Filmrecension: Ander

Ander
Roberto Castón, Spanien

Någonstans 1999 i Baskien bor Ander på en liten gård med sin mamma. Hans dagar är ganska enformiga. Vakna, ta hand om djuren, valla dem under dagen, gnata med sin mamma (och lillasyster - som är på väg ut ur huset för att gifta sig) vid matbordet och sedan sova igen, eller hänga med sin alkoholiserade polare och ligga med traktens hora Reme. Men så en dag så faller han illa och skadar foten som måste gipsas. För att klara av det dagliga arbetet så fixar hans svåger hjälp i formen av en yngre kille från Peru som heter José, och med honom i huset så kan tillslut inte Ander hålla tillbaka en del av sig själv som han gömt tidigare.

Den här långa (två timmar och tio minuter) och ganska långsamma filmen är en sorts mindre tvålfager (även om varken det baskiska landskapet eller Christian Esquivel som spelar Jose gör direkt ont att se på om man säger så) variant på Brokeback Mountain. Samma undertryckta känslor, samma ångestfyllda tankar hos en av huvudrollsinnehavarna och även ett lika brutalt och plötsligt knull, men till skillnad från sitt Hollywoodska storasyskon har den här filmen lite mindre stänk av tragedi över sig, några viktiga sidokaraktärer med egna historier och ett bildspråk (ibland känns det som fotografen glömt kameran och saker händer utanför bilden, ofta står den helt still och möjligen zoomar lite sakta, och emellanåt blir det alldeles svart i några brutala scenbyten) och tempo som känns ovanligt när man är uppväxt på amerikanskfilmklippning.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Självklart till en del för att sådana här manliga kärlekshistorier passar mig bra, men jag älskar också att den tar sin tid och ser till att allt som sker i den känns helt naturligt (ja jag kan till och med köpa den slitna klyschan med den (nåja, nästan i alla fall) lyckliga, kloka horan här) men ändå på något sätt har ett märkligt driv. Och ja, jag tycker om att den slutar som den gör. Ta er tid att se!

Sju middagar i köket vid TVn av tio möjliga.