15-åriga Emma bor ensam med sin pappa och sin 7-åriga lillasyster Sara. När Emma möter Cassandra genom deras gemensamma intresse för ridsporten vaulting (en sorts gymnastik på hästryggen) påbörjar de en märklig relation fylld av brutala fysiska och psykiska utmaningar, där en mängd gränser överskrids. Parallellt får vi följa Saras insikt om sexualitet och kärlek ur en sjuårings perspektiv. Det här är en mycket märklig film. Jag ska inte säga att de lesbiska och light-bondage kryddade undertonerna går mig förbi, men de drabbar mig inte speciellt hårt, vilket mest gör filmen en smula märklig, men dock fascinerande, i mina ögon. Spelet mellan Emma och Cassandra är lite kittlande, men det ligger liksom mest och pyr och blir inte speciellt provocernade i mina ögon. Bättre är det då med historien om Sara. Här känns det verkligen som om regissören vågar ta sig an någonting man sällan ser på film; hur ett allt mer sexualiserat samhälle tvinga in barn i idel märkliga situationer där de vuxnas förväntningar och regler oftast går helt mot varandra. Väldigt intressant, snyggt presenterat och alldeles lysande skådespelat av den unga tjejen som spelar Sara.
Stephen Frears har gjort My Beautiful Laundrette. Han har gjort Farligt Begär, High Fidelity, The Snapper och han har framförallt gjort The Queen...och nu har han gjort en helt meningslös skitfilm som heter Tamara Drewe, vars manus förmodligen skulle funka utmärkt som Stefan&Krister-buskis i nån park i sommar... Den här historien där Gemma Arterton spelar en slampig journalist som återvänder till sin hemby och rör upp massa känslor - främst hos männen på ett närliggande pensionat för författare - känns nämligen så gubbsjuk och cementerad i sina könsroller att jag inte kan ta den till mig överhuvudtaget. Visst, det ska sägas att ett fullsatt Draken mullrade av skratt från den medelålders/pensionärsmogna publiken, men jag kan inte riktigt köpa grejen med folk som tjuvlyssnar på dass, Mamma MiasDominic Cooper som nån form av "cool" rocktrummis, smygskickade mail och sms, en hunkig ungdomskärlek som bara väntar och genomgoda kvinnor som förlåter det mesta kontra riktiga slynor som ligger med allt och alla även om de är överåriga gubbslem. Förutsägbart, fånigt och tråkigt är ledorden. Kanske finns det något Frears vill säga här nånstans, eller så vill han kanske bara underhålla? Vilket det än är så misslyckas han kapitalt med mig på båda punkterna. Grymt slöseri med en mängd talangfulla skådisar och Midsomer-mysiga brittiska miljöer.
Göteborg Filmfestival 2011 Ny Jag brukar ju ha en speciallista den här veckan varje år då jag bara fyller listan med film...men jag tänkte att eftersom jag varit så duktig med att få upp recensioner under helgen, så stoppar vi in hela festivalen under en enda post istället. Det är dessutom en väldigt jämn festival hittills och jag skulle ha svårt att veta vilken av Abel och Chatroom jag skulle sätta före den andre, hur högt jag skulle sätta mysfilmerna The King's Speech och Flickorna från Dagenham och orkar inte fundera ett varv till på om jag undervärderade The Troll Hunter och övervärderade Kungen av Bastöy. Jag sammanfattar det istället med att ni som inte går på GIFF missar något som vanligt och avslutar med en förhoppning om att den nästa år inte krockar med Melodifestivalen igen. "Hello" – Singel med Martin Solveig & Dragonette Ny Den här låten från den franske DJn Martin Solveig tillsammans med kanadensarna i Dragonette har florerar runt internet med sin tennisvideo sedan oktober ifjol. det är dock först nu när den klättrar på englandslistan (plats 13 denna veckan) som jag blivit besatt av den via Spotify. Världens bästa låt så här innan schlagertsunamin kommande helg (för då, då blir det andra tongångar i mina hörlurar - tre av mina absoluta favoriter i årets MF dyker upp denna helgen) kommer från Frankrike och bör kollas upp!
"Skins" - Säsong 5 Ny Jag älskar Skins! Den första säsongen kan aknske ha varit dens vagaste, men efter det har det bara blivit bättre och bättre och när de bytte ut hela gänget efter två säsonger och stoppade in ett nytt var det en stor risk som blev ett genidrag. Andra generationen blev om möjligt ännu populärare och nu är det dags igen. Inför säsong fem är alla huvudrollsinnehavarna utbytta (mellan tvåan och trean behöll man ju Effie) men ska man döma eftersäsongspremiären så kommer det bli precis lika lyckat den här gången. Man vet ju aldrig...men mig hade de efter "Goodbye, Dads!". Magisk ungdoms-TV! Frukost på "...and the Bakery" Ny Göteborgs kanske mysigaste och godaste lilla bageri och café på Viktoriagatan har även en otroligt mysig frukost. Inga stora svängar - vi snackar bröd, pålägg, ägg och yoghurt - men så bedårande gott. Att starta helgen där är fullständigt briljant, och jag hoppas jag får flera tillfällen att göra det i år. "Being Human" – Säsong 3 Ny Den amerikanska versionen jag berättade om förra veckan var (är?) en axelryckning, men originalet fortsätter efter premiären av säsong tre att vara ett av mina absoluta favoritprogram på TV under vinterhalvåret. Att gänget bytt hus (och hur de löste det med Annie the Ghost var rätt smart) ger tredje säsongen nytt blod, men det är såklart adderandet av min gamle deckarfavorit Robson Green som jag är mest till mig i trasorna över. Ett TV-måste. "Blinded by the Dark" – Ny singel med The Pusher Ny Som vanligt när jag precis skickat iväg min lista till QX så dyker det upp en hel drös med bra musik precis veckan efter. Jag berättade om två låtar på Alexander Bards label SoFo Records i måndags, och här är en låt som har sitt ursprung i lite samma kretsar – låtskrivarduon/producenterna Holter&Erixon traskar också runt i Lionhearts korridorer ibland och Oscar Holter var till exempel med och skrev Amy Diamonds bidrag i Melodifestivalen tillsammans med Bard 2009 – fast låter helt annorlunda. The Pusher gör skönt dansant radiopoprock och den här låten är redan en mindre hit på väg mot storverk. Kolla upp på iTunes och Spotify! Nya Schlagerprofilerna-bloggen Ny Nu när vi kör igång heltidsbloggandet i min andra lite större blogg så har ni väl inte missat att den flyttat till ett annat hem och - får jag nog erkänna - blivit lite renare och finare? Kolla genast upp den, för är du schlagerintresserad är det där du ska hålla dig de närmaste sex veckorna. Eller förresten; det ska ni allihopa ändå tycker jag! BlåbärskexchokladNy Alla verkar så skeptiska när klassiker smaksätts med olika smaker, men jag tycker det är rätt kul, och är ju framförallt alltid besatt av att testa nya grejer. Den här blåbärsvarianten av klassisk kexchoklad tyckte jag dessutom var rätt mumsig...även om (okej då) jag kommer nog fortsätta käka originalet främst. "Portlandia" - Nytt sketchprogram Ny Snävt sketchprogram som driver med hela hipsterkulturen och andra subkulturer med en ganska smal, men i mitt tycke väldigt rolig, humor. Jag får lite Flight of the Conchords-vibbar, vilket ju aldrig kan vara fel. Kolla upp! "CityVille" – Zyngaspel 7v Det känns som jag F vrider hela vår dygnsrytm kring det här spelet. Det kan inte vara riktigt sunt. Men kul är det. Fortfarande.
"Idiot" – Ny singel med Lena Philipsson Jag gillar att Lena Ph är tillbaka, jag gillar att tanten satsar på soft loungedisco – även om crazy Army of Lovers-disco hade varit roligare - och att hon har rotat fram några av Kylies låtskrivare och dumpat det på slutet så trötta samarbetet med farbror Orup. Samtidigt så är det något med just ordet "idiot" som skaver mot den softa musiken (och inte på ett skönt sätt som "ont" också gjorde på sin tid) i kombination med en ganska händelselös och småtrist, kliniskt snygg, produktion som gör att jag nickar instämmande när jag hör det här – men glömmer bort det ack så fort…och det utan någon lust att lyssna igen. Tyvärr. Om det var så här LPH hade velat låta i en eventuell MF-comeback, så får man nog vara glad att hon ångrade sig.
"Köa på Draken" Det må vara Sveriges bästa biograf, men när 600 personer ska stå och köa i den ickeventilerade foajen (samtidigt som de uppför sig som brunstiga tjurar i sin iver att få tag i en bra plats) blir det en mardröm varje gång. Speciellt när alla har vinterkläder, svettas och hostar. Bättre marginaler så dörrarna kan öppnas i tid önskas till nästa år! Kanske en slot mindre på flaggskeppet varje dag, trots att det skulle innebära att färre filmer kan visas där? Upplevelsen skulle ju dock bli så mycket större! Flygrädsla å torsdag kommer elddopet – då ska jag gå igenom mina MF-outfits för året och se vilka jag kommer i…och då kommer den här posten göra sig väldigt, väldigt påmind är jag rädd. Is Håller fortfarande Göteborgs gånvägar och trottoarer i ett järngrepp. Inte roligt alls. Jag vill INTE bryta något nu.
Det börjar med en våldsam tsunami någonstans i Sydostasien. Fransyskan Marie LeLay sveps med i de Oscarsnominerade effekterna och svävar en stund mellan liv och död. När hon räddas mirakulöst har hon kvar minnen från denna stund och hon får svårt att tänka på något annat. Parallellt börjar George Lonegan (spelad av Matt Damon) en kvällskurs i San Francisco med förhoppningen att starta om sitt liv och slippa arbeta som medium, eftersom han ser sin gåva att kunna tala med de döda som en förbannelse, och parallellt med dessa två historier blir en tolvårig kille av med sin tvillingbror i en tragisk olycka i London. Jag avgudar Peter Morgans manus i Tony Blair-triologi (ni vet The Special Relationship/The Queen/The Deal), men när han här försöker berätta om livet efter detta på tre olika sätt så uppstår viss problematik (inte minst när han vill väva samman dem på slutet) och i kombination med Clintans sentimentala regi blir det hela en smula övertydligt och långdraget. Nog för att här finns en del fina och starka scener (tsunamin i början, en otroligt laddad och fin scen under en smak-tävling på en matlagningskurs etc) och nog för att det är svårt att värja sig mot sentimentaliteten stundtals (speciellt scenerna med den tolvårige killen är hjärtskärande stundtals), men jag hade nog hellre sett en hel film om Matt Damons medium, och lite mera utforskat de intressanta baksidorna som skulle uppstå om nån verkligen kunde få kontakt med andra sidan. Nu blir det hela lite långt och hela historien om fransyskan ganska onödig (förutom den småfåniga slutklämmen), men har du två timmar över för något som lite för ofta känns som en Hallmark-film på TV3 med bättre budget och skådisar, och har du lust att gråta lite och fundera över döden en stund, tja, då kan du nog inte se något bättre.
Marina Diamandis gjorde som bekant förra årets bästa album - och hon har nu lovat se till att göra detta årets bästa också genom att släppa en uppföljare redan i höst! Här är två läckta demos.
Människor, i huvudsak barn eller ungdomar, som, vanligen i historisk tid, stängs in på någon form av institution, vanligen någon form av skola eller religiös inrättning, och där utsätts för någon form av övergrepp, vanligen sexuella, mentala eller våldsamma, är nästan en egen genre numera, och jag har sett otaliga på Göteborgs Filmfestival genom åren. Här är ännu en, denna gången byggd på en verklig historia från Norge, där pojkar i åldrarna 11-18 år i början av 1900-talet skickades till ön Bastøy (istället för till fängelse) där de fick agera billig arbetskraft under ledning av en sträng föreståndare (här spelad av Stellan Skarsgård). När den unge Elling kommer till ön blir han den förste som vågar stå upp måt föreståndaren och de andra vuxna, något som kom att få stora konsekvenser för många på ön. Man må ha sett det innan, men med ett manus som lyckas vara hyfsat oförutsägbart inom ganska förutsägbara ramar och med några riktigt bra skådespelare bland ungdomarna (den Marlon Brando-like debutanten Benjamin Helstad och hans kompis Olav spelad av Trond Nilssen är riktiga fynd) så blir det här ändå en riktigt bra och välgjord film. Flera gånger sitter jag på helspänn och håller tummarna stenhårt för de unga killarna, och trots att det förvånar mig något så är det bara att kapitulera och erkänna att jag ännu en gång fallit för en film i instutitions-genren.
Fem ungdomar med diverse personliga problem träffas på en chat och drivs till diverse dumheter ledda av chatsidans skapare William (spelad av Aaron Johnson från Kick-Ass) som har den något bisarra hobbyn att driva folk till självmord genom att låtsas vara terapeutisk. En småspännande ungdomsfilm där alltihopa visualiseras skickligt genom att låta de olika chattrummen som ungdomarna deltar i vara riktiga fysiska rum där människor möts och kan gå ut och in ur, och som är sammankopplade genom en färgsprudlande korridor som symboliserar internet. Samtidigt klipps vi parallelt till den verkliga världen, en något blåblekare värld, där ungdomarna via datorer och telefoner kopplar upp sig mot chattarna i olika situationer. En smart idé och ett manus som hämtat från ett avsnitt av en av mina favoritserier Skins (Hannah Murray som spelade Cassie i de två första säsongerna har en av huvudrollerna här) bidrar till en av festivalens största överraskningar hittills. Framförallt är det den spännande historien och The Ring-regissörens snygga visualiserandet av chattrumsidén jag går igång på, och det räcker faktiskt för att jag ska släppa att manuset helt tappar bort två av sina fem huvudroller en bit in i filmen eller strunta i det faktum att de psykologiska svängarna hos några av karaktärerna kanske inte riktigt känns som om de är helt realistiska. Och visst, filmer som utspelar sig i min favvo-affär Cyberdog i Camden och som använder Mini VivasI Left My Heart in Tokyo i en viktig scen är så klart oemotståndligt för undertecknad. Jag gillar det här. Massa. Och jag tycker sällan internets förmåga att föra samman okända människor skildrats snyggare än här.
The King's Speech Tom Hooper, Storbritannien/Australien
När den brittiske kungen dog på trettiotalet passades kronan över till hans äldste son, som dock abdikerade efter ett kort tag då han hellre ville gifta sig med sin två gånger frånskilda, amerikanska fästmö. Kung blev då istället den näst äldsta brodern, George VI, en man som stammade kraftigt och inte kunde säga en mening utan problem och än mindre hålla ett helt tal, och som nu alltså skulle leda sitt folk in i ett krig med hjälp av just tal i nya mediet radio. Lösningen blev en man av folket, en misslyckad australiensk skådespelare som mot alla odds skulle komma att bli kungens bästa vän. Det är inte konstigt att den här filmen fått tolv Oscarsnomineringar och är toppkandidat att ta hem tunga priser för bästa skådespelare, regi och film på galan senare i februari. Den här filmen har nämligen allt som Oscarsjuryn går igång på: En man med ett handikapp i centrum (excellent spelad av Colin Firth som dessutom är "over due" för en Oscar eftersom han inte fick nån för hyllade A Single Man ifjol), snygga kostymer med kunglig glans, en sann historia i botten med stark fellgood-karaktär och - som grädde på moset - Hitler och Andra Världskriget (Oscarsjuryns favoritkrig) lurande runt knuten. Klart de köper det med hull och hår! Själv faller jag inte lika handlöst. Jo, det är charmigt till tusen, det är bra snits i manuset och skådespelarna är (speciellt Firth och Geoffrey Rush) på topp. Historien är ett stycke intressant nutidshistoria och det är inte överdrivet sentimentalt eller smörigt på något sätt...men det blir lite för enformigt (jag hade gärna sett ännu mera fokus på kungens relation till brodern, skandalerna kring dennas abdikering och även om hela historien bygger på "Berties" egen osäkerhet om att våga bli kung, skulle man ju vilja veta om han nån gång tänkte på att han också gjorde sin dotter Elizabeth till framtida drottning) och möjligen lite för myspysigt för att jag ska köpa det rakt av. Det är inte alls några jobbiga 130 biominuter du har framför dig om du går och ser den här filmen, och jag tror att för många är det här precis essensen av vad en biofilm skall vara, och det finns nog få människor som tycker genuint illa om den - men det finns en lång rad mycket mer intressanta bioupplevelser bara bland de tio nomineradefilmerna till årets Bästa Film-Oscar än The King's Speech.
Flickorna från Dagenham Nigel Cole, Storbritannien
I brittiska Dagenham låg 1968 världens då fjärde största Ford-fabrik, och när samtliga anställda 150 kvinnor (av 55.000 arbetare på fabriken) ledda av Rita O'Grady bestämde sig för att strejka för att få lika lön för lika arbete satte det så smånigom igång en snöbollseffekt som resulterade i lagändrigar och en världsomspännande revolution för kvinnors löner. Av den här sanna historien har Saving Grace/Calender Girls-regissören skapat ett stycke modern feministisk nutidshistoria, snyggt tillrättalagt som de skådespelande damernas snygga sextiotalsfrisyrer och pudrat det med sedvanlig brittisk arbetarklasskomedihumor a' la' Brassed Off eller The Full Monty. Visst, det känns kanske ibland lite väl tillrättalagt när makarna är genomgoda, chefernas fruar välutbildade comrades-in-arms och Miranda Richardsson politikerkvinna (kanske mer lik Maggie Thatcher än den Labour-minister hon ska porträttera) slänger sig med snitsiga bitskheter värda hennes drottning i Svarte Orm, och cynikern kan säkert fnysa åt element som drömmen om en snygg klänning eller kraftiga birollskvinnor som visar tuttarna och dricker whisky mellan snitsiga repliker på bred dialekt... Jag rycks dock med i den här härliga feministiskt initiativistiska svennebannan-varianten av ett Mad Men-avsnitt, som både lyckas hylla och ifrågasätta fackföreningsrörelsen på samma gång. Det går nämligen inte att värja sig mot duktiga Sally Hawkins i huvudrollen som Rita och jag faller handlöst rakt ner i alla de snyggt orkestrerade känslofällor som filmmakarna placerar ut med hjälp av Hollywoods alla knep och knåp. När sen de riktiga kvinnorna dyker upp i korta inslag till eftertexterna - och visar sig vara lika starka (joviliskt charmiga) karaktärer som i filmmanuset - släpper jag alla mina förbehåll och lämnar biografen glad och lycklig över att sådana här grymmar brudar en gång vågade offra allt för att ändra historien.
Upptakten är väldigt The Blairwitch Project: Vi får veta att filmen vi ska se består av upphittat filmat material, att det är autentiskt och att man inte vet vilka som filmat det. Sen drar det igång med tre ungdomar som ger sig ut i det vidunderligt vackra, norska landskapet för att med handkamera försöka lösa mysteriet med en massa döda björnar som börjat dyka upp i landskapet. Här tar dock filmen en liten annan riktning en den nämnda amerikanska skräckfilmen... ...för där ungdomarna i Blairwitch snorade i kameran och vi aldrig fick se vad som jagar dem, så träffar de här ungdomarna ganska snabbt den cyniske trolljägaren Hans, anställd av norska staten för att hålla ordning på de norska trollen, och möter strax sina första troll. Filmen får därefter mera likheter med Jurrasic Park ("jagad av stora, snygga, datoranimerade bestar") än Blairwitch, samtidigt blandat med lika delar John Bauer och Bröderna Dahl (ni vet de som jagade professor Drövels hemligheter på 80-talet), och den tar sig an trollen ur en botanisk och ekologisk vinkel (med hjälp av Otto Jespersens trolljägare) som är mycket rolig och underhållande. Sammantaget är det en väldigt lyckad mockumentär som med sitt schysta tempo, sina skojiga förklaringar om trollens liv och leverne och (framförallt) sin sköna humor förlåter en hel del logiska luckor (och då menar jag inte att den de facto handlar om troll) och en viss enformighet. Den borde snart vara på väg mot svenska biografer och förmodligen mot en amerikansk nyinspelning (säkerligen långt mycket blodigare, mer actionspäckad och med bättre effekter - men helt utan charm och norska fjordar som tar andan ur dig). Helt klart en lyckad fredagsfilm.
Den nio åriga Abel slutade prata när pappan lämnade familjen och blev så sjuk att han fick läggas in på sjukhus. När hans mor bestämmer sig för att ta hem honom på försök börjar han plötsligt att prata igen - men har då börjat tro att det är han som är pappan. Av rädsla att han ska halka tillbaka in i tystnaden bestämmer sig mamman och hans två syskon för att låta honom hållas, något som kan vara nog så svårt utan komplikationen att pappa plötsligt kommer tillbaka. För några år sedan var Gabriel Garcia Bernal på filmfestivalen med sin film Deficit, en helt meningslös skitfilm om du frågar undertecknad. Det kan man däremot inte säga om den här filmen gjord av hans Din Morsa Också-medspelare Diego Luna. Luna lyckas nämligen få den här i botten så djup tragiska filmen att bli fylld till bredden av humor och värme, utan att någonsin tappa fokus eller driva med karaktärerna. Skådespeleriet är alldeles lysande, speciellt från den unge Abel spelad av Christopher Ruíz-Esparza och av hans lillebror Paul (spelad av hans verkliga lillebror Gerardo Ruíz-Esparza), och de knappa nittio minuterna har inte en onödig sekund fram till det oförutsägbara slutet. Gripande, roligt, sorgligt om att vad som egentligen är en bra eller en dålig förälder, och en lysande film att börja årets festival med.
Det hände inte mycket med Erik Hassles lovande karriär, trots ett riktigt bra debutalbum, men något säger mig att hans andra skiva kommer göra större intryck på svenskarna.
När Kent tog paus efter senaste turnén var nämligen Jocke Berg och Martin Sköld från gruppen sugna på att fortsätta att skriva till en annan artist - och eftersom de gillade att Erik kunde sjunga (och antagligen för att de ligger på samma skivbolag) blev det han som fick ta låtarna!
Resultatet heter Mariefred Sessions och släpps den 23/3 (snälla Ronny, får jag recensera i nästa QX?) och kommer innehålla sex nyskrivna låtar av Kent-duon, Sometimes When It Rains (Give Me Your Love), I'm Not an Island. Stay Away, Stains, Arrows och Are You Leaving (som kommer bli Eriks nya singel).
Galet spännande tycker jag. En match made in heaven på pappret som jag hoppas blir lika bra IRL.
Låten är gammal som gatan (men fortfarande jäkligt bra och rejält underskattad) men videon till All Over the World är sprillans ny och här är den. Ola.
Jag håller alla tummar jag ser för att Patrick Wolf ska dyka upp på Way Out West igen i sommar, men innan dess ska det komma en ny skiva, och första (eller andra...fast var Time of My Life nånsin officiellt släppt?) singeln därifrån är fantastiska The City.
Filmen som vann sidosektionen i Cannes och huvudpriset på Stockholmfilmfestival är inte nog inte lättmält för den som gillar sina filmer politiskt korrekta, utan visst motstånd, och uppbyggda enligt klassiskt Hollywoodskt berättarsnitt. Klarar man däremot av att se någonting väldigt annorlunda som griper tag i en från första rutan, som bombaderar ditt huvud med frågor och vänder upp och ned på vad man får visa och inte visa på film och som blandar känslor och stil från regissörer som Michael Haneke, Roy Andersson och Lars von Trier (samtidigt som det känns väldigt eget), ja då är den här grekiska Oscarsnominerade succén om ett par föräldrar som låter sina barn växa upp instängda i en villa med stor trädgård, och som där skapar ett helt alternativt universum till dessa om omvärlden helt omedvetna ungdomar. Parallellerna till fascistiska regimer och stater som Nordkorea (här finns till och med de klassiska inövade dansnumrena för "ledaren") är knappast subtila, men det här är så fascinerande, så annorlunda, så fullständigt uppslukande att jag blir helt överkörd. Men som sagt. Du är varna. Det är verkligen, verkligen inte en film för alla.
Snart är det som vanligt dags för mig att frysa ned den här bloggen (ännu mer än vanligt) och för er att helt flytta över ert bloggintresse till Schlagerprofilerna.
Som en liten uppladdning inför det (och inför Melodifestivalen 2011) så har nu februarinumret av QX-släppts, fullspäckat med snygga bilder på årets artister, roddat av min gode vän och schlagerkumpan Ronny.
Årets tema är TV-serier, och om ni bläddrar så kommer ni hitta bland annat en skön Glee-bild på den här bloggens husgudar Le Kid. Med mera.
Dessutom två skivrecensioner och två filmditon från undertecknad på "de vanliga sidorna".
Två gånger idag har jag muttrat över att februarinumret av QX redan gått till tryck och att jag därför inte kunnat få med en låt till min Speldosa i det numret...och när jag nu sätter mig och ska skriva om dessa låtar här i bloggen märker jag att båda verkar framföras av artister signade till bolaget SoFo Records - en lable startad av min idol och snart nygamla schlagerkumpan Alexander Bard. Bra jobbat!
Först ut är min favorit färöing Brandur, som jag skrivit om i bloggen tidigare, och vars låt The Illusion Of idag går att höra hela, istället för det lilla smakprov som bjudits på tidigare, och som då visar sig vara precis så skönt A-ha-vibbig som man hoppats. Här är Brandur.
Tvåa på bollen är Alex Saidac. En tjej som tydligen jobbar med favoritproducenterna Oskar Holter/Jakob Erixon (som vi hört alldeles för lite av på sistone, i alla fall här i Sverige - var är ni när MF behöver er grabbar?) och som om man kan avgöra av soundet på första singeln siktar på ett sound någonstans mellan Ke$ha och Lady Gaga...fast med ett lite svenskare, mjukare dancesound i botten. Riktigt, riktigt bra. Lyssna själva: Här är We Shine.
"Little Big Planet 2" – PS3-succé-uppföljare Ny Jag är ingen stor TV-spelssnubbe, men oj vad jag har längtat efter uppföljaren till det här succéspelet. Visst, en stor del har det med att göra att med det här spelet följer fantastiska spelkvällar hemma hos A&A eller J&M, men mycket beror på att det här urgulliga platformsspelet är så genialt på alla plan. Bara det där att man klär på sin sackboy olika outfits från en stor garderob kan få fyra bögar att ägna mera tid åt sådant än själva spelandet… Samtidgt är det väldigt spännande att försöka klara alla äventyr tillsammans – och de små sackbotarna med sina hjärtformade ögon som man ska försöka få med sig så många som möjligt av i den här uppföljaren är tvåans stora, nya behållning – och då har vi inte ens testat en enda av de nya spel folk i detta nu sitter och totar ihop därute. När schlagern är över lär det bli många, långa lördagar med rödvin och spel hoppas jag!
"Dogtooth" – Film av Giorgos Lanthimos Ny Filmen som vann sidosektionen i Cannes och huvudpriset på Stockholmfilmfestival är inte lättmält för den som gillar sina filmer utan motstånd, politiskt korrekta och uppbyggda enligt klassiskt Hollywoodskt berättarsnitt. Klarar man däremot av att se någonting väldigt annorlunda som griper tag i en från första rutan, som bombaderar ditt huvud med frågor och vänder upp och ned på vad man får visa och inte visa på film och som blandar känslor och stil från regissörer som Michael Haneke, Roy Andersson och Lars von Trier (samtidigt som det känns väldigt eget), ja då är den här grekiska succén (shortlistad tillsammans med Sverige och Danmark bland de nio icke engelskspråkiga filmer som kan nomineras till en Oscar imorgon – men lär nog, liksom Sverige, tyvärr bli utan) om ett par föräldrar som låter sina barn växa upp instängda i en villa med stor trädgård och där skapar ett helt alternativt universum till dessa om omvärlden helt omedvetna ungdomar. Så fascinerande, så annorlunda, så fullständigt uppslukande att jag blir helt överkörd. Men det är verkligen, verkligen inte en film för alla.
Födelsedagsfest hos Johan Ny Vad var resultatet nu igen? Åtta flaskor vin och två flarror champagne- på tio personer? Det är receptet på en bra födelsedags fest! Det och en salladsbuffé och en stereo dit alla kan streama musik från sina iPhones. Mycket lyckat! "Här inne hos mig" – Ny singel med Albin Gromer Ny P3 Guld kändes som en gala som förmodligen var roligare på plats än på TV, men det stora utropstecknet för mig var den här skånske killen och hans nysläppta singel. Kan nog bli nåt, minst sagt. Självklar på årets Way Out West eller Popaganda?
"Let Me In" – Film av Matt Reeves Ny Den amerikanska nyinspelningen av svenska Låt den Rätta Komma In (filmen bygger alltså på samma filmmanus av John Ajvide Lindqvist, och inte på hans bok) lyckas fånga samma snygga ton som sitt svenska syskon, stuvar om lite i historien med alkisarna (som är ännu mera bortatagna här än vad de är i den svenska versionen) och startar mitt i handlingen för att sedan gå tillbaka två veckor, men är rakt igenom en bra filmatisering av en ännu bättre bok. Barnskådisarna (stjärnskotten Kodi Smit-McPhee från The Road och Chloe Moretz (Hitgirl i Kick-Ass) är minst lika bra, fotot är enkelt och kallt (även om det svenska var snyggare) och historien fortfarande lika stark. Slutet är dock lite tillfixat och ska jag vara ärlig så räcker det förmodligen att se en av filmatiseringarna för man ska vara nöjd och belåten. Men visst kunde det blivit mycket värre. "Few and Far Between" – Singel med Woman E Ny Nyupptäckt söt liten danslpoplåt från Storbritannien som tydligen släpptes i september, men som då gick mig helt förbi. Lyckligtvis har jag vänner som dammsuger nätet och Spotify och kan uppdatera mig när jag missar sådana här små pärlor.
"Stegtävling" Ny Man kan tycka att det är den absolut sämsta perioden på året för ett företag att dra igång en stegtävling – hela Göteborg är en gigantisk isrink – men för mig är det toppen. Det är ju i januari jag laddar för schlagerturnén och försöker gå/träna s mycket det bara är möjligt. Den där lilla dosan vid höften är inte snygg, men fan vilken bra motivator den är till att gå en extra hållplats eller hoppa upp tidigare på morgonen. Love it. "Ritual" - Ny skiva med White Lies Ny Londonduons debutskiva To Lose My Life var en av mina mest sönderlyssnade skivor 2009. Nu är de tillbaka med ännu ett album fyllt av samma mörka typ av åttiotalsblingad gitarrpop ekandes av Joy Division och Talking Heads, men samtidigt sockrat med ekon från Depeche Mode och förra årets sensation Hurts. Här finns färre hits (och allt känns mindre direkt) än på debuten, men det är samtidigt vinterns bästa depp-soundtrack. "Dirk Gently's Holistic Detective Agency" – TV-film på BBC Ny Jag har lite växt ifrån Douglas Adams-grejen, men när jag gick i högstadiet var hans böcker enorma i mitt umgänge. Visst, Liftarens Guide-serien var störst, men jag föredrog de två deckarna om Dick Gently. När nu BBC gjort en TV-film på första boken, med Episodes-aktuella Stephen Mangan i huvudrollen, så känner jag dels att jag är glad att jag växt ifrån de här böckerna och dess humor, men samtidigt tillräckligt med nostalgi för att de här mysiga 60 minuterna i sällskap med Dirk ska precis hamna på den gröna delen av listan.
"CityVille" – Zyngaspel 5v Kommer förmodligen slåss med Little Big Planet 2 om att vara Årets Spel när 2011 ska summeras om det fortsätter såhär… Nu äntligen lite nya utmaningar och byggnader också!
"Being Human" – Amerikansk nyinspelning Det kanske känns som lite dubbelmoral av mig att skamlöst hylla den amerikanska varianten av Shameless när jag inte sett det brittiska succéoriginalet, och sen samtidigt rycka på axlarna åt den här nyinspelningen där jag tyckte så mycket om just det brittiska originalet, but here we go: SciFys nyinspelning är inte dålig på något sätt, men den känns lite mesigare och, för någon som sett det brittiska originalet, ganska onödig. Kanske kommer de utveckla den bättre längre fram, likt amerikanarna gjorde med The Office och Queer as Folk, så jag kommer nog ha ett halvt öga på den. Men jag längtar efter mer av originalserien. Vårkänslor Fantastiska att få så här i slutet av januari när allting töar bort, solen skiner, och en doft av förmultnming och hundbajs lägger sig som en matta över Kålltorp…men ack så bedrägligt. Man vet ju att om typ en vecka så kan vi sitta fast i två meter snökaos igen.
"Skins" – Amerikansk nyinspelning Det kanske känns som lite dubbelmoral av mig att skamlöst hylla den amerikanska varianten av Shameless när jag inte sett det brittiska succéoriginalet, och sen samtidigt rycka på axlarna åt den här nyinspelningen där jag tokälskade just det brittiska originalet, but here we go: Jag avskyr vad de gjort med Skins. Inte för att de bytt ut ut seriens bögkaraktär mot en lesbisk tjej (den lesbiska tråden i originalet är ju dock bland det bästa med serien och den blir ju omöjlig nu…eller? Jag saknar Maxie!) utan för att de gjort allt så mycket mesigare moraliskt sett. Inget naket (såklart, det här är MTV), tvålfagrare karaktärer, rakt igenom mes, mes, mes. Nä, medan jag knappt kan bärga mig tills jag får se det nya brittiska Skins-gänget in action kommer jag sluta se den amerikanska varianten på stört. Att inte kunna vräka i sig semlor som man vill På torsdag kommer elddopet – då ska jag gå igenom mina MF-outfits för året och se vilka jag kommer i…och då kommer den här posten göra sig väldigt, väldigt påmind är jag rädd. Is Håller fortfarande Göteborgs gånvägar och trottoarer i ett järngrepp. Inte roligt alls.
Är ju smått besatt av nya produkter + mango & choklad låter ju gott + förpackningen känns härligt somrig. Nu återstår bara att vara snäll nog så jag får smaka...
Precis som alla andra i världen just nu har nyblivna American Idol-domaren Jennifer Lopez vänt sig till svenske RedOne för att få till en ny singel...och han gör det genom att använda en av nittiotalets första megahits: Lambadan! Här har ni On The Floor (ft. Pitbull).
JLo har förresten dessutom spelat in en (fruktansvärd) ny version av Venus, ni vet låten som blev Bananramas genombrott. Den låter så här.
"Schlagerquizhelg i Stockholm" Ny En av de bästa helgerna på evighet blev resultatet av 2010 års framflyttade schlagerquiz. Faktum är att när den nu snarare blev ett startskott än ett avslut på schlagersäsongen så köndes det om möjligt ännu roligare att samla det här underbara gänget av människor och ha quiz för, rösta fram nittiotalets bösta ESC-låt (det blev den här, tätt följt av den här, by the way) med och skratta, lyssna på gammal och ny schlager, skvallra och så avsluta kvällen på Edwards dansgolv på Zipper. Superbt. Stort tack främst till Ronny, min evige schlagerkumpan, för ett väl utfärt arbete och husrum och till Edward för en mysig fredagskväll...men även till Pär, Gnutte, Kris, Nina, Ellen, Fredrik, Felix och Märta. Legendariskt trevligt. "Olle" - Systerson Åt Numera är vi väldigt bra kompisar, jag och Olle. Han vet vad jag heter och vem jag är och i helgen hade vi ett drygt tre timmar långt lekpass där vi gick igenom bilar, leksaker och böcker i en rasande fart. En hur kul förmiddag som helst. Både för Olle och hans morbror. Lyckligtvis innebär schlagern massa stopp i Stockholm under våren så jag inte hinner sakna honom alltför mycket, men visst skulle man vilja leka med honom varje dag. Sötis. "Shameless" - Ny serie på Showtime Ny Jag förstår att det kan bli en hel del ropande efter varg i den här bloggen med tanke på hur mycket TV jag tipsar om - men ska ni bara hugga på ett enda tips och välja en enda ny TV-serie att se just nu så är det den här nyinspelningen av den brittiska succén (som är inne på sin åttonde säsong där just nu). Visst, jag har inte sett ett enda avsnitt av den brittiska varianten, och kan därför inte avgöra om jag stört mig lika mycket - trots att det odiskutabelt är välgjort - på nyinspelningen som jag gjorde när andra i motsvarande sits hyllade amerikanska The Office och Queer as Folk i början. Men som en smart polare sa: Nu slipper jag ju störa mig och kan istället till 100% njuta av den amerikanska versionens fantastiska casting och seriens fullständigt briljanta manus. Spana genast in ödena hos den här enorma familjen på botten av samhällsstegen och få en inblick i vad som förmodligen ohotat är vårens absolut bästa nya amerikanska TV-serie! "Hold it Against Me" – Ny singel med Britney Spears Ny När som helst lär Lady Gagas nya singel läcka och ta över styrkan i den virala tsunami som den här singeln orsakade på bara några timmar. Etta ungefär överallt i världen (utom sega Storbritannien som ville hålla låten ett tag) på bara en dag och precis en sådan där modern megahit som Brittan behövde för att visa att hon fortfarande kan. För det tvekar väl ingen på att hon (och Max Martin) gör det efter den här låtens utmärkta fortsättning på Womanizer? Nu längtar vi till videon och tills dess sjunger vi alla med i det karaktäristiska uttalet i "haysaye". "Solsidan" - Andra säsongen av TV-succénNy Jag missade Solsidan när det gick på TV4 förra året, mitt under brinnande schlagersäsong. Men när jag och grabbarna var i Barcelona så plöjde vi alla avsnitten och då insåg jag vilken svensk klassiker detta omedelbart blivit. Hur roligt och välskrivet som helst! Efter det har jag sett alla avsnitten minst tre gånger och jag kan inte vara den ende som älskar att det är tillbaka - och framförallt inte den ende som pustar ut över att det känns precis lika bra som sist. Upplägget med bröllopsplaner är ju en genial fortsättning på barnförväntningarna sist, och det enda som känns lite skumt är väl flytten till ännu ett nytt hus. Nåväl.Det ska nog skarttas en hel del till Solsidan i vår hoppas jag. "Open heart Surgery" – Ny singel med Beth Ditto Ny Världens coolaste flata går solo från Gossip och första smakprovet är en EP där man hittar den här genomelektriska sköningen till låt.
"Love CPR" - Ny skiva med September 2v En del skivor jag recenserar slutar jag lyssna på i det ögonblick man skrivit det sista ordet till QX (inte alltid för att de är dåliga, men för att man oftast lyssnat dem sönder och samman för att få en rättvis bild) - det här är garanterat inte en sådan skiva för mig. resten får ni läsa i nästa veckas nya (schlager)nummer av QX. "Episodes" - Ny komediserie på HBO Ny Matt LeBlancs återkomst efter fiaskot med Joey är en långt mera subtilt skriven komediserie om två brittiska manusförfattare som ska försöka föra över sin megasuccé till USA och får föredettingen LeBlanc i huvudrollen mot sin vilja. Snygg inblick i manusförfattarnas verklighet, och en pilot - faktiskt till 95% utan huvudpersonen - som ger mersmak. "CityVille" – Zyngaspel 4v Blev alltså världens största internetspel på bara en månad. Inte alls konstigt med hur extremt vanebildande det är! "Off the Map" - Ny serie av Shonda Rhimes Ny Grey's Anatomy korsat med Äventyr i Bukten fast i Sydamerika. Har man sett Shondas två andra serier - den här verkar väl efter piloten luta mera åt Private Practice än Grey's - så vet man precis vad man får. Absolut inte dåligt, jag kommer säkert försöka se det varje vecka, men samtidigt absolut ingenting nytt alls.
"The Cape" – Ny superhjältetvserie Jag kommer nog inte orka följa den här serien om en polis som blir falskt anklagad för att vara korrupt, fejkar sin egen död och återvänder som superhjälten The Cape uppbackad av ett mystiskt cirkussällskap han hittar i kloaksystemet...och frågan är väl om den kommer få ett enda extra avsnitt inspelat efter de som redan är inspelade. Men det jag gillar med serien är att den inte försöker stoppa in sin serietidningshjälte i nån form av verklighet al la Heroes eller No Ordinary Family, utan helt ogenerat bygger upp ett universum kombinerat av de tre olika universumen uppbyggda av de tre olika Batmanregissörerna. Det här är helt enkelt en filmad serietidning - och den skäms inte för att vara det vare sig visuellt, dialogmässigt eller handlingsmässigt. Om du har 45 minuter över i veckan några veckor. Annars inte.
Filmfestivalens bokningssystem Allvarligt? Det förra fungerade ju utmärkt och var perfekt med sin koppling till schemat. Den här gången blev det ju bara totalkaos och jag vet fortfarande inte om jag verkligen fick de där biljetterna jag betalade för (pengarna är dragna, jag har ett kvitto - men på den nya käcka personliga sidan syns det noll biljetter bokade). Gör om gör rätt! Och passa på att släng in lite flera homofilmer nästa år också. Plocka ned julsaker Jag har inte börjat ännu... Jag har typ separationsångest för att skiljas från min gran. Pizza Favorit på Matbodens Pizzeria Nä, det är inget fel på pizzerian i sig – egebntligen är det väl mitt fel. Jag äter köper pizza så sällan så när jag väl gör det så har jag alltid glömt vad jag inte bör köpa…så varje gång väljer jag den här kebabpizzan med bacon och vitlök…och blir lika äcklad varje gång. Det är nåt med köttet som gör att det känns som om jag äter malda råttor. Det är helt vidrigt. Och jag har alltid megaångest efteråt både för kaloriintaget (men det kan jag ta för där får jag ju skylla mig själv) och för att jag slösat bort ett tillfälle att unna mig något på något så äckligt. Blä.
Det hände inte mycket med 
Inlägg
