Ny trailer: Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2

Möjligen den coolaste trailern för en Harry Potter-film någonsin.
Om det nu betyder något.



Kanske behöver kolla in Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 snart då...

Första trailern till sista filmen!

Här är en sprillans ny Harry Potter-trailer. Känns som jag borde se förra filmen snart då...

Ny filmaffisch: Harry Potter and the Deathly Hallows: Part I

Nya filmaffischer: Harry Potter and the Deathly Hallows: Part I

Ny trailer: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1

Det har verkligen hänt en del sedan första Harry Potter-filmen...och då menar jag inte bara att den senaste kommer vara i 3D.

Ny poster: Harry Potter and the Deathly Hallows

Här är första affischen för de två sista Harry Potter-filmerna.

Ännu ett Harry Potter-palooza!

Tja, jag kan väl inte hjälpa att de fortsätter vräka ur sig snygga affischer och att jag har dåligt tid att blogga, men ändå vill publicera något...

Nya affischer: Harry Potter

Börjar det inte kännas som om den kommande Harry Potter-filmen pumpat ut olika affischer i flera år nu? Här är fyra till..

Harry Potter Palooza!

Här har ni sex nya affischer från Harry Potter and the Half-Blood Prince. Snacka om att de där ungarna vuxit till sig mellan första filmen och sjätte... Klicka på dem så blir de större!

Ny Harry Potter-trailer

Eller okej, jag vet inte hur ny den här trailern för sommarens Harry Potter-film är eftersom jag är så mycket i schlagerland, men ny här i bloggen är den ny i alla fall. Hoppas jag.

Nya filmaffischer: Harry Potter 6

"HP6" verkar numera vara det officiella smeknamnet på filmen vars riktiga titel egentligen är Harry Potter and the Half Blood Prince.

Ny trailer: Harry Potter och Halvblodsprinsen

Här är den internationella trailern för nästa Harry-film.

Nya Harry Potter-trailern

Det blir nästan ännu tydligare i filmerna hur långt ifrån barnböcker de sista delarna är...

Filmrecension: Harry Potter och Fenix Ordern

Harry Potter och Fenix Ordern
David Yates, USA

Absolut längsta boken (typ 1000 sidor) har blivit kortaste filmen…något som faktiskt säger lite om både boken och filmen. Någonstans här slutade nämligen JK Rowling att tänka på att varje bok borde fungera som en egen enhet med sitt egna mysterium, och började istället lägga in en högre växel på att skriva färdigt hela historien om Harry Potter innan bok sju, ett grepp som funkade okej i bokform (även om jag nog skulle säga att denna femte del är den mest långtråkiga i serien) men som fungerar långt mycket sämre på film. Det hela känns helt enkelt bara som ett (ohyggligt mycket dyrare och mera påkostat) mellanavsnitt i en TV-serie, där vi får lite tillbakablickar om vad som hände senast, och får ett halvhyggligt slut där vi egentligen bara väntar på fortsättningen… För även om filmen snabbt hoppar in i händelseförloppet - ingen tror på att Harry träffat Voldemort och han blir först relegerad från Hogwarts men får efter en rättegång (och hjälp av Dumbledore) komma tillbaka till en skola som nu domineras av paragrafryttarsadisten Dolores Umbridge (som vägrar lära ut praktisk magi) där Potter startar "Dubledores Armé" för att vara beredda på en eventuell attack av ni-vet-vem – och den här gången inte lägger lite tid på förklaringar, så känns manuset ändå blekt och lite tafatt och tråkigt jämfört med föregångarna. Kanske är det som sagt bokens fel – men personligen tror jag mycket bottnar i att Steve Kloves lämnat över manuspennan till mera okända Michael Goldenberg (bara för denna filmen dock – Kloves skriver nu manuset till nästa) och att David Yates är en hyfsat oerfaren regissör med mestadels TV-bakgrund. Det hela blir mera en dryg tvåtimmars predikning för de redan frälsta, istället för en stark, film på egna ben och meriter.
Men okej…allt är inte negativt och sämre än förr. Kvastflygningen över London är galet snygga, nya karaktären Luna Lovegood är på pricken från böckerna, Ron är fortfarande bäst av de tre huvudkaraktärerna, Snape/Alan Rickman är som alltid en fröjd och varken Gary Oldman, Imelda Stunton eller Ralph Fiennes gör bort sig heller, och slutscenen – som är det man (okej jag) minns bäst från boken – blir så mycket mera snyggt och dramatiskt på film. Till det ska också läggas en fördel som filmerna har jämte böckerna – nämligen den att alla de miljöer som byggs upp i varje del stannar kvar i bild i filmerna, medan man lätt glömmer bort de roterande trapporna och övriga fantasifulla miljöer då de nämnts tre-fyra böcker bort när man läser.
Sen är det ju lite roligt (när man har sista boken/slutet på historien i färskt minne) att spotta detaljer som den getfösande barägaren (Dumbledores brorsa!) eller att ett litet, litet minnesfragment i en av karaktärernas huvud är ungefär allt som egentligen har betydelse för seriens fortsättning…
Varken seriens mest lysande bok eller film alltså – men ändå ett stycke god underhållning för fansen och ett sammanhållande kitt inför halvblodsprinsen 2008.

Bokrecension: Harry Potter and the Deathly Hollows

Harry Potter and the Deathly Hollows
J.K.Rowling, Storbritannien

Jag köpte mina två första Harry Potter-böcker i London i slutet av 90-talet. En av mina favoritsysselsättningar i den brittiska huvudstaden är just att vandra omkring i bokaffärer, och just då fanns de två första böckerna precis överallt och jag köpte dem i någon form av "köp två betala för en" erbjudande på Waterstones.
Jag hade ingen större koll på vad det rörde sig om, mer än att det var trollkarlar och jag tänkte väl mest att det var en framgångsrik barnbok i stil med Narnia – men precis som alla andra före och efter mig blev jag helt begeistrad i Rowlings sprudlande fantasi och hennes förmåga att få vuxna läsare att läsa in ytterligare en dimension och känna att böckerna även var skrivna för oss (något som jag tycker helt försvinner i filmerna – åtminstone de tidigare – och i den svenska översättningens barnsliga språkliga ton).
Kort där efter kom böckerna på svenska, tredje boken kom ut, sen exploderade filmerna och hela den globala cirkusen var ett faktum.
Backlashen var såklart ofrånkomlig…
Snart var Harry Potterläsandet jämställt med att gilla schlager – mainstream, skräpkultur, nördigt och fullständigt otänkbart för alla som ville ha någon form av credd. Att berätta att man verkligen inte hade läst några av böckerna, att man avskydde filmerna, eller att "en kille som läser Harry Potter och ägnar sig åt sjuåringar med ugglor är bland det absolut mest avtändande jag vet" var ett måste, och devisen "är det något som gillas av många måste det vara skräp" manifesterades ytterligare en gång.
Trist, för det intressanta är att detta faktiskt är ett av de (kanske få, vad vet jag) tillfällen där hypen verkligen känns rättvis och har något att falla tillbaka på.
Nog för att böckerna kan diskuteras och kritiseras för att vara fulla av klass och könsschabloner (även om jag själv aldrig störts av att huvudrollstjejen är pluggis så länge hon är smartare och starkare än grabbarna, utan för första gången störde mig i sista bokens absolut sista kapitel där en blick in i framtiden visade hur tryggt gifta och heteronormativa alla blivit när de växt upp) – men samtidigt är det verkligen en svit med böcker som platsar bland klassiker som Oz, Ringen och Narnia-serierna och även om det börjar bli lite tröttsamt att höra så ÄR det faktiskt tufft att en bok kan orsaka sådan här hysteri under 2000-talet och att Potterserien verkligen fått miljontals människor att läsa istället för att se på TV eller spela dataspel. Det börjar nästan bli en klyscha att skriva – men det gör det inte mindre sant.
Samtidigt ska jag erkänna att mycket av det jag älskade i de tre första böckerna (HP and the Prisoner of Azkaban förblir min favoritbok i serien) – mysterierna på Femboksnivå och alla fantasifulla varelser och växter – försvann när historien blev mörkare, upprepade sig allt mera (Pivot Drive – tåget – Hogwarts – Quidditch – Voldemort) och blev mer komplex, och framför allt i takt med att böckerna växte och svällde ut till gigantiska tusensidorskolosser. Tröttnade gjorde jag i alla fall aldrig och det är lite med en klump i magen jag kastade mig in i den slutgiltiga uppgörelsen.
När sista boken börjar är Harry ännu en gång hos sina elaka släktingar på Pivot Drive 4 – precis som i början av alla de andra böckerna – men där slutar likheten med tidigare äventyr. Sedan Snape dödat Harrys mentor Dumbeldore och Voldemort tagit över makten i Storbritannien är nämligen inget som förut. Samhället närmar sig Hitlers 30talstyskland och Harry, Hermione och Ron tvingas största delen av boken levda gömda i skogen, i väntan på att Harry försöker lista ut vad som krävs för att han ska kunna störta sin onda nemesis. Parallellt med detta knyter Rowling ihop mängder av trådar från tidigare böcker, och det gäller att man har ett helt gäng karaktärer i huvudet för att hänga med i svängarna. Själv tycker jag boken sackar lite under ett par två-tre hundra sidor i mitten på grund av detta…men eftersom miljöerna är nya (inget Hogwarts, inga oändliga Quidditchreferat) är det långt mycket bättre och rappare än det var i tillexempel HP and the Order of the Phoenix.
Crescendot innefinner sig dock i de tre sista kapitlen när allting får sitt slut. I kapitlet The Prince's Tale står jag nästan upp och jublar, när Rowling återigen kastar om vår uppfattning av en av seriens huvudkaraktärer (och på så sätt får något som jag bara med svårighet köpte i förra boken att kännas helt logiskt igen) och samtidigt mycket elegant visar att hon har haft stenkoll på historien från bok ett till sju och på varför saker har hänt som de har gjort. Av alla hundratals kapitel i serien är nog det här ett av mina favoriter. Därefter följer en upplösning som hämtad rakt ur Sagan om Ringen (ett stort slutgiltigt slag på Hogwarts som kommer bli rasande spännande på film) varvat med en mera lågmäld är-jag-död-eller-levande-scen a la Matrix-möter-Merediths-död-i-Grey's-Anatomy. Lite mera förutsägbart, men ändå ett klart acceptabelt slut på en historia som tagit dryga tio år att berätta (sju i HP-världen).
Avslutningen nitton år senare är jag som jag tidigare nämnt något mera tveksam till – den påminner mig lite för mycket om alla sagor jag läser för de barn jag känner och som alltid, alltid slutar med att prinsessan gifter sig med en prins – men jag antar att det var det enda sättet Rowling kunde få slut på alla spekulationer (det har för övrigt tidigare ryktats om att sista ordet i serien skulle vara "scar" och på något sätt känns det som att bokens näst sista rad i ett tidigare skede varit omskriven för att öppna för ett helt nytt äventyr för en ny generation Potters….nu står det istället "All was well" på sista raden och Rowling stänger därmed locket med en tydlig markering om att ska det skrivas något mera av henne så blir det förmodligen inte om Harry).
Betyget för Harry Potter and the Deathly Hallows blir relativt högt – men det är mycket tack vara de sex böckerna som kom innan den (att låta denna bok vara det första man läser om Harry skulle inte bara vara ohjälpligt dumt utan också förmodligen helt omöjligt och meningslöst) och som ett litet tack från mig till J.K. Rowling för ett helt gäng timmar med mera fantasi i huvudet än jag någonsin upplevt den här sidan skäggväxten.
De sju böckerna om Harry Potter kommer för evigt vara en del av världslitteraturen – vad creddpajaser, religiösa eller allmänt läslata tycker och tänker – och jag är glatt tacksam över att få ha varit med under tiden de kom ut. Sådant händer inte speciellt ofta.

The Magic Wand...

...of Harry Potter has just been revealed.

Varning!
Bloggens första (och sista?) barnförbjudna bild?
Fast eftersom jag sa A för ett tag sedan, så tyckte jag väl att jag var tvungen att säga B...
.

Bokrecension: "Harry Potter and the Half-Blood Prince"

Harry Potter and the Half-Blood Prince
J.K. Rowling, Storbritannien

Harry Potters sjätte år på Hogwarts visar sig bli ett av de värsta hittills. Lord Voldermort är slutligen tillbaka i full kraft och hans "Death Eaters" sprider skräck över hela Storbritannien (inte bara bland häxor och trollkarlar), Harry harsvårt att komma över mordet på sin gudfar, och på köpet har Professor Snape slutligen blivit lärare i "Defence Against the Dark Arts" och hans ärkerival Draco Malfoy har något lurt i görningen som bara Harry verkar märka. Uppå detta kommer Harrys nya roll som kapten över Gryffindors Quidditch-lag, samt en mängd komplicerade kärleksförhållanden både för Harry och för hans bästa vänner. Ljuspunkten är privatundervisningen från professor Dumbledore, men även denna skall visa sig leda till katastrof.

Innan jag kör igång med mina tankar kring senaste boken så finns det två grundförutsättningar som man bör nämna:

A) Jag har bara läst de engelska versionerna av Harry Potter och har därför ingen aning om vilka svenska namn olika varelser, personer och företeelser kan ha. Att läsa dessa fantastiska (och lättlästa) böcker på svenska är för mig som att jag skulle se filmerna dubbade…
B) Jag har sett de tre filmer som gjorts, men även om jag tycker de är snygga, sevärda, kompetenta, "Hollywoodska" popcornfilmer för barn, så är mitt största bestående intryck av dem att de kapar bort alldeles för mycket av böckernas sidospår, personer, varelser och (framförallt) magi/fantasi – men att deras spot-on casting gjort att det är barnskådisarnas, Emma Thompsons, Maggie Smiths (osv) ansikten jag ser framför mig när jag läser boken.

Därmed över till den sjätte boken som tar vid ungefär en sommar efter den femte boken slutade…och till en början är jag helt förvirrad då jag inte kommer ihåg allt som hände i femte boken – alla dessa nya karaktärer (Tonks/Umbridge/Bellatrix, Narcissa) gör att det går lite trögt…men snart blir allt nästan löjligt mycket som vanligt:
Harry är hos Dursleys, drar vidare till familjen Weasly, åker Hogwarts Espress, börjar sin termin och får en ny lärare, blir trakasserad av Snape och spelar Qudditch… naturligtvis finns det obligatoriska mysteriet med också – denna gången i form av en skolbok Harry kommer över och som tidigare ägts av någon som kallar sig "The Half-Blood Prince", plus ett mera diffust mysterium kring vad Malfoy har för sig (vilket aldrig lyckas gripa tag riktigt – åtminstone inte i mig).
Lyckligtvis – för att rädda boken från total upprepningskatastrof – slänger Rowling redan i andra kapitlet in ett avslöjande som ändrar förutsättningarna för allt vi läst i de tidigare fem böckerna…men undviker sedan detta ungefär 450 sidor, och ägnar dem istället huvudsakligen (förutom de ovan nämnda mysterierna) åt två saker:
Lord Voldermorts bakgrund…vilket är väldigt intressant och lägger grunden till kommande och redan passerade händelser.
Tonåringarnas kärleksliv…vilket säkert var oundvikligt men som ibland passerar gränsen för billig kiosklitteratur i sin beskrivning av tonårshånglande, varma pirr-i-magen och svartsjukedramer.

Så slutligen kommer då (som vanligt i Harry Potter-böckerna får man nog säga) de sista fantastiska dryga hundra sidorna när allting händer – och den här gången är det nästan värre än någonsin tidigare vad gäller överraskningar. Det är extremt spännande och oväntat och mina tårar fullkomligt sprutar - och man inser att den sjunde boken (som inte kan bli klar snabbt nog om ni frågar mig) kommer bli något helt annorlunda och förmodligen den absolut bästa Harry-boken hittills.

Någonstans verkar Rowling ha motsatt problem mot vad de som gör filmer av hennes böcker har. Hon blommar ut lite för mycket numera, tappar fokuseringen på den fantastiska grundhistoria som man får så komprimerat de sista 100-150 sidorna – och detta samtidigt som hon för första gången i en Harry-bok undviker att introducera nya skolämnen, prylar eller nya varelser & monster.

Blir man då besviken på denna bok om man gillat de tidigare?
Det beror nog lite på…
Möjligen kan folk komma att bli väldigt förvånade, ledsna, ja till och med arga över vilka Rowling beslutat sig för att ha ihjäl i den här boken och på vilket sätt hon ändrar alla förutsättningar inför de kommande – själv tycker jag bara det är häftigt.
Men jag tror de flesta – och i slutänden faktiskt även jag, trots mina problem ovan – köper att Rowling väljer att fokusera på Potters kärleksliv och kanske mera på utvecklingen av honom och hans vänner än på historiens utveckling.
För trots allt har man aldrig trist i Harrys värld, utan det är alltid en fröjd att plöja igenom varje äventyr.
…och jag befarar att sorgen när nästa bok är slut kommer vara mycket större (just för att det då verkligen är slut) än den jag känner just nu för att en av mina litterära favoritkaraktärer just strukit med…

Betyg: 6 Horcruxes av 10 möjliga
.