Filmrecension: Un prophète

Un prophète
Jacques Audiard, Frankrike

Mailk är en ung kille som av luddig anledning (det nämns våld mot polisman, men han nekar) kastas i fängelse och som där mot sin vilja blir en del av den i fängelset styrande Korsikanska maffian, då han på uppdrag av deras ledare César tvingas välja mellan att ha ihjäl en annan fånge eller dö själv. Efter utfört uppdrag får han beskydd av korsikanerna men räknas ändå som en utböling på grund av sitt arabiska ursprung, och ses samtidigt som en svikare av den muslimska delen av internerna. Mailk börjar dock snart inse att han kan ha en fördel genom att tillhöra båda lägren.
Den här supersuccén från Frankrike (den vann jurypriset i Cannes och har nominerats som "Bästa Utländska Film" i istort sett varje viktig filmprsigala i välden i år) är en skitig och hårdkokt 2000-talsvariant av Gudfadern - minus de vackra landskapen, Gudfaderns svulstiga såpaintrig och alla kvinnoroller (här är kvinnorna mammor, fruar eller horor och med i sammanlagt kanske fem minuter totalt på två och en halv timme) – som man har svårt att slita sig från. Intrigen är enkel och rak, men aldrig alltför förutsägbar och full av små filmiska finesser som en synnerligen drömsk bilolycka och de snygga, återkommande besöken från Maliks första offer, och Tahar Rahim är grym i huvudrollen som den allt mer iskalla Malik.
Om man som jag älskar både bra fängelsefilmer och dito maffiafilmer så är det här såklart lite julafton. En spännande, intressant, actionfylld, rå, smutsig, brutal och fängslande film som får de svenska Johan Falk-filmerna att kännas som sagovarianten av Åsa-Nisse.