Bokrecension: Hälsningar från Ondskans Axelmakter

Hälsningar från Ondskans Axelmakter
Caroline Salzinger, Sverige

Ni som hängt med här i bloggen ett tag (eller som känner mannen bakom popcornlådan) vet att jag i ett knappt år bodde i en lägenhet i Stockholm där de 95% av tiden jag bodde där sprängde upp trapphuset och byggde en hiss. Att jag svor över grannar som aldrig slutade spela gitarr, råttorna på gården och över att lägenheten inte hade någon frys…och jag misstänker att ni liksom jag ganska ofta funderade på varför jag överhuvudtaget valde den lägenheten från början.
Well. När jag rannsakade mig själv efteråt så tror jag det svaret stavas Caroline Salzinger. Det var nämligen hennes lägenhet, och när jag först kollade på den så befann hon sig mitt upp i den flytt till Istanbul där hon så småningom avslutade skrivandet på den här boken, och hon var helt enkelt en sådan där energirik, strålande person att jag tror jag mera inbillade mig att om jag bodde där skulle jag bli lika intressant, snygg och ambitiös som hon så att jag inte funderade på huruvida det egentligen var praktiskt med en 80cm bred toalett med spegeln i ryggen när man ska raka sig…
Nåväl. Varken jag eller Caroline bor kvar på Roslagsgatan nu när jag äntligen får tummen ur och läser hennes bok – men jag drabbas återigen av den där överväldigande känslan över vilken grym tjej det här är.
Betyget längst ned här har nämligen absolut ingenting med att göra att jag bott i en lägenhet som haft författarens namn på dörren, utan det här ÄR en av de bästa böcker jag läst på länge.
I sex olika berättelser berättar Caroline om sina besök till de sex stater som USA dömt ut som "Ondskans Axelmakter", och det utan politiska pekpinnar eller tycka-synd-om attityd. Hon beskriver rakt på sak på ett sätt alla kan ta till sig om sina besök på hemliga spritfester i Iran, magsjukan som nästan dödade henne i världens underligaste land (diktaturen Nordkorea) och resor genom minfält och möte med våld i alla dess former – men samtidigt klämmer hon in problemen med att fåfängt välja B-kupa istället för A-kupa i sin skyddsväst, flirtandet mellan journalister isolerade på hotell i slutna länder och behovet av att alltid ha läppglans med sig vart man än åker. Framförallt beskriver hon utan att sockra om sina möten med vanliga och ovanliga människor i dessa länder som vi annars vet så fruktansvärt lite om, mer än möjligen antalet dödsoffer vid senaste attentatet någonstans i en stad långt borta. Alla historierna är bra, men den om Nordkorea är så fantastiskt konstig och fascinerande att man bara sitter och gapar efteråt.
Resultatet är dessutom att du när du läst ut boken har du plötsligt uppdaterat din allmänbildning på nutidshistoria med flera hundra procent – och det utan att du någon gång under tiden tyckt att du korvstoppats med konstiga fakta eller trista politiska redogörelser. Boken bubblar nämligen av den nyfikenhet som Caroline gång på gång berättar att hon drivs av, och när hennes sista resa (annorlunda nog en semesterresa med hela familjen till Kuba) är beskriven vill jag bara läsa mer, mer, mer om alla andra ställen hon varit på.
Det här är en perfekt läsning i sommar och ett suveränt sätt att få lite mera koll på världsläget eller bara något nytt att diskutera med dina vänner på middagar – och det för typ sextio spänn i närmste pocketshop. Det finns ingen ursäkt för dig att inte läsa den här boken! Ingen.