Filmrecension: Toy Story 3

Toy Story 3
Lee Unkrich, USA

Jag kan tycka det är lite småfnissigt att kombinationen Disney och Pixar/John Lasseter är lite för kulturvänstern vad Schlagern/fjollan är för kulturvänsterbögarna. Det ena bespottat och superkommersiellt och fult. Det andra någonting fint och vackert. Kombinationen blir därför alltid väldigt, väldigt svår när Disney slår på stora marknadsföringstrumman för en ny Pixarfilm. Kan man verkligen älska det villkorslöst? Eller måste man inte få in någon form av "trots allt" eller "på grund av"? DN valde "trots att han inte regisserat den här gången vilar John Lasseters ande över filmen". Tur. Nåväl. Själv har jag inga problem att älska något av det ovan nämnda helt villkorslöst i allmänhet och i synnerhet kan jag inte låta bli att falla pladask för Toy Story 3.

Det ska sägas redan från början att jag inte varit ett överdrivet stort fan av filmerna sedan jag såg dem på nittiotalet (jag gick mer bananas över typ Nemo, A Bugs Life och Wall-E) även om jag tyckte de var kul för stunden, men efter ett litet maration för någon vecka sedan då jag plöjde ettan och tvåan var jag riktigt sugen på trean. Faktum är att ettan – trots att den är femton(!) år gammal – fortfarande håller, men att tvåan är snäppet bättre eftersom storyn helt enkelt fungerar bättre med Woody och Buzz som radarpar (trots att den till en början gjordes för en direkt-till-DVD-release, då animerade uppföljare inte var speciellt vanliga på 90-talet), och trean är allra bäst. När hände det i en triologi senast?

Den här gången – filmat i fantastisk 3D, utan några showiga "in-your-face"-effekter, men med fantastiskt, hisnande djup – handlar det också om rädslan att bli övergiven (ni minns att i första filmen fick Andy rymddockan Buzz som konkurrerade med cowboydockan Woody och i tvåan handlade om huruvida Woody skulle satsa på att hamna på muséum istället för att så småningom bli övergiven som Jessie blivit) för nu har Andy växt upp. De flesta av leksakerna från ettan och tvåan är borta, men ett litet kärngäng ligger kvar oanvända och skräpar i Andys rum. När det är dags för college är det tid att bestämma sig; vad ska med, vad ska kastas och vad hamnar på vinden? Svaret blir (efter lite fantasifulla krokar i historien) att gänget hamnar skänkta till ett dagis fullt av nya leksaker, ett dagis som till en början verkar vara en dröm, men som visar sig vara deras värsta mardröm.

I stort handlar det alltså återigen på ytan om att fly från något och ta sig hem – men det hela är så späckat med action, humor (Hur ofta händer det att en 37-åring asgarvar åt exakt samma sak som en sexåring på raden bakom? Jag säger bara Mr Tortilla!), galna karaktärer och fantasifulla vändningar att det aldrig känns som man ser något man sett förut. Dessutom väjer Pixar inte för att trycka in några riktigt hjärtskärande scener mot slutet som lyckas klämma fram tårar på den mest cyniske utan att för den sakens skull vara smetigt eller överdrivet sentimentalt.

Sammantaget har Toy Story 3 ungefär allt som en film ska ha. En bra och hyfsat oförutsägbar story, starka karaktärer (förutom de gamla klassikerna får vi några nya, suveräna bekantskaper), ett tydligt men inte överdrivet budskap och känslor som känns äkta, och den rekommenderas verkligen till alla oavsett ålder, eftersom olika åldrar lär läsa in helt olika saker i de händelser som sker. En av årets bästa filmer.