Sex and the City 2
Michael Patrick King, USA
Med tanke på vad jag tänker skriva lite längre ned så låt mig få börja med ett "Nä, SÅ dålig är den inte". Den fullständigt massiva negativa kritik som slängts över den här filmen är (som vi komemr till strax) inte helt oförtjänt, men verkar samtidigt grunda sig mycket i att en mängd företrädesvis manliga filmrecensenter äntligen får vatten på sin kvarn i kombination med någon föreställning om att Hollywoodfilmeri huvudsak gjorda för kvinnor (långt mycket mera än diton för män) förväntas slå an någon form av feministisk ståndpunkt och måste vara lite smartare och mer politisk korrekt än valfri actionrulle/Judd Apatow looser kissochbajs-Hangover-rulle. Låt oss bara vara överrens om att den inte behöver det. Kvinnofilm kan vara lika dum, Hollywoodfiltrerad och klichéspäckad som grabbfilmer utan att för den sakens skull vara sämre. Möjligen bara lika kass.
Med det sagt är Sex and the City 2 kanske en av de största filmbesvikelser som jag sett…
Jag dyrkar TV-serien och jag tyckte första filmen (även om den var nedlusad med massa meningslös modeproduktplacering) var en riktigt bra upplockning och fortsättning på den. Hyfsad underhållning helt klart. Men när nu skaparen Michael Patrick King ska försöka upp sin succé med ytterligare en film så spårar han ur på alla punkter.
Det är inte bara det att handlingen är lövtunn för alla fyra karaktärerna (det skulle knappt räckt till ett trettio minuters avsnitt i TV-serien) eller att filmen liksom aldrig startar ordentligt med någonavgörande händelse (ett überbögigt bröllop mellan Stanford och Anthony – två karaktärer som avskydde varandra i TV-serien – blir mest kitch och en helt borttappad tråd om öppna äktenskap) utan bara puttrar på i enorma två och en halv timme. Det är inte ens det att humorn är helt buskisbetonad stundtals (damerna blir jagad av arga araber Benny Hill-style), att bilden av Mellanöstern pendlar mellan en Harlekin-bok och en internetartikel om rasism for Dummies eller att man helt slarvar bort John Corbetts efterlängtade comeback som Aidan på en plotline så svag att TV-serien skulle skrattat åt den. Nope, det värsta är att de här fyra karaktärerna som jag och många älskar så mycket förvandlats till gnälliga karikatyrer av vuxna kvinnor, som uppför sig som tonårsbruda vad gäller relationer och som bara vill visa upp sig i slowmotion i nya snygga kläder eller fnissa förtjust åt en inzoomad (men självklart tygöverklädd i någon form) penis.
Det är ett hån mot skådespelerskorna, mot fansen och framförallt mot Carrie, Miranda (vars historia i hela filmen är: "Ska jag säga upp mig? Jag säger upp mig! Jag uppför mig som en tolvåring som just förstått vad en palör är på första utlandsresan. Jag är seriös en minut. Jag får ett nytt jobb". Bara det. För seriens ankare och klippa…) Samantha och Charlotte (som väl är den som får lite, lite kött handlingsmässigt…vilket såklart slarvas bort).
Visst, här finns några skratt – och jag kommer aldrig att kunna släppaatt jag gillar att se historier med de här karaktärerna vad de än gör, så hårt rotade sitter de – men i jämförelse med den första filmen är det här som att gå mellan grease och Grease 2, och i jämförelse med TV-serien…tja…ljusår. Darren Star behöver ta Michael Patrick King i örat, tvinga fram ett ordentligt manus som håller sig i New York (och inte är i en kuliss som får leka Abu Dabi 80% av filmen) och plocka in en ordentlig regissör till nästa gång. För nej. Den här avslutiningen på SatC-sagan godkänner vi inte. Vi behöver en trea.
Inlägg
-
