Filmrecension: Capote

Capote
Bennett Miler, USA

Truman Capote växte upp under struliga förhållanden, blev bästa kompis med författaren Harper Lee, och en i New Yorks absoluta innekrets I slutet av 50-talet (efter att ha skrivit "Breakfast at Tiffany’s"). Under arbetet med en artikel för "The New Yorker" fastnade han för ett blodigt mord i Halcomb, Texas och bestämde sig för att använda detta i sin nya roman. Problem uppstår dock när hans känslor för en av mördarna går stick i stäv med hans önskan om att få slutföra sin roman – något endast en avrättning av mördarna kan åstadkomma. Romanen blev tillslut "In Cold Blood", en supersuccé, den första "non-fiction" romanen i Amerika och Capote blev USAs största författare…boken blev också hans sista, då han aldrig återhämtade sig från upplevelsen.

Hade ingen större koll på Capote innan jag såg filmen (mer än att han rände på samma fester som Rudolf Nurejev, för det har jag läst i biografier om Rudi) och har inte läst "In Cold Blood" – men detta är ändå en intressant film om en intressant människa. Framförallt av två orsaker; Bennett Miller är en skicklig regissör (trots att detta (nästan) är hans debutfilm) och inledningen är dundersnyggt klippt med olika vyer med stillastående kamera staplade efter varandra. Å så Phillip Seymour Hoffman då…som gör sitt livs roll som den fjollige (nästan barnslige) Capote. Man blir nästan förbannad på hur irriterande han är stundtals (och på att man inser varför Heath Ledger aldrig kommer få nån Oscar för sin Ennis i "Brokeback Mountain") och han bär hela filmen och är med i ungefär varenda scen. Det är kanske ingen film man ser om igen, men den behåller ändå sitt grepp om publiken ända in i det sista. Dialogen är schyst, fotot kalas och birollerna är också kanon – men det är framförallt Hoffman som är anledningen att se den här filmen.

Betyg: 7 blodiga mord av 10 möjliga
.