Filmrecension: Om Gud Vill

Om Gud Vill
Amir Chamdin, Sverige

Det är 1975 och den varmaste sommaren på trettio år. Jean är invandrad till Sverige och jobbar både på att packa frukt i Årstahallarna och på det i Sverige nystartade McDonalds. Han vill jobba ihop till en egen lägenhet, så han slipper dela en etta (och kolla på Kojak) tillsammans med sin bror (som sänder piratradio från lägenhetens balkong) nu när hans fru äntligen skall komma efter till Sverige inom några dagar. Under dessa dagar träffar Jean Juli på en busshållsplats. Hon spelar i ett finskt dansband och de tillbringar några slumpartade, charmiga nätter ihop. En annorlunda och smått magisk vänskap växer fram, men leder till problem när Juli ska träffa Jeans kompisar på hans trettioårsdag…kompisar som ju också väntar på att jeans fru skall komma till Sverige.

Först och främst måste jag säga att det här är en otroligt snygg film att se på. Det syns att Amir jobbat med musikvideos tidigare, eftersom han inte är rädd för att leka med ljus, bildstorlekar eller autentiska klipp från 1975, och det läckra svartvita fotot ser ut som målningar ibland. Underbart att se i Svensk film. Men med det sagt så måste jag också säga att för mig känns filmen lite…tja (för att använda det ord som amerikanarna använde om filmen enligt Amir) "Europeisk". Eller kanske konstnärlig är det ordet jag letar efter. Inte för att det är något fel att försöka göra något annorlunda eller att inte hela tiden ha som utgångsläge att vara genomkommersiell – tvärtom så är överraskningar och nyskapande ledord för mig när jag ser film – men jag blir inte så engagerad i själva kärlekshistorien här av olika anledningar. Kanske blir det lite mycket yta som jag inte kommer igenom? Kanske är det för att kemin mellan Jean och Juli inte riktigt blir sådär magisk på duken som manuset kräver? Dessutom störde jag mig lite på att de hela tiden pratade engelska med varandra (Amir hade en jättebra förklaring till detta som kom fram vid samtalen med regissören efter filmen…men hans version hade jag ju inte under filmen) och måste erkänna att jag satt och funderade över om det var Nina Perssons begränsade skådespelartalanger eller en önskan om att kunna sälja filmen utomlands som var anledningen. Pluspoäng alltså för originalitet, bilder och dessutom ett skönt öppet slut fritt för tolkningar…och Janne "Loffe" Carlssons återkomst till biograferna! Minuspoäng för kyla och lite bleka skådespelarinsatser här och där.

Betyg: 5 värmeslag av 10 möjliga
.