Filmrecension: Pingpong

Pingpong
Mathias Luthardt, Tyskland
En dag står Paul på trappan till sin morbrors hus. Han har liftat dit efter att tidigare ha hittat sin far efter dennes självmord. Någon form av schism råder mellan familjerna, men vi vet inte vad. Till släktingarnas stora skepsis meddelar Paul att han tänker stanna ett tag, och när hans morbror tvingas iväg på affärsresa blir Paul ensam kvar med dennes hustru Anna och med sin kusin Robert. Relationerna mellan de tre är redan minst sagt spända – inte minst mellan Anna och Robert, då hon pressar honom hårt inför ett intagningsprov till en pianoskola, medan han super i smyg, och de båda försöker få Paul på sin sida – och de blir inte bättre när Paul börjar tända på sin äldre "moster"…


En dysfunktionell medelklassfamilj som rasar samman bit för bit efter påverkan från en yttre katalysator. Har vi sett det på filmfestivalen förut? Japp. Något nytt den här gången? Tja, avsaknaden av mannen i familjen (morbrorns frånvaro är det som ställer saker på sin spets, men pratiskt har han inte mycket med förfallet att göra) är rätt intressant. Trovärdigt? Hm. Jovars. Men Annas svängning från avsmak till åtrå vad gäller den unge Paul är kanske inte helt glasklar. Humor? Inte mycket, men aldrig tråkigt. Inga gapflabb i alla fall. Pingis? Jajamensan. Något mer som behöver nämnas innan betyget? Hm. Kanske att det finns en und i familjen som spelar en viktig roll också. Tänk Gudfadern.
6 bordtennismatcher av 10 möjliga
.