Filmrecension: Brotherhood

Brotherhood
Nicolo Donato, Danmark

Lars blir utkastad ur danska armén då några meniga påstår han stött på dem på fyllan. Av en slump, och lite för att trotsa sin politikermorsa, börjar han hänga med ett gäng nynazister, där ledaren Fatty genast fattar tycke för den intelligenta, rågblonda Lars som snabbt avancerar i graderna. När hans morsa kastar ut honom efter att han erkänt en attack på en flyktinganläggning får han tillfälligt bo hos nazistpolaren Jimmy, en av gruppens mest hängivna anhängare. Mot alla odds växer en totalförbjuden kärlek fram emellan dem. Men kan den övervinna allt hat?

Möjligen är det för att man själv är bög som en sådan här nordisk skinnhuvud-Brokeback Mountain kan drabba en så hårt. Att två snygga snubbar (David Densic är inte bara en fantastisk skådis här, utan dessutom så galet snygg som stenhård, rakad nazist - tänk Edward Norton i American History X) blir kära enligt någon form av Bamse-logik (ni vet "jo, nazister som slår bögar är såklart bögar själva innerst inne") känns plötsligt helt självklart, och jag köper med hull och hår och kärlek mellan två människor kan uppstå på de mest oväntade ställen.

Jag gillar att historien fokuserar på Lars och Jimmy och inte tar allt för många stickspår, jag blir golvad av kemin mellan Densic och Thure Lindhardt som spelar Lars, och jag sitter så på nålar och med en så stor klump i halsen att jag inte ser något förutsägbart alls i den historien som såklart bara kan sluta i katastrof. Eller? Det är en ganska märklig känsla att sitta och hoppas det ska gå bra för någon som i filmens inledningsscen sparkade tänderna ur en snubbe för att han var bög... Dock finns här en tydlig sensmoral om att våld aldrig är befogat; inte av hat såklart, men inte heller som hämnd.

Jag ska villigt erkänna att jag har inte en aning om hur en pass verklig bild (alltså bortsett från homohistorien) det här är av dansk nynazism, men jag tänker inte analysera det vidare utan bara gå rent på hjärta och fysik upplevelse i biosalongen - och då är det här ett litet danskt mästerverk i mina ögon. Håll tummarna för svensk premiär senare i år. Själv ska jag hålla dem blå för en stund till med en rakad David Densic.

Nio utdelade exemplar av Mein Kampf av tio möjliga.