Filmrecension: Se Upp för Dårarna!

Se Upp för Dårarna!
Helena Bergström, Sverige

Se upp för dårarna! Dårarna stängs! Yasmins pappa är egentligen hjärtkirurg men tvingas köra tunnelbana i Sverige, hennes mor har flyttat till en ny man och hennes lillasyster mobbas i skolan. Själv söker hon till Polishögskolan och träffar där Elin. Elin har pojkvän och en komplicerad relation till sin pappa som är kriminalprofessor. De blir vänner och framför dem väntar en tuff period med intagningsprov, kärleksproblem, rasism, familjedramatik och lite deckar-göra.

När ridån år ner på premiärvisningen av Helena Bergstöms regidebut står publiken upp och applåderar och jublar…och jag förstår verkligen ingenting. Kanske är de bara artiga eftersom Helena och alla skådespelarna är där…och Bergström innan filmen bet tom att få uppleva samma stämning som när Änglagård premiärvisades på festivalen 1992…eller så har 700 människor sittandes i samma salong som jag (och min polare) sett en helt annan film. För det här är inte bra. Inte ens "bra, men kanske inte min typ av film" utan helt enkelt dåligt. Manuset är nog det värsta…historien håller inte ihop utan spretar åt alla håll (relationsdrama, snubbelhumor, integrationsproblematik, rasism, föräldrarelationer) och tappar på vägen bort vissa trådar i farten. Den är dessutom aldrig speciellt spännande eller intressant och slutet är så förutsägbart att den stora frågan snarare är hur de ska fylla ut filmen till dess.
Lägg till detta att Bergströms regi också svajar, och resultatet är att nästan inte en enda replik känns äkta (fast försök säga saker som "han har nog deletat dig ur sin mentala mailbox" och få det att låta trovärdigt), att man inte riktigt förstår vad det är för film hon velat göra och att samspelet mellan skådespelarna känns olika scen för scen.
Kontinuitetsproblem är förövrigt ännu ett problem med filmen…vårträden slår ut…är lövlösa…och är sedan gröna igen…allt beroende lite på vilken scen det är. Och på allt detta kommer sen ett superskumt musikval och Stockholmsmiljöer som ibland känns så klyschiga att man får svindel.
Nä. Det är inte mycket jag gillar med den här filmen, och det som räddar den från totalt betygshaveri är dels den goda ambitionen att vilja skildra en mängd aktuella samhällsproblem ur flera kvinnors ögon och dels en jäkligt snygg pojkvän till en av huvudpersonerna som jag inte riktigt kan slita blicken ifrån. Mycket mera så är det inte.
Blir det här en succé (och en publik på premiären som går fullständigt berzerk verkar av någon för mig outgrundlig anledning tyda på det) så beror det långt mycket mera på Colin Nutleys rykte än Helena Bergström och hennes bästa polares (det är hon som skrivit manuset…mind note to self: gör inte en film med din bästa polare!) debutfilm.

4 T-baneresor mellan Slussen och Gamla Stan av 10 möjliga =