Filmrecension: C.R.A.Z.Y.

C.R.A.Z.Y.
Jean Marc Vallée, Kanada

Zachary föds på julafton 1960, och det första som händer är att hans bror tappar honom i golvet. Från den stunden förstår Zachs mamma att han är speciell, och hon är övertygad om att han kan bota släktens krämpor genom att tänka på dem. Zach själv vet att han är speciell…men på ett helt annat sätt. För trots att han förnekar det för sig själv och andra, skaffar flickvän, slåss och försöker dölja det för sin homofobiske far (vars kärlek han hade som barn, men miste när pappa kom på honom med klänning och halsband) så vet Zach genom hela livet att han är bög…och inte ens hans brors drogmissbruk eller en resa till Jerusalem kan ändra på det.

Låter det lite torrt och trist? Det är det absolut inte. Möjligen blir det en smula konventionellt tillslut. Men det börjar helt fantastiskt som en kanadensisk "Amelie från Montmartre"; bisarr ton, halvknäppa men sköna karaktärer, kul musikval (C.R.A.Z.Y är inte bara de fem brödernas initialer, utan också en flitigt spelad sång med Patsy Cline) och roliga kameravinklar…och Zach utvecklas till en riktig pudding – bara snyggare och snyggare med åren! Mot slutet droppar som sagt tyvärr originaliteten av, vilket är mer än synd – men det är ändå helt klart en av de mest gedigna komma-ut historier som gjorts och en solid sjua.

Betyg: 7 joints av 10 möjliga
.