håller med båda sidor i Ullaredsdebatten: I vissa fall känner jag tydligt att ett coolt team från Stockholm gett sig fan på att skildra lantisar som de ser ut i Killinggängets version, i andra fall känner jag bara att ”precis så här är ju folk på landsbygden”. På riktigt. De skiter fullständigt i om det anses ocoolt eller fult att bo på camping och shoppa all sin inredning på Ullared, bara de har kul, det är billigt och de mår bra. I vilket fall är det fängslande TV (inte minst för skämskuddens bergodalbaneresa under varje avsnitt) och jag tycker dessutom det är skoj att se Kanal 5 på veckans tittartopp där SVT och Tv4 sedan länge haft monopol.




Positiva hälsoundersökningar
Nä, det är klart att det är fantastiskt att få veta att ens blodsocker och blodfetter är perfekta, att blodtrycket är suveränt och att kolestrolet kan ställas ut som visningsexemplar… Men som hypokondriker börjar man ju såklart bli misstänksam om man plötsligt har vuxit två centimeter vid 36 år ålder och ens vilopuls är så låg att de säger ”du måste träna en hel del, va?” samtidigt som man vet att man är värsta soffpotatisen som inte använt sitt SATS-kort på två veckor. Provocerande bra resultat är fanimej nästan värre än om de sagt typ: Tja, du kanske ska gå ned nåt kilo, träna mera regelbundet och se upp med fettet.




Flygrädsla
Jodå, jag har köpt Virgin Atlantics iPhone-applikation som sägs kunna bota mer än 50% av alla flygrädda – men dels hann jag aldrig ta mig tid till att lyssna igenom det gedigna paketet med information innan vi flög till London…och dels reagerar jag alltid med skepsis kring flummiga ”tänk att du är på en sommaräng ”with beauuuuuutifuuuul flowers”-grejer” och representanter från flygbolag som garanterar att deras piloter aldrig dricker en droppe (my ass they do). Så det blev samma sak som vanligt…om inte värre den här gången. Nej, inte värre i luften där jag sitter just nu och tror jag ska dö närsomhelst…det är alltid samma…utan veckan innan. Den här gången var det verkligen så sjukt förlamande att jag knappt kunnat jobba på hela veckan, att jag mått så illa att jag inte kunnat äta och att jag sovit begränsat antal timmar per natt. Men jag ger inte upp. Jag har redan bokat en resa till Barcelona över Valborg. Då är det sex timmars flight totalt. Tanken svindlar redan. Men det SKA gå.
"Blossa Lingon" – Alkoholfri glögg
Med suveräna nya alkoholfria choklad&chili-glöggen från Dufvenkrooks i färskt minne så köpte jag Blossas motsvarande med lingonsmak på ICA, eftersom deras alkoholhaltiga årsvariant 2006 (den vita flaskan om ni minns) var så suverän. Big misstake. Big. Huge! Det här smakar bara blaskig lingonsaft och är ett otroligt slöseri med 39 kronor. Sky som pesten – och snälla Blossa plocka in alkoholvarianten på Systembolaget till nästa jul!
Bli vettskrämd av sin kollega
Ni som sitter på mitt kontor (eller har mig som vän på Facebook) vet vad jag pratar om. Till er andra kan jag väl sammanfatta det som: ”Kollega skräckfilmsstirrar på dig genom en liten ruta där ingen brukar vara medan du jobbar. Du reagerar med ett enormt fjollskrik som får hela kontoret att komma rusande”. ’nough said.

Ungefär så just nu.

Ny video med Cheryl Cole

Efter att ha haft delar av mitt Londongäng nynnandes på X-Factordomaren/Girls Aloud-prinsessan Cheryl Coles första singel en hel weekend är jag ganska glad att kunna presentera hennes nästa singel och video.

Här är titelspåret 3 Words feat X-Factorgästartisten Will.I.Am.

Ny video med Beyonce & Lady Gaga

Det kommer dyka upp en lite London-influerad topplista här ikväll, men idag får ni nöja er med sporadiska inlägg som den här sprillans nya videon med Beyonce och Lady Gaga. Video Phone heter låten och den ska inte förväxlas med deras andra duett Telephone som finns med på Gagas alldeles briljanta nya skivsläpp The Fame Monster. Håll till godo!

Morgonmusik med X-factor

Här är X-Factor-deltagarnas årliga välgörenhetssingel som släpps idag i Storbritannien, och vad är mer passande än en Michael Jackson-cover ett år som detta? Hmmm. Well. Det har nog i alla fall aldrig känts tydligare vem som skrev We are the World...

Visst, det är sjukt smörigt...men jag kan nog - efter att ha spenderat kvällen på en klubb som körde söndagens utröstning (av Jamie - hurra!) på storbild - rapportera från ett X-factor-tokigt London att det blir svårt för Agnes att sälja mer än det här gänget den här veckan. Och ja. Jag ska också köpa ett ex så de sjuka barnen kan få lite mera pengar. Och då menar jag inte Jedward (som jag gillar allt mer).

Lite om Agnes bara

På måndag släpper Agnes sin andra singel I Need You Now i Storbritannien, och tanken är att hon ska försöka återupprepa (eller slå) succén med Release Me tidigare i år (den var som bäst trea).

Som en liten bit på den vägen ligger låten just nu på B-listan på landets största radiokanal BBC Radio1, men vi kan ju hoppas att den tar steget upp på A-listan bland de stora elefanterna när den väl är släppt.

Att den skulle göra det ultimata och gå direkt in på den brittiska listans förstaplats på söndag om en vecka (22/11) känns däremot som en omöjlighet. Inte på grund av låten, utan på grund av veckan skivbolaget valt att släppa den: på måndag släpps nämligen X-Factor-finalisternas välgörenhetssingel (en cover på Michael Jacksons You're Not Alone). Något säger mig att den blir ganska svår att stoppa från att toppa listan veckan efteråt...

Poplistan!

Ingen lista förra fredagen (helt planerat eftersom det då legat typ tio Kent-låtar på listan) och ingen lista i morgon för jag ska stänga in mig i ett flygplan (något som typ förlamat mig hela veckan och är anledningen till de knappa uppdateringarna av bloggen) och åka till London. Däremot en lista nu.

This Week/Last Week/Peak/Weeks on Chart/Artist - Song
01/NE/01/01/Leona Lewis – Outta My Head
02/NE/02/01/Name the Pet - Falling
03/NE/03/01/Kent – Krossa Allt
04/NE/04/01/Lady GaGa - Alejandro
05/NE/05/01/Kent – Det finns inga ord
06/NE/06/01/Kent - Idioter
07/NE/07/01/Lady GaGa – Dance in the Dark
08/08/08/02/Robbie Williams - Difficult For Weirdos
09/01/01/03/Lady Gaga – Bad Romance
10/04/04/02/Ladyhawke - Magic (Jeremy Wheatly Single Version)
11/NE/11/01/Leona Lewis feat. One Republic – Lost the Found
12/07/04/03/Florence + The Machine – You've Got the Love
13/13/13/03/Amanda Jenssen – The Rebounder
14/03/01/05/Kent - Töntarna
15/02/02/03/Rihanna – Russian Roulette
16/09/09/02/Snow Patrol – Just Say Yes
17/06/06/02/Westlife – What About Now
18/NE/18/01/Leona Lewis – Stop Crying Your Heart Out
19/12/01/06/Agnes - I Need You Now (UK Radio Remix)
20/10/10/02/Amanda Jenssen – Our Time

Eftersom det är så mycket Kent på listan blir videon också med Kent. Fast inte en video till någon låt på listan. Eller på Röd. Utan till deras TV-serieledmotiv 2000.

Glee there or be square!

Det finns så mycket att skriva om Glee som har svensk premiär på TV4 ikväll (och jag tänker snart skriva lite av det också) men egentligen är det bästa att ni kollar själva och sen bestämmer är för om det är något för er.



Själv håller jag numera serien som en av höstens absolut bästa nya TV-program - fast jag var väldigt skeptisk till den till en början (och inte minst efter första avsnittet). Varför? Tja, till en viss del var det kanske cynism och en oförmåga att helt köpa en serie som så ogenerat är precis vad den utgör sig för att vara. Jag plockade nästan fram skämskudden när det blev för äppelkäckt, superamerikanskt och gulligullgulligt. Men det gick över.



Visst, karaktärerna i serien är precis så stereotypa som de kritiserats för att vara, men vad seriens skapare Ryan Murphy gjort är snarare att ta high school-filmen/seriens standardkaraktärer och sedan vrida dem ytterligare ett varv och tappa i ett helt kar med politisk korrekthet. Här finns en rullstolsbunden, ett homo, en värsting, en bitch, en tjock, en svart, en asiat etc etc och ämnen som man tar upp är samma som i åratal ältats i oädlighet i ungdomserier och tonårsfilmer.

Samtidigt känns Glee som något nytt.

Inte så mycket för musikinslagen. Vad än det står i svenska tidningar så skiljer sig nämligen inte alls det här så mycket från Fame eller High School Musical, utan även om sångnumren oftast kommer i naturligt i handligen via shownummer och auditions, så är de bästa stunderna fortfarande när någon helt oväntat brister ut i en snyggt uppdaterad modern- eller klassisk pophit. Jodå, ensembeln är grymt duktig, arren oftast överaskande fräscha och sångvalen på pricken (jag har visat dem innan men det här och det här är fortfarande mina två favoritstunder). Men det är inte bara för att jag plötsligt börjar sjunga på Neil Diamond-klassiker som jag fortsätter titta på serien (eller för att snygga snubbar som i klippet här brister ut i dem).



Nä, anledningen till att jag fortsätter kolla är att serien har en enorm värme och ett storta hjärta fyllt av charm under den rätt skruvade humor. Jag avskyr serier - likt nyligen nedlagda Eastwick - som försöker vara forcerat roliga eller "härligt quirky", men här fungerar den absurda tonen för att den inte hela tiden likt ett uppmärksamhetstörstande barn skriker efter uppmärksamhet. Den bara finns där.

Dessutom känns allt bara så galet bögigt. Musikalnummer, cheerleaders, snygga killar, skruvade bitchar med lätt lesbiska undertoner, könsifrågasättande och jag vet inte vad... Klart det också hjälper.

Så när jag i morse småsnyftade till den rullstolbundne killens Danicng with My Self strax innan två mongoloida karaktärer gjorde entré i serien och två av seriens huvudpersoner gjorde upp i min ex-kollegas favoritmusikallåt Defying Gravity (från Wicked) så var det bara att erkänna för mig själv: Glee är höstens bästa, amerikanska (entimmes) serie.



Missa inte starten ikväll. 21.00 på TV4. Med reservation för att ni tar fram skämskudden. Eller tycker som Caroline af Ugglas.

Ny filmaffisch: Alice i Underlandet

Här är två sprillans nya affischer för Tim Burtons kommande saga.

The bitch is back!

"When I told you to give the agency a make over, I didn't mean you to dress it up like a hooker and smear it with lipstick!"

- Amanda Woodward anno 2009

Morgonmusik med David Guetta ft Estelle

Här är senaste videon/singeln från David Guetta (med hjälp av) Estelle. Här är One Love.

Ny video med Lady GaGa

Vinterns kanske bästa poplåt har fått årets kanske bästa video (men så är det få saker i mina ögon som klår synkrondans, absurda kostymer och dyra scenografier i en musikvideo) regisserad av Francis Lawrence - killen som senast gjorde Circus-videon till Britney, men som även ligger bakom en hög videos till hits som Jennifer Lopezs Waiting for Tonight, Enrique Iglesias Rhythm Divine, Destiny's Childs Independent Women Part I, Britney Spears I'm A Slave 4 U och Shakiras Whenever, Wherever. Han har också gjort filmen I Am Legend och han låg bakom nedlagda TV-serien Kings.

Nåväl, här är Bad Romance, the video.



Jag verkligen älskar hennes "out of the world"-image. Jag älskar att hon tar tillbaka popen till det ouppnåeliga. Jag älskar att det trista RnB-decenniet 00 är över (det började ju rätt käckt med boybands och Britney, men det dog ju helt sen) och hoppas popen får regera 10-talet. Jag älskar den här videon.

Just nu i X-Factor-land...

...står den här bilen parkerad utan för ITVs studio.

Bilden nedan kommer från Dannii Minogues twitter. Såklart.

Ny video med Leighton Meester Ft. Robin Thicke

Här är då videon till Somebody To Love med Leighton Meester (Ft. Robin Thicke). Är det bara jag som inte ser något annat än Blair som skoj-porrar sig och leker popstjärna?

Morgonmusik med Nelly Furtado

Här är videon till Más.

Läget Just Nu - Vecka 0946

"Röd" – Skiva med Kent Ny
Att gilla Kent har lite blivit heterovärldens variant av att gilla schlager i bögvärlden. Många gör det, men det är helst inget man ska tala högt om och gör man det anses man inte ha någon musiksmak alls. Bandet som på nittiotalet en gång var det coolaste av coola i Sverige avfärdas numera som ett trist gubbrockband med Kejsarens nya kläder-komplex som "alltid" får femmor av gubbrocksälskande rockjournalister som fortfarande köper CD-skivor. Well, jag skäms inte för att jag gillar schlager och jag skäms inte för att jag älskar Kent lika mycket nu som jag gjorde när Blåjeans kom. Kanske älskar jag dem till och med mera nu när deras sound alltmer närmar sig den musik jag växte upp med och på så sätt är den perfekta blandningen av mina tre decennier som musikkonsument. En första lyssning på Röd gjorde mig skeptisk – det är inte en lättillgänglig skiva och hits i stil med Pärlor, FF, En Himmelsk Drog och Music Non Stop saknas helt – men efter några mer intensiva stunder tillsammans med Jocke & Co så är vi bättre kompisar igen. Jag tror aldrig Röd kommer att leka tillsammans med Isola, V&A eller Tillbaka till Samtiden på min Kent-topplista, men vi kommer ha väldigt mysigt ihop i höst. Det är jag hel säker på. Läs mera här.
Olle - Syskonbarn Åt
Så har min fyramånderspolare för första gången besökt morbror hemma i Kålltorp, och även om hans föräldrar skvallrade om rätt jobbiga nätter, så var det inget morbror märkte med sina öronproppar i öronen. Jag såg honom kanske inte så mycket som jag velat (han var på möhippa med sin mamma hela lördagen) men å andra sidan så är bebisar lite som guldfiskar och verkar glömma att man existerar så fort man inte gurglar roliga ljud i ansiktet på dem. Det hindrar ju dock inte att man smälter som smör när de skrattar och gurglar tillbaka. Om tre veckor ses vi igen - men då på Olles hemmaplan – och jag längtar redan.
"V" – TV-serie på ABC Ny
Jag älskade originalserien när den kom för dryga tjugo år sedan och följde med spänning Donovan, Diana & Co som ungefär alla andra i Sverige. När ABC nu uppdaterar V för 2010-talet är det därför en välkommen comeback hos mig, men inte bara av nostalgiska anledningar. I en TV-tid där konspirationsteorier är det nya svarta och vi får vänta i sex år på att få veta varifrån isbjörnen i Lost kom eller en hel vår på varför någon försökte spränga Jack i första timmen av 24, så välkomnar jag en serie där premisserna är klara från ruta ett: Utomjordingarna är här. De är inte snälla. Let's kill them before they kill us. Enkelt, men genialt, och kanske en öppning för den där typen av "avslutade episoder under en gemensam premiss"-serier som i stort sett alla (icke såpa)serier var tidigare. Typ Hulken. McGywer. Charlies Änglar. Magnum. Vad du nu kollade på som liten. Det blir inte heller sämre av att ABC uppdaterat serien så snyggt; i ett rasande tempo avslöjas hela den ursprungliga miniseriens cliffhangers i samma avsnitt. Utomjordingar kommer! De är snälla och snygga! Nej, de är elaka! De är ödlor!! De finns ibland oss! Några av snälla! Sådär fortsätter det i en av årets bästa pilotavsnitt, och med en synnerligen lyckad casting och en "all money on the screen"-filosofi (och 14 miljoner tittare på första avsnittet) så hoppas jag serien får fortsätta ett tag bortom de första beställda avsnitten.
"Name the Pet" – CD med Name the Pet Ny
Usch, jag kan få lite ångest ibland över att man blivit så gammal så man hittar det senaste heta i musikväg först när det fångats upp av skivbolag och manglats ut i allt från Metro till Veckorevyn att "det här är det senaste heta" - vilket såklart automatiskt betyder att det kanske inte är speciellt hett och coolt längre. Nåväl, det här var i alla fall veckan då jag – precis som ungefär alla andra som läser dagspress – insåg hur fantastisk Hanna Brandéns enmansorkester Name the Pet är. Trots att människor i min närhet hajpat henne sedan länge och tipsat om hennes sköna, elektroniska St Etienne-fluffiga popmusik, är det nämligen först nu när albumet dykt upp på iTunes och Spotify som jag tagit mig tid att njuta av Sunshine, In & Out, Get on the Bus och favoriten Falling (som inte blir sämre av att florera runt på nätet i en version med favoriterna i The Sound of Arrows). En skönare, svensk variant av norska Annie med de vassaste kanterna nedslipade. Kolla upp!
"X-Factor/Xtra-Factor" – Storbritanniens största musiktävling 11v
Jag älskar Olly – och just nu får han väl hållas som storfavorit till segern i Storbritanniens blandning av Melodifestivalen och Idol – men håller med Dannii & Co om att det är dags att sluta sejfa och göra nåt kontemporärt en enda lördag! Fast så var ju safe ändå ledordet för veckans filmtema, där jag motvilligt får erkänna att Jamies låtval var rätt bra och tvillingarna var rätt kul. Min favorit var dock Joe (inte bara för att jag är en våldsam sucker för Lejonkungen) som verkligen har tävlingens bästa röst i konkurrens med Danyl just nu. Men resultatet i helgen? Så sjukt galet. Och deadlock? Varför? När de hade chansen att få ut spelevinkarna? Och se till att vi kunde fått sett dem nästa lördag? Galet. Nåväl, ett hedersomnämnande till Holly och Xtra Factor också – söndagens program (som jag ser till gröten på måndagsmorgnarna) som har blivit veckans absoluta TV-höjdpunkt. Nu hoppas jag på en höjdarupplevelse kommande helg när årets "X-factor på plats i rätt land" inträffar för tredje året i rad.
"Ullared" – Ny dokumentärsuccé på Kanal 5 Ny
Allvarligt? 50 000 kronor på en vecka? Köpa alla julklappar/födelsedagspresenter och kläder för hela året vid samma tillfälle? Och är det bra när man känner igen sig i jobbfilosofin hos den sorgliga snubben på lagret som aldrig kommer därifrån (och som inte har så lite gemensamt med den där Robert Gustavsson-karaktären i Torsk på Tallin innan han blev dansbandskung)? Säga vad man vill om femmans nya supersuccé – det är fantastisk slask-TV att ta del av nu när Hollywoodfruarna lagt Gucciskorna på hyllan. Snyggt och effektivt berättat – jag gillar de där korta små scenerna där folk berättar om sina bästa köp - och man undrar ju bara hur många som ser det som sitter och förfasar sig över det de ser och hur många som faktiskt istället tänker "att dit måste jag åka". Själv sitter jag fastnaglad av ren fasa (lite som när man ser en bilolycka) och kan inte sluta titta på lyteskomiken. Dessutom: försäljningen av fryspåsar har gått upp 70% den senaste veckan sedan programmet sändes. Bara en sådan sak.
Marabou Vinter Limited Edition Ny
Jag köper ju allt som det står Limited Edition på – jag är verkligen urtypen av person som sett till att hela den marknadsföringstekniken föddes och frodas – och nu när det är dags för Marabou att följa upp sin smaskiga succé med torkade jordgubbar från i somras med en vintervariant som smaksatts med ingefära, kanel, kardemumma, vanilj, peppar och kryddnejlika (kunde de inte klämma in fler?) så har jag givetvis letat efter den i flera veckor, hamstrat hem ett halvkilo så fort jag hittat den – och (inte lika självklart) älskat den från den första kylskåpskalla smakbiten (helst tillsammans med ett glas alkoholfri choklad&chili-glögg från Dufvenkroks). Köp, smaka, älska!
"Outta My Head" – Albumspår med Leona Lewis Ny
Ett sammantaget grepp på hela Leonas nya skiva Echo skulle förmodligen fortsätta placera den på den gula delen av listan där den låg för några veckor sedan (det blir lite väl mycket ballader även om jag älskar Lost then Found (var när att byta plats med Outta My Head och få heddlajna den här punkten), Stop Crying Your Heart Out, Happy och I Got You) då jag precis upptäckt den. Desto roligare då att uppmärksamma skivans enda riktiga upptempospår, som jag mycket lämligt appropå titeln, inte kan få ur skallen sedan jag hörde det första gången, för det hamnar utan tvekan på den här delen av listan. Att den är skriven av killarna bakom Pinks So What och Britneys 3 och If U Seek Amy (dvs Max Martin och Karl Johan Schuste) ger er kanske en liten föraning om vilken typ av "lets throw our handbags in a pile in the middle and dance our asses of"-kinda song det här är. Speciellt det blippiga sticket mot slutet är precis min påse. Kommer spelas sönder i min iPod när den väl hamnar där. Det kan jag lova.
"State of Play" – Film av Kevin Macdonald Ny
Okej, jag ska erkänna rakt av att jag – skäms, skäms, skäms – inte har sett den hyllade brittiska succéserien i sex delar som den här filmen bygger på, men det kanske är därför som jag tycker den är riktigt bra. Man kan ju misstänka att det kapats en del när sex TV-avsnitt om hur en gammal journalists rotande i en kvinnas (som hans barndomsvän kongressledamoten haft ihop det med) död leder till ett avslöjande om en militärprivatiseringskonspiration om på absolut toppnivå blivit två timmar film med Ben Affleck, Helen Mirren och Russel Crowe, men faktum är att det rappa tempot utan en enda död sekund gör det här både intressant, spännande och hyfsat trovärdigt. En klart godkänd hyr-DVD om ni inte är sugen på någon av de typ 15 Wallanderfilmer som står bredvid.
Massage Åt
Jag har sagt det innan och jag säger det igen: Massage-Morgan borde ligga på den här listan varenda gång jag har chans att norpa åt mig en subventionerad massagetid på arbetstid (well, relativt – är man konsult så är det väl egentligen ens fritid eftersom jag inte kan debitera den) i kamp med avslappningssugna kollegor. Fan vad bra man mår i kroppen efteråt. Magic hands.




"Phrazes for the Young" – Ny skiva med Julian Casablancas
Det börjar alldeles lysande i mina öron: Out of the Blue och Left & Right in the Dark är sådana där perfekta gitarrpoplåtar som alltid gör mig glad. Det är som någon tagit The Strokes-låtar från deras första, superhyllade skiva och vispat upp dem med lite musikalisk luft. Lekfullare (ibland känns som det letat sig in toner både från country och dansband) och blippigare men med samma driv/mangel och med Casablancas typiska röst. Sammantaget kan jag tycka – åtminstone efter några initiala lyssningar – att det blir lite väl enformigt (och lättförglömligt) mot slutet för att vara en riktigt kanonskiva, men klart värt några vändor på Spotify för den som gillade The Strokes (och som liksom jag tycker Julian Casablancas är världens coolaste namn) och det är berömvärt att hålla sig till åtta låtar/"en lite längre EP"-formatet.
"MaGIc Hamburgerbröd" – GI-bröd från Korvbrödsbagaren
Jag är ju smått besatt av Max/Korvbrödsbagarnas hamburgerbröd Frisco. Det är fortfarande något av det godaste jag vet. För ett tag sedan skrev någon till mig och upplyste mig om att det numera fanns en GI-variant av samma bröd, och sedan dess har jag letat (jag blev lovad en påse, men fick aldrig några) tills jag i veckan fick napp. Så vad är domen? Tja, vill man nödvändigtvis käka GI så är det ett gott bröd, men är man bara ute efter en god hamburgare så är Friscobröden både långt mycket godare OCH innehåller mindre kalorier per hundra gram... Så varför byta?




"The Box" – Film av Richard Kelly
Tja, då kan vi väl en gång för alla konstatera att (mästerverket) Donnie Darko var en formidabel lyckträff för Richard Kelly. The Box börjar nämligen med ett rätt schyst upplägg för en film om plågade samveten och handling vs konsekvens (ett gift par hittar en låda på trappan som innehåller en knapp, en knapp som om de trycker på den ger dem en miljon dollar samtidigt som en för dem okänd människa dör) men förlorar sig sedan i det värsta new age-trams jag sett på bio på hur länge som helst. En förvirrad dagis-David Lynch utan riktigt grepp på sin film som använder snygga 70tals-tapeter och rymdforskning istället för dvärgar som pratar baklänges. Frågan är om ens skådespelarna förstod vad de höll på med när de spelade in det här (Cameron Diaz ser allmänt förvirrad ut hela tiden och pratar ibland med dialekt och ibland inte). Synd på så rara ärtor, för Kelly har ju talang någonstans, idén är som sagt rätt lovande och scenografin är skitsnygg. En chans till kan han kanske få...
Slå huvudet stenhårt i en busskant
Inte bara dumt och klantigt – det gör jäkligt ont också, och man känner sig rejält groggy (och nämnde jag dum) hela dagen efteråt också.
"Terminator Salvation" – Film av McG
Jag är inte riktigt säker på att människor utan ordentliga namn ska få regissera filmer… Visst, ingen kan ta ifrån Joseph McGinty Nichol alias McG att han varit med och skapat The O.C och Supernatural…men när det kommer till filmer har killen ett rätt sorgligt CV (Charlies Angels 1-2 ska väl vara höjdpunkterna) i min bok. Det blir inte bättre efter att jag sett det här försöket att styra upp Terminator-franchisen efter den rätt kassa trean. Här är det framtid, bleka färger, en väldans massa CGI-genererade maskiner, ännu mera action-utan-hjärna och en film som helt saknar det hjärta på vars förekomst i intrigen de två första filmernas supersuccé bottnade. Christian Bale gör sin John Connor så introvert och sur att man undrar om han spelar sig själv, Arnold har dataanimerats in på en naken robot mot slutet (som jag lovar man ägnar all energi åt att försöka kolla om man ser "något" vilken läggning man än har) och den enda som kommer undan med hedern i behåll är alltid lika snygge Sam Worthington. Ett litet större psykologiskt fokus på hans *spoiler* robot som till sin förfäran upptäcker att han inte är mänsklig längre, och någon form av comic sidekick i all svärta, hade gett de annars ganska schysta och spektakulära actionscenerna en långt mycket intressantare inramning. Nu blir det mest Skynet hit, Judgement Day dit, tidsresor och en rätt invecklad handling (som dock följer och fördjupar Terminator-mytologinrätt bra) som jag inte orkar förklara men som ni kan läsa HÄR. Bara Arnolds comeback till biodukarna kan rädda den här filmserien nu.
Skräck inför influensa
Nä, jag är inte rädd att den ska döda mig – just nu är jag bara rädd den skall dyka upp och stoppa mig ifrån att åka till London på fredag.
Skräck inför att flyga
Yepp, it's THAT time of the month for me. Inte kunna sova, dödsångest, illamående, tro-jag-ska-dö-i-veckan etc etc. Logiskt? Nej. Roligt? Nope.

Ungefär så just nu.

Morgonmusik med Tinchy Stryder

På fredag drar jag till London. Har redan börjat må illa för flygningen och planerat mina första tå dagars shopping i detalj intill minsta Cinnamon-latte. Allt är som vanligt alltså.

Men ska en vecka avslutas i England så kan den väl börja med en av deras största artister i år. Här är Tinchy Stryder samplandes en av mina absoluta nittiotalsfavoriter, Olives You're Not Alone (ett av de mest använda låtnamn som existerar?) i sin senaste hit.

Beautiful, beautiful news!

I den allmänna Glee-hysteri så sveper över världen (och som når Sverige via TV4 nästa vecka) kan det vara bra att minnas vilket som är den mest bögiga, fantastiska, mest underbara TV-serien (med musikalinslag då och då) som existerar just nu: brittiska Beautiful People.

På fredag landar jag förhoppningsvis frisk och välbehållen på brittisk mark. Senare den kvällen börjar säsong två på BBC2 av detta guldkorn till TV-briljans. Tillfällighet? Skulle inte tro det.

Här är ett av favoritklippen från förra säsongen. Måste köpa DVDn.

Ny video med Jennifer Paige ft Nick Carter

Här är videon till nya duetten Beautiful Lie med Jennifer "Crush" Paige och Backstreetboyen Nick Carter.

Ny video med Robbie Williams

Här är You Know Me från Robbies senaste skiva.

Alcazar's Last chance Christmas

Felix, om du är inblandad i det här vet jag inte om vi kan leka längre... :)

Eller okej. Så illa är det ju inte. Det är ju glatt producerat till en oförarglig cover på en av de mest sönderspelade jullåtarna (som jag absolut plockar fram i original varje år, men behöver vi ytterligare en version) med en grupp jag fortfarande tycker väldigt mycket om...

...men jag kan inte hjälpa att sedan Stay the Night (årets bästa svenska låt) känns det som om Andreas & girlsen i Alcazar sitter på en gummibåt som tar in vatten och man skjuter allt mer desperat nödraket efter nödraket. Skoreklam, Whamcover/julsång, vad blir nästa steg? Webjoker 2010?

Nytt skivomslag: X-Factor

Här har ni omslaget till X-Factorfinalisternas välgörenhetssingel, som är en cover på Michael Jacksons You're not Alone (inte BWOs schlagerbidrag från i år alltså om någon trodde det). Förmodligen skräp. Kommer förmodligen sälja satan.



Här har ni dessutom omslaget till Pet Shops Boys jul-EP som annonserades igår. Kommer förmodligen inte sälja en tiondel så mycket som singeln ovan, men lär vara ett långt mycket bättre köp - inte minst för en studioproducerad Stuart Price-version av Viva La Vida/Domino Dancing-mushupen från konserten i somras.

Skivrecension: Kent - Röd

Kent - Röd

Om Kent på förra skivan Tillbaka till samtiden rörde sig mot ett mörkare, elektroniskare sound så är det inget emot vad de gjort på Röd. Efter den inledande smått falsksjungna psalmen 18:29-4 ledsagar nämligen en ihärdig syntmygga oss in i en av skivans bästa låtar som må vara 100% Kent (och som må ha en morrande gitarr någonstans i bakgrunden) men som presenterar bandets typiska låtsnickeri på ett helt nytt sätt. Eller nytt och nytt. Det är några delar U2s Achtung Baby, några delar av Madonnas Confessions on a Dancefloor och litervis med Depeche Mode och andra syntbaserade åttiotalsband, men det är ett helt nytt sound för Kent, vilket gör att alltihopa känns väldigt spännande och annorlunda i mina öron.

Jag har ju trots allt lyssnat på Kent i en tredjedel av mitt liv nu och på något sätt vant mig vid att vid varje skivsläpp får man några snygga ballader, några underbara partyhits (brukar vara mina favoriter), några midtempospår (brukar vara de jag gillar minst), minst en handfull längre gitarrmangelpartier och en hel hög med obegripliga textformuleringar.



Så är det inte på Röd. Efter en första lyssning känner jag mig smått besviken på låtmaterialet, även om jag tokälskar produktionen och soundet (som på något sätt förenar allt jag gillar med musik). Dalarna känns djupare än vanligt på en Kentplatta och de riktiga topparna (en FF, en Columbus, en Musik Non Stop eller en Utan Dina Andetag) fattas. Bara sista spåret Det Finns Inga Ord träffar mig direkt första gången. Efter två lyssningar kan jag fortfarande inte särskilja alla spåren från varandra, något som är lite jobbigt för en kille vars andra ben står fast förankrat i brittisk topplistepop och schlager.

Efter tre lyssningar så lossnar det dock. Jag känner hur jag älskar blandningen av akustiska gitarrer, arga stråkar och syntblopp i vackra Kentkaramellen Hjärta, jag charmas av Pärlor-vibbarna i Krossa Allt och discotakterna i Vals för Satan och får Ratata-vibbar (vilket är något positivt) av verserna i Idioter (medan refrängen knappast kunde bli mera Kent). Och framförallt så fälls jag av Jocke Bergs texter.



Jo, jag vet att fansen och recensenterna alltid framhållit Jockes/Kents texter, men ska jag vara ärlig så har jag mest sjungit med, tyckt det låtit snyggt, välformulerat och bra, men väldigt sällan lagt någon djupare tanke vid hål i händerna och män i vita hattar. Här är det något annat. Texterna har liksom klarnat., blivit mera rätt på, utan att tappa något i kraft eller poesi. Kanske är detta egentligen ett ännu större steg för Kent än det syntiga soundet, kanske krävdes en ny inriktning av ljudbilden för att även Jockes ord skulle ta nya vägar.

Nåväl, när jag skriver det här har skivan snurrat två dagar i mina lurar. Nu vill jag inte släppa den ifrån mig, precis som det varit med nästan alla Kentskivor före den (utom Du & Jag Döden och möjligen Hagnesta Hill). Just nu är den världens bästa svenska skiva i höst, även om jag någonstans vet att den kommer få svårt att få en plats före både Vapen & Ammunition, Tillbaka till Samtiden och Isola på min totala topplista över Kentskivor när min första förtjusning lagt sig. Just nu är det Jocke Bergs röst som ännu en gång räddar mig genom en höst – den här gången gör han bara det till en lite hårdare och kallare (men ack så underbar) ljudbild.



Slutligen mina betyg på låtarna efter två lyssningar (de kan säkert ha ändrats redan när du läser detta) och en kort kommentar på varje spår.

18:28-4
En falsksjungande kyrkokör sjunger en typis Jocke-text om röster som kan ha fel. Kul på pappret men inte i min iPod.
Taxmannen
Tuffa elektroljud med eko av Berlin (dubbeltydigt) och dansmusik. Hade refrängen varit snäppet starkare hade den kunnat bli en klassiker. Nu är den bara ett utmärkt öppningsspår.
Krossa Allt
Så lik Taxmannen till en början att jag inte märker låtbytet. Det här är dock mer klassisk Kent där refrängen luckras upp med ett galet syntljud innan en ljuvlig gitarrslinga tar vid. Pärlor-klass, Pärlor-vibbar, och kanske skivans starkaste kandidat till nästa singel.
Hjärta
Jag blir helt fälld av stråkarna, gitarrerna och Jockes falsettartade röst, vilket gör att jag glömmer att refrängen egentligen är för svag (och samtidigt för bombastisk) för min smak.
Sjukhus
Två låtar i en. I nästan tre minuter är det en ganska småseg berättelse, som sedan helt blommar ut i värsta The Cure-dängan. Andra halvan är en fyra. Första halvan en tvåa.
Vals för satan (din vän pessimisten)
Förmodligen den låt som flest har lättast att tycka om. Här är soundet närmare Tillbaka till Samtiden trots ett ihärdigt dansbeat och mot slutet av de knappa sju minuterna brakar den loss i värsta discokaoset.. Lite lång.
Idioter
Jag älskar syntbeatet och de roliga elektriska ljuden i den här låten, och jag älskar att refrängen (och egentligen hela låten) samtidigt skulle kunna ha funnits med på Verkligen eller Isola. Det gamla Kent möter det nya.
Svarta Linjer
Börjar med ett enkelt pianosound till en klagande sång. Mycket ljud, men ganska lamt. Skivans svagaste spår (bortsett från psalmöppningen) i min bok.
Ensamheten
Ljuden från Madonnas Ray of Light stämmer träff med en helt suverän Kentrefräng, en dansbeatslinga och några U2-gitarrer.
Töntarna
Framstår mer och mer som en av deras bästa singlar. Sätter tonen för hela skivan med sitt nya sound och ändå typiska Kent-sound.
Det Finns Inga Ord
En ögonblicklig, musikalisk kärlek. Kanske för att man vet att sista-låtarna på Kents skivor alltid är något speciellt. En gnällande såg-lik syntslinga ackompanjerar Jockes underbara text om hur man i Sverige förväntas gråta i smyg. Min stora favorit just nu. Och exakt 7.00 minuter lång.

Bilderna i inlägget är tagna av Peter Knutsson för tidningen QX

Ny video med Mini Viva

Här har ni videon till Xenomania-projektet Mini Vivas nästa singen I Wish som släpps i Storbritannien den 7/12. Småmysig låt med en färglad video (med starka åttiotalsvideovibbar) som gör mig glad i höstmörkret. Skivan dyker upp i början av nästa år.

Ny affisch: Green Zone

Vad gör man om man som filmbolag har en film regisserad av Paul Greengrass med Matt Damon i huvudrollen? Försöker skamlöst lansera den så man kan ta den för en fjärde Bourne-film såklart! Här är affischen till Green Zone.

Dagens Mikropop!

Det är väl inget att spara på när bloggen uppdateras så sällan - här är dagens mikropopcorn.

♠♥ Hugh Jackman har tackat nej till att leda Oscarsgalan ännu ett år. Han säger att han kan tänka sig att göra det igen, men inte två år i rad. Nu blir det istället Steve Martin (för tredje gången) som tillsammans med Alec Baldwin (hans första gång) som ska leda galan i februari.

♠♥ Om någon missat det så var det alltså Heroes Adrian Pasdar (Nathan Petrelli) som fick veta att han fått sparken ifrån serien först när han läste sin karaktärs försvinnande ur serien i manus, något jag nämnde i mikropopen för några veckor sedan.

♠♥ Så här snygg var Private Practice Kate Walsh när hon poserade i nya skor vid premiären för Jimmy Choo för H&M i Hollywood i veckan.

♠♥ Simon Cowell är inte bara den elakaste jurymedlemmen i American Idol och X-Factor. När X-Factorvinnaren Alexandra Burke uppmärksammade honom på en 18 månader gammal flicka med cancer, vars chanser att överleva skulle öka från 20 till 90% om hon fick specialistbehandling i New York istället för i Storbritannien, hostade han snabbt upp £100.000 till föräldrarna i fråga.

♠♥ Det ser ugly ut för Ugly Betty. sedan flytten till fredagar i USA har programmet tappat tittare i en rasande fart, och förra fredagen nåddes ett all-time-low för serien som då bara sågs av 4,5 miljoner tittare. Sista säsongen, någon?

♠♥ Filmen Paranormal Activity som jag skrev om på veckans lista i måndags, fick lämna den amerikanska biotoppens förstaplats i helgen till förmån för Michael Jackson-filmen. Ingen av de inblandade i den otäcka lågbudgetskräckisen gråter nog för det. Filmen som kostade $11000 att göra har efter helgen spelat in $84 miljoner.

♠♥ Två flugor i en smäll nu, eller i alla fall två bilder: 50 Cents nya doftreklam och Robert Pattinsons nya omslag. Fast tvärtom.



♠♥ James Franco kommer dyka upp i 30 Rocks i ett kortare gästspel och spela sig själv dejtandes Jenna. Franco är annars just nu upptagen med att spela in avsnitt till dagsåpan General Hospital på ABC.

♠♥ Åttiotalssuccén Tre Män och En Baby kommer få en tredje del. Gissa vad den ska heta? Tre Män och En Brud såklart... Tom Selleck, Ted Danson och Steve Guttenberg kommer alla att reprisera sina roller.

♠♥ Så här ser omslaget till Róisín Murphys nya singel Oraly Fixated ut, och den kan ni lyssna på på Murphys MySpace-sida HÄR.



♠♥ Owen Wilsons nästa jobb blir som rösten till hunden Marmaduke i den kommande animerade filmen byggd på den gigantiska seriehunden.

♠♥ Girls Aloud-medlemmen och X-Factor-domaren Cheryl Cole har skrivit kontrakt med det amerikanska skivbolaget Interscope, och ska därmed släppa sin brittiska succéskiva 3 Words i USA. hennes första singelsläpp (någonsin, eftersom Girls Aloud aldrig släppte någon singel i USA) blir inte brittiska succén Fight for this Love utan titelspåret och Will.I.Am-duetten 3 Words. Skivan släpps i staterna i början av nästa år - kan vi redan nu garantera ett framträdande hos Simon i American Idol? Förmodligen. Om inte Lloyd vinner X-Factor.

♠♥ Så här ser Rihanna ut när hon pryder omslaget på nästa månads Glamour.

♠♥ Efter att NBC lagt ned polisserien Southland utan att ha visat ett enda avsnitt av säsong två, så har nu kabelkanalen TNT plockat upp den igen. TNT kommer visa alla avsnitt som finns inspelade (dvs sju från säsong ett och sex från säsong två) och kommer sedan bestämma om man ska beställa flera. De kan också komma att klippa om de avsnitt som redan sänts på NBC ifjol och pimpa upp dem med lite tidigare osett material. De börjar om med serien den 12/1 i USA nästa år.

♠♥ Atonement-regissören Joe Wright ska INTE göra en nyinspelning av My Fair Lady som det ryktats.

♠♥ 30 Rocks må vara bland det roligaste man kan se på TV och den komediserie som sopat hem flest TV-priser på senare år, men tittarsiffrorna har samtidigt aldrig varit lysande i USA. Nu har man nått ett nytt bottenrekord – i Tyskland. När kabelkanalen ZDFNeo körde första avsnittet av serien som sin nya flaggskeppsserie för ett tag sedan blev tittarsiffrona 0.00. I klarspråk: Mindre än 5000 personer, dvs för lite för att mäta, såg serien...

♠♥ På tal om Rihanna, så här ser Chis Browns kommande skivomslag ut.



♠♥ Cloverfield-regissören Matt Reeves nyinspelning av Låt Den Rätte Komma In har nu dragit igång i Albuquerque. Filmen kommer som jag berättat tidigare heta Let Me In och filmskaparna har lovat att flytten från Sverige till en liten stad i New Mexico ska göras så smärtfritt som möjligt med stor respekt till Alfredsons svenska original.

♠♥ Slutligen kan jag berätta att det nu jobbas på ett manus för en uppföljare till den animerade klassikern Vem satte dit Roger Rabbit. Robert Zemeckis ska förhoppningsvis regissera igen och han har lovat att den animerade välden skall fortsätta vara i klassisk 2D-animation trots teknikens framsteg sedan originalets premiär. Inga 3D-tuttar för Jessica Rabbit alltså!

Morgon musik med Rihanna & Leona

Här är först Rihannas senaste video. Inte till Russian Roulette (som nu går att köpa på iTunes) - den videon kommer om några veckor - utan till den andra nya singeln Wait is Ova...



...och sedan bara måste jag - fast kvalitén är sämre än veckans Göteborgsväder - visa er ett klipp på Leona Lewis första liveframträdande med min favoritlåt från hennes kommande skiva, Max Martin-pennade Outta My Head.

Ny trailer: Prince of Persia - The Sands of Time

Vad får man om man mixar Aladdin med Pirates of the Caribbean och Indiana Jones, låter Jerry Bruckheimer producera och Mike Newell regissera...och så dessutom slänger in überhunken Jake Gyllenhaal i mixen med Bondbruden Gemma Arterton som romantisk sidekick a' la' Catherine Zeta-Jones i Zorro? Dataspelsrullen Disney's Prince of Persia: The Sands of Time såklart.

Här är första trailern. Jag är inte helt övertygad. Inte alls, faktiskt. Men jag kommer absolut att se den i vilket fall. Sån e jag.

Morgonmusik med BSB

När Backstreet Boys gästade helgens X-Factor fick de inte sjunga. Nä, de fick inte ens vara med i huvudprogrammet, utan bara skymta förbi som snabbast i eftersnacksprogrammet Xtra-Factor (i och för sig bättre än huvudprogrammet på söndagarna) och snacka om vad de tyckte om årets deltagare.

Här får de i alla fall visa upp sin nya video till Bigger, som - om jag inte ser helt fel - verkar vara inspelad på ett av Tokyos populära "Maid-caféer".

Läget Just Nu - Vecka 0945

Middag med J.A.C.K på Mañana Ny
Jag träffar mina Chalmersbästisar alldeles, alldeles för sällan (speciellt bara vi fyra) men nu blev det av – och det blev en väldigt lyckad kväll. Nu är ju konceptet mängder av mat och alkohol på en lagom mysig restaurang med partyfeeling ett koncept som är svårt att misslyckas med, men på tapasrestaurangen Mañana drogs konceptet nästan till sin spets. Efter att vi hade lyckats rycka åt oss det sista obokbara bordet beställde vi in typ 20-25 små tallrikar med grymma tapas (mina absoluta favoriter är de baconlindade dadlarna som ingen får missa – ni bara måste äta dem om ni går dit) och floder av öl i frostade sejdlar och hade en magiskt trevlig kväll...där vi dessutom lyckade boka en resa till Barcelona i maj undertiden. Mera sådant!
"Den där skivan" Ny
Jag har tio låtar i min iPod som jag egentligen inte har där. Alla som känner mig vet vilken artist/grupp det handlar om (eftersom jag har otroligt svårt att hålla inne med allt beröm…och svårt att hålla käft generellt) men jag får inte berätta om det här i bloggen. Än. Så då gör jag såklart inte det. Än. Nåväl. Eftersom de här låtarna snurrat konstant i mina lurar hela veckan, eftersom jag tycker det är en av årets bästa skivor (som förmodligen inte ens kommer komma ut i år) och – det ska det inte hymlas med – eftersom det varit en ganska fattig vecka (sjuk, sjuk, sjuk) på nya roliga grejer, så tänker jag ändå lägga skivan på listan. Fast det kanske kan vara den mest självupptagna, blind-item teaser-aktiga inlägget den här bloggpunkten någonsin skådat…
Middag med Låtomröstning Ny
…som dessutom på ett visst sätt fortsätter här. För vad kan vara trevligare än att slänga ihop en smaskig lasagne (jag är rätt bra på "bruksmat till en vardagskväll"), bjuda hem sina närmaste vänner och sedan "Melodifestivalrösta" (ni vet; 12, 10, 8, 7, 6 etc) på en sprillans nya skiva. På så sätt få fram en vinnare och en förlorare, diskutera resultatet och sedan snacka andra musikaliska referenser. Inte mycket är trevligare en vardagskväll än det. Mera sådant!
"Paranormal Activity" – Film av Oren Peli Ny
Det är knappast ett nytt fenomen längre; en extrem lågbudgetfilm (Paranormal Activity filmades under en enda vecka och kostade $11000, spelade in $78000 första helgen och har en månad senare dragit in över $60 miljoner bara i USA) i skräckgenren filmad med handkamera under premisserna att det är upphittade filmer tillhörande några offer för något hemskt – jepp, it's Blairwitch Project all over. Här är det dock varken skog eller snor (och hemkameran är något lugnare så det är ingen risk för vonTriersk sjösjuka) utan bara paret Katie och Micahs hem (allt filmades i regissörens eget hus) där någon form av poltergeist verkar ha följt Katie genom åren för att nu slutligen ha blivit verkligt aggressiv. För att lista ut vad det är som spökar riggar de en kamera i sovrummet när de sover...och det är resultatet av denna vi ser. Enkelt, genialt och jäkligt otäckt! Visst, trailern är kanske 100 gånger mer skrämmande egentligen, och det krävs kanske en hare som undertecknad för att saker som inte syns utan bara bygger på att du förväntar dig att något otäckt ska hända ska få dig att sitta med händerna framför ögonen i dryga nittio minuter - men jag fick i alla fall en perfekt skräckfylld Halloween! Rekommenderas.
After Work på Bishops Arms m F2, Rondo och dubbel-E Ny
En AW behöver inte nödvändigtvis utspela sig en fredag och innehålla så mycket öl att man lullar hem vid 22 och tror att klockan är tre på natten har jag lärt mig denna veckan. Mera sådant. Och engelska öl (som gärna får pumpas upp för hand från källaren) är alltid bäst. Om någon trodde något annat.
"X-Factor/Xtra-Factor" – Storbritanniens största musiktävling 10v
Man kan undra om den här långliggaren ska få fortsätta ligga på den här listan hur länge som helst – och svaret på det är (inte oväntat) ett absolut ja. I år har ju inte bara ungefär alla jag känner engagerat sig i den här brittiska TV-leken – samtidigt som den har ett av sina bästa år någonsin - utan det är också det enda program som jag verkligen längtar efter hela veckan den här hösten...och som jag kan komma på mig själv att drömma om eller spekulera i spontant på bussen till jobbet. Den här veckan kan ha varit deras svagaste någonsin (första och sista rocktemat i X-Factor?) och fel person (om man ser till prestationen både i programmet och i resultatshowen - Leonas Oasis-cover - och jämför med den hon stod med) må ha åkt ut – men det är fortfarande TVs enda nödvändiga musiktävling just nu...alla Idol, Körslag och Dansbandskamper inkluderade.
"Magic (Jeremy Wheatly Single Version)" – Singel med Ladyhawke Ny
Många av de popbloggar jag läser hajpade Ladyhawke när senaste skivan kom, men det är inte förrän den här sjunde (!?) singeln från debutplattan dök upp (med medföljande video) som den här Nya Zeeländskan intresserade mig. Varför? Handklappen, såklart! Den släpiga sången och de sköna poptunga, elektroniska ljuden hjälper såklart till, men absolut främst är det de där handklappen. Kolla upp!
Fredriks pasta & Andreas kyckling Ny
Jag gillar när folk lagar mat till mig (vem gör inte det) och den här veckans bästa inslag på det området var utan tvekan Andreas helungnsbakade kyckling och Fredriks suveräna nötköttspasta.
Fun Light Autumn Red Apple Chai Ny
Tja, nu är vi här igen. En stor del av er kommer att fnysa åt att jag dricker dricka med aspartam...och andra halvan kommer förmodligen fnysa åt att Fun-drickorna är alldeles för söta. Nåväl, jag vet att det finns en del där ute som (liksom jag) dricker en hel del lightdricka (och inte bryr oss om att det är sött) och till er kan jag rekommendera den här nya, höstvarianten som blandar chaikryddor med klassisk äppelsmak. Mums!
Eva Longoria Ny
Desperate Housewives är mycket bättre nu under sin sjätte säsong än vad det var under sin andra, tredje och fjärde, men det måste erkännas att ibland dyker det upp konstiga Benny Hill/slapstick-stunder som jag får lite skämskuddekänsla av. Sällan eller aldrig innehåller dessa dock Eva Longoria. Tjejen som från början var den minst kända hemmafrun med den klyschigaste rollkaraktären har utvecklats till hela seriens motor…och under säsong sex verkar författarna tävla om att få skriva underbart bitchiga repliker till henne som hon levererar med en sylvass tajming som inte syns till i de flesta renodlade sitcoms numera. Klart underskattad skådespelerska som borde vara gjuten balnd komedigenrens Emmynomineringar, men skandalöst ignoreras säsong efter säsong.




"Melrose Place" – Första säsongen på CW
Minst tre av mina närmaste vänner är väldigt förtjusta i den här uppdateringen av nittiotalsklassikern, och efter att i ett enda svep plöjt alla de sju avsnitt som sänts så förstår jag i alla fall nästan varför. Människorna är snygga, några av karaktärerna är härligt bitchiga medan andra är lätta att känna för, musiken är briljant (de har lyckats bli för den moderna listmusiken vad Grey's Anatomy är för singersongwriter-musiken), castingen är (åtminstone delvis) väldigt lyckad med den strålande Katie Cassidy som den självklara arvtagaren till Amanda Woodward och – det jag som gammal Melrose-fanatiker tycker absolut bäst om – med en massa av det gamla gardet inskrivna i historier som inte känns krystade och där de (framförallt) får vara samma karaktärer de faktiskt spelade sist, utan att ha genomgått plötsliga personlighetsförändringar (OK, de av gamla Melrose-gänget som har en karriär fortfarande; Marcia Cross, Doug Savant och Grant Show lär väl tyvärr inte dyka upp) och jag längtar ihjäl mig till Heather Locklear gör entré senare i år. Samtidigt…och det måste sägas…så har serien intrigmässigt absolut nada nytt att komma med och jag är lite besviken att man inte tagit chansen att skilja sig från 90210 och Gossip Girl genom att våga ta ut svängarna ännu mera och sikta mot den där "kvällssåpa med dagssåpa-intrig"-känslan gamla Melrose hade under sina glansdagar. Nu är det trevlig mellanmjölks-TV serverad i ett Champagneglas, och egentligen….
"Gossip Girl" – Tredje säsongen på CW
…så skiljer sig inget egentligen från Gossip Girls tredje säsong (som samma kompisar som gillar Melrose smådissat för att det är för tråkigt). Efter att ha plöjt hela säsongen hittillls med NYC-kidsen också så kan jag konstatera att det är inget fel på intrigerna, kläderna, miljöerna och karaktärerna här heller. Skillnaden är bara att vi sett dem hålla på så här två år tidigare…och kanske framförallt att när Dan och Little J nu flyttat från Brooklyn till Upper East så finns det inte direkt något underdog-perspektiv att skildra eller för oss tittare att känna igen oss i. Okej, men inte längre absolut nödvändig, slötittar-TV.




Bonnförkylning
Finns det något mer irriterande och osexigt än att ha en ständigt rinnande näsa? Och vad är egentligen meningen med sådana här förkylningar där man knappt kan andas när man vaknar, där man snyter upp fem paket näsdukar varje dag och har svidande hals – men ingen feber så man inte riktigt kan med att ligga hemma och ta en sjukdag? Så onödigt. Och att inte kunna morgonpromenera eller träna gör mig både tjock, slö och ångestfylld.
"Reality Killed the Video Star" – Ny skiva med Robbie Williams
Nä, det här är såklart inte årets sämsta skiva. Faktum är att låten Difficult for Weirdos spelas frekvent i mina öron, produktionen är riktigt skönt PetShopBoys:ig stundtals och här finns några riktigt sköna textrader och formuleringar på några klart godkända låtar. Det tar dock inte bort känslan av att Robbie återkomst till radioapparater, Spotify och iTunes är en stor besvikelse i min bok. Låtarna känns helt enkelt varken speciellt spännande, intressanta eller hitiga. Säga vad man vill om förra skivan Rudebox (officiellt klassad som ett fiasko) men där fanns låtar jag fortfarande lyssnar på och som jag räknar in till Robbies absolut bästa, något jag har svårt att tro jag kommer att göra med något på den här plattan (möjligen undantaget Bodies som jag fortfarande tycker är en grym singel). Jag ser inte heller vilka spår som ska kunna bli efterföljare på mainstreamradiohits som Angels, No Regrets, Rock DJ eller Millennium här, utan misstänker Mr Willams kommer få göra en Kylie och förlita sig på sina gamla hits ett varv till om han ska försöka få tillbaka lite av sin bortsupna status som Europeisk superstar.
Jobba istället för att blogga
Samma gäller fortfarande, bara toppat med att jag dessutom varit sjuk: Snart har alla mina inputbloggar lagts ned, jobbet kommer vara ännu värre den här veckan än innan (= ingen tid att hitta nya) och det blir inte bättre av att Schlgaerbloggen har lika många läsare en vecka när vi inte skriver alls som den här bloggen har en vecka när jag skriver tre-fyra inlägg om dagen. Framtiden är fortfarande oviss.
Your game state is out of sync with server. Please refresh the page to continue. Code b1.
Fortfarande det mest irriterande med Farmville. Som jag fortfarande spelar. Jag SKA ha 1.000.000-villan innan jag dödar mina sista får.

Ungefär så just nu.