Filmrecension: Flickorna från Dagenham

Flickorna från Dagenham
Nigel Cole, Storbritannien

I brittiska Dagenham låg 1968 världens då fjärde största Ford-fabrik, och när samtliga anställda 150 kvinnor (av 55.000 arbetare på fabriken) ledda av Rita O'Grady bestämde sig för att strejka för att få lika lön för lika arbete satte det så smånigom igång en snöbollseffekt som resulterade i lagändrigar och en världsomspännande revolution för kvinnors löner.
Av den här sanna historien har Saving Grace/Calender Girls-regissören skapat ett stycke modern feministisk nutidshistoria, snyggt tillrättalagt som de skådespelande damernas snygga sextiotalsfrisyrer och pudrat det med sedvanlig brittisk arbetarklasskomedihumor a' la' Brassed Off eller The Full Monty.
Visst, det känns kanske ibland lite väl tillrättalagt när makarna är genomgoda, chefernas fruar välutbildade comrades-in-arms och Miranda Richardsson politikerkvinna (kanske mer lik Maggie Thatcher än den Labour-minister hon ska porträttera) slänger sig med snitsiga bitskheter värda hennes drottning i Svarte Orm, och cynikern kan säkert fnysa åt element som drömmen om en snygg klänning eller kraftiga birollskvinnor som visar tuttarna och dricker whisky mellan snitsiga repliker på bred dialekt...
Jag rycks dock med i den här härliga feministiskt initiativistiska svennebannan-varianten av ett Mad Men-avsnitt, som både lyckas hylla och ifrågasätta fackföreningsrörelsen på samma gång. Det går nämligen inte att värja sig mot duktiga Sally Hawkins i huvudrollen som Rita och jag faller handlöst rakt ner i alla de snyggt orkestrerade känslofällor som filmmakarna placerar ut med hjälp av Hollywoods alla knep och knåp.
När sen de riktiga kvinnorna dyker upp i korta inslag till eftertexterna - och visar sig vara lika starka (joviliskt charmiga) karaktärer som i filmmanuset - släpper jag alla mina förbehåll och lämnar biografen glad och lycklig över att sådana här grymmar brudar en gång vågade offra allt för att ändra historien.