Bokrecension: Harry Potter and the Deathly Hollows

Harry Potter and the Deathly Hollows
J.K.Rowling, Storbritannien

Jag köpte mina två första Harry Potter-böcker i London i slutet av 90-talet. En av mina favoritsysselsättningar i den brittiska huvudstaden är just att vandra omkring i bokaffärer, och just då fanns de två första böckerna precis överallt och jag köpte dem i någon form av "köp två betala för en" erbjudande på Waterstones.
Jag hade ingen större koll på vad det rörde sig om, mer än att det var trollkarlar och jag tänkte väl mest att det var en framgångsrik barnbok i stil med Narnia – men precis som alla andra före och efter mig blev jag helt begeistrad i Rowlings sprudlande fantasi och hennes förmåga att få vuxna läsare att läsa in ytterligare en dimension och känna att böckerna även var skrivna för oss (något som jag tycker helt försvinner i filmerna – åtminstone de tidigare – och i den svenska översättningens barnsliga språkliga ton).
Kort där efter kom böckerna på svenska, tredje boken kom ut, sen exploderade filmerna och hela den globala cirkusen var ett faktum.
Backlashen var såklart ofrånkomlig…
Snart var Harry Potterläsandet jämställt med att gilla schlager – mainstream, skräpkultur, nördigt och fullständigt otänkbart för alla som ville ha någon form av credd. Att berätta att man verkligen inte hade läst några av böckerna, att man avskydde filmerna, eller att "en kille som läser Harry Potter och ägnar sig åt sjuåringar med ugglor är bland det absolut mest avtändande jag vet" var ett måste, och devisen "är det något som gillas av många måste det vara skräp" manifesterades ytterligare en gång.
Trist, för det intressanta är att detta faktiskt är ett av de (kanske få, vad vet jag) tillfällen där hypen verkligen känns rättvis och har något att falla tillbaka på.
Nog för att böckerna kan diskuteras och kritiseras för att vara fulla av klass och könsschabloner (även om jag själv aldrig störts av att huvudrollstjejen är pluggis så länge hon är smartare och starkare än grabbarna, utan för första gången störde mig i sista bokens absolut sista kapitel där en blick in i framtiden visade hur tryggt gifta och heteronormativa alla blivit när de växt upp) – men samtidigt är det verkligen en svit med böcker som platsar bland klassiker som Oz, Ringen och Narnia-serierna och även om det börjar bli lite tröttsamt att höra så ÄR det faktiskt tufft att en bok kan orsaka sådan här hysteri under 2000-talet och att Potterserien verkligen fått miljontals människor att läsa istället för att se på TV eller spela dataspel. Det börjar nästan bli en klyscha att skriva – men det gör det inte mindre sant.
Samtidigt ska jag erkänna att mycket av det jag älskade i de tre första böckerna (HP and the Prisoner of Azkaban förblir min favoritbok i serien) – mysterierna på Femboksnivå och alla fantasifulla varelser och växter – försvann när historien blev mörkare, upprepade sig allt mera (Pivot Drive – tåget – Hogwarts – Quidditch – Voldemort) och blev mer komplex, och framför allt i takt med att böckerna växte och svällde ut till gigantiska tusensidorskolosser. Tröttnade gjorde jag i alla fall aldrig och det är lite med en klump i magen jag kastade mig in i den slutgiltiga uppgörelsen.
När sista boken börjar är Harry ännu en gång hos sina elaka släktingar på Pivot Drive 4 – precis som i början av alla de andra böckerna – men där slutar likheten med tidigare äventyr. Sedan Snape dödat Harrys mentor Dumbeldore och Voldemort tagit över makten i Storbritannien är nämligen inget som förut. Samhället närmar sig Hitlers 30talstyskland och Harry, Hermione och Ron tvingas största delen av boken levda gömda i skogen, i väntan på att Harry försöker lista ut vad som krävs för att han ska kunna störta sin onda nemesis. Parallellt med detta knyter Rowling ihop mängder av trådar från tidigare böcker, och det gäller att man har ett helt gäng karaktärer i huvudet för att hänga med i svängarna. Själv tycker jag boken sackar lite under ett par två-tre hundra sidor i mitten på grund av detta…men eftersom miljöerna är nya (inget Hogwarts, inga oändliga Quidditchreferat) är det långt mycket bättre och rappare än det var i tillexempel HP and the Order of the Phoenix.
Crescendot innefinner sig dock i de tre sista kapitlen när allting får sitt slut. I kapitlet The Prince's Tale står jag nästan upp och jublar, när Rowling återigen kastar om vår uppfattning av en av seriens huvudkaraktärer (och på så sätt får något som jag bara med svårighet köpte i förra boken att kännas helt logiskt igen) och samtidigt mycket elegant visar att hon har haft stenkoll på historien från bok ett till sju och på varför saker har hänt som de har gjort. Av alla hundratals kapitel i serien är nog det här ett av mina favoriter. Därefter följer en upplösning som hämtad rakt ur Sagan om Ringen (ett stort slutgiltigt slag på Hogwarts som kommer bli rasande spännande på film) varvat med en mera lågmäld är-jag-död-eller-levande-scen a la Matrix-möter-Merediths-död-i-Grey's-Anatomy. Lite mera förutsägbart, men ändå ett klart acceptabelt slut på en historia som tagit dryga tio år att berätta (sju i HP-världen).
Avslutningen nitton år senare är jag som jag tidigare nämnt något mera tveksam till – den påminner mig lite för mycket om alla sagor jag läser för de barn jag känner och som alltid, alltid slutar med att prinsessan gifter sig med en prins – men jag antar att det var det enda sättet Rowling kunde få slut på alla spekulationer (det har för övrigt tidigare ryktats om att sista ordet i serien skulle vara "scar" och på något sätt känns det som att bokens näst sista rad i ett tidigare skede varit omskriven för att öppna för ett helt nytt äventyr för en ny generation Potters….nu står det istället "All was well" på sista raden och Rowling stänger därmed locket med en tydlig markering om att ska det skrivas något mera av henne så blir det förmodligen inte om Harry).
Betyget för Harry Potter and the Deathly Hallows blir relativt högt – men det är mycket tack vara de sex böckerna som kom innan den (att låta denna bok vara det första man läser om Harry skulle inte bara vara ohjälpligt dumt utan också förmodligen helt omöjligt och meningslöst) och som ett litet tack från mig till J.K. Rowling för ett helt gäng timmar med mera fantasi i huvudet än jag någonsin upplevt den här sidan skäggväxten.
De sju böckerna om Harry Potter kommer för evigt vara en del av världslitteraturen – vad creddpajaser, religiösa eller allmänt läslata tycker och tänker – och jag är glatt tacksam över att få ha varit med under tiden de kom ut. Sådant händer inte speciellt ofta.