Filmrecension: Hollywoodland

Hollywoodland
Allen Coulter, USA
Vi ser två parallella historier. I den ena jagar en andra klassens detektiv sanningen 1959 om ett antaget självmord, efter att offrets mor lejt honom då hon misstänker något annat. Samtidigt har deckaren problem med alkohol, sin frånskilda fru och deras lille son som sörjer att Stålmannen dött…
Mannen vi får följa i den andra historien är nämligen George Reeves – killen som I början av femtiotalet spelade Stålmannen på amerikansk TV långt innan hans namne (nästan) gjorde samma sak I sjuttiotalsfilmerna, och vars karriär aldrig tog fart utan trikåer. Som älskare till en stor filmmoguls hustru åtnjöt han förvisso vissa fördelar…men också nackdelar…tills han hittades död under en fest i sitt hem. Polisen antog självmord, men hans mor misstänkte något annat och lejde en detektiv.


Den här filmen har väl blivit mest omtalad innan premiären för att Ben Affleck faktiskt fick skådespelarpriset i Venedig och dessutom ryktats vara bra på riktigt i den. Kan det verkligen stämma? Jajamensan! Affleck och historien om den med tiden allt mera försupne och bittre Reeves är båda riktigt bra. Historien är en snygg och intressant inblick i hur en stor succé kan krascha en karriär och ett liv, och (en sällsynt pluffsig) Affleck övertygar stort i en roll som väl inte känns helt avlägsen hans egen karriär.
Film Noir-delen med Adrien Brody som detektiven Louis Simo känns däremot mera tveksam för mig. Jag förstår att den delen krävs för att driva filmen framåt, ge den lite spänning och göra den till något mer än en vanlig bio-pic – men jag tycker helt enkelt att genrens obligatoriska tvister är oväntat trista här och det blir aldrig mer än halvljummet. Man sitter istället och längtar efter Reeves-delarna och (bara en sådan sak) mera Ben Affleck.
Lyckligtvis kommer de oftare och oftare – för filmen (som rakt igenom är väldigt snyggt genomförd) är kanske snyggast i övergångarna mellan de två historierna,. Dessa kommer snabbare och snabbare (tillslut är det i stort sett varannan scen) utan att man någonsin tvekar om vad som är nu och så och det är mycket skickligt.
Mindre skicklig var den kopia/visning vi såg som var skuren helt fel i överkant – något som gjorde att vi såg i stort sett varje mikrofon i hela filmen så fort det var dialog. Sådant kan verkligen sabba känslan rejält…
Sammantaget två timmar helt okej-men-inte-mer filmunderhållning, men med en strålande Ben Affleck.

6 gråa tights (för svartvit TV) av 10 möjliga
.