Filmrecension: Infamous

Infamous
Douglas McGrath, USA

När författaren Truman Capote ser en notis i tidningen om ett kallblodigt mord, bestämmer han sig för att skriva en ny typ av bok som blandar reportage och fiktion. I början går arbetet trögt, men när han börjar skvallra om alla kändisar han känner så blir invånarna snacksaligare. När polisen så slutligen får tag i de två mördarna utvecklar Capote en sällsamt intim relation med en av dem.

Exakt samma story som i filmen "Capote" med Philip Seymour Hoffman, bara presenterat på ett lite annorlunda sätt. Toby Jones Capote känns dock som en skvallrigare och charmigare person än Hoffmans och jag tycker man kommer lite närmare personen Capote i den här filmen. Hans relation med Daniel Craigs Perry är också mera intimt skildrat här än i Hoffmanfilmen. Vad den här filmen saknar är kanske den andra filmens vackra foto, men annars känns den faktiskt genomgående bättre. Tyvärr så tappar den såklart på att man redan sett historien innan, men har man inte gjort det så tycker jag nog att man helt klart ska välja den här istället.
7 schyssta outfits av 10 möjliga
.

Filmrecension: Clash of Egos

Clash of Egos
Tomas Villum Jensen , Danmark

Tonny är en man med stora problem att tygla sitt humör, vilket bland annat lett till att han bara får träffa sina barn någon timme då och då. Vid ett av dessa tillfällen då han missat att hämta ut Harry Potter-biljetter, hamnar han och hans barn istället på filmen "Mördaren" – en film som hyllats av kritiker och är nummer två i en trilogi av den danska regissören Claus Volter som tar sig och sitt filmskapande på största allvar. Problemet är att Tonny (och alla andra) hatar filmen och efter ett vredesutbrott på bion bestämmer sig Tonny för att söka upp regissören för att kräva tillbaka sina biljettpengar. Av en slump blir han statist i regissörens kommande film och råkar skada sig allvarligt under inspelningen. Som kompensation kräver han att få full kontroll över filmens manus och hjälpa till med regin.

En småputtrigt skojig film om film, filmskapare och hur vissa regissörer hyllas ovillkorligen. Ganska förutsägbar och ibland kanske lite väl fjantig, men sammantaget en och en halv timmes gedigen underhållning. Ironiskt nog inte alls lika rolig som Lars von Triers nya komedi som jag såg tidigare i veckan. Trier och hans Dogmefilmer lär ju förmodligen funnits i bakhuvudet på manusförfattaren till den här filmen.
5 lökringar av 10 möjliga
.

Filmrecension: L'homme de sa Vie/The Man of My Life

L'homme de sa Vie/The Man of My Life
Zabou Breitman, Frankrike

Någonstans på Frankrikes landsbygd har en familj sitt stora sommarhus där de samlar släkt och vänner varje semester. Mannen och hustrun är lyckliga tillsammans tills de en kväll bjuder de in sin nya granne på middag. Grannen visar sig vara en homosexuell art director och efter ett långt, långt samtal under hela natten så har någonting hänt med mannens känsloliv. Han börjar dra sig undan, sova en massa och framförallt hänga allt mera med den charmiga grannen.

En oerhört vacker film som vågar förutsätta att åskådaren har en hjärna och därför rör om en del i kronologin och låter en hel del vara osagt (och fritt för tolkning). Den känns väldigt fransk med sina långa dialoger och diskussioner, men är samtidigt full av sköna fantasifulla filmiska infall (ett som är otroligt snyggt, men svårt att förklara…vi får typ se alla karaktärerna i en ruta mitt på duken som liksom stylats efter deras egenskaper…hm…nä, jag kan inte riktigt förklara) och underbart poetiska bilder. Plus också för en übercharmig femåring och två snygga karismatiska män i huvudrollerna. Det är för att upptäcka och få se sådana här filmer som man går på filmfestival!
8 löprundor av 10 möjliga
.

Filmrecension: Fur - Ett Fiktivt Porträtt av Diane Arbus

Fur - Ett Fiktivt Porträtt av Diane Arbus
Steven Shainberg, USA

Diane Arbus jobbar som assistent till sin man fotografen i 50-talets New York. Hennes föräldrar är snorrika pälshandlare och ett av jobben som hennes man får är att fota reklambilder för dessa pälsar. En dag flyttar en märklig man in i lägenheten över dem. Han heter Lionel Sweeney och lider av en sjukdom som innebär att hela hans kropp täcks av hår. Diane fascineras av denne märklige man och hon börja umgås mer och mer med honom och hans märkliga freaks till vänner…någonting som kommer att förändra hela hennes liv

Precis som filmen Goya jag såg i fredags är Fur också en påhittad biografi om en konstnär. Verklighetens Diane hade förmodligen ingen hårig granne – men kanske var det ändå så här hon kände och tänkte när hon beslöt sig för att lämna sin man och börja fotografera alla de freaks som hon blev så känd för att ha fångat på bild. Kidman och Downey JR är båda bra (även om Kidman varit batter på andra hall), och även om inte mycket händer under de två timmarna i salongen så blir man (tillskillnad från Formans trista Goya) väldigt sugen på att se mer av Diane Arbus fotokonst, vilket borde vara ett huvudsyfte när man ska göra en film om en konstnär. En udda film i flera bemärkelser.
6 freaks av 10 möjliga
.

Filmrecension: Reprise

Reprise
Joachim Trier, Norge

Erik och Philip är två barndomsvänner med författardrömmar i Oslo. De postar manusen till sina debutromaner samma dag och hoppas på gemensam framgång och succé. Nu går livet inte riktigt som de drömt och hoppats. Eriks manus blir refuserat medan Philip gör succé som sin generations stora författare. Philip hamnar dock i en psykos på kuppen – enligt läkarna triggad av hans intensiva passion till universitetsstudenten Kari – och hamnar sex månader på en institution. Undertiden antas Eriks bok av ett förlag och rollerna är ombytta. Men kan/vill Philip ens fortsätta skriva och vad i livet är man villig att offra för vänner, kärlek och författardrömmar?

Först "Farväl Falkenberg" och sedan "Hata Göteborg"…och sen kommer en norrman och slår de båda svenskarna på fingrarna med en bättre och snyggare film på samma tema: Unga män som letar efter sin identitet och sin mansroll. Den här filmen har "Göteborgs" tydliga berättelse och "Falkenbergs" lite mera mjuka (okej…inte i alla grabbarnas fall här…men de flesta) och grubblande män – men den glömmer samtidigt inte att göra tjejerna lite flerdimensionella och ar dessutom en otroligt snygg och innovativ klippning och berättarteknik.
Snabba klipp, roliga omtagningar med alternativa skeenden, skojiga kameravinklar, animeringar etcetera, blandas med längre, långsamma väldigt "franska" scener. Snyggt! Mycket snyggt.
Kanske är det i och för sig just dessa "franska", långa, mera försiktiga scenerna som drar ned betyget lite för min del (jag älskar nämligen de snabba innovativa delarna och där är betyget ibland uppe och snuddar vid nian) – eller så är det bara helt enkelt det faktum att jag är så sjukt kissnödig den sista timmen att jag ser stjärnor som gör att jag blir trött i de långsamma partierna…
Bra är det i alla fall ändå…bara inte riktigt lika bra som jag hoppas och tror den första halvtimmen.

7 "debutfilmer" (jupp, alla " i texten är avsiktligt där) av 10 möjliga
.

Filmrecension: Goya's Ghosts

Goya's Ghosts
Milos Forman, Spanien

Fransisco Goya är 1700-tals Spaniens mest berömda målare, och han har vänner både i kungahuset och i kyrkan. Speciellt det sistnämnda är tur eftersom hans målningar anses vara på gränsen till hädiska, och han lever under tiden för den spanska inkvisitionen. En som inte har samma tur med uppsatta vänner är en av hans modeller, den vacka Ines. Hon beskylls osyldigt för att vara Judinna och hamnar i fängelse trots protester från Goya och hennes familj. Allt för att den lismande broder Lorentzo vill utöva sin makt och få utlopp för sina köttsliga lustar. Genom Goyas ögon och målningar får vi följa Spanien under 20 turbulenta år med ömsom franskt ömsom spanskt styre och i bakgrunden fanns alltid kyrkan.

Vet ni vad det här är för typ av film? Det är en sådan där film man har på i bakgrunden när den går på TV4 en söndag och som man inte bryr sig så mycket om de sänder nyheter mitt i. Som man stryker, fixar matlåda och pratar i telefon till. Som är fin att titta på för ögat, men som inte ger än någonting mer än möjligen en gammal farbrors kostymvision av spanska inkvisitionen med Goya som ursäkt för att knyta ihop en såpastory. En farbror som gjort några fantastiska filmer förr i tiden och därför får fortsätta. En farbror som fanns på plats i biosalongen och som därmed skänkte lite stjärnstatus till Göteborgs Filmfestival. Men tyvärr också en farbror som inte har så värst mycket att berätta längre.
4 hålögda Natalie Portman med underbett av 10 möjliga
.

Strax...

...in i biomörkret igen för lite brasiliansk ungdomsfilm.
Saknar ni något att läsa (eller har tröttnat på film) så hoppa in i Schlagerbloggen under dagen.

Ronny fyller på efterhand med allt det där man behöver veta - och det är garanterat fritt från historier om vart han promenerat eller hur många korvar han ätit.
Vissa stackars schlagerreportrar/bloggare är onekligen tvingade till Jönköping - och resultatet blir därefter... Not Ronny, though. Pure schlager.

Filmrecension: Antonia

Antonia
Tata Amaral, Brasilien

Preta, Barbarah, Lena och Nayha är fyra tjejer som växt upp tillsammans i São Paolos fattigare delar. Deras dröm är att försörja sig på sången, och en kväll när de som vanligkörar bakom några hiphopgrabbar får de chansen till ett solonummer och gör stor succé. De blir upptäckta av en manager och börjar få ströjobb...men samtidigt gör sig vardagen påmind. En av tjejerna stöter på den andres man, en blir gravid och ställs inför ultimatum av sin kille och den tredje har en homosexuell bror som blir nedslagen och råkar därefter själv in i trubbel...att vara tjej i São Paolo och samtidigt behålla sin dröm är inte lätt.

Som en sydamerikansk långt mera realistisk "Dreamgirls" sjunger (rap:ar) och charmar dessa fyra tjejer sig rakt igenom en liten mysig bagatell till film. Det blir aldrig klychigt trots en historia man känner igen och allt känns rakt igeom trovärdigt. Såg filmen med fyra fem skolklasser och befarade det värsta innan visningen drog igång – men den coola musiken och de grymma sådespelarna lyckades tysta även de mest störiga höhöhö-grabbarna med innebandyklubbor efter ett tag. Fyra tuffa brudar och bra musik av alla genrer tilltalar tydligen både 14 och 34-åringar.
7 skopåsar av 10 möjliga
.

Filmrecension: Children of Men

Children of Men
Alfonso Cuarón, USA

Det är 2027. hela världen är i fullständigt kaos efter mängder av terrordåd, sjukdomar och klimatproblem…hela världen utom Storbritannien. Britterna håller benhårt på sina gränser och sätter olagliga invandrare i stora läger, byggda från ruinerna av forna städer. I denna framtid saknas dessutom barn, då jordens alla kvinnor blivit helt infertila, något som självklart påverkat människorna och gjort att många förlorat hoppet helt om mänskligheten. I denna dystopi tvingas den forne aktivisten Theo mot sin vilja in i en serie händelser som gör att han plötsligt är den som måste beskydda den första gravida kvinnan på 18 år – en kvinna (och ett barn) som kan betyda räddningen för mänsklighetens framtid, och som därför är oerhört värdefull för många olika organisationer.

"Den nya tidens film" sa den italienska filmkritiker som handplockat filmen till festivalen för kritikersektionen när han presenterade den. "En riktigt gammal klassisk science-fiction" skulle nog jag säga i stället. En sådan där film som ser på vår samtid och sedan förstorar upp dess hemska konsekvenser som en framtidsvision.
Jag kan säga direkt att jag gillar det här. Jag gillar det här massa. Jag gillar skådespelarna (Cliwe Owen är mycket bra i huvudrollen, men alla biroller – från Julianne Moore och Michael Caine, via en underbart bra och rolig Peter Mullan och en Charlie Hunnam i rastafrisyr, till alla övriga okända skådisar – är också helrätt) och scenografin (speciellt det nedgångna – men samtidigt futuristiska – London, där en snubbe flyttat in på (vad som i filmen är en kombination av) Tate Modern och Battersea power station, och så gillar jag flyktinglägret i Bexhill). Fast framförallt gillar jag den för att den är så oerhört oförutsägbar och att man aldrig vet vem som kommer bli sprängd, skjuten eller vad nästa steg är.
Dessutom älskar jag flera detaljer; som biljakten där bilarna inte går igång utan rullar ned för en lerig slänt (alternativ knuffas) eller under den intensiva slutstriden då kameraarbetet plötsligt blir dokumentärt. Blod skvätter på linsen och kameran kastar sig fram och tillbaka och tar skydd tillsammans med Clive Owens Theo bakom olika saker. Grymt snyggt. Bara den scenen motiverar Oscarsnomineringen.
Kanske är jag svältfödd på riktigt bra film efter några oväntat ljumna vardagar på festivalen…eller så har jag helt enkelt bara saknat det här som italienaren kallade "den nya tidens film": Politisk underhållningsfilm som vill säga något mellan explosionerna.
Ett långt steg ffrån Harry Potter för Alfonso Cuarón – men ett bra sådant.
9 stringsandaler av 10 möjliga
.

Filmrecension: Prag

Prag
Ole Christian Madsen, Danmark

Ett gift par reser till Prag för att hämta hem liket efter mannens (Sebastians) far, som han inte träffat sedan han var 15. Under de dagar de tillbringar i Prag kommer hemligheter upp till ytan, dels om Sebastians far och dennes liv, men också om Sebastian och Annas äktenskap som sakta krackelerar och faller sönder bit för bit.

Det är något speciellt med Mads Mikkelsen. Jag har säkert sett honom i 10-15 filmer de senaste åren och trots han inte är mannen med de många ansiktsuttrycken så köper jag hans karaktärer varenda gång (möjligen undantaget hans Bondskurk). Nåväl. Här är han i alla fall åter igen fullständigt trovärdig i en film som lika fullständigt trovärdigt behandlar ett slitet ämne: otrohet/"scener ur ett äktenskap del femtioelva". Dessa (i stort sätt endast) fyra skådespelare gör detta till ett kammarspel med en av Europas vackraste städer som kuliss.
Visst finns där kulturkrockar som leder till en hel del fniss i salongen och i bakgrunden bubblar också en lät absurd ton fram ibland (som tillexempel vid första besöket på bårhuset)…men mest är det seriöst, fängslande, trovärdigt, välspelat och riktigt bra.

7 beställda öl (som blir kaffe) av 10 möjliga
.

Filmrecension: Grounding - The Last Days of Swissair

Grounding - The Last Days of Swissair
Michael Steiner & Tobias Fueter, Schweiz

SwissAir var en institution i Schweiz. Under 2001 började företagets ekonomi att vackla och styrelsen byttes ut gång på gång (och en mängd interna strider och fiffel föregick)…och efter elfte september kom nådastöten; företaget förlorade all sin kreditvärdighet, mängder av flighter ställdes in och kollapsen var ett faktum. Filmen följer i spelfilmsformat dels alla turer i styrelserummen, men också en flygvärdinna och hennes pilotkille, en italiensk äldre man och hans hustru som jobbar på ett underliggande cateringbolag, deras son som jobbar på en schweizisk bank och företagsledaren Moritz Suter som skapat det andra schweiziska flygbolaget CrossAir.

Jag gillar den här grejen med filmer som bygger på en verklig händelse, men där man sedan fabulerat lite fritt kring hur det verkligen gick till. Pärlorna måste väl vara "The Queen" och "United93" och det svarta fåret..tja…det kan mycket väl vara den här förolämpningen till film. Jag gillar nämligen den inte alls… Det brister bara på sååå många ställen.
Bara en sådan sak som att de blandar dokumentära bitar (TV-inslag, bilder från offentliga framträdanden etcetera) som innehåller de verkliga personerna med de bitar som är dramatiserade och alltså har skådespelare i samma roller. För oss som inte var i Schweiz 2001 är det inte det lättaste att koppla ihop rätt skådis med sitt verkliga jag i alla scener…
De helt påhittade historierna om flygvärdinnan (med flera) är så löjligt tillrättalagda och dessutom dramatiserade som i en TV-såpa, att jag mest sitter och himlar med ögonen för mig själv över hur dumt det är. Klyschiga repliker och endimensionella figurer. Å så fotot…ibland envisas de med att filma bakom saker och genom hål…liksom för att påskina att det är filmat i smyg och att vi avlyssnar något. Konstigt nog sker det aldrig i styrelserum eller vid slutna samtal…utan när folk går i trappor och liknande…så hela idén faller platt. Som allting annat. Slutligen är dessutom musiken galet påfrestande och driver upp tempot HELA tiden. I över två timmar. Tillslut är det nästan inte bara en gubbe i filmen som får hjärtinfarkt (hans hjärta stannar lämpligt nog i exakt samma ögonblick som Swiss säljs till Lufthansa).
Det här var fjolårets mest populära schweiziska film på hemma plan…
Oh, you Schweitzer NUTS!
2 kraschade flygbolag av 10 möjliga
.

Just Nu...

...går jag på tre filmer om dagen, och försöker hinna med att skriva en recension för varje film jag ser.
...jobbar jag heltid med ett gigantiskt konverteringsprojekt som måste fixas
...får jag samtidigt en administrativ uppgift som också måste vara klar denna veckan
...och ytterligare ett hundrasidigt annat dokument som behöver granskas pronto
...försöker jag träffa människor jag försummat för en lunch varje dag
...hjälper jag mina polare med en presentgrej inför helgens bröllop via massa mail
...dammsög jag klockan ett i natt eftersom jag ska ha folk i min fullständigt galet flyttstökiga lägenhet i helgen
...jagar jag folk som kan berätta om jag kan få ledigt i maj för en resa på morsans födelsedag – fast ingen ens vet vilken stad (än mindre vilket uppdrag) jag jobbar i då
...behöver jag en plan för hur min reservnyckel ska hamna i rätt händer hos de som ska bo i lägenheten i helgen (eftersom jag jobbar/går på film/inte har något busskort under morgondagen)
...messar ungefär 3-4 personer samtidigt på MSN konstant (och jag vet – där är EN sak som är lätt avhjälpt iallafall)
...skulle jag vilja hänga med mycket mera i schlagercirkusen än vad som är fysiskt och psykiskt möjligt
...blir alla förbannade för att jag inte hinner just deras grej för just den "tar ju inte så lång tid/kan ju inte vara så svår att hinna"
...eller så kommer alla med välmenande tips om vad jag kan lägga ned till förmån för att satsa på just deras grej
...skriver jag det här bloggen i ren desperation och paralyserad koma, eftersom jag höll på att kräkas nyss av all jäkla stress.

Holy Harry Potter!

För några dagar sedan såg jag filmen Driving Lessons med Harry Potter-skådisen Rupert Grint (alias Ron). Han var riktigt bra...men han spelade i stort sätt samma karaktär. Bara mindre ugglor.

Annat är det med Mr Potter himself.
I ett försök att tvätta bort sin präktiga Harry Potter-stämpel har Daniel Radcliffe snart premiär med den Kenneth Branagh-regisserade pjäsen "Equus" av Peter Shaffer i Londons West End.

Här är ett litet utdrag om vad pjäsen handlar om (från Daily Mail) och givetvis kunde jag inte undhålla er bilderna heller.

"The role for Radcliffe is a major one and at one point he will be required to reach the height of sexual pleasure while riding naked on his horse.
It's a clear signal that Radcliffe wants challenging roles and will not settle for frivolous exploitation of his name.
The play, which caused a sensation when it was first staged at the National Theatre more than three decades ago, explores what happens when the 17-year-old youth is sent to a psychiatrist.
He uncovers the extraordinary forces that drove the young man to harm the horses and there follows a fascinating discourse on Greek mythology, religion, sexual awakening - and arguments about whether psychological healing will do the groomsman more harm than good."

Där ser man.

Tja, ska man dömma av bilderna så får Londonborna alltså snart en glimt av "Harry Potters Real Magic Wand". Vet inte riktigt om jag skulle tycka det var värt en tusenlapp...

Filmrecension: Pingpong

Pingpong
Mathias Luthardt, Tyskland
En dag står Paul på trappan till sin morbrors hus. Han har liftat dit efter att tidigare ha hittat sin far efter dennes självmord. Någon form av schism råder mellan familjerna, men vi vet inte vad. Till släktingarnas stora skepsis meddelar Paul att han tänker stanna ett tag, och när hans morbror tvingas iväg på affärsresa blir Paul ensam kvar med dennes hustru Anna och med sin kusin Robert. Relationerna mellan de tre är redan minst sagt spända – inte minst mellan Anna och Robert, då hon pressar honom hårt inför ett intagningsprov till en pianoskola, medan han super i smyg, och de båda försöker få Paul på sin sida – och de blir inte bättre när Paul börjar tända på sin äldre "moster"…


En dysfunktionell medelklassfamilj som rasar samman bit för bit efter påverkan från en yttre katalysator. Har vi sett det på filmfestivalen förut? Japp. Något nytt den här gången? Tja, avsaknaden av mannen i familjen (morbrorns frånvaro är det som ställer saker på sin spets, men pratiskt har han inte mycket med förfallet att göra) är rätt intressant. Trovärdigt? Hm. Jovars. Men Annas svängning från avsmak till åtrå vad gäller den unge Paul är kanske inte helt glasklar. Humor? Inte mycket, men aldrig tråkigt. Inga gapflabb i alla fall. Pingis? Jajamensan. Något mer som behöver nämnas innan betyget? Hm. Kanske att det finns en und i familjen som spelar en viktig roll också. Tänk Gudfadern.
6 bordtennismatcher av 10 möjliga
.

En Orgie i Självgodhet

Vart ska man promota sig själv om inte i sin egen blogg?

Kila därför genast över till QX hemsida och ladda ned det nya, snygga schlagernumret.

Innehåller fyra recentioner från yours truly (med tanke på att Ronny sågar Darling och Magda hyllar Se Upp för Dårarna! så ska ni vara glada att undertecknad (och Edward af Sillén) räddar QX-filmsida med lite RIKTIGA betyg på filmer) och en helt ogenerad reklamspot för min & Ronnys Schlagerblogg.

I morgon kör schlagern igång. Jag är SÅ avundsjuk på Ronny som är på plats. Första delfinalen innehåller dessutom en låt som är så mycket schlager att den kan välta en...tja...vad nu man välter med schlager.

Å andra sidan älskar jag filmfestivallivet jag lever just nu (förutom att mitt dygn är helt upp å ned och att jag varit i min lägenhet ungefär en timme totalt (vaken tid) sedan i fredags, vilket känns sådär med gäster hela kommande helgen) och det ska bli sjukt kul att träffa hur-många-som-helst av mina gamla bekanta på bröllopsfesten på lördag.

Nu ska jag jobba lite innan det är dags för en båttur över älven till Järntorget, en snabb fika med dubbel-E och så ytterligare en film...tysk vill jag minnas. Auf Wiedersehen!

Filmrecension: While You Are Here /So Lange Du Hier Bist

While You Are Here /So Lange Du Hier Bist
Stefan Westerwelle, Tyskland

Georg, en äldre man, döljer sin ensamhet bakom en småborgerlig fasad och lever helt och hållet för sin kärlek till en mycket yngre prostituerad man. Denne kommer och går som han vill men han är alltid välkommen och blir ompysslad. En dag ber han att få sova över och stannar därefter helt enkelt kvar. Det är då deras samvaro så sakteliga börjar bli mycket mer komplicerad och den dittills kravlösa relationen utvecklas åt ett mera oberäkneligt håll.

Texten ovan är direct kopierad från Rita Stetters text om filmen I festivalprogrammet. Den stämmer på pricken förutom på en viktig punkt. Sista meningen. Visst händer det något – men att kalla det att " relationen utvecklas åt ett mera oberäkneligt håll" är lite väl dramatiskt (minst sagt) när sanningen är att inte speciellt mycket händer alls. Kärnan är att George inser att Sebastian (den unge mannen) helt enkelt inte är den fantastiske yngling som han fantiserat om. That’s it.
En historia som visserligen har vissa kvalitéer (till exempel är Sebastian jäkligt snygg att se på), men som med fördel hade berättats i kortfilmsformat.
.
2 gamla foton av 10 möjliga

Filmrecension: Hollywoodland

Hollywoodland
Allen Coulter, USA
Vi ser två parallella historier. I den ena jagar en andra klassens detektiv sanningen 1959 om ett antaget självmord, efter att offrets mor lejt honom då hon misstänker något annat. Samtidigt har deckaren problem med alkohol, sin frånskilda fru och deras lille son som sörjer att Stålmannen dött…
Mannen vi får följa i den andra historien är nämligen George Reeves – killen som I början av femtiotalet spelade Stålmannen på amerikansk TV långt innan hans namne (nästan) gjorde samma sak I sjuttiotalsfilmerna, och vars karriär aldrig tog fart utan trikåer. Som älskare till en stor filmmoguls hustru åtnjöt han förvisso vissa fördelar…men också nackdelar…tills han hittades död under en fest i sitt hem. Polisen antog självmord, men hans mor misstänkte något annat och lejde en detektiv.


Den här filmen har väl blivit mest omtalad innan premiären för att Ben Affleck faktiskt fick skådespelarpriset i Venedig och dessutom ryktats vara bra på riktigt i den. Kan det verkligen stämma? Jajamensan! Affleck och historien om den med tiden allt mera försupne och bittre Reeves är båda riktigt bra. Historien är en snygg och intressant inblick i hur en stor succé kan krascha en karriär och ett liv, och (en sällsynt pluffsig) Affleck övertygar stort i en roll som väl inte känns helt avlägsen hans egen karriär.
Film Noir-delen med Adrien Brody som detektiven Louis Simo känns däremot mera tveksam för mig. Jag förstår att den delen krävs för att driva filmen framåt, ge den lite spänning och göra den till något mer än en vanlig bio-pic – men jag tycker helt enkelt att genrens obligatoriska tvister är oväntat trista här och det blir aldrig mer än halvljummet. Man sitter istället och längtar efter Reeves-delarna och (bara en sådan sak) mera Ben Affleck.
Lyckligtvis kommer de oftare och oftare – för filmen (som rakt igenom är väldigt snyggt genomförd) är kanske snyggast i övergångarna mellan de två historierna,. Dessa kommer snabbare och snabbare (tillslut är det i stort sett varannan scen) utan att man någonsin tvekar om vad som är nu och så och det är mycket skickligt.
Mindre skicklig var den kopia/visning vi såg som var skuren helt fel i överkant – något som gjorde att vi såg i stort sett varje mikrofon i hela filmen så fort det var dialog. Sådant kan verkligen sabba känslan rejält…
Sammantaget två timmar helt okej-men-inte-mer filmunderhållning, men med en strålande Ben Affleck.

6 gråa tights (för svartvit TV) av 10 möjliga
.

Vänskapstest?

Insåg idag att mina tre bästa polare sedan Chalmerstiden allihopa gift sig en lördag då det varit Melodifestival... A gifte sig 2005 samma dag som Martin Stenmarck vann sin delfinal med Las Vegas, C gifte sig ifjol under tiden Carola och Lordi sjöng i Aten, och på lördag när Anna Book gör comeback så samlas vi runt 100 personer för att fira J...

The things you do for love.

Mycket Schlagerskvaller...

...nu i schlagerbloggen!

Filmrecension: Hata Göteborg!

Hata Göteborg!
Robert Lillhonga, Sverige

Johan berättar om sin sista sommar med sina barndomsvänner i Helsingborg. Sommaren efter studenten då gänget splittrades. Sommaren så Svantes kusin Isak från Göteborg kom på besök och allting förändrades.


Om jag varit Robert Lillhonga skulle jag nog reagerat sämre när jag såg Farväl Falkenberg (Lillhonga var på den visningen jag såg och berättade efteråt att han älskar Farväl Falkenberg "Det är ju coolt med ortsnamn i titeln!"). Hata Göteborg spelades in sommaren 2005 (alltså samtidigt som Farväl Falkenberg…men den filmen hade större budget och fick distribution snabbare) och både filmiskt (grovkornigt och lite amatörmässigt men vackert foto) och tematiskt är filmerna otroligt lika. De handlar båda om manlighet och att hitta sig själv sista sommaren efter gymnasiet i hemstaden, då någon i gänget kommer tillbaka efter en resa.
Manligheten filmerna skildrar är dock väldigt olika: Där grabbarna i Falkenberg är mjuka och nördigt flummiga (med en otvetydig homoerotisk underton) så är flera av grabbarna i Helsingborg stenhårda machokillar livrädda för att bli kallade för bögar.
Skojigt nog är filmerna ungefär lika bra.
Farväl Falkenberg må vara den mera udda, konstnärligt nyskapande av de båda…men många skulle nog hålla Hata Göteborg som den bättre på grund av sitt raka berättande (Lillhonga berättar att för honom är det framförallt historieberättandet som är det intressanta…inte själva filmandet) och sin okomplicerade historia.
Skådespeleriet känns genomgående äkta (bara någonstans känns replikerna lite forcerade…faktiskt mest från Göteborgska Isak som är utbildad skådespelare), och även om min (och de flesta i publikens) favorit är MBD-Svante – enligt regissören en 30årig reklamare med två barn – så är det "Nic and the Family"- Nicholaj Schröder (Japp, han med "Hej, hej Monica") som imponerar mest. Ni kommer inte tycka bättre om honom efter denna filmen…men den här gången kommer ni hata honom för att han spelar den osäkra och våldsamma Tillander så jäkla bra…inte för att han sjunger irriterande.
Slutligen titeln då… Den är en dubbelbottnad blinkning till Isak som kommer och ställer saker på sin spets, och till fotbollshuliganismen som är en stor del av berättelsen. "Hata, hata, hata Göteborg!" är en populär ramsa bland de som inte håller på IFK Göteborg – så populär att salongerna som visar filmen under festivalen har polisbevakning (regissörens namn, telefonnummer och bild ligger ute på nätet eftersom det spridits ett rykte om att filmen dissar Änglarna). En upprörd kvinna i salongen undrade hur Lillhonga ändå kunde välja ett sådant provocerande namn…något regissören galant parerade med att "visningarna av filmen såldes slut snabbast på hela festivalen…men ni hade inte suttit här om filmen hetat "Johans sista sommar"".
Smart tänkt…och om filmen kommer upp på svenska biografer (den har DVD-distribution, men inte bio distribution ännu) blir det inte bara ytterligare en bra svensk film på bio i vår – regissören lär dessutom kunna tjäna en förmögenhet på t-shirts…

7 resor till Helsingör av 10 möjliga
.