Filmrecension: Lourdes

Lourdes
Jessica Hausner, Frankrike/Tyskland/Österrike

Låt oss börja med att reda ut vad Lourdes är. Så här säger Wikipedia:

Lourdes är Europas mest besökta vallfartsort och besöks årligen av mer än sex miljoner pilgrimer, detta på grund av att en 14-årig bondflicka, Bernadette Soubirous, 1858 påstod sig ha sett uppenbarelser av Jungfru Maria i Massabielle-grottan nära staden, en händesle som Katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes. Enligt den religiösa traditionen sprang det i samband med detta även fram en källa med helande vatten i grottan.
Besökarna dricker vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt.
I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kr per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.
Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan, och för att hantera detta har den katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. Endast ett sextiotal har godkänts, varav de flesta i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. Men det är det oföklarliga och snabba förlopp från obotlig sjukdom till hälsa, som dagens vetenskap inte kan förklara, som är det mirakulösa.

Här möter vi rullstolsbundna Christine (totalförlamad från nacken och nedåt i skolios) som åker på pilgrimsresa till just Lourdes. Mycket för att det är det är enda gången hon kommer ut i världen (hon får då en dedikerad sjuksköterska som kör runt henne) men självklart också med förhoppningen om att det kanske, kanske ska ske ett mirakel. Vilket det kanske gör. Eller kanske inte.

Det här är en film om Lordes. Om hur en modern vallfärdsort fungerar 2010. Om hur religion och kommers lyckligt lever hand i hand i symbios med varandra. Men också en film om ensamheten och utsattheten i att vara allvarligt sjuk. Och framförallt en film om mirakel. Vad är ett mirakel på 00-talet? Finns de fortfarande eller har vetenskapen tagit kål på dem? Eller var de bara påhitt från början? Och varför drabbar de i så fall bara några och varför just dem? Och räcker det verkligen bara med att tro riktigt hårt och mycket?

Många kan säkert finna den här filmen lite tråkig och långsam, men jag har 100 väldigt trivsamma minuter och gillar att lämna salongen med en massa obesvarade frågor. Det är en ganska enkel och lågmält berättad film som genererar mycket tankar utan att högljutt kasta dem på åskådaren (det mesta sägs med bilder, precis som film ska vara) vilket är skönt, och det är en film som med enkla medel och intressanta karaktärer gör något väldigt vardagligt av något väldigt ovanligt.