Filmrecension: Capote

Capote
Bennett Miler, USA

Truman Capote växte upp under struliga förhållanden, blev bästa kompis med författaren Harper Lee, och en i New Yorks absoluta innekrets I slutet av 50-talet (efter att ha skrivit "Breakfast at Tiffany’s"). Under arbetet med en artikel för "The New Yorker" fastnade han för ett blodigt mord i Halcomb, Texas och bestämde sig för att använda detta i sin nya roman. Problem uppstår dock när hans känslor för en av mördarna går stick i stäv med hans önskan om att få slutföra sin roman – något endast en avrättning av mördarna kan åstadkomma. Romanen blev tillslut "In Cold Blood", en supersuccé, den första "non-fiction" romanen i Amerika och Capote blev USAs största författare…boken blev också hans sista, då han aldrig återhämtade sig från upplevelsen.

Hade ingen större koll på Capote innan jag såg filmen (mer än att han rände på samma fester som Rudolf Nurejev, för det har jag läst i biografier om Rudi) och har inte läst "In Cold Blood" – men detta är ändå en intressant film om en intressant människa. Framförallt av två orsaker; Bennett Miller är en skicklig regissör (trots att detta (nästan) är hans debutfilm) och inledningen är dundersnyggt klippt med olika vyer med stillastående kamera staplade efter varandra. Å så Phillip Seymour Hoffman då…som gör sitt livs roll som den fjollige (nästan barnslige) Capote. Man blir nästan förbannad på hur irriterande han är stundtals (och på att man inser varför Heath Ledger aldrig kommer få nån Oscar för sin Ennis i "Brokeback Mountain") och han bär hela filmen och är med i ungefär varenda scen. Det är kanske ingen film man ser om igen, men den behåller ändå sitt grepp om publiken ända in i det sista. Dialogen är schyst, fotot kalas och birollerna är också kanon – men det är framförallt Hoffman som är anledningen att se den här filmen.

Betyg: 7 blodiga mord av 10 möjliga
.

Filmrecension: The Producers

The Producers
Susan Stroman, USA

Filmatisering av Broadwaymusikalen byggd på Mel Brooks-filmen "Det Våras för Hitler". Max Bialystock är misslyckad Broadway-producent som skaffar finansiering genom att flörta med äldre damer. När han träffar revisorn Bloom inser de att de tillsammans kan tjäna massa pengar på att sätta upp en jätteflopp (det är bara att låta folk överinvestera först och använda en bråkdel av dessa pengar…när uppsättningen floppar kräver inga finansiärer pengarna tillbaka) och de ger sig ut för att hitta den sämsta pjäsen ("Det Våras för Hitler" skriven av en helgalen nynazist som föder upp brevduvor), den sämsta regissören (en überfjolla med ledorden "Make it gay!") och de sämsta skådespelarna (ett svenskt, blont bombnedslag som heter Ulla och knappt kan engelska). Mot alla odds blir uppsättningen en dundersuccé…

Amerikansk buskis. Nazister, bögar och svenskor istället för byfånar och tjocka tanter och Uma Thurman istället för Ewa Rydberg…annars inte alls långt ifrån "Stefan och Christer". Möjligen budgetmässigt då. Glimtvis är det så fånigt och over-the-top att det faktiskt blir riktigt roligt, men oftast är det bara barnsligt och ibland (vissa sånger är riktigt, riktigt bleka) rent av sövande. Filmen har förvisso inga större ambitioner än att vara en filmad teaterföreställning (det finns ju trots allt redan en originalfilm), men Nathan Lane och Mathew Broderick (som Bialystock&Bloom) har inte riktigt klarat att släppa (det för scenen nödvändiga) överspelet och det blir lite tröttsamt i längden. Å andra sidan spelar Will Farell, Uma Thurman och Roger Bart (apotekaren George i "Desperate Housewives") över ännu mera – men här fungerar det alldeles utmärkt då deras karaktärer är rena karikatyrer från början. Den stora frågan är dock varför man tyckte den här historian behövde berättas på film en gång till – de bästa numren i musikalen (och den här filmen) är ju de som fanns med redan i originalfilmen…

Betyg: 5 nazistiska brevduvor av 10 möjliga
.

Filmrecension: Allting är Upplyst

Allting är Upplyst
Liev Schreiber, USA

Jonathan samlar på saker som har tillhört hans släkt. Han har mängder av saker uppklistrade i små påsar på en vägg från de flesta i familjen – men från sin farfar har han bara ett bärnstenssmycke. När farmor blir sjuk får han ett blekt foto på farfar och en okänd kvinna, och han bestämmer sig för att åka till Ukraina och hitta sin farfars rötter.
Alex är en USA-fixerad kille som bor i Ukraina. Hans galna familj försörjer sig på att skjutsa rika amerikanska judar till byarna för deras släkters ursprung.
Så kommer det sig att Jonathan (eller "Jonfan" som Alex kallar honom), Alex, Alex fuskblinda farfar och dennes mentalsjuke hund Sammy Davids Jr Jr, startar sin roadtrip rakt ut i den Ukrainska landsbygden i jakt på kvinnan på fotot bredvid Jonfans farfar.

Det börjar som en "Royal Tennenbaums" med tydligare historia. Ukrainarna är sympatiska karikatyrer och Jonathan klassiskt udda med kostym och stora glasögon. Fotot gör den Ukrainska landsbygden väldigt vacker trots all misär, och huset på solrosfältet som dyker upp i filmens sista akt (den är likt en bok indelad i kapitel) är bland det vackraste i bildväg jag sett på länge. Över lag lyckas Schreiber sätta stor personlig prägel på filmen, vilket ju inte är helt fel för en debutfilm. Problemen då? Tja, förutom att jag var hysteriskt kissnödig sista timmen (vilket helt klart kan ha på verkat mitt omdöme på något sätt) så måste jag – smått skamligt – erkänna att ännu en film om andra världskrigets hemskheter inte riktigt engagerar mig längre… Klart massavrättningar är fruktansvärt, att det påverkar generationer, och att det förekommer i krig fortfarande och därför är ständigt aktuellt. Men jag har sett så många filmer om andra världskrigets följder nu så jag tror jag har trubbats av. Jag blir helt enkelt inte så engagerad som jag kanske borde av den här historien (även om Ukrainaaspekten är lite ny får erkännas). Trist. Men inte ens solrosorna kan fixa det.

Betyg: 6 återförslutningsbara plastpåsar av 10 möjliga
.

Filmrecension: Junebug

Junebug
Phil Morrison, USA

Madeleine har ett galleri i Chicago, och en dag kommer George in. De blir blixtförälskade och gifter sig efter en vecka. Sex månader senare måste Madeleine åka till amerikanska södern för att övertyga en konstnär om att ställa ut hos henne, och de bestämmer sig för att samtidigt hälsa på Georges föräldrar och bror. Det blir en stor kulturkrock för Madeleine att som storstadskvinna möta den genomreligiösa sydstatskulturen, den skeptiske mamman, den bittre brodern som försöker läsa klart grundskolan på distans och den överentusiastiske, höggravida och nästan dyrkande svägerskan.

Junebug är en skön liten film i samma anda som svenska "Masjävlar" ("du ska inte tro att du är något för att du flyttat till storstan") men en bra bit från Dalarna. Småroligt, småcharmigt och småsorgligt…och värsta enmansshowen stundtals, då Oscarsnominerade Amy Adams tar över hela filmen med sin lysande skildring av den hyperpositiva men naiva svägerskan. Helt klart sevärt utan att vara någonting revolutionerande.

Betyg: 7 målade jättepenisar av 10 möjliga
.

Filmrecension: C.R.A.Z.Y.

C.R.A.Z.Y.
Jean Marc Vallée, Kanada

Zachary föds på julafton 1960, och det första som händer är att hans bror tappar honom i golvet. Från den stunden förstår Zachs mamma att han är speciell, och hon är övertygad om att han kan bota släktens krämpor genom att tänka på dem. Zach själv vet att han är speciell…men på ett helt annat sätt. För trots att han förnekar det för sig själv och andra, skaffar flickvän, slåss och försöker dölja det för sin homofobiske far (vars kärlek han hade som barn, men miste när pappa kom på honom med klänning och halsband) så vet Zach genom hela livet att han är bög…och inte ens hans brors drogmissbruk eller en resa till Jerusalem kan ändra på det.

Låter det lite torrt och trist? Det är det absolut inte. Möjligen blir det en smula konventionellt tillslut. Men det börjar helt fantastiskt som en kanadensisk "Amelie från Montmartre"; bisarr ton, halvknäppa men sköna karaktärer, kul musikval (C.R.A.Z.Y är inte bara de fem brödernas initialer, utan också en flitigt spelad sång med Patsy Cline) och roliga kameravinklar…och Zach utvecklas till en riktig pudding – bara snyggare och snyggare med åren! Mot slutet droppar som sagt tyvärr originaliteten av, vilket är mer än synd – men det är ändå helt klart en av de mest gedigna komma-ut historier som gjorts och en solid sjua.

Betyg: 7 joints av 10 möjliga
.

Filmrecension: Frostbiten

Frostbiten
Anders Banke, Sverige

Under andra världskriget råkar några tyska soldater snubbla över en stuga med två vampyrer någonstans i Norrland. Sextio år senare flyttar läkaren Annika med sin dotter till en norrländsk ort för att jobba nära en känd forskare i genetik. Vad hon inte vet är att forskaren är samme tysk som blev biten av en vampyr på fyrtiotalet, och att han lyckats framställa piller som gör folk till supervampyrer utan det traditionsenliga bettet. Tyvärr lyckas en ung läkarstudent få tag i pillren och sprider dem som Extasy – och snart är hela byn full av blodsugande ungdomar som kan höra hundar tala.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen… Skräms gör den inte, och var det egentligen syftet? Skrattar gör man en hel del däremot (hunden som talar skånska är obetalbar) men var syftet verkligen att man skulle skratta åt de usla ungdomsskådespelarna? Och måste man verkligen skriva i text att personerna på duken fryser? Eller skriva filmmusik som nästan plagierar Danny Elfmans Burton-scores? Vad som funkar är att effekterna är klart godkända, jag skrattar väldigt mycket, och ansatsen att göra någonting annorlunda i svensk film applåderar jag helt klart – men själva resultatet? Helt utan bett.

Betyg: 4 talande hundar av 10 möjliga
.

Filmrecension: Look Both Ways

Look Both Ways
Sarah Watts, Australien

En man blir påkörd av ett tåg. Olycka? Självmord? En kvinna blir vittne. En journalist och en fotograf blir skickade till platsen. Kvinnan är konstnär som ser din egen och andras död i allt (vi får ta del av hennes tankar genom animationer) och hon blir kär i fotografen som just få veta att han har testikelcancer. Journalisten har i sin tur just fått veta att han ska bli pappa av misstag, något varken hans flickvän eller ex-fru heller är helt nöjda med. Lägg till detta en chefredaktör som får en ny syn på livet, den deprimerade lokföraren som körde tåget, och änkan till mannen som hoppade/ramlade framför det.

Peter Dalle hade inte gillat mig som recensent på den här filmen…med två öl och ett glas vin i magen borde det borga för frekventa toalettbesök eller en tupplur…men nä. Jag hade turen att hamna på en australiensisk "Magnolia" – komplett med kraftig nederbörd på slutet och en kvinnlig singer-song-writer på (det ibland lite väl dominanta) soundtracket. Helt enkelt en av de bästa "öden-som-flätas-samman"-filmer jag har sett (självklart inte i klass med den lysande "Magnolia" men ändå), och med det fräscha (jag är inte ironisk nu!) greppet att låta de flesta historier sluta lyckligt för en gångs skull. Lägg till det den roliga (och snyggt genomförda) idén med att animera karaktärernas tankar ibland, och du har en fantastisk feelgood-film som snuddar vid en åtta i betyg mer än en gång.

Betyg: 7 akvarellmålningar av 10 möjliga
.

Filmrecension: München

München
Steven Spielberg, USA

Under OS i München 1972 dödas 11 israeler efter ett gisslandrama av en palestinsk grupp kallad Svarta September. Efteråt rekryterar Israel fem Mossad-agenter till att söka upp och döda de palestinier som låg bakom. Men 70-talets Europa är en farlig plats och snart är även jägarna jagade.

70-talet fascinerar mig; terrorbalans, terrorism och spioner överallt. Men även om jag alltid har tyckt terroristattentatet under München-OS varit intressant så har jag nog mest tänkt på USA vs Sovjet och möjligen ETA, IRA och Baader-Meinhof. Att Israel och Palestina "var igång" redan då har faktiskt aldrig slagit mig, och händelserna som filmen berättar om hade jag ingen aning om. Eftersom jag antar att jag inte är ensam om detta känns det extra kul att när Spielberg får chansen att berätta den här historien så gör han det bättre än han gjort någonsin tidigare; utan ett uns sentimentalitet, spännande, med riktigt bra (och oftast okända) skådespelare – Eric Bana är grym i huvudrollen och det är skumt att se "den-i-alla-Beck-filmer-till-svenska-dubbade" Hanns Zischler i en stor roll – och med otroligt läckra kameralösningar (det är framförallt här man märker att en stor regissör är i farten). Okej, han lyckas kanske inte vara 100% objektiv (men det är inte långt därifrån) och filmen kanske inte är ett så stort inlägg i Mellanöstern-konflikten som han hoppats, och den tappar dessutom lite fart på slutet. Det är väl inte heller en film man ser om eller en film för de som inte är historiskt intresserade eller vill ha non-stop action….men för oss andra är det två och en halv timme intressant nutidshistoria.

Betyg: 7 avrättningar av 10 möjliga
.

Filmrecension: The Illustrated Family Doctor

The Illustrated Family Doctor
Kriv Stenders, Australien

David har det inte lätt; hans far har just dött, hans flickvän lämnar honom för hans polare, och tjejen han börjar träffa istället visar sig vara dotter till hans närmsta kollega och ha en våldsam och svartsjuk make... Absolut värst är ändå hans arbete med att göra en kortversion av boken "The Illustrated Family Doctor" – en bok som illustrerar sjukdomar med närgående bilder. Han börjar nämligen få flera och flera av bokens symptom.

En australiensisk David Lynch/Cronenberg som ger sig i kast med en hypokondrisk Kafka-historia. Starka färger, många korridorer, extremt långa dialoger med mer eller mindre filosofisk innebörd, nästan klinisk (men ganska snygg) scenografi och väldigt märkliga karaktärer. Sjukt i alla ordets bemärkelser, men lite för långsamt och spretigt för min smak för att det ska kännas "så konstigt att det blir bra". En liten upprensning av den här historien och den kunde ha blivit något annat än bara konstig.

Betyg: 3 kliande eksem av 10 möjliga
.

Filmrecension: Mater Natura

Mater Natura
Massimo Andrei, Italien

Ett gäng prostituerade transsexuella i Neapel i Italien försöker sätta upp en teaterpjäs, men trakasseras så av män från området att de tvingas flytta upp till en gård på Vesuvius sluttning. I centrum står den transexuella Desiderio som förskjutits av sina föräldrar, men som funnit kärleken i en vacker man. Kärlekshistorien går dock snabbt över i tragedi då mannen först visar sig vara förlovad med kvinnan som hyr Desiderios lägenhet och senare blir kallblodigt mördad under ett överfall.

Som en skolfilm från Almodovar, filmad med någon form av porrfilmsestetik (konstiga kameraåkningar, massa svettiga, vackra, nakna överkroppar och konstig dialog) och med en historia som inte berör mig det minsta. Ett tag tänker jag att jag kan väl uthärda genom att få titta på film(festival)ens snyggaste karl (Valerio Foglia Manzillo) – men då har de plötsligt ihjäl honom...och kvar blir bara ett gäng transor och transexuella som i sann Rousseausk anda börja odla sina egna tomater, medan den eventuella samhällskritiken bara försvinner i hysteri och färgglada lampor. Den här filmen fick publikpris i Venedig – förmodligen bestod publiken bara av regissörens släkt och vänner.

Betyg: 2 silikontuttar av 10 möjliga
.

Filmrecension: Good Night, and Good Luck

Good Night, and Good Luck
George Clooney, USA

Under det tidiga 1950-talet i USA var kommunistskräcken som störst och en kommission med senatorn Joseph McCarthy i spetsen anklagade mängder av människor för samröre med kommunisterna och spred paranoia. CBS-reportern Edward R Murrow och hans producent Fred Friendly bestämde sig tillslut för att utmana McCarthy och avslöja vilken bluff han var. Självklart stötte de på kraftigt motstånd från senatorn, men lyckades tillslut sätta punkt för ett svart kapitel i amerikansk historia.

Historien om TV-mannen som fick McCarthy på fall är nog i och för sig viktig för den amerikanska historien, men egentligen knappast så spännande att den dramaturgiskt borde motivera en egen film…om det nu inte var så att just denna historia haft så mycket att säga om dagens USA. Det är tydligt vilka paralleller som Clooney drar med dagens Bush-administration och terroristjakt, och McCarthyerans panik för infiltrerade kommunister och avvikande åsikter. I detta avseende är filmen smått genial, och flera av Murrows dialoger känns riktade rakt till dagens amerikaner. Filmen är dessutom väldigt snygg med sitt svart-vita foto och de gamla autentiska TV-klippen (McCarthy spelar till exempel sig själv i filmen genom användandet av arkivmaterial) vävs in så skickligt att det knappt märks. Som motvikt till nutida förhållanden (och kanske också en kommentar till 2000-talets "förföljelser" av rökare?) och lite "comic relief" lägger Clooney också in autentiska reklamfilmer för cigaretter och låter alla karaktärer (helt tidsenligt såklart) röka som borstbindare.
Speciell spännande blir det dock aldrig - mycket för att man ju redan vet hur det gå och för att den utgången faktiskt aldrig känns annat än självklar genom hela filmen - men som inlägg i dagens politiska debatt fungerar den utmärkt.

Betyg: 6 cigaretter av 10 möjliga
.

Filmrecension: Citroner och Motorolja

Citroner och Motorolja
(The World's Fastest Indian)
Roger Donaldson, Nya Zeeland

Burt Munro (Anthony Hopkins) är 70+, lever på 50-talet och äger en gammal motorcykel (en "Indian" från 1920) som är hela hans liv. Hans största dröm är att åka ifrån den lilla byn på Nya Zeeland där han bor, för att få vara med på den årliga "Speed Week" i en saltöken i Utah, USA. Efter att ha pantsatt sitt hus ger han sig iväg på den långa resan mot ett nytt fartrekord, och alla (allt ifrån transor och indianer till ensamma änkor) som kommer i hans väg på hans långa resa faller för hans naiva och lantliga charm. Filmen bygger på en verklig händelse.

En roadmovie för pensionärer. En masturbationshjälp för gamla motorcykelfanatiker. Konventionellt filmad och med skämt kring potens och prostatabesvär. Vill man ha något nytt eller något som lämnar tolkningar fritt för fantasin så har man helt klart kommit in i fel biosalong... Men Hopkins är i sitt esse och spelar sin gubbe (lite på rutin, men) med massor av värme, och det är svårt att inte falla för filmens charm och ha det rätt mysigt för stunden…även om det som när man dricker glögg blir nästan outhärdligt sött efter ett tag. Vill man bli road, men absolut inte oroad, så har man två välgjorda timmar klassiskt filmberättande framför sig..men jag har nog redan glömt vad det var jag såg.

Betyg: 5 indianer av 10 möjliga
.

Filmrecension: Whole New Thing

Whole New Thing
Amnon Buchbinder, Kanada

Den trettonårige, intelligente och androgyne Emerson bor med sina två hippieinfluerade föräldrar djupt in i den snöiga skogen i Nova Scotia i Kanada och skriver på en roman. Tidigare har han studerat hemma, men en dag bestämmer hans mor för att det är dags att han skall skickas till traktens skola. I skolan åker Emerson på stryk, dels för sitt långa hår men också för att han blir kompis med sin engelsklärare Don Grant och får denne att byta ut kurslitteraturen mot Shakespeare. Vänskapen med Mr Grant utvecklas till kärlek från Emersons sida, medan Mr Grant själv försöker komma över ett gammalt förhållande genom att ragga upp män på en offentlig toalett. Lägg till detta att Emersons föräldrars äktenskap knakar i fogarna och en av deras kvinnliga vänner ständigt försöker förföra Emerson genom att be om massage...

"Gay och straight är bara etiketter" säger den androgyne Emerson (som spelas lysande av fyndet Aaron Webber) och hånglar upp en tjej samtidigt som han suktar efter sin manlige lärare... Det här är som synes en film som är uppfriskande befriad från stereotypa homokaraktärer och en förutsägbar "komma ut"-intrig. Den är smart, välspelad och rolig, och har stundtals en riktigt skön dialog. Man gillar ganska omedelbart alla människorna i filmen, trots att det de gör inte alltid är så sunt. Man är dessutom aldrig riktigt säker på vart historien är på väg och bara det är ju värt mycket. På det negativa kontot märks den lite väl konventionella otrohetsaffären och att den tappar lite fart i mitten – och att jag för andra gången den här filmfestivalen får se en lärare "befriat kasta dålig skollitteratur genom klassrummet"... Men en så här skön film - vars manus skrevs på två veckor och spelades in på 15 dagar - som dessutom har en massa musik av "Hidden Cameras" (skrivet av Joel Gibb) som soundtrack - går givetvis inte att ge ett lågt betyg och det är ju för att få se en sådan här (håll i er...min favoritfilmklyscha;) pärla som man faktiskt går på filmfestival!

Betyg: 7 bastubesök av 10 möjliga
.

Filmrecension: Keillers Park

Keillers Park
Susanna Edwards. Sverige

Filmen bygger på det verkliga mordet på en homosexuell man i Keillers Park i Göteborg 1997. Peter har precis tagit över familjeföretaget och försöker skaffa barn med sin flickvän när han träffar den passionerade Nassim. Peter inser att han är bög och inleder ett bergochdalbaneförhållande med Nassim – först i smyg, men sedan allt öppnare. På grund av detta mister han sin flickvän (såklart), men också sin familj och sitt arbete. En dag slår polisen in dörren i hans lägenhet och han anklagas för mordet på Nassim.

Jag har rätt bra koll på vad som egentligen hände i Keillers Park 1997 efter att ha läst Johan Hiltons utmärkta "No Tears for Queers", vilket lite saboterar den här filmen för mig. Kanske inte så mycket för att filmen skiljer sig en del från verkligheten, utan mera av den gamla klassiska "filmförstöraranledningen" att jag vet vem mördaren är och vad som kommer hända. Dels det och dels att filmen (medvetet) fokuserar väldigt lite på själva hatbrottet, något jag tycker är lite trist eftersom det är en problematik jag som bög anser att man borde belysa mera både på film och i övrigt. Det räcker liksom inte att visa upp en kärlekshistoria där den stora grejen är att den är mellan två killar för att jag ska bli intresserad…
En annan sak som distraherar mig när jag ser filmen är fånigt nog att den utspelar sig i Göteborg (mitt jobb syns – helt enligt de verkliga händelserna – konsekvent i bakgrunden i scenerna från Keillers Park) och att jag hela tiden tänker på när kontinuiteten i omgivningarna inte stämmer… Nu är lyckligtvis inte allt bara minus. Störst plus får Susanna Edwards för själva ansatsen att vilja skildra annorlunda könsroller i en trilogi filmer (nästa skall handla om misshandel i ett förhållande – men där en kvinna misshandlar en man, den tredje om kärlek utanför heteronormaliteten i någon form) och för att visa realistisk sex mellan män på svensk film utan att väja undan på något sätt.
Skådespelarna är genomgående bra, men de sliter tyvärr med en dialog som (liksom de scener som skall visa homoparets lyckliga samliv; skumbad…biohångel...rosett på snoppen!) är fylld med klyschor och inte känns helt gjuten…och här ligger nog filmens största problem även för de som tycker att det räcker med lite homokärlek för att en film ska vara bra/kittlande/nyskapande/spännande.
Helt klart godkänt för intentionen att vilja skildra bögkärlek och sex. Men inte mer.

Betyg: 5 rosetter på snoppen av 10 möjliga
.

Filmrecension: Om Gud Vill

Om Gud Vill
Amir Chamdin, Sverige

Det är 1975 och den varmaste sommaren på trettio år. Jean är invandrad till Sverige och jobbar både på att packa frukt i Årstahallarna och på det i Sverige nystartade McDonalds. Han vill jobba ihop till en egen lägenhet, så han slipper dela en etta (och kolla på Kojak) tillsammans med sin bror (som sänder piratradio från lägenhetens balkong) nu när hans fru äntligen skall komma efter till Sverige inom några dagar. Under dessa dagar träffar Jean Juli på en busshållsplats. Hon spelar i ett finskt dansband och de tillbringar några slumpartade, charmiga nätter ihop. En annorlunda och smått magisk vänskap växer fram, men leder till problem när Juli ska träffa Jeans kompisar på hans trettioårsdag…kompisar som ju också väntar på att jeans fru skall komma till Sverige.

Först och främst måste jag säga att det här är en otroligt snygg film att se på. Det syns att Amir jobbat med musikvideos tidigare, eftersom han inte är rädd för att leka med ljus, bildstorlekar eller autentiska klipp från 1975, och det läckra svartvita fotot ser ut som målningar ibland. Underbart att se i Svensk film. Men med det sagt så måste jag också säga att för mig känns filmen lite…tja (för att använda det ord som amerikanarna använde om filmen enligt Amir) "Europeisk". Eller kanske konstnärlig är det ordet jag letar efter. Inte för att det är något fel att försöka göra något annorlunda eller att inte hela tiden ha som utgångsläge att vara genomkommersiell – tvärtom så är överraskningar och nyskapande ledord för mig när jag ser film – men jag blir inte så engagerad i själva kärlekshistorien här av olika anledningar. Kanske blir det lite mycket yta som jag inte kommer igenom? Kanske är det för att kemin mellan Jean och Juli inte riktigt blir sådär magisk på duken som manuset kräver? Dessutom störde jag mig lite på att de hela tiden pratade engelska med varandra (Amir hade en jättebra förklaring till detta som kom fram vid samtalen med regissören efter filmen…men hans version hade jag ju inte under filmen) och måste erkänna att jag satt och funderade över om det var Nina Perssons begränsade skådespelartalanger eller en önskan om att kunna sälja filmen utomlands som var anledningen. Pluspoäng alltså för originalitet, bilder och dessutom ett skönt öppet slut fritt för tolkningar…och Janne "Loffe" Carlssons återkomst till biograferna! Minuspoäng för kyla och lite bleka skådespelarinsatser här och där.

Betyg: 5 värmeslag av 10 möjliga
.

Filmrecension: The Hamster Cage

The Hamster Cage
Larry Kent, Kanada

Pappa har fått Nobelpriset och de två syskonen återvänder till föräldrahemmet där mamma ordnat en hyllningsmiddag. Dit kommer även farbrodern med sin nya Lolita look-a-like till flickvän. Snart kryper familjehemligheterna fram och vi får veta att farbrodern förgripit sig på dottern när hon var barn, att sonen i familjen hatar sin far men älskar sin mor (lite FÖR mycket), plus ytterligare en rad bisarra lik i garderoben….ja även bokstavligt efter som dottern snabbt slår ihjäl in farbror med en sugpropp. Och det är bara början.

Helt absurd perversitet som har skruvats några varv för mycket för min smak. Kanske är detta ett bra sätt att skildra något så hemskt som pedofila övergrepp (dvs att skruva till det så det blir helt absurt och obegripligt) men jag får inget grepp på den här filmen och dess karaktärer. Visst, skådespelarna är väldigt bra – men det gör bara mina frågor fler: Är de här människorna så här sjuka och konstiga på grund av alla övergrepp, eller är det bara ren underhållning och regissören tycker bara det är skoj med sjuka, perversa karaktärer? Kanske är det just i den frågeställningen som kärnan i filmen ligger – men jag tycker bara det blir otäckt, lite fånigt och orkar inte engagera mig alls. Tyvärr.

Betyg: 3 röda paket av 10 möjliga
.

Filmrecension: Mad Hot Ballroom

Mad Hot Ballroom
Marilyn Agrelo, USA

Varje år anordnas en danstävling (rumba, tango, merengue, foxtrot och swing) för eleverna på New Yorks Public Schools. Filmen följer elever (med en del tillhörande föräldrar) och lärare på tre skolor under deras förberedelser inför tävlingen, och vi får veta mera om deras liv, förhoppningar om tävlingen och inte minst förväntningar på livet.

Tävlingsdans är ju superhett just nu – och det här kan vara det bästa bidraget till den hypen. Men det här är långtifrån bara en film om dans med charmiga barn och besatta lärare. Det är också en rolig och intressant studie av könsroller (Vad tycker 10-åriga flickor om jämnåriga pojkar och vice verca? Är det bögigt att dansa bra och coolare att spela basket?) och av det amerikanska samhället (tävlingsinstinkten som finns där, många är rädda för att hamna i drogträsket (eller för att träffa en kille som "jobbar med droger"), de har ingen chans till annan kulturell verksamhet, de tillhör invandrargrupper och många har ensamstående föräldrar eller bor hos morföräldrar).
Filmen engagerar dessutom publiken något enormt, och jag kommer på mig själv med att bita frenetiskt på naglarna av spänning inför hur det ska gå för mina favoriter…och jag kan säga att hur det än går (dokumentären har ju inte alltid spelfilmens uppgjorda, givna (oftast lyckliga) slut – så lämnar man salongen full av glädje. Vad kan vara mera passande än en väl vald klyscha: Ett riktigt vitaminpiller!

Betyg: 8 färgglada sidenband av 10 möjliga
.

Filmrecension: George Michael: A Different Story

George Michael: A Different Story
Southan Morris, Storbritannien

En dokumentär om George Michael berättad av honom själv och människorna omkring honom. Filmen följer honom från barndomen, via Wham!, Faith-skivan, bråket med Sony, hans pojkväns död i AIDS och hans mammas död i cancer, hans påföljande kreativitetskris, till den lilla episoden på en toalett i en park i Los Angeles och det totala sammanbrottet av hans karriär efter hans inlägg i elfte september-debatten.

När jag gick på Chalmers hade jag en gång ett bråk med en av mina kvinnliga klasskamrater då jag påstod att George Michael var bög (något jag snappat upp i en intervju med Boy George i Okej på åttiotalet och troget klamrat mig fast vid sedan dess) och hon tog det som jag förolämpade hennes stora, manliga idol (medan jag i själva verket antagligen mest hoppades). Hur hon reagerade när GM kom ut med dunder och brak efter arresteringen på en toalett i LA har jag ingen aning om, men för mig var det ganska viktigt eftersom jag själv var uppe i processen att komma ut. Självklart tänkte jag ändå precis som alla andra: Vad fan håller han på med? Han måste ju kunna få vem som helst på ett hyfsat diskretare sätt! Efter att ha sett den här filmen så vet jag att han tänkte likadant själv…och att han gjorde det efter år av ångest och stora sorger.
Den här filmen lyckas restaurera hela min bild av George Michael som idol - Jag erkänner villigt att jag alltid gillat honom. Jag har Wham!-vinylerna och jag lyssnade sönder Faith och jag har haft fantasier (säkerligen även om George himself men också) om att kunna äga en lika snygg skäggstubb. Däremot måste jag också erkänna att jag hela tiden velat ha min pop-George och inte all gillade hans senare jazziga, lugnare stil och tyckte han verkade blivit trist och pretto (på det där tråkiga sättet) – och när han berättar hur svårt det är att acceptera sin sexualitet när man bara upplevt problemen, eller hur han tårögt berättar om hur hans pv dog i AIDS, vill man bara krama honom och filmen är uppe och snuddar en nia på min betygsskala.
Tyvärr tappar sen filmen några betygssnäpp de sista femton-tjugo minuterarna, då den oväntat (eftersom man helt lyckats undvika det innan) förvandlas till någon form av hyllning till George Michael "återkomst" som artist i allmänhet och den senaste skivan i synnerhet… Något som känns ännu mera snett med tanke på hur trist skivan var. Nåväl. Vägen dit är i alla fall fantastisk och samtidigt en intressant studie i konsten att våga acceptera sig själv. Dessutom får man ju mängder av bra musik, kändisar som säger snälla och elaka saker, hysteriskt roliga frisyrer och kläder i olika musikvideos, en hyfsat snygg karl att titta på – och en oväntat glad och gammal Andrew Ridgeley. Kan man begära mera?

Betyg: 7 par tajta jeans/läderjackor/solbrillor av 10 möjliga
.

Filmrecension: We Shall Overcome (Drömmen)

We Shall Overcome (Drömmen)
Niels Arden Oplev, Danmark

Det är 1969 och på den danska landsbygden bor Frits på en gård med sina föräldrar och två småsystrar. Hans far tas plötsligt in på mentalsjukhus för depression, och som om det inte är nog börjar Frits på en ny skola där rektorn är sträng och misshandlar barnen när de inte sköter sig. Lyckligtvis finns den hippie-inspirerade musikläraren Freddie Svale där också, som försöker få in svart musik på skolan. Så en dag misshandlas Frits svårt av rektorn - så svårt att hans öra nästan lossnar - och han (inspirerad av Marthin Luther King) och hans föräldrar bestämmer sig för att försöka få bort den elake despoten…något som visar sig vara tuffare än väntat.

Den här filmen bygger på en verklig händelse. Därför känns det kanske konstigt att säga att jag tycker jag har sett den här filmen förut…men det är precis så det känns. Elak lärare som misshandlar elever - (även om det är grymt) hur många gånger har man inte sett det? En lärare med "friare stil" som får eleverna att kasta sina gamla sångböcker och sätter upp revolutionerande sångnummer på skoluppvisningen – hur många filmer har inte gjorts på temat sedan Robin Williams rev ut sidor i "Döda Poeters Sällskap"? Kanske är jag bara synisk eller på dåligt humör, men jag orkar inte riktigt engagera mig en enda gång i Arden Oplevs film trots dess gedigna skådespelarinsatser, sitt snygga foto och ärliga uppsåt. Möjligen för att jag redan från början inser att det kommer gå bra för Frits…jag har ju som sagt nästan sett samma historia innan.

Betyg: 4 Martin Luther King-tal av 10 möjliga
.

Filmrecension: Babas Bilar

Babas Bilar
Rafael Edholm, Sverige

Jojo bor långt uppe i norrland, fiskar, pillar med sin bil, och är tillsammans med Anso som vill köpa ett hus. Anso har helt brutit med sin pappa Baba som säljer bilar (och allt annat åxå) och gillar inte att Jojo knäcker extra åt honom. I trakten finns också en rysk narkotika smugglare som smugglar knark i fiskar och hans tre småkorkade hejdukar. När ryssens flickvän lämnar honom och säljer deras Cadillac till Baba uppstår problem eftersom det finns en väldig massa pengar gömda i bilen…problem som får väldigt våldsamma följder för alla inblandade.

Det roligaste med den visningen jag var på av Babas Bilar var när man fick ställa frågor till regissören efteråt och en kvinna fullständigt skäller ut Rafael Edholm för att han "verkar var stolt över att ha gjort en film med så mycket äckligt våld och lyteskomik"… Edholms syrliga svar var som sagt roligare än hela filmen… Men visst. Filmen är sjukt våldsam på ett sådant där "blåsa av huvudet köra över folk med ångvält"-sätt, men den har samtidigt mera drag av Åsa-Nisse än Tarantino. Edholm har kallat filmen en "scoter-western" och det är nog det som passar bäst. Alla karaktärer är endimensionella och antingen hjältar eller skurkar, och det är dueller och ridande…nåja…..skoteråkning över vidderna. Visst, jag skrattar ibland och har inte alls tråkigt – men filmen känns mest som att titta på ett gäng skådisar som får leka med massa effekter och storyn är tunns som isen på den sjö där filmens drygaste norrman far igenom. Andreas Wilson får ingen direkt återupprättelse som skådis heller (även om han glimtvis är sjukt snygg som vanligt) och Sara Sommerfeldt pratar med en dialekt som man inte riktigt förstår varför någon inte bara bad henne sluta…även om ingen gör direkt bort sig. Sammantaget en helt okej en och en halv timme i salongen – men jag kan inte komma på en enda kompis jag skulle rekommendera att gå och se denna filmen…och det är aldrig ett bra tecken.

Betyg: 3 kokainfyllda fiskar av 10 möjliga
.