Sebbe har det inte lätt. Han mobbas av tre grabbar i skolan, slirar med läxorna och hans morsa är ung och halvalkoholiserad med ett tidningsutdelarjobb som hon knappt klarar av. det enda han är riktigt bra på är att meka med elektriska prylar som han släpar hem från en soptipp. Till exempel skulle han kunna bygga en bomb. Inte för att han vill. Men han skulle kunna.
Äntligen en svensk film som på allvar kan ta upp kampen mot de brittiska diskbänksrealistiska filmerna som vi brukar få några stycken av varje år. Här är en tragiska bild från ett stycke svensk underklass som känns helt äkta rakt igenom; Alla skådespelarna är fräscha outslitna ansikten, miljöerna känns obestämbara och kan vara ungefär var som helst (även om man som Göteborgare tillslut inser att det är här i lite blandade småförorter den spelats in) och även om Sebbes sits är sjukt jobbig nästan i överkant så är varken hans mamma eller hans mobbare några onda stereotyper, utan osäkra figurer som hanterar situationerna som människor gör som har det riktigt jobbigt (eller i mobbarnas fall ser en chans att få lite egna fördelar).
Det här är som ni förstår ingen ljus historia, och jag tror den kommer få det svårt på biograferna där folk förvisso numera gärna går på svensk film...men bara om det är en komedi eller en deckare, men jag tycker personligen väldigt mycket om den och jag gillar verkligen hur förhållandet mellan Sebbe och hans morsa skildras. Babak Najafi har helt klart fått till en debutfilm som ger mig mersmak.
The Topp Twins: Untouchable Girls Leanne Pooley, Nya Zeeland
De två lesbiska systrarna i country och varitégruppen The Topp Twins är två av Nya Zeelands mest populära komiker, och i den här dokumentären serveras vi hela deras historia varvat med klipp från en föreställning med de flesta ur deras liv i publiken. Vi får se ett gäng av duons karaktärer, se bilder från ett gäng olika protestmarscher och liknande de deltagit i genom sitt liv (allt från homorättigheter till kärnvapenstopp) och möta personer de mött. Sött varvat med joddel och countrymusik. Visst får man en trivsam stund i de här två supersköna damernas sällskap, men jag hade nog tagit till mig den mer om jag varit mer nere i countrymusik och buskishumor. Nu blir det lite mycket hyllning, kramar och sång och lite lite svärta och dramaturgi för att jag ska falla pladask, men nog blir man nyfiken på att se mer av de här lesbiska varianterna av Stefan&Krister korsat med Kikki Danielsson.
Depardieu och Chabrol - två namn som i kombination säker får det att vattnas i munnen på de flesta frankofiler. Kul för dem. Själv genomlider jag några av de tråkigaste två timmarna jag haft i en biosalong. Depardieu är en form av fransk Wallander, komplett med alkoholiserad halvbror och otromisstänkt fru, men tillskillnad från sin skånska kollega får han inget riktigt fall att lösa, utan här bara pratas och pratas och pratas och är totalt ointressant både i bildspråk och manus. Skittrist. Inte värt att nämna mera.
En oväntad direkt uppföljare till regissörens suveräna Happiness, som inte når upp i originalets höjder, men som fortsätter och utvecklar historien och karaktärerna (som är exakt samma som tidigare men nu spelade av helt andra skådespelare). De tre systrarna fortsätter alltså sin jakt på ett lyckligt liv, men lyckas fortfarande sådär. Joy får ingen ordning på sin telefonflåsare Andy (och hemsöks av Allen som tog livet av sig i första filmen), Helen är framgångrik men olycklig och enormt sjävcentrerad och Trish som tror hon äntligen hittat en helt normal man får problem med sin grubblande tonåring. I bakgrunden finns också hennes pedofilmake som nyligen släppts ut ur fängelset. Det är inte lika chockerande och svärtat roligt som i Happiness, och jag måste medge, trots att skådespelarna här gör bra ifrån sig, att jag saknar originalgänget för att få den där riktiga känslan av att detta är samma familj. Sammanfattningsvis har en väldigt oväntad uppföljare m.a.p ettan blivit en märkligt väntad film nummer två m.a.p hur den förhåller sig till sin föregångare. Lite sämre. Lite mer förväntat. Men självklart ett måste för den som älskade ettan.
Det är George sista dag i livet. I alla fall om han får bestämma själv. Har man nämligen som professor och bög i sextiotalets USA precis mist sin pojkvän sedan 16 år i en olycka så finns det inte mycket att leva för resonerar George, och ägnar sin dag åt att ta farväl, tömma bankfack och göra det enkelt för den som ska hitta kroppen. Tom Fords filmatisering av vad som kallats den första bögromanen är självklart rasande snygg. Varenda bild känns som en målning, kameravinklarna är ljuvliga och sättet att använda starka respektive urvattnade färgskalor på bilderna för att visa skiftningar i George sinne är nästan naivistiskt enkelt men fungerar otroligt snyggt. Julianne Moore är det komiska inslaget som smått överspelad trasig väninna och Nicholas Hoult är sjukt mycket snyggare än han var de två första säsongerna av Skins, men filmen tillhör (trots ytterligare välcastade biroller) helt Colin Firth som på pricken pendlar mellan hopp, likgiltighet och bottenlös sorg i en av sina absolut bästa rollprestationer hittills. Precis så bra som man hoppats när man såg den ursnygga trailern, och det är bara att hoppas att Tom Ford fortsätter göra filmer i samma stil framöver.
Någonstans 1999 i Baskien bor Ander på en liten gård med sin mamma. Hans dagar är ganska enformiga. Vakna, ta hand om djuren, valla dem under dagen, gnata med sin mamma (och lillasyster - som är på väg ut ur huset för att gifta sig) vid matbordet och sedan sova igen, eller hänga med sin alkoholiserade polare och ligga med traktens hora Reme. Men så en dag så faller han illa och skadar foten som måste gipsas. För att klara av det dagliga arbetet så fixar hans svåger hjälp i formen av en yngre kille från Peru som heter José, och med honom i huset så kan tillslut inte Ander hålla tillbaka en del av sig själv som han gömt tidigare.
Den här långa (två timmar och tio minuter) och ganska långsamma filmen är en sorts mindre tvålfager (även om varken det baskiska landskapet eller Christian Esquivel som spelar Jose gör direkt ont att se på om man säger så) variant på Brokeback Mountain. Samma undertryckta känslor, samma ångestfyllda tankar hos en av huvudrollsinnehavarna och även ett lika brutalt och plötsligt knull, men till skillnad från sitt Hollywoodska storasyskon har den här filmen lite mindre stänk av tragedi över sig, några viktiga sidokaraktärer med egna historier och ett bildspråk (ibland känns det som fotografen glömt kameran och saker händer utanför bilden, ofta står den helt still och möjligen zoomar lite sakta, och emellanåt blir det alldeles svart i några brutala scenbyten) och tempo som känns ovanligt när man är uppväxt på amerikanskfilmklippning.
Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Självklart till en del för att sådana här manliga kärlekshistorier passar mig bra, men jag älskar också att den tar sin tid och ser till att allt som sker i den känns helt naturligt (ja jag kan till och med köpa den slitna klyschan med den (nåja, nästan i alla fall) lyckliga, kloka horan här) men ändå på något sätt har ett märkligt driv. Och ja, jag tycker om att den slutar som den gör. Ta er tid att se!
Låt oss börja med att reda ut vad Lourdes är. Så här säger Wikipedia:
Lourdes är Europas mest besökta vallfartsort och besöks årligen av mer än sex miljoner pilgrimer, detta på grund av att en 14-årig bondflicka, Bernadette Soubirous, 1858 påstod sig ha sett uppenbarelser av Jungfru Maria i Massabielle-grottan nära staden, en händesle som Katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes. Enligt den religiösa traditionen sprang det i samband med detta även fram en källa med helande vatten i grottan. Besökarna dricker vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt. I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kr per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten. Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan, och för att hantera detta har den katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. Endast ett sextiotal har godkänts, varav de flesta i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. Men det är det oföklarliga och snabba förlopp från obotlig sjukdom till hälsa, som dagens vetenskap inte kan förklara, som är det mirakulösa.
Här möter vi rullstolsbundna Christine (totalförlamad från nacken och nedåt i skolios) som åker på pilgrimsresa till just Lourdes. Mycket för att det är det är enda gången hon kommer ut i världen (hon får då en dedikerad sjuksköterska som kör runt henne) men självklart också med förhoppningen om att det kanske, kanske ska ske ett mirakel. Vilket det kanske gör. Eller kanske inte.
Det här är en film om Lordes. Om hur en modern vallfärdsort fungerar 2010. Om hur religion och kommers lyckligt lever hand i hand i symbios med varandra. Men också en film om ensamheten och utsattheten i att vara allvarligt sjuk. Och framförallt en film om mirakel. Vad är ett mirakel på 00-talet? Finns de fortfarande eller har vetenskapen tagit kål på dem? Eller var de bara påhitt från början? Och varför drabbar de i så fall bara några och varför just dem? Och räcker det verkligen bara med att tro riktigt hårt och mycket?
Många kan säkert finna den här filmen lite tråkig och långsam, men jag har 100 väldigt trivsamma minuter och gillar att lämna salongen med en massa obesvarade frågor. Det är en ganska enkel och lågmält berättad film som genererar mycket tankar utan att högljutt kasta dem på åskådaren (det mesta sägs med bilder, precis som film ska vara) vilket är skönt, och det är en film som med enkla medel och intressanta karaktärer gör något väldigt vardagligt av något väldigt ovanligt.
Rachel Weisz spelar filosofen Hypatia som i 300-talets Alexandria, de sista skälvande åren av Romarriket, hamnar mitt i motsättningarna mellan den gamla tidens gudadyrkare och de nya kristna. Själv tror hon bara på filosofin och funderar mest kring jordens och solens rörelser, men runt henne rasar strider och män på båda sidor vill ha henne. Spanjoren Alejandro Amenabar bjuder denna gången på megasvulstig sandalporr. I en film dränkt i bombastisk musik och astronomiteori tar han sig The Tudors-friheter med historien och får fram ett hyfsat kostymdrama som inte bjuder på mycket nytt i genren, är lite för långt, ger mig (förmodligen helt ofrivilligt) fnissiga Life of Brian-vibbar stundals, men samtidigt underhåller för stunden och ser väldigt snygg ut (även om jag har svårt att imponeras av datoranimerade scenografier efter Avatar - man vet ju att allt går att göra nu). Fräschast känns väl att man för en gångs skull ser de kristna som riktiga svin och får bekräftat att relgion alltid mest varit spridande av dumhet och förstörelse. Ingenting nytt under solen alltså, och de flesta av motsättningarna finns som bekant kvar idag när västvärdens dominans börjat falla som Romarrikets. Att alla egyptier är vita och pratar engelska känns kanske mindre fräscht. Sammantaget ett godkänt stycke Hollywoodpiffad-historia som trots sina brister känns långt mycket ärligare och sannare än actionfester som Troja och Kingdom of Heaven. Själv fröjdas jag dock kanske mest åt ögongodiset som spelar Davus the slavus (hur kan man INTE tänka Biggus Dickus?) och tycker gott Max Minghella (japp, Antonios son) kunde fått klä av sig naken lika många gånger som fröken Weisz...
En kvinna och hennes barn mördas av sin make/pappa. I tillbakablickar och genom vittnesrapporter får vi en inte alltför smickrande bild av dagens Hong-Kong, där arbetslösa gifta män åker till fastlandet Kina för att ligga med unga kvinnor och ibland återvänder med ny fru och barn till ett liv på socialbidrag. Det är brutalt, hopplöst och våldsamt och det påminner inte så lite till formen om den brittiska diskbänksrealismen (ast Londonförorten tillfälligt bytts ut mot ett betongkomplex i Hong-Kong) även om problematiken har lite annat ursprung. Samtidigt är det väldigt gripande och trots att man vet hur det kommer sluta oftast ganska spännande. Lite lätt gör dock Ann Hui det för sig då mannen i filmen begåvas med väldigt få sympatiska drag, och även om man nog kan förstå vart hans desperation kommer ifrån, finns här få stunder då man inte känner att han bara är en tölp eller ett monster. Dessutom stör jag mig lite på att den landsbygd som ska vara (och förmodligen är) så fattig, hemsk och full av längtan att komma bort ifrån skildras som värsta mysiga idyllen med snövita kaniner, bambuskogar och fjärilar... På det stora hela dock en lite för lång, men samtidigt gripande och intressant historia.
Sprickorna i titeln är de som gör att den fasad som simhopps-lärarinnan Miss G byggt upp för sin specialgrupp av elever på en flickskola i trettiotalets Storbritannien slutligen rämnar. De uppstår då en ny ung flicka hamnar i gruppen, en flicka som med sitt spanska överklasspåbrå fascinerar och förfärar de andra. Till en början känns det här mest som en ganska smågullig film med lesbiska, dock flickboksaktiga, undertoner, men ju längre det går så mörkare och hemskare blir filmen. Vi presenteras för en typ av övergrepp som sällan skildras på film, vilket lyfter filmen från att vara ännu en i raden av filmiska internatskolsproblem. Mitt största problem med filmen är nog huvudfiguren spelad av Eva Green. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om karaktären balanserar på gränsen till nervsammanbrott eller skådespelerskan på gränsen till överspel... Vad jag vet är att hon i alla fall blir helt utspelad av sina yngre kollegor i allmänhet och suveräna Juno Temple i synnerhet. Där har ni ett stjärnskott att hålla ögonen på! Men lägg dem gärna på den här filmen också om ni har möjlighet.
Nowhere Boy Sam Taylor Wood, Kanada/Storbritannien
Jag tror nog ändå Backbeat är min favoritfilm i den smala genre som är "bandet före Beatles-filmer", men den här historien som slutar där den filmen börjar är absolut inte dålig heller. Precis som Backbeat är det inte huvudsakligen en film om bandet Beatles (inte en enda låt är med vad jag kan höra), men där Backbeat var en film om livslång (hyfsat homoerotisk) vänskap, så är det här en film om en son som försöker återuppta bekantskapen med sin försvunna morsa. Aaron Johnson är riktigt, riktigt bra som den unge John Lennon, och kemin mellan honom och Thomas Sangsters (lillkillen i Love Actually har växt upp) Paul McCartney verkligen glöder, men allra bäst är alltid lika underbara Kristin Scott Thomas som Lennons bistra moster Mimi. En sådandär självlysande prestation som alltid genererar priser. Samantaget en trivsam, musikfylld upplevelse som kanske inte förändrar din bild av Lennon, men breddar den och ger dig en stunds skön brittisk underhållning i biofotöljen.
Under de första dagarna av kriget i Libanon på 80-talet så får vi följa fyra soldater i en stridsvagn med det på pappret ganska enkla uppdraget att köra in i en stad och så ut på andra sidan. Det låter lätt, men självklart är det inte så. Filmen som vann Guldlejonet i Venedig har rättvist jämförts med Das Boot, och den första halvan här slår lätt det mesta, tex aktuella Hurt Locker, i krigsfilmsgenren på fingrarna. Andlöst spännande, galet gripande och man riktigt känner värmen och smutsen i stridsvagnen. Bilderna utanför vagnen levereras genom ögonen på den som sitter vid kikarsiktet, och det är ett grepp som blir väldigt snyggt och starkt. Som att se groteska diabilder (den här mannen är dessutom regissörens alter ego - han satt själv på den platsen under kriget - en tanke att ha i bakhuvudet som knappast gör filmen mindre stark). Filmens andra halva är lugnare, pratigare, mera kammarspel och full av uppgivenhet och panik, och jag saknar lite, lite nerven från första halvan...men det är bara en detalj och det handlar mera om att den går från väldigt bra till mycket bra. Dessutom går det inte att undvika det mest uppenbara: Fyra heta, smutsiga karlar på ett minimalt utrymme är verkligen my kind of movie.
Mailk är en ung kille som av luddig anledning (det nämns våld mot polisman, men han nekar) kastas i fängelse och som där mot sin vilja blir en del av den i fängelset styrande Korsikanska maffian, då han på uppdrag av deras ledare César tvingas välja mellan att ha ihjäl en annan fånge eller dö själv. Efter utfört uppdrag får han beskydd av korsikanerna men räknas ändå som en utböling på grund av sitt arabiska ursprung, och ses samtidigt som en svikare av den muslimska delen av internerna. Mailk börjar dock snart inse att han kan ha en fördel genom att tillhöra båda lägren. Den här supersuccén från Frankrike (den vann jurypriset i Cannes och har nominerats som "Bästa Utländska Film" i istort sett varje viktig filmprsigala i välden i år) är en skitig och hårdkokt 2000-talsvariant av Gudfadern - minus de vackra landskapen, Gudfaderns svulstiga såpaintrig och alla kvinnoroller (här är kvinnorna mammor, fruar eller horor och med i sammanlagt kanske fem minuter totalt på två och en halv timme) – som man har svårt att slita sig från. Intrigen är enkel och rak, men aldrig alltför förutsägbar och full av små filmiska finesser som en synnerligen drömsk bilolycka och de snygga, återkommande besöken från Maliks första offer, och Tahar Rahim är grym i huvudrollen som den allt mer iskalla Malik. Om man som jag älskar både bra fängelsefilmer och dito maffiafilmer så är det här såklart lite julafton. En spännande, intressant, actionfylld, rå, smutsig, brutal och fängslande film som får de svenska Johan Falk-filmerna att kännas som sagovarianten av Åsa-Nisse.
Jag vet inte varför jag snöat in på dansk musik på senaste tiden, men här är ännu en låt på danska med en kille som heter Burhan G. Låten heter Jeg Vil Ha' Dig For Mig Selv och samplar Milli VanillisGirl You Know Its True med den äran.
Och när jag ändå är igång: Här är Party i Provinsen med den danska gruppen med det geniala namnet Hej Matematik.
Här är ett gediget försök att med hjälp av alla tidigare säsonger av Lost försöka foga samman vad som hände under seriens flygkrasch 24-style. Sista säsongen av Lost drar igång i USA på tisdag.
Manchesterbandet The Courteeners är ryktesvis en av Morrisseys favoritgrupper. Det är ungefär det enda jag vet om dem. Det och att jag tycker deras kommande singel You Overdid It Doll, med sitt uppdaterade nittiotalssound, är en riktigt, riktigt trevlig bekantskap.
Det är ganska mycket som stör mig med Peter Jacksons senaste film, där en fjortonårig flicka mördas under tidigt sjuttiotal och sedan fastnar i någon form av magiskt mellanland mellan himmelen och jordelivet, där hon blickar ned på sina sörjande föräldrar och syskon och försöker få dem att förstå att det är grannen som är mördaren (något en treåring borde kunna listat ut eftersom – en riktigt bra - Stanley Tucci ser ut som en parodi på slemmiga mystiska män). Mitt största problem ligger i att eftersom man inte får se själva mordet, och eftersom Susie Salmon (tjejen som mördas) glatt fortsätter se ut som innan fast ingen kan se henne mer än andra som mördats av samma snubbe, så har jag svårt att känna att hon verkligen dött. Så fort Mark Wahlberg och Rachel Weisz i rollerna som flickans föräldrar lyckas få mig lite känslomässigt engagerad i sin rätt snygga sjuttiotalsförortsvilla, så rycks vi återigen bort till Susie och hennes bedårande sagovärld och man tänker istället "sluta lipa, tjejen har snöbollskrig och träffar enhörningar". Det för oss över på mitt andra problem; specialeffekterna. Visst, de är snyggt gjorda (en scen där ett majsfält blir ett hav medan Susie springer i det är riktigt läcker) men om man tyckte Avatars Pandora påminde om något som en åttiotals-airbrushmålare fixat till pårökt så är det här ungeför sjuttio gånger värre. Det är stränder och stjärnor och ängar och blommor och fjärilar i en aldrig sinande ström. Okej, att det ska kontrastera mot den karga verkligheten, men det är ungefär som att ställa en nunna i ett darkroom på en bögklubb under Pride . Vi förstår poängen ändå. Minst sagt. Och som om den här rätt mörka historien ändå inte skulle fluffats upp tillräckligt så stoppar Jackosn och hans Sagan om Ringen-manuskompisar dessutom in en överspelad Susan Sarandon som alkoholiserad, kedjerökande mormor i spelet som comic relief dessutom. Absolut underhålalnde, men det hjälper mig knappast att i min jakt på känslomässigt engagemang i själva mordhistorien. Till plussidorna hör att det är duktiga skådisar, snygga scenografier och att de där överdrivna specialeffekterna är rätt roliga och oftast rätt schysta i övergångarna mellan jorden och den där himmelska mellangården. Dessutom så är det småspännande ibland, det är det faktiskt, även om jag gärna skulle säga ett och annat om vad jag tycker om slutet, men väljer att avstå ifall nu någon tänkte se filmen. Tydligen är boken filmen bygger på väldigt brutal (inte minst i sin beskrivning av pedofilmordet) men i Jacksons hand blir det snarare en färglad fantasispya där det verkar rätt kul att dö för då får man nya polare och kan hoppa runt i något som ser ut som en My Little Pony-värld… Jag misstänker att det inte riktigt var meningen med filmen.
Någon som minns Popstars-bandet Supernatural? Säkert några stycken. Natural Ex då? Där Supernaturalmedlemmarna Sebastian Zelle och Robert Skowronski slog sig ihop med Excellence-Susanna? Säkert färre men fortfarande några. Nåväl, Sebbe och Robban har fortfarande ett band, men nu med en tjej som heter Johanna Eriksson (som verkar dra det tyngsta lasset om den här låten/videon är synonym med resten av deras repetoar) och nu kallar de sig för NEXX.
2008 släppte de den här låten på singel i bland annat Polen, där det blev en stor hit. 2009 släppjavascript:void(0)tes den i Sverige och nu 2010 upptäckte jag den för den utmanade på Labyrint.
Eric Schlosser, mannen bakom Fast Food Nation, slår sig samman med regissören Robert Kenner och journalisten/författaren Michael Pollan, för att göra en dokumentärfilm om det de tidigare beskrivit i sina böcker: Hur maten i USA (och världen) gått från den härliga bilden på livsmedelsbutikens förpackningar med glada djur, gröna växter och bönder framför röda stugor, till stora fabriker fulla av gifter och sjukdomar med fruktansvärd djurhållning som hålls om ryggen av korrupta politiker och utnyttjar fattiga människor. Visst, det är något vi hört ett bra tag nu, men det blir inte desto mindre sant eller fruktansvärt att se. Djurplågeriet är såklart det som känns mest i magen och får en att titta bort, men jag reagerar också på sjukdomarna, korruptionen och det faktum att endast 13 slakterier i hela USA(!)fixar köttet till hela landet och att en hamburgare innehåller kött från ca 1000 olika djur. Dessutom svindlar tanken när man märker hur illa övervakat allt är och hur lätt ett terrordåd skulle kunna slå ut mängder av människor på bara några få dagar. På det lilla minuskontot lägger jag att det fräcka bildspråket i början försvinner under filmens gång, den enerverande musiken och att de många intressanta historierna (den med mamman som mist sitt barn är riktigt jobbig) varvas med några delar som blir lite pratiga och långa. Delen med de ekologiska idéerna i slutet känns dessutom lite ofokuserad och det blir lite luddigt om filmen vill visa att det finns en ljuspunkt eller påvisa det faktum att de stora kedjorna i stort sett köpt upp hela den ekologiska rörelsen. Well, kanske 'r det så enkelt att man inte vet det helt enkelt...men det man vet är dock att man knappast lämnar den här filmen oberörd och att det kommer bli svårt att äta kyckling på ett tag. Magstarkt men intressant och ögonöppnande.
"Survivors" – Säsong 2 på BBC Ny När jag och mina vänner på nyårsafton 2009 gick igenom vår årliga dos av "Årets-lappar" så tillföll den ganska tunga titeln "Årets Mest Saknade" just den här TV-serien från BBC om ett gäng överlevare som försöker klara sig efter att ett virus raderat ut större delen av världens befolkning. 2008 gick första säsongen och var en av de TV-serier som jag tyckte var absolut bäst och mest spännande det året, 2009 lades de nya avsnitten lite på is av BBC på grund av svininfluensan, men nu är de i full gång igen och det var verkligen action direkt då första seriens cliffhanger klarades av på några minuter för att sedan utökas med att ett helt sjukhus rasade ihop över seriens huvudpersoner. Inte illa, och återigen ett absolut måste. "Den fantastiska räven" – Film av Wes Anderson Ny Jag har faktiskt aldrig varit superförtjust i Wes Anderssons filmer (Royal Tenenbaums etc) men när han nu gör stop-motion animation av Roald Dahls saga om den fantastiske Mr Fox så är det en sällsynt lyckad förening av filmform och personlig stil. Andersons skruvade stil fungerar alldeles fantastiskt som fabel i den här historien om hur Mr Fox inte klarar av att leva ett stillsamt liv som tidningsman utan börjar stjäla kycklingar igen, vilket utsätter både honom och hans familj och vänner för raseriet från tre galna bönder. I denna saga för vuxna korsas Fablernas Värld med Wallace & Gromit, rösterna kommer från superstjärnor som George Clooney och Meryl Streep och jag kommer på mig med att skratta högt flera gånger. Rekommenderas varmt. Premiär i februari. "The Cove" – Film av Louie Psihoyos Ny En grymt blodig, spännande eko-thriller i toppklass, en garanterad snackis och en dokumentär du inte får missa. Efter ett tips av mannen som startade världens delfinhysteri – Flippers Richard O'Barry – om att de pågår en masslakt av delfiner i en bukt i en japansk fiskeby ger sig ett gäng (ihopsatt lite a' la Mission: Impossible möter Oceans 11) ut för att försöka få tag i sanningen. Samtidigt får man en rätt heltäckande bild av Japans valfångst, byråkrati, muthärvor, kvicksilerförgiftningar och en hel del annat. Ett måste. "My Heart Is Yours" – Låt med Didrik Solli-Tangen Ny Jag har hört extremt mycket ris ("säga vad man vill om Kempes pekoral men bra är den inte") och extremt mycket ros ("den här kommer ge Norge deras andra seger i rad i ESC") över den här låten den här veckan, medan jag själv väljer att konstatera att den spelas en hel del i min iPod, att den är en oerhört smart blandning av Malenas Min Plats på jorden, You Raise Me Up och allting Susan Boyle sålde mest av i hela världen ifjol – och såklart att jag är säker på att den har stor chans att vinna i Norge (om Didrik får ordning på nerverna – han var ganska skakig där ett tag) och att den i så fall har alla möjligheter att ge Norge deras tredje topplacering på tre år. Och såklart att Fredrik Kempe är en mästare på den här tävlingen och en snubbe som jag är oerhört stolt över att ha som bekant.
"Filter" – Månadstidning Ny Äntligen är juluppehållet över och Fokus faller in i min brevlåda igen. Eller så var det aldrig något juluppehåll, utan bara normaltid mellan detta och förra numret och jag har bara längtat så mycket att det känns som en evighet. I alla fall gör det här som torde vara Sveriges bästa "gammelmedia" mig inte besviken den här gången heller. Om Persbrandts alkoholproblem, varför Max von Sydow inte syns i svenska medier och varför det kommer ut tre böcker i Sverige i höst (typ samtidigt) som handlar om kokain är exempel på saker jag inte visste förra veckan, men som Filter har lärt mig nu. "Food, Inc" – Dokumentärfilm av Robert Kenner Ny Eric Schlosser, mannen bakom Fast Food Nation, slår sig samman med regissören Robert Kenner och journalisten/författaren Michael Pollan, för att göra en dokumentärfilm om det de tidigare beskrivit i sina böcker: Hur maten i USA (och världen) gått från den härliga bilden på livsmedelsbutikens förpackningar med glada djur, gröna växter och bönder framför röda stugor, till stora fabriker fulla av gifter och sjukdomar med fruktansvärd djurhållning som hålls om ryggen av korrupta politiker och utnyttjar fattiga människor. En fullständig recension kommer snart här i bloggen. Bullfest hos Johan Ny Är det ett tecken på att man blivit gammal när ens vänner ordnar födelsedagskalas med kaffe och sju sorters kakor? Kanske. men jäkligt gott var det i alla fall. speciellt den hemgjorda pepparkaksglassen. Tapas på ManãnaNy Ska man träffa en kompis ifrån Stockholm som är nere på några timmars visit så är det absolut till Manãna man ska ta honom för att vräka i sig av deras god och billiga tapas. Helst ska man såklart dricka några drinkar och ta ett glas rödvin till också, men är det vit januari räcker det långt med deras ljuvliga baconlindade dadlar. "The Road" - Film av John Hillcoat Ny En otroligt snygg och välspelad film om två överlevare i en fruktansvärd framtid. Filmatiseringen av Cormac McCarthys bok lyckas inte beröra mig alls i den utsträckning som jag kanske hade hoppats, men den behagliga längden (här finns inte en enda onödig scen), bra skådespeleri och de otroligt snygga och hemska scenografierna gör att jag ändå tycker om den här nattsvarta och totalt hopplösa dystopin. "I'm Alive" – Låt med Star Pilots Ny Nädå, jag har inte pudlat över min stora avsky inför Star Pilots och Higher i Malmö ifjol, men den här låten är något helt annat för mig. Gruppen och konceptet ger jag fortfarande inte mycket för (och är det verkligen Johan Becker som sjunger eller har de plockat bort honom också?) men låten är en schyst partyrökare som jag gärna hade sett i Melodifestivalen – kanske inte med Star Pilots då, men de sjöng inte på demon så det var inte skrivet i sten antar jag. Och ja, jag tycker faktiskt att det ÄR en lite rolig partytricks-idé att de sprängt in så många åttiotalshits i texten som det bara är möjligt. Faktiskt. Hur många hittar ni?
"24" – Säsong 8 Å ena sidan är jag faktiskt ganska trött på 24-upplägget sedan Jack slutade på CTU. De senaste säsongerna börjar ju alltid med att han rycks in i någon stor mordkonspiration mot sin vilja och måste ägna större delen av tiden till att förklara för poliser och andra att han egentligen jobbar för staten. Lite tortyr, lite explosioner och en hel hög med mullvadar. Voila! 24. Å andra sidan är serien fortfarande unik i sitt explosiva actionupplägg, sina tjugofyratimmarsgrej och sina rutor, budgeten känns fortfarande mycket högre än i andra serier och det ÄR grymt spännande allt som oftast. Dessutom utspelas säsong 8 i New York och det är alltid ett plus. De fyra första avsnitten som sändes i rad i veckan (också en 24-klassiker) var enligt samma gamla format – men samtidigt sjukt spännande. Jag är förmodligen fast ännu en gång. Vit månad Jag mår väldigt bra av det. Jag får galet mycket saker gjorda på helgerna. Och jag vet att jag snart kommer ta igen det med råge. Men nog är det lite tråkigt att inte kunna dricka champagne på Johans födelsedag eller ta ett glas rödvin till sina tapas när Gnutte är i stan...
"Material Girl" – TV-serie på BBC One Jag vill ju så sjukt gärna tycka att det här är bra. Efter The Inbetweeners, Misfits, Being Human, Survivors och Skins (snart dags för nya avsnitt igen - hurra!) vill jag ju låtsas att alla brittiska dramaserier jag ramlar över är lika bra och underhållande skrivna...men nä. Det går bara inte med Material Girl. För trots att "spöket" från Being Human (Lenora Crichlow) har huvudrollen så är den här brittiska korsningen av Ugly Betty och verklighetens Project Runway så finns här inget av den seriens nytänkande eller spänning. Det här är istället som en parodi av amerikanska romcoms kombinerat med skådespeleriet och storylajnsen från Skilda Världar eller liknande nittiotalssåpa. Skrämmande förutsägbart, proppfullt med klyschor, kackigt skådespeleri och fåniga repliker. det är tänkt att vara "a fun saga of a girl trying to make it in a competitive professional and personal world, with all the zest of a Hollywood romantic comedy". Det blir bara snyggt skräp. Min besatthet av semlor Spriten kan jag tydligen klara mig rätt bra utan. Men semlor? Nope, det går inte alls. Krockar Veckan efter denna krockar QX-galan med Filmfestivalen och Schlagerturnén. Tre av de roligaste sakerna på året enligt mig tar ut varandra och jag missar hälften. Idioti. Kunde inte något av det ligga i typ september till november-perioden då det händer nada mer än lövhalka?
Förra året såg jag den här suveräna dokumentären och nu verkar den gå upp på biograferna här i Sverige. Så då tycker jag vi tar den igen.
Man on Wire James Marsh, Storbritannien
Kanske har utbudet av bra dokumentärer på bio ökat för att vi i dokusåpans tidevarv längtar efter att få se sanna historier om människor och företeelser som verkligen känns spännande och har något att berätta - eller så är det bara jag som börjar bli gammal och ändrar min filmsmak. Hur som helst så är den här dokumentärfilmen om lindansaren Philippe Petit (som förmodas sopa hem en Oscar för bästa långfilmsdokumentär i februari) och hans projekt att gå på lina utan någon som helst skyddsanordning mellan de båda tornen i World Trade Center otroligt fängslande och grymt intressant. Dels adderar såklart hela grejen med WTC efter 9-11 ytterligare dimension. Philippe var fullständigt besatt av tornen och hade bestämt sig för att gå mellan dem redan innan de var färdigbyggda, vilket gör att vi får se massa arkivmaterial från uppförandet av de här ödesbestämda byggnaderna som är svårt att släppa. Och dels så är Philippe och hans gäng sjukt fascinerande där de lite likt ett klassiskt heist-gäng från filmer som Ocean's 11 planerar det fullständigt livsfarliga och galna projektet med modellbyggen, falska identiteter, helikopterutflykter och linor uppspända på fält. Nog för att man vet hur det ska sluta redan från början, men bilderna från den 7 augusti 1974 är ändå galet coola (Philip traskade omkring mellan tornen i 45 minuter och låg bland annat ned på rygg på linan) och regissören Mars har ett par ess i rockärmen som gör att åtminstone jag blir överraskad över avslöjandena om vad som hände därefter...och då undviker man ändå att ta upp att Petit tillskrivs äran för att få upp anseendet på de då ganska hatade och bespottade nybyggda tvillingtornen som hade svårt att få hyresgäster. En av årets absolut bästa dokumentärer som ni absolut ska försöka att se.
Nomineringarna tillkännages först den 2e februari, men redan nu vet vi att den svenska filmen De Ofrivilliga inte kommer bli nominerad, då Oscarsakademin redan valt ut sina semifinalister. Dessa är:
El Secreto do Sus Ojos (Argentina) Samson & Delilah (Australien) The World is Big and Salvation Lurks Around the Corner (Bulgarien) Un Prophete (Frankrike) The White Ribbon (Tyskland) Ajami (Israel) Kelin (Kazakhstan) Winter in Wartime (Holland) The Milk of Sorrow (Peru)
Frankrike och Tyskland får väl nu ses som storfavoriter. Oscarsfavoriten Spanien - som inte nominerade Almodovar i år - missade också en plats bland de nio.
Här får ni Jedwards återkomst till de påkostade dansnumrens värld sedan de röstades ut mot Olly i X-factor. Första singeln släpps den 31/1 (räkna med att den förmodligen är etta veckan efter) och är såklart deras version av Queens Under Pressure, och här gör de den på Smash Hits stora gala igårkväll.
Comeback 2 då? Tja, om ni står ut två och en halv minut in i låten så gör de lite en motsvarighet till vad Robyn gjorde med Dr Alban på Way Out West i somras...
Jag har faktiskt aldrig varit superförtjust i Wes Anderssons filmer (Royal Tenenbaums etc) men när han nu gör stop-motion animation av Roald Dahls saga om den fantastiske Mr Fox så är det en sällsynt lyckad förening av filmform och personlig stil. Andersons skruvade stil fungerar alldeles fantastiskt som fabel i den här historien om hur Mr Fox inte klarar av att leva ett stillsamt liv som tidningsman utan börjar stjäla kycklingar igen, vilket utsätter både honom och hans familj och vänner för raseriet från tre galna bönder. I denna saga för vuxna korsas Fablernas Värld med Wallace & Gromit, rösterna kommer från superstjärnor som George Clooney och Meryl Streep och medan tempot är högt är tonen och färgskalan höstmysig och rogivande. Kanske inte för de allra minsta, men annars tror jag barn som vuxna kan ha riktigt roligt med den här filmen och själv kommer jag på mig med att skratta högt flera gånger. Jag blir bara så lycklig när något överraskar mig och är så här eget och originellt utan att vara krystat konstigt. Up, Coraline och nu denna fantastiska räv – den animerade filmen står verkligen på topp just nu.
Jag måste väl egentligen tacka Michael Moore för att han fick igång mitt intresse för dokumentärer på bio igen. Man on Wire, Capturing the Friedmans, Grizzly Man, Mad Hot Ballroom – och så nu då The Cove. För fast jag aldrig varit någon bra trädkramare, vegan eller miljöaktivist så har jag väldigt svårt att värja mig emot den här Greenpeace-varianten av Oceans 11 möter Mission Impossible. Det är oerhört spännande, oerhört effektivt klippt och presenterat och – såklart – så fruktansvärt hemskt att se att man bara baxnar. I korthet handlar filmen om hur Richard O'Barry – killen som på sextiotalet blev världens mest berömda delfintränare efter att basa över TV-programmet Flippers delfiner – plötsligt en dag insåg att han skapat en miljardindustri som varje år tog död på tusentals delfiner eller tvingade dem till ett stressigt liv i fångenskap, tvärvände och nu är en av världens ledande aktivister mot delfinfångst. Han berättar för filmens regissör om en gömd bukt i byn Taiji i Japan där delfiner slaktas i tusental varje år, och de bestämmer sig för att sätta samman ett team, trotsa japanska myndigheter, poliser, galna fiskare med flera, och ta reda på vad som verkligen händer i "The Cove". Resultatet är ingen rolig syn. Visst, filmen kan vara rätt hård mot japanerna stundtals, men jag tycker (dels att de förtjänar det och dels att) man balanserar upp det ganska bra med att visa att det här är inget man gör för att det är en del av japansk kultur. Att sätta Richard O'Barry i centrum är ett genidrag och filmen lär dig massa om delfiner och delfinarium och täcker långt mycket mer än vad som sker i titelns hemska bukt; Japans valfångst, tandlösa FN-organisationer, mutade Karibiska småländer, kvicksilverförgiftningar och jag vet inte vad. Dessutom lär du få nyvunnen respekt för Heroes-aktisen Hayden Panettiere som dyker upp i en scen, och besöket på Industrial Light and Magic är årets variant av ett besök hos Q i James Bond. En blodig, spännande eko-thriller i toppklass, en garanterad snackis och en dokumentär du inte får missa!
Sebbe
Äntligen en svensk film som på allvar kan ta upp kampen mot de brittiska diskbänksrealistiska filmerna som vi brukar få några stycken av varje år. Här är en tragiska bild från ett stycke svensk underklass som känns helt äkta rakt igenom; Alla skådespelarna är fräscha outslitna ansikten, miljöerna känns obestämbara och kan vara ungefär var som helst (även om man som Göteborgare tillslut inser att det är här i lite blandade småförorter den spelats in) och även om Sebbes sits är sjukt jobbig nästan i överkant så är varken hans mamma eller hans mobbare några onda stereotyper, utan osäkra figurer som hanterar situationerna som människor gör som har det riktigt jobbigt (eller i mobbarnas fall ser en chans att få lite egna fördelar).
Inlägg
