29 januari 2010

Filmrecension: Nowhere Boy

Nowhere Boy
Sam Taylor Wood, Kanada/Storbritannien

Jag tror nog ändå Backbeat är min favoritfilm i den smala genre som är "bandet före Beatles-filmer", men den här historien som slutar där den filmen börjar är absolut inte dålig heller. Precis som Backbeat är det inte huvudsakligen en film om bandet Beatles (inte en enda låt är med vad jag kan höra), men där Backbeat var en film om livslång (hyfsat homoerotisk) vänskap, så är det här en film om en son som försöker återuppta bekantskapen med sin försvunna morsa.
Aaron Johnson är riktigt, riktigt bra som den unge John Lennon, och kemin mellan honom och Thomas Sangsters (lillkillen i Love Actually har växt upp) Paul McCartney verkligen glöder, men allra bäst är alltid lika underbara Kristin Scott Thomas som Lennons bistra moster Mimi. En sådandär självlysande prestation som alltid genererar priser.
Samantaget en trivsam, musikfylld upplevelse som kanske inte förändrar din bild av Lennon, men breddar den och ger dig en stunds skön brittisk underhållning i biofotöljen.

Sex tagna ackord av tio möjliga.

Inga kommentarer: