Filmrecension: Children of Men

Children of Men
Alfonso Cuarón, USA

Det är 2027. hela världen är i fullständigt kaos efter mängder av terrordåd, sjukdomar och klimatproblem…hela världen utom Storbritannien. Britterna håller benhårt på sina gränser och sätter olagliga invandrare i stora läger, byggda från ruinerna av forna städer. I denna framtid saknas dessutom barn, då jordens alla kvinnor blivit helt infertila, något som självklart påverkat människorna och gjort att många förlorat hoppet helt om mänskligheten. I denna dystopi tvingas den forne aktivisten Theo mot sin vilja in i en serie händelser som gör att han plötsligt är den som måste beskydda den första gravida kvinnan på 18 år – en kvinna (och ett barn) som kan betyda räddningen för mänsklighetens framtid, och som därför är oerhört värdefull för många olika organisationer.

"Den nya tidens film" sa den italienska filmkritiker som handplockat filmen till festivalen för kritikersektionen när han presenterade den. "En riktigt gammal klassisk science-fiction" skulle nog jag säga i stället. En sådan där film som ser på vår samtid och sedan förstorar upp dess hemska konsekvenser som en framtidsvision.
Jag kan säga direkt att jag gillar det här. Jag gillar det här massa. Jag gillar skådespelarna (Cliwe Owen är mycket bra i huvudrollen, men alla biroller – från Julianne Moore och Michael Caine, via en underbart bra och rolig Peter Mullan och en Charlie Hunnam i rastafrisyr, till alla övriga okända skådisar – är också helrätt) och scenografin (speciellt det nedgångna – men samtidigt futuristiska – London, där en snubbe flyttat in på (vad som i filmen är en kombination av) Tate Modern och Battersea power station, och så gillar jag flyktinglägret i Bexhill). Fast framförallt gillar jag den för att den är så oerhört oförutsägbar och att man aldrig vet vem som kommer bli sprängd, skjuten eller vad nästa steg är.
Dessutom älskar jag flera detaljer; som biljakten där bilarna inte går igång utan rullar ned för en lerig slänt (alternativ knuffas) eller under den intensiva slutstriden då kameraarbetet plötsligt blir dokumentärt. Blod skvätter på linsen och kameran kastar sig fram och tillbaka och tar skydd tillsammans med Clive Owens Theo bakom olika saker. Grymt snyggt. Bara den scenen motiverar Oscarsnomineringen.
Kanske är jag svältfödd på riktigt bra film efter några oväntat ljumna vardagar på festivalen…eller så har jag helt enkelt bara saknat det här som italienaren kallade "den nya tidens film": Politisk underhållningsfilm som vill säga något mellan explosionerna.
Ett långt steg ffrån Harry Potter för Alfonso Cuarón – men ett bra sådant.
9 stringsandaler av 10 möjliga
.