Filmrecension: George Michael: A Different Story

George Michael: A Different Story
Southan Morris, Storbritannien

En dokumentär om George Michael berättad av honom själv och människorna omkring honom. Filmen följer honom från barndomen, via Wham!, Faith-skivan, bråket med Sony, hans pojkväns död i AIDS och hans mammas död i cancer, hans påföljande kreativitetskris, till den lilla episoden på en toalett i en park i Los Angeles och det totala sammanbrottet av hans karriär efter hans inlägg i elfte september-debatten.

När jag gick på Chalmers hade jag en gång ett bråk med en av mina kvinnliga klasskamrater då jag påstod att George Michael var bög (något jag snappat upp i en intervju med Boy George i Okej på åttiotalet och troget klamrat mig fast vid sedan dess) och hon tog det som jag förolämpade hennes stora, manliga idol (medan jag i själva verket antagligen mest hoppades). Hur hon reagerade när GM kom ut med dunder och brak efter arresteringen på en toalett i LA har jag ingen aning om, men för mig var det ganska viktigt eftersom jag själv var uppe i processen att komma ut. Självklart tänkte jag ändå precis som alla andra: Vad fan håller han på med? Han måste ju kunna få vem som helst på ett hyfsat diskretare sätt! Efter att ha sett den här filmen så vet jag att han tänkte likadant själv…och att han gjorde det efter år av ångest och stora sorger.
Den här filmen lyckas restaurera hela min bild av George Michael som idol - Jag erkänner villigt att jag alltid gillat honom. Jag har Wham!-vinylerna och jag lyssnade sönder Faith och jag har haft fantasier (säkerligen även om George himself men också) om att kunna äga en lika snygg skäggstubb. Däremot måste jag också erkänna att jag hela tiden velat ha min pop-George och inte all gillade hans senare jazziga, lugnare stil och tyckte han verkade blivit trist och pretto (på det där tråkiga sättet) – och när han berättar hur svårt det är att acceptera sin sexualitet när man bara upplevt problemen, eller hur han tårögt berättar om hur hans pv dog i AIDS, vill man bara krama honom och filmen är uppe och snuddar en nia på min betygsskala.
Tyvärr tappar sen filmen några betygssnäpp de sista femton-tjugo minuterarna, då den oväntat (eftersom man helt lyckats undvika det innan) förvandlas till någon form av hyllning till George Michael "återkomst" som artist i allmänhet och den senaste skivan i synnerhet… Något som känns ännu mera snett med tanke på hur trist skivan var. Nåväl. Vägen dit är i alla fall fantastisk och samtidigt en intressant studie i konsten att våga acceptera sig själv. Dessutom får man ju mängder av bra musik, kändisar som säger snälla och elaka saker, hysteriskt roliga frisyrer och kläder i olika musikvideos, en hyfsat snygg karl att titta på – och en oväntat glad och gammal Andrew Ridgeley. Kan man begära mera?

Betyg: 7 par tajta jeans/läderjackor/solbrillor av 10 möjliga
.