Filmrecension: Frostbiten

Frostbiten
Anders Banke, Sverige

Under andra världskriget råkar några tyska soldater snubbla över en stuga med två vampyrer någonstans i Norrland. Sextio år senare flyttar läkaren Annika med sin dotter till en norrländsk ort för att jobba nära en känd forskare i genetik. Vad hon inte vet är att forskaren är samme tysk som blev biten av en vampyr på fyrtiotalet, och att han lyckats framställa piller som gör folk till supervampyrer utan det traditionsenliga bettet. Tyvärr lyckas en ung läkarstudent få tag i pillren och sprider dem som Extasy – och snart är hela byn full av blodsugande ungdomar som kan höra hundar tala.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen… Skräms gör den inte, och var det egentligen syftet? Skrattar gör man en hel del däremot (hunden som talar skånska är obetalbar) men var syftet verkligen att man skulle skratta åt de usla ungdomsskådespelarna? Och måste man verkligen skriva i text att personerna på duken fryser? Eller skriva filmmusik som nästan plagierar Danny Elfmans Burton-scores? Vad som funkar är att effekterna är klart godkända, jag skrattar väldigt mycket, och ansatsen att göra någonting annorlunda i svensk film applåderar jag helt klart – men själva resultatet? Helt utan bett.

Betyg: 4 talande hundar av 10 möjliga
.