Filmrecension: I Rymden Finns Inga Känslor

I Rymden Finns Inga Känslor
Andreas Öhman, Sverige

Jag ska erkänna att jag vet för lite om Aspergers syndrom för att kunna avgöra huruvida Bill Skarsgårds gestaltning av Simon som lider av detta är en korrekt sådan, eller om det behandlas allt för lättvindigt och med eventuella billiga komiska poänger (nånstans kan jag kanske ana att en film som använder uttrycket "CP-glad" för högsta nivån av lycka inte är helt PK vad gäller hjärnrelaterade sjukdomar), men för en lekman som undertecknad är den här svenska debuten är liten pärla och ett lyckopiller.
I kort handlar den om Sam som blir lämnad av sin flickvän när han låter sin Aspergerssjuka brorsa bo hos dem, och om hur denne brorsan Simon (som gillar cirklar, gömmer sig i en tunna som är hans rymdskepp, inte vill att någon tar i honom och jobbar som skräpplockare) ger sig på jakt efter en ny flickvän till Sam för att återställa balansen i deras lilla universum. En enkel grundhistoria som ändå lyckas vara både oförutsägbar, rolig, fängslande och fantastiskt snygg att se på.
Skarsgård är bra i huvudrollen, men själv faller jag hårdast för brorsan Sam spelad av Martin Wallström och den sköna Jennifer (den kaotiska motpolen till Simons välordnade värld) spelad av Cecilia Forss. Nya, fräscha ansikten som - tillsammans med en knippe riktigt sköna, mindre biroller - hittar precis rätt i de ibland ganska Wes Andersonska-miljöer som regissören Andreas Öhman låter sin film utspelas i. Öhman sockrar dessutom sin debutfilm med skön svensk popmusik (Tough Alliance, The Embassy, Lonely Dear, Lykke Li etc), ett snyggt foto (där Simons teorier ibland målas upp digitalt på bilderna, utan att det känns alltför mycket gimmick eller störande) och dessutom en hejdundrande scenografi.
Sammantaget bildar det alltså en av de bästa, svenska filmer jag sett på mycket länge. Egen utan att vara alltför konstig, charmig i massor utan att vara sockersöt och härligt genreoberoende och svår att sortera in i nåt fack. En film man blir lycklig av och som går att uppskatta från tonåren och upp i pensionärsåldern. Spring å se!