Filmrecension: Black Swan

Black Swan
Darren Aronofsky, USA

Jag hade väldigt svårt för Darren Aronofskys formövningar i Requiem for a Dream och The Fountain, men när han nu är tillbaka till extrema närbilder och skakig kamera, efter hyllade och väldigt avskalat och rakt berättade The Wrestler, för att berätta historien om balettdansösen Nina som sjunker allt längre in i galenskap under repetitionerna på Tchaikovskys Svansjön, köper jag allt med hull och hår.
Det börjar möjligen lite trevande, men med stor hjälp av en helt magnetisk Natalie Portman i huvudrollen, sugs man allt mer in i den här filmen, som friskt blandar drama, dans, thriller och skräckfilm i en ständigt överraskande blandning. Addera en charmig Mila Kunis som rivalen alternativt en möjlig kärleksaffär, Stränders Barbara Hershey som den stränga mamman och den efterlängtade återkomsten av Winona Ryder i en liten men viktig roll, och ni inser sanbbt att det här är en film full av duktiga skådespelerskor, där dock som sagt Portman briljerar och är i bild i stort sett 100% av filmen.
Det handlar om konstnärsskap vs galenskap och teknisk briljans vs naturbegåvning, men jag tror ni får störst behållning av att inte veta så mycket mer än så om en film som det gör ont i hela kroppen att se på, och som stannar kvar som en klump i magen ett bra tag efteråt.