Filmrecension: Goya's Ghosts

Goya's Ghosts
Milos Forman, Spanien

Fransisco Goya är 1700-tals Spaniens mest berömda målare, och han har vänner både i kungahuset och i kyrkan. Speciellt det sistnämnda är tur eftersom hans målningar anses vara på gränsen till hädiska, och han lever under tiden för den spanska inkvisitionen. En som inte har samma tur med uppsatta vänner är en av hans modeller, den vacka Ines. Hon beskylls osyldigt för att vara Judinna och hamnar i fängelse trots protester från Goya och hennes familj. Allt för att den lismande broder Lorentzo vill utöva sin makt och få utlopp för sina köttsliga lustar. Genom Goyas ögon och målningar får vi följa Spanien under 20 turbulenta år med ömsom franskt ömsom spanskt styre och i bakgrunden fanns alltid kyrkan.

Vet ni vad det här är för typ av film? Det är en sådan där film man har på i bakgrunden när den går på TV4 en söndag och som man inte bryr sig så mycket om de sänder nyheter mitt i. Som man stryker, fixar matlåda och pratar i telefon till. Som är fin att titta på för ögat, men som inte ger än någonting mer än möjligen en gammal farbrors kostymvision av spanska inkvisitionen med Goya som ursäkt för att knyta ihop en såpastory. En farbror som gjort några fantastiska filmer förr i tiden och därför får fortsätta. En farbror som fanns på plats i biosalongen och som därmed skänkte lite stjärnstatus till Göteborgs Filmfestival. Men tyvärr också en farbror som inte har så värst mycket att berätta längre.
4 hålögda Natalie Portman med underbett av 10 möjliga
.