00-talet: 8. Relax, Take It Easy med Mika

Någon gång under sensommaren 2007 skickade en nyvunnen Stockholmsbekant över en låt till mig på MSN. Situationen och min reaktion var nästan exakt som den som hade skett några år tidigare när samma sak hände med vad ni så småningom ska märka är 00-talets bästa: jag blev helt besatt. Det kändes precis som låten var skriven till mig, innehöll allt som jag tyckte var briljant med musik och jag satte genast igång med att förska ta reda på allt jag kunde om artisten.

Artisten var Mika, mannen vars karriär skulle explodera med Grace Kelly några månader senare och som skulle göra 2008 års bästa album. Efter en total överexponering (och ett uppföljande album i år som gick i samma stil som det första men som nu kändes galet daterat) så känns kanske det här så fräscht idag, men faktum är att Mika faktiskt aldrig blev bättre än i den där första låten, sensommaren 2007 i Stockholm (möjligen live på den där sköna konserten med mjukisdjuren och ballongerna på Berns samma påsk).

Tänkte istället spinna vidare på Relax, Take it Easy-rubriken och styra in dagens inlägg på 00-talets böcker. Inte för att jag är en kille som skulle kunna sätta ihop en lista över vilket som är 00-talets bästa läsning – det får ni hitta på kultursidorna – men lite har jag ju läst de senaste tio åren och jag tänkte bjuda på lite favoriter.

Självklart hade 00-talet sin skopa med böcker alla lästa (inklusive undertecknad). Som Harry Potter-serien som jag och miljontals andra älskade och köade för att köpa i nattöppna bokaffärer. JK Rowling må ha dragit iväg lite förmycket mot slutet i mina ögon, men de första böckerna är fantastisk fantasifulla deckarhistorier för barn och vuxna som alla borde läsa. Det kan man kanske inte säga om Dan Browns tegelstenar. Jo, jag läste också DaVinci-koden, och visst det är en cliffhanger på varje sida och visst förstår jag varför de blev så stora, men speciellt bra är de egentligen inte. Taskigt språk och en ständig upprepning.

Den svenska motsvarigheten var såklart Stieg Larssons böcker, vars enorma framgångar fortfarande förvånar mig. Hur kan så många vilja läsa sida upp och ned med precisa beskrivningar av en dator eller IKEA-inköp? Märkligt. Men Lisbeth Salander är en cool seriefigur. Khaled Hosseinis bästsäljar-romaner om livet i Afghanistan (med Flyga Drake i spetsen) älskade jag dock helt ogenerat precis som alla andra boktopplisteköpare, och samma sak med John Ajvide Linqvists underbara skräckböcker och Jonas Hassen Khemiri Ett Öga Rött och Montecore. Galet bra svenska böcker.

Jag läste däremot inte alls så mycket deckare som "alla andra". De svenska deckardrottningarna intresserade mig föga, hur mycket de än förekom i media, och jag läste istället i kapp alla Arne Dahls suveräna deckare om A-gruppen. Det fick räcka. Självhjälpslitteraturen som svämmade över i bokaffärerna undvek jag också. Låt mig få vara dålig och gå till läkare om det behövs, liksom...

Själv snöade jag istället in på "dick-lit"-böcker skrivna av brittiska män – mycket på grund av alla mina Londonbesök. Jag plöjde alla Ben Eltons böcker, där Dead Famous (hans udda deckare i Big Brother-miljö där man varken vet vem som är offer eller mördare) och Chart Throb är de som fångar vår popkulturella samtid bäst. Mike Gayle, Tony Parsons och Nick Hornby var andra favoriter.

Mina fem favoriter under 00-talet var dock:

1. Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer
Kanske läser jag för lite, men den här bokens struktur, språk och form i kombination med den rörande historien om den lille killen som letar efter sin pappa som dött i 9/11 träffade mig stenhårt. En av de bästa böcker jag någonsin läst.

2. Life of Pi av Yann Martell
En liten indisk kille driver runt i en båt med några vilda djur i hela boken. Fabel eller verklighet? Väldigt bra är det i alla fall. Köpt av en slump under en Londonresa.

3. Dansare av Colum McCann
Underbar biografi om den homosexuelle balettdansören Rudolf Nureyev, långt mera lättläst och intressant i mina ögon är Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-dito.

4. Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
Decenniets bästa svenska bok är en svart saga för vuxna som alla förmodligen kan tycka om.

5. Ibland bara måste man av David Levithan
En av de största överraskningarna jag ramlat över. Inte en enda sexuell fördom verkar finnas kvar i den här underbara ungdomsboken.

Och så måste såklart Johan Hiltons No Tears for Queers få en alldeles egen plats här. Kanske den bok under 00-talet som påverkat mig mest. Otroligt omskakande och något så klyschigt som viktig. Jag hoppas alla har den eller har läst den – annars blir det bakläxa. Blev också en riktigt bra pjäs under decenniets sista år.

Så. Slapp nu av i jul. Ta det lugnt. Läs en bok!



Mika var en av 00-talets nya, stora artister som 2008 dominerade världens listor med sin falsettsång. Frågan är dock om han någonsin blev bättre än i sin första singel i Sverige? Därför är Relax, Take It Easy 00-talets 8e bästa låt.

Bokrecension: 11

11
Arne Dahl, Sverige

När Jan Arnald tog på sig Arne Dahl-masken för första gången runt 1997 och fick ur sig Misterioso och Ont Blod, så klämde han av bara farten samtidigt in sig mellan några egenuppsatta ramar: han skulle ge ut en bok om året om den så kallade A-gruppen i exakt tio år. Förra året kom alltså det som skulle varit den sista boken - Himmelsöga, en bra avslutning på en fantastisk svensk deckardekalog – men knappt har den landat på pockethyllorna förrän en neonlysande ny bok med de tio personerna i A-gruppen ligger på bokdiskarna. Det är dags för bok nummer elva av tio.

Inte så konstigt kanske. Till skillnad från på nittiotalet när alla bara skulle läsa Hamiltonska spionromaner i Tom Clancy-anda, så är ju svenska deckare numera vår tids Harlekin/Wahlströms ungdomsböcker för vuxna, och att lägga ned en framgångsrik serie i dagens luckrativa litterära krimklimat är ju både dumdristigt och elakt mot alla de som först nu insett storheten i Dahls samhällskritiska deckargåtor. Så långt känns en elfte bok självklar...men när man börjar läsa den så märker man att allt inte riktigt är som det brukar.

Det här är nämligen ingen ny deckargåta för A-gruppen. Okej, de blir alla tio ivägskyfflade till ett mystiskt hus där de börjar berätta historier för varandra...men eftersom de här är ovanligt trögtänkta för att vara de karaktärer vi lärt oss tycka om (det en bra stund innan de inser att det är en elfte person som bjudit dit dem) så känns det aldrig som något spännande att få veta vem (och är du flitig Arne Dahl-läsare och kan din Himmelsöga listar du säkert ut det ungefär halvvägs ändå). Faktum är att ramhandlingen med A-gruppen känns mera som något Arne Dahl för egen del känts sig tvungen att skriva för att kunna blåsa liv i serien igen, och även om han har haft stora Jan Arnald-mössan på sig när han gjort det (liknande litterära krumbukter hittar du knappast i fönsterskyltningen på PocketShop) så kommer jag inte ifrån att det för min egen del hade räckt med den inledande "detta har hänt sedan sist"-biten och så pang på ett nytt fall för att jag skulle accepterat att de gamla ramarna var borta. Jag kan snarare bli lite irriterad på att det med de tio figurer jag investerat så mycket fantasi och tid tillsammans med, här mer och mer skall förtydligas att de bara är fiktion, hitte-på och litterära gestalter. det började iofs lite i slutet på Himmelsöga, men här går det bezerk. Så stäm mig om jag hellre vill tro att Paul Hjelm skulle kunna kika ut genom ett fönster på Söder när jag precis kommit över med fyrans buss, än att veta att en författare skriver varenda smart replik som lämnar hans icke-existerande läppar! Det är mitt stora problem med 11. Det blir för mycket litterärt briljerande rent teoretiskt och för lite litteraturupplevelse och praktiskt uppslukande av det som händer.

















Mycket mindre problem har jag med 1700-talsutvikningen som inleder och avslutar, och framförallt med de tio historier som A-gruppen berättar. Bland dessa småfinurliga kortnoveller hittar vi allt från en liten minideckare i Mexico via flera språkligt kluriga berättelser med Palahniuk-twister till något som påminner om en konkretisering av en schlagerhit med Vikingarna från att jag var liten, och jag känner att jag nog hellre läst en renodlad "Arne Dahl-novellsamling med inslag av Jan Arnald" utan de alltför krystade samtalen mellan A-gruppens medlemmar emellan.

Har ni inte läst något av Arne Dahl innan ska ni (i första hand skämmas och genast köpa Misterioso) absolut inte börja med den här. Den här boken är för oss rabiata fans och för de som vanligtvis bara läser Jan Arnald och behöver förstå att hans alterego också har litterära värden. Ni som däremot tillsammans med mig jublar över att vi just nu har ett oändligt antal böcker med A-gruppen framför oss, måste såklart läsa den här också (även om ni egentligen skulle kunna hålla er till de inledande elva kapitlen, novellerna och avslutet) om inte annat för att ha något att göra i väntan på nästa stora deckargåta för A-gruppen.






För att läsa flera av mina recensioner av böckerna med A-grppen, klicka HÄR.

Årets Nobelpris i Litteratur går till...

...Doris Lessing

Alltid coolt med en författare som man kan få tag i samma dag och som man vet att man förmodligen kommer kunna tycka om att läsa.

Ännu coolare att tanten ser ut som om hon är hämtad från den där klassiska yoghurtreklamen.

För övrigt blir jag alltid lite kär i Horace när han drar igång och pratar på fem olika språk. Livesändningen från Aftonbladet var kanon.

Bokrecension: Himmelsöga

Himmelsöga
Arne Dahl, Sverige

Under min semester läste jag en artikel i Expressen där en svensk poliskommissarie (eller före detta sådan eller något liknande) appropå sommarens hetsiga kulturdebatt betygsatte svenska deckare. Meningen var väl att få lite mera läsare genom att sätta dit Leif GW Persson ytterligare, genom att få kommissarien att hylla våra svenska deckardrottningar – vilket han pliktskyldigt gjorde (även om han (såklart) tyckte allra bäst om gubbarna Roslund & Hellström...om vilka jag tyckte så här när jag läste dem senast). Nåväl.
Det jag skulle komma till var att han åtminstone lyckades såga en manlig deckarförfattare – nämligen just Arne Dahl – med en motivering i stil med att "Rikskriminalens Enhet för Våldsbrott av Internatinell Art, så löjligt, det finns ju inte" och att "polisarbetet ser inte alls ut så i Sverige") och därmed var saken klar (även om jag själv funderar lite över om det till exempel finns kvällstidningsjournalister som löser mord i drivor i Sverige).
Nu ska jag inte dröja kvar så länge vid det (killen får tycka precis vad han vill) men jag tänkte använda det som utgångspunkt för den här recensionen av Arne Dahls tionde och (och alla fall från början avsett som) sista bok om A-gruppen.
Grejen är med böckerna om A-gruppen har nämligen aldrig varit polisarbetet eller att de ska ha någon form av CSI-naturalism – ur ett TV-perspektiv skulle jag hellre jämföra dem med ett avsnitt av Morden i Midsomer regisserat av Dexter-regissören med ett manus av nyhetsgänget bakom 60 Minutes – utan att använda deckargenren som en täckmantel för att berätta om vår samtid och för att få använda litterära krumbukter som (och här är jag bara fördomsfull eftersom jag inte läst några av våra "deckardrottningar" – jag läste alla Agatha Christie när jag var yngre och det har med några undantag fått räcka för mig vad gäller deckare) jag misstänker man varken hittar hos Marklund eller Läckberg (eller Guillou eller R&H – det här är ingen könsbunden fördom).
Titta bara på en sådan sak som dialogen - självklart säger inte svenska SÄPO-chefer "Låt oss sluta larva oss" eller grovhuggna poliskommissarier saker som "fy bubblan", men det har liksom ingen betydelse här.
Det är inte det väsentliga.
Istället är det just i sådana saker, som att dialogen ibland blommar ut i små utvikningar om att folk utropat de senaste fem meningarna och borde sluta med det, som gör böckerna så unika. Där och i det första och sista kapitlet (där vi på något sätt stiger ut ur det normala berättarperspektivet och betraktar romanens personer mera som fiktiva personligheter än som verkliga personer) i Himmelsöga blir Arne Dahl och Jan Arnald som tydligast samma person. Litteraturforskaren och deckarförfattaren blir ett och man känner att den här killen vill något mera med sina böcker än att berätta din vanliga who-dunnit för slentrianläsning i hängmattan.
Böckerna om A-gruppen är nämligen främst tio nedtecknade speglingar av företeelser i samhället i Sverige just nu (eller snarare 'just då' – under det året de skildrar). Det är böcker som vill få oss att sätta oss ned, reflektera en stund och tänka: "Va fan håller vi på med?" samtidigt som vi glupskt vänder blad efter blad för att se om Jorge, Sara, Jon etcetera löser fallet eller om Paul någon gång får sin Kerstin.
Just Himmelsöga (en svensk översättning av det engelska övervakningskamerabegreppet "the eye in the sky", men även en symbol för flera olika företeelser i boken) är ju alltså dessutom slutpunkten på hela serien, och den knyter ihop dekalogen om A-gruppen på dels ett professionellt plan (jag tror faktiskt att alla de andra nio fallen refereras till på ett eller annat sätt), dels på ett personligt plan för gruppens karaktärer och dels på ett tematiskt plan (samhällets allt större brist på empati, dess ökande av brutalt hänsynslöst våld (främst mot och av kvinnor) och dess avsaknad av djup, eftertanke och meningsfullhet) – och lyckas samtidigt av bara farten enligt min mening bli seriens bästa bok (eller i alla fall en av seriens bästa).

Kanske - lite i motsats till det jag precis skrivit - blir boken så bra den här gången just för att samhällsanalysen (denna gång riktad dels mot övervakningssamhället, men ännu mera mot dess fixering vid yta och utseende) kombineras så friktionsfritt med en av Dahls blodigaste och mest hänsynslösa seriemördare....och med en parallell DaVinciKoden-liknande spionhistoria...så att det inte en enda gång känns krystat eller segt. Kanske är det bara för att jag sett fram emot den så länge (klämde ju de andra nio i rasande takt förra sommaren). Riktigt bra och spännande är det iallafall, och nu när alla böckerna finns nyutgivna på pocket - med extremt snygga omslag nästan uteslutande fotade av allra bästa Foto-Sara (precis som fotona här i recensionen) - så finns det ingen ursäkt att inte köpa på sig och läsa ett stycke svensk samhällshistoria förtäckt till kriminalroman i tio delar. Gör det!
.




PS. Blir det flera böcker nu då? Nu när serien är en succé och en internatinell publik hungrar efter mera, kan Arne Dahl och A-gruppen bara sluta att existera då? Kanske, kanske inte. Det lämnar jag till er som en cliffhanger att lista ut...för svaret finns någonstans bland Himmelsögas 409 sidor.

Bokrecension: Boy Meets Boy

Boy Meets Boy
David Levithan, USA

En av sommarens bästa läsupplevelser hittills visade sig vara en ungdomsbok. Varför fanns inte sådan här surrealistisk tonårs-hbt-romantik när jag var yngre? Storyn må vara enkel på gränsen till simpel och känslorna må vara basic - men karaktärerna är underbara och språket fantastiskt (även i den svenska översättning som jag läste – där heter boken Ibland Bara Måste Man - men nästa gång måste jag läsa Levithan på originalspråk).
Hur ofta händer det att man skrattar högt när man läser en bok (svar: lyckligtvis inte allt för ofta eftersom folk har en tendens att tro att man är galen alt. massmördare när det händer)? Hur ofta dyker det på varannan sida upp en sådan där mening – eller ett helt stycke – man vill stryka under (allt över med sin blå Faber-Castell Textliner 48 Refill) för att plocka fram och visa upp för olika personer som precis då känns självklara att de borde höra just detta?
Kanske är jag bara fast i tonåren som de flesta 30+ bögar (det var en av Bögjävlarnas åsikter som jag verkligen kände igen…fast mestadels hos andra…även om jag nu kanske måste revidera det) eller kanske är jag bara en hopplös romantiker – men högstadiehistorien om när Paul träffar Noah och råkar hångla med sitt ex Kyle samtidigt som hans bästis Joni dumpar deras vänskap för fotbollssnubben Chuck och hans andra bästis Tony spärras in på sitt rum av superreligiösa föräldrar…med mera…är årets roligaste läsning.
.

Bokrecension: Harry Potter and the Deathly Hollows

Harry Potter and the Deathly Hollows
J.K.Rowling, Storbritannien

Jag köpte mina två första Harry Potter-böcker i London i slutet av 90-talet. En av mina favoritsysselsättningar i den brittiska huvudstaden är just att vandra omkring i bokaffärer, och just då fanns de två första böckerna precis överallt och jag köpte dem i någon form av "köp två betala för en" erbjudande på Waterstones.
Jag hade ingen större koll på vad det rörde sig om, mer än att det var trollkarlar och jag tänkte väl mest att det var en framgångsrik barnbok i stil med Narnia – men precis som alla andra före och efter mig blev jag helt begeistrad i Rowlings sprudlande fantasi och hennes förmåga att få vuxna läsare att läsa in ytterligare en dimension och känna att böckerna även var skrivna för oss (något som jag tycker helt försvinner i filmerna – åtminstone de tidigare – och i den svenska översättningens barnsliga språkliga ton).
Kort där efter kom böckerna på svenska, tredje boken kom ut, sen exploderade filmerna och hela den globala cirkusen var ett faktum.
Backlashen var såklart ofrånkomlig…
Snart var Harry Potterläsandet jämställt med att gilla schlager – mainstream, skräpkultur, nördigt och fullständigt otänkbart för alla som ville ha någon form av credd. Att berätta att man verkligen inte hade läst några av böckerna, att man avskydde filmerna, eller att "en kille som läser Harry Potter och ägnar sig åt sjuåringar med ugglor är bland det absolut mest avtändande jag vet" var ett måste, och devisen "är det något som gillas av många måste det vara skräp" manifesterades ytterligare en gång.
Trist, för det intressanta är att detta faktiskt är ett av de (kanske få, vad vet jag) tillfällen där hypen verkligen känns rättvis och har något att falla tillbaka på.
Nog för att böckerna kan diskuteras och kritiseras för att vara fulla av klass och könsschabloner (även om jag själv aldrig störts av att huvudrollstjejen är pluggis så länge hon är smartare och starkare än grabbarna, utan för första gången störde mig i sista bokens absolut sista kapitel där en blick in i framtiden visade hur tryggt gifta och heteronormativa alla blivit när de växt upp) – men samtidigt är det verkligen en svit med böcker som platsar bland klassiker som Oz, Ringen och Narnia-serierna och även om det börjar bli lite tröttsamt att höra så ÄR det faktiskt tufft att en bok kan orsaka sådan här hysteri under 2000-talet och att Potterserien verkligen fått miljontals människor att läsa istället för att se på TV eller spela dataspel. Det börjar nästan bli en klyscha att skriva – men det gör det inte mindre sant.
Samtidigt ska jag erkänna att mycket av det jag älskade i de tre första böckerna (HP and the Prisoner of Azkaban förblir min favoritbok i serien) – mysterierna på Femboksnivå och alla fantasifulla varelser och växter – försvann när historien blev mörkare, upprepade sig allt mera (Pivot Drive – tåget – Hogwarts – Quidditch – Voldemort) och blev mer komplex, och framför allt i takt med att böckerna växte och svällde ut till gigantiska tusensidorskolosser. Tröttnade gjorde jag i alla fall aldrig och det är lite med en klump i magen jag kastade mig in i den slutgiltiga uppgörelsen.
När sista boken börjar är Harry ännu en gång hos sina elaka släktingar på Pivot Drive 4 – precis som i början av alla de andra böckerna – men där slutar likheten med tidigare äventyr. Sedan Snape dödat Harrys mentor Dumbeldore och Voldemort tagit över makten i Storbritannien är nämligen inget som förut. Samhället närmar sig Hitlers 30talstyskland och Harry, Hermione och Ron tvingas största delen av boken levda gömda i skogen, i väntan på att Harry försöker lista ut vad som krävs för att han ska kunna störta sin onda nemesis. Parallellt med detta knyter Rowling ihop mängder av trådar från tidigare böcker, och det gäller att man har ett helt gäng karaktärer i huvudet för att hänga med i svängarna. Själv tycker jag boken sackar lite under ett par två-tre hundra sidor i mitten på grund av detta…men eftersom miljöerna är nya (inget Hogwarts, inga oändliga Quidditchreferat) är det långt mycket bättre och rappare än det var i tillexempel HP and the Order of the Phoenix.
Crescendot innefinner sig dock i de tre sista kapitlen när allting får sitt slut. I kapitlet The Prince's Tale står jag nästan upp och jublar, när Rowling återigen kastar om vår uppfattning av en av seriens huvudkaraktärer (och på så sätt får något som jag bara med svårighet köpte i förra boken att kännas helt logiskt igen) och samtidigt mycket elegant visar att hon har haft stenkoll på historien från bok ett till sju och på varför saker har hänt som de har gjort. Av alla hundratals kapitel i serien är nog det här ett av mina favoriter. Därefter följer en upplösning som hämtad rakt ur Sagan om Ringen (ett stort slutgiltigt slag på Hogwarts som kommer bli rasande spännande på film) varvat med en mera lågmäld är-jag-död-eller-levande-scen a la Matrix-möter-Merediths-död-i-Grey's-Anatomy. Lite mera förutsägbart, men ändå ett klart acceptabelt slut på en historia som tagit dryga tio år att berätta (sju i HP-världen).
Avslutningen nitton år senare är jag som jag tidigare nämnt något mera tveksam till – den påminner mig lite för mycket om alla sagor jag läser för de barn jag känner och som alltid, alltid slutar med att prinsessan gifter sig med en prins – men jag antar att det var det enda sättet Rowling kunde få slut på alla spekulationer (det har för övrigt tidigare ryktats om att sista ordet i serien skulle vara "scar" och på något sätt känns det som att bokens näst sista rad i ett tidigare skede varit omskriven för att öppna för ett helt nytt äventyr för en ny generation Potters….nu står det istället "All was well" på sista raden och Rowling stänger därmed locket med en tydlig markering om att ska det skrivas något mera av henne så blir det förmodligen inte om Harry).
Betyget för Harry Potter and the Deathly Hallows blir relativt högt – men det är mycket tack vara de sex böckerna som kom innan den (att låta denna bok vara det första man läser om Harry skulle inte bara vara ohjälpligt dumt utan också förmodligen helt omöjligt och meningslöst) och som ett litet tack från mig till J.K. Rowling för ett helt gäng timmar med mera fantasi i huvudet än jag någonsin upplevt den här sidan skäggväxten.
De sju böckerna om Harry Potter kommer för evigt vara en del av världslitteraturen – vad creddpajaser, religiösa eller allmänt läslata tycker och tänker – och jag är glatt tacksam över att få ha varit med under tiden de kom ut. Sådant händer inte speciellt ofta.

Dagens Undran

Hur många nördar sitter och läser Harry Potter and the Deathly Hallows idag?

Jag är på sidan 217 - vart är ni?

After Beach

Andra dagen i rad vid havet utan att bada...
...men med förfrusna fötter och sönderbrända kroppsdelar.
Vädret är...hmm...udda!
Sista chansen imorgon - ska det bli ett år helt utan havsbad?

Ville bara passa på att påminna om Trollkarlen från Oz på SVT ikväll (deras musikalsatsning i sommar är jättekul), om inte annat för att man nog måste älska den för att gilla Wicked som jag tjatat om så mycket här (boken i det fallet - inte musikalen).
Eurofivestar verkar måttligt imponerad av boken, dock - så den passar nog inte alla. Ska bli spännande att se vad MrC säger (eftersom jag "tvingade på honom" den i födelsedagspresent).

Annars har jag läst ut min andra bok på två dagar (den första boken i mitt liv jag läst som varit tillägnad någon jag känner) och parallelläser nu två nya.
Jag älskar verkligen att ha semester!

Litterära Morgonritualer

a.k.a "Säg Mig Vad Du Köpte på Bokrean och Jag Ska Säga Dig Vem Du Är"

Trots att det här med bokrea tappat en hel del sedan köpa böcker på nätet blev det enda vettiga, så vidhåller jag och syrran vår tradition från våra sportlov som kids i Blekinge genom att stiga upp galet tidigt på morgonen för bokrean och botanisera lite i huvudstadens boklådor.
Det finns för övrigt inte mycket som jag älskar så genuint vad gäller shopping som att promenera runt bland böckerna i en välsorterad bokhandel. Bäst är såklartatt få gå en halv dag på Charing Cross Road i London, men det kan funka att bara ta en sväng in på Bokia med fröken Harrysson i Kista Galleria också.

Morgonens rutt blev Bokskotten, Akademibokhandeln (där vi käkade frulle och kollade på två olika TV4-team som rusade runt och följde Dogge och Claire Wikholm i deras bokshopping) och Åhléns. Hade självklart inte tänkt köpa något – och handlade givetvis för en femhundring i alla fall tillslut. Följande böcker inköptes helt spontant:

Melodifestivalen Genom Tiderna av Leif Thorsson & Martin Verhage
Har alltid känts som en bok jag trott någon skulle ge mig i födelsedagspresent eller på någon av mina otaliga schlagerfester (den är liksom type castad för mig) men antagligen har alla alltid trott att jag redan hade den. Nu har jag det.

Laterna Magica av Ingmar Bergman
De 1000 första kunderna på Bokskotten fick välja en bok gratis ur en hög, och jag valde denna. Svensk films stora mästare ligger ryktesvis på dödsbädden just nu (kom ihåg vart ni läste det först...snart drunknar ni i minnesbilagor och TV-specialer) och jag kände att någon gång borde man väl läsa hans memoarer.

Moderna Konstinriktningar: Popkonsten av David McCarthy
Varje dag när jag ser min (eller FFs) jättesnygga almanacka från Modern tate så tänker jag att jag vill lära mig mer om den moderna konsten. Den här serien omfattar alla moderna konstinriktningar (det finns 12 böcker) och den verkade vara en bra, kortfattad start i ämnet. Köpte bara en av dem, och valde popkonsten (som jag är absolut svagast för...bara det att de hade Lichtensteins Whaam! på omslaget fick mig att greppa den) som start.

Från Snickerboa till Villa Villekulla – Astrid Lindgrens Filmvärld av Petter Karlsson & Johan Erséus
Hade aldrig hört talas om den här boken, men föll direkt när jag bläddrade i den och hittade trivia som att killen som spelade Tommy (som i Tommy&Annika) oftast fick hoppa in och spela Pippi när scenerna ansågs för tuffa för Inger Nilsson. Verkar vara en tjock och intressant soffbordsbok om arbetet bakom några av min barndoms största filmupplevelser. Galet intressant!

Dessutom blev det två barnböcker att stoppa i farbror-Oswalds aldrig sinande förråd av presenter. Pysen Rider och Känner Du Igen Djuren? Det börjar bli många plastbarn nu så ett lager är bra...även om de flesta böcker såklart hamnar hos faboliterna i Onsala.

Var även lite sugen på Den Perfekta Kokboken av Fredrik Paulún och Oscar de Hoog...eftersom jag gillade deras Den Perfekta Lunchlådan....men insåg att vad jag egentligen behövde var deras splitternya Den Perfekta Träningsmaten och den var det ju inge rea på såklart. Blir att hoppa in på adLibris i så fall.

Just nu diskuterar de "bokrea-böcker man köpt – men som man sedan aldrig läste" på P3. Otroligt kul, och inte helt oväntat verkar Ulysses av James Joyce toppa den listan. Själv har jag så många böcker hemma just nu som jag verkligen vill läsa (men aldrig tar mig tid att göra) att det är svårt att välja någon – men jag vet att jag har flera som stått i bokhyllan i Göteborg i många, många år och som jag verkligen ska läsa. Någongång. Tror jag. Så. Vad har ni köpt?

Bokrecension: Hur Man Närmar Sig Ett Träd av Eva Dahlgren

Hur Man Närmar Sig Ett Träd
Eva Dahlgren, Sverige

Fördomar behöver inte alltid vara något negativt har jag just märkt. Hade jag till exempel inte haft (okej…jag är inte stolt över det här) några fördomar om lesbiska i allmänhet och om Eva Dahlgren i synnerhet, så hade kanske mina nuvarande tillstånd av lika delar överraskning och glädje över att det här är sommarens bästa bok (hittills) varit mycket mindre.

"För fans är detta givetvis en guldklimp" står det i en tryckt recension på pocketutgåvan av boken. Jag skulle i så fall vilja kalla den en liten diamant för dem som inte är Dahlgren-fans. Att läsa boken helt utan (tidigare) respekt eller beundran för artisten Eva Dahlgren tror jag nämligen bara gör njutningen större.

För det är verkligen en njutning. Lite i nivå med att titta på ett riktigt bra matprogram där man egentligen vet att man aldrig kommer att laga maten själv – men som man ändå lämnar hungrig och full av inspiration. Den här boken ger mig lust att skriva något. Att göra något kreativt. Må bra. Och den visar mig samtidigt att bra litteratur inte nödvändigtvis behöver vara skrivet på något förutbestämt sätt, utan att en riktigt bra bok kan kännas och skrivas som en riktigt bra blogg. Det finns ingen uttalad skillnad däremellan. Att skriva är att skriva är att vilja berätta något är att skapa något eget. Bok (kan vara) = Blogg. Lika mycket som en skittrist bok som staplar torrheter eller ytligheter på varandra, som skriver dig på näsan om vad du skall tycka eller tänka, eller – för att använda en populär genre – torrt rabblar fakta och lägger ut tydliga trådar för att deckargåtan skall lösas, kan få dig att tappa all kreativ lust med samma snabbhet som en meningslös blogg utan egen röst och som radar upp vakna-äta-jobba-äta-lida gör precis samma sak.

Eva Dahlgren rabblar också upp saker hon gör – men hon har någonting att säga (trots att hon nog inte alltid gör det medvetet eller tror det själv – boken känns rätt slumpmässigt påkommen), hon har den egna rösten (även bokstavligen…jag kommer ständigt på mig själv med att tänka på hur hon skulle ha låtit om hon själv läst det hon skrivit) och framförallt en (oväntad) härlig humor och självinsikt som genomsyrar allt hon skriver.

Det är massor av mat, det är svettiga tennismatcher, det är mängder av kreativ ångest och skaparblockering. Det är sångtexter, fyllor, dyra väskor och dyra viner. Det är några fantastiska motsatsbilder av en person; den stolta, gifta flatan som dissar homogalor. 08-bruden som lever storstadsliv och samtidigt är lantistant och kör traktor. Feministen som iklädd stringtrosor och nätstrumpor raljerar över snuskgubbar och vill att alla kvinnor ska gå osminkade på kvinnodagen – samtidigt som hon spanar in balettdansarnas snoppar för att överleva en balett.

Genomgående integritet, integritet, dåligt självförtroende och mera integritet...och så humorn då. Som när hon delar loge med Carola och upptäcker att det är bara vi icke-religiösa som ber till Gud om stora saker (bli frisk från sjukdomar etcetera) medan djupt religiösa som fröken Häggkvist sträcker armarna mot himlen och ropar "Käre Gud gör mig lite mera pigg!" när de är trötta…

Det är Lotta Bromé, Efva (såklart), Richard Wolff, Lisa Ekdahl, Peter Jöback, Louis Hoffsten, Mian Lodalen, Susanne Salomonsen och ännu mera Efva. Och ändå känns det helt naturligt.

Vad du än tyckt om Eva Dahlgren innan så läs den här boken. Om inte annat för att inspireras till att laga mat, njuta, göra det du vill, våga stå för vad du tycker, närma dig ett träd, eller varför inte skriva en bok själv? Eller kanske en riktigt bra blogg? Jag lovar; man kan inte mera än misslyckas.
.

Bästa Bok 2005

Bold = Bäst Kursiv = Runner-up

ÅRETS BOK:
Oracle Night – Paul Auster
No Tears for Queers – Johan Hilton
Dansare – Colum McCann
Lunar Park – Bret easton Ellis
A Long Way Down – Nick Hornby

Om mitt filmår var kass så var mitt bokår fantastiskt! Hornby, Easton Ellis och Auster klämde ur sig några av de bästa böcker (om inte den bästa i vissa fall) de skrivit – men det var de nya bekantskaperna som berörde mig mest, och särskilt Hiltons skrämmande och engagernade bok om homovåld.

Bokrecension: "Kim Novak Badade Aldrig i Genesarets Sjö"

Kim Novak Badade Aldrig i Genesarets Sjö
Håkan Nesser, Sverige

Det är sommar någon gång på 60-talet. Eriks och Edmund tillbringar en fantastisk sommar på landet tillsammans med Eriks äldre bror Henry som håller på att skriva en roman. Hemma i stan håller deras mor på att gå bort i cancer, men vem hinner tänka på det när Ewa Kaludis – lärarinnan som ser ut som Kim Novak och är tillsammans med Kanon-Berra – är i krokarna och inleder ett vänsterprassel med Harry…och så var det de där stora mysterierna i livet: Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden…och på toppen av det: Det Fruktansvärda.

Min första bekantskap med Håkan Nessers författarskap – och jag blev glatt överraskad.

Det är en rolig, mysig och lättläst bok som man sugs in ifrån första stund. Ett underbart språk och sista del som gasar på i 120km i timmen…man hinner knappt fatta vad som händer förrän historien är slut och man bara sitter och gapar. Därmed inte sagt att vägen dit är långsam – den är bara väldigt trivsam och man bli härligt nostalgisk över det oskyldiga 60tals-Sverige och över barndoms-somrar med badsjöar, serietidningar, cykelturer och utedass. Men där finns också hela tiden ett allvar (cancer, alkoholism, misshandel och så småningom ett mord) och en härligt absurd humor som lyfter berättelsen till något över det vanliga och gör det svårt att placera in den i ett fack (varför man nu skulle behöva det).

Jag skulle säga iallafall att det är en långt mycket trivsammare barndomsskröna än den något överskattade "Populärmusik från Vittula". En perfekt bok för en regnig sommardag!

Betyg: 7 cigaretter av 10 möjliga
.

Bokrecension: "A Long Way Down"

A Long Way Down
Nick Hornby, Storbritannien

Fyra människor möts en nyårsnatt på toppen av Toppers' House i London - alla med avsikten att ta sitt eget liv. Martin är en före detta tv-kändis som förlorat sin familj, heder och flickvän sedan han legat med en femtonåring och suttit i fängelse, Maureen är 50+, katolik, plikttrogen, och fast med en son som ligger i koma sedan flera årtionden, Jess är ung, omogen, halvalkoholiserad, smått drogberoende och har kärleksbekymmer, och slutligen är det JJ som saknar sitt band, sin flickvän och sitt hemland. Tillsammans har de absolut inget annat gemensamt än att de vill dö - något de bestämmer att skjuta upp till Alla Hjärtans Dag och däremellan försöka träffas sporadiskt för att hjälpa (eller åtminstone träffa) varandra.

Jag måste från början erkänna att ”engelska-män-som-på-ett-komiskt-sätt-skriver-om-andra-engelska-män-som-helst-ska-bo-i-London” är en favorit genre inom litteraturen hos mig. Mike Gayle. Tony Parson. Å så mina två allra största favoriter: Ben Elton och Nick Hornby. Ben Eltons två senaste har tyvärr varit besvikelser (speciellt efter mästerverket ”Dead Famous”) och då Hornby’s ”How to be Good” (enligt mig) var hans absolut sämsta bok hittills, så var det med lite skepsis jag gav mig i kast med ”A Long Way Down”. Som tur var mina farhågor helt i onödan. Rejält.

För det första har ju ”A Long Way Down” en helt genial upptakt. Fyra självmordbenägna som stoppar varandra lägger grund för både tragik och komik på samma gång. Dessutom är berättartekniken – att låta de fyra huvudpersonerna berätta händelseförloppet hela boken igenom om vart annat med fyra helt olika synsätt och språksätt (skickligt!) – helt lysande. Utöver det så lyckas historien hela tiden överraska och man har ingen aning om vart den ska ta vägen, och för en gammal drama-queen som mig så lyckas den dessutom säga ett och annat vettigt om livet (och förmodligen lära mig mera om det än exempelvis Alkemisten av Paulo Coelho som alla sa skulle förändra mitt liv).

En annan rolig sak är att min favorit bland de fyra huvudkaraktärerna hela tiden varierar. Först tycker jag Martin är den enda fullträffen och att Hornby helt misslyckats med att få kvinnorna till något annat än karikatyrer – men i slutändan är Maureen min favorit och Martin känns lite plastig…men så har vi ju JJ som lyckas ha min sympati genom hela boken…och Jess som känns sådär fruktansvärt äkta tonårstrotsigt pinsam. Nä, jag kan inte bestämma mig…

Nick Hornby är i alla fall tillbaka med sin bästa bok sedan ”High Fidelity” - och det känns precis hur bra som helst.

Betyg: 8 självmordskandidater av 10 möjliga
.

Bokrecension: "Harry Potter and the Half-Blood Prince"

Harry Potter and the Half-Blood Prince
J.K. Rowling, Storbritannien

Harry Potters sjätte år på Hogwarts visar sig bli ett av de värsta hittills. Lord Voldermort är slutligen tillbaka i full kraft och hans "Death Eaters" sprider skräck över hela Storbritannien (inte bara bland häxor och trollkarlar), Harry harsvårt att komma över mordet på sin gudfar, och på köpet har Professor Snape slutligen blivit lärare i "Defence Against the Dark Arts" och hans ärkerival Draco Malfoy har något lurt i görningen som bara Harry verkar märka. Uppå detta kommer Harrys nya roll som kapten över Gryffindors Quidditch-lag, samt en mängd komplicerade kärleksförhållanden både för Harry och för hans bästa vänner. Ljuspunkten är privatundervisningen från professor Dumbledore, men även denna skall visa sig leda till katastrof.

Innan jag kör igång med mina tankar kring senaste boken så finns det två grundförutsättningar som man bör nämna:

A) Jag har bara läst de engelska versionerna av Harry Potter och har därför ingen aning om vilka svenska namn olika varelser, personer och företeelser kan ha. Att läsa dessa fantastiska (och lättlästa) böcker på svenska är för mig som att jag skulle se filmerna dubbade…
B) Jag har sett de tre filmer som gjorts, men även om jag tycker de är snygga, sevärda, kompetenta, "Hollywoodska" popcornfilmer för barn, så är mitt största bestående intryck av dem att de kapar bort alldeles för mycket av böckernas sidospår, personer, varelser och (framförallt) magi/fantasi – men att deras spot-on casting gjort att det är barnskådisarnas, Emma Thompsons, Maggie Smiths (osv) ansikten jag ser framför mig när jag läser boken.

Därmed över till den sjätte boken som tar vid ungefär en sommar efter den femte boken slutade…och till en början är jag helt förvirrad då jag inte kommer ihåg allt som hände i femte boken – alla dessa nya karaktärer (Tonks/Umbridge/Bellatrix, Narcissa) gör att det går lite trögt…men snart blir allt nästan löjligt mycket som vanligt:
Harry är hos Dursleys, drar vidare till familjen Weasly, åker Hogwarts Espress, börjar sin termin och får en ny lärare, blir trakasserad av Snape och spelar Qudditch… naturligtvis finns det obligatoriska mysteriet med också – denna gången i form av en skolbok Harry kommer över och som tidigare ägts av någon som kallar sig "The Half-Blood Prince", plus ett mera diffust mysterium kring vad Malfoy har för sig (vilket aldrig lyckas gripa tag riktigt – åtminstone inte i mig).
Lyckligtvis – för att rädda boken från total upprepningskatastrof – slänger Rowling redan i andra kapitlet in ett avslöjande som ändrar förutsättningarna för allt vi läst i de tidigare fem böckerna…men undviker sedan detta ungefär 450 sidor, och ägnar dem istället huvudsakligen (förutom de ovan nämnda mysterierna) åt två saker:
Lord Voldermorts bakgrund…vilket är väldigt intressant och lägger grunden till kommande och redan passerade händelser.
Tonåringarnas kärleksliv…vilket säkert var oundvikligt men som ibland passerar gränsen för billig kiosklitteratur i sin beskrivning av tonårshånglande, varma pirr-i-magen och svartsjukedramer.

Så slutligen kommer då (som vanligt i Harry Potter-böckerna får man nog säga) de sista fantastiska dryga hundra sidorna när allting händer – och den här gången är det nästan värre än någonsin tidigare vad gäller överraskningar. Det är extremt spännande och oväntat och mina tårar fullkomligt sprutar - och man inser att den sjunde boken (som inte kan bli klar snabbt nog om ni frågar mig) kommer bli något helt annorlunda och förmodligen den absolut bästa Harry-boken hittills.

Någonstans verkar Rowling ha motsatt problem mot vad de som gör filmer av hennes böcker har. Hon blommar ut lite för mycket numera, tappar fokuseringen på den fantastiska grundhistoria som man får så komprimerat de sista 100-150 sidorna – och detta samtidigt som hon för första gången i en Harry-bok undviker att introducera nya skolämnen, prylar eller nya varelser & monster.

Blir man då besviken på denna bok om man gillat de tidigare?
Det beror nog lite på…
Möjligen kan folk komma att bli väldigt förvånade, ledsna, ja till och med arga över vilka Rowling beslutat sig för att ha ihjäl i den här boken och på vilket sätt hon ändrar alla förutsättningar inför de kommande – själv tycker jag bara det är häftigt.
Men jag tror de flesta – och i slutänden faktiskt även jag, trots mina problem ovan – köper att Rowling väljer att fokusera på Potters kärleksliv och kanske mera på utvecklingen av honom och hans vänner än på historiens utveckling.
För trots allt har man aldrig trist i Harrys värld, utan det är alltid en fröjd att plöja igenom varje äventyr.
…och jag befarar att sorgen när nästa bok är slut kommer vara mycket större (just för att det då verkligen är slut) än den jag känner just nu för att en av mina litterära favoritkaraktärer just strukit med…

Betyg: 6 Horcruxes av 10 möjliga
.

Bokrecension: "No Tears for Queers"

No Tears for Queers
Johan Hilton, Sverige

En reportagebok om hatbrott där Hilton rest runt för att träffa personerna inblandade i tre olika mordfall i världen: Matthew Shepard blir ihjälsparkad brutalt av två bästa vänner i ett avlägset naturområde i Laramie, USA, Johan Pettersson blir knivskuren till döds och kastad i en brun av en av Katrineholms tuffingar, och Josef Ben Meddour skjuts ned på Ramberget i Göteborg av två satanister. Alla tre är bögar och de dör för att de raggat på fel killar.

När jag köpte boken var det såklart för att ämnet intresserade mig och jag var nog beredd på att få läsa om en hel del vidriga brott och kanske på att få upp ögonen lite mer på att hatbrott verkligen finns i samhället runt omkring mig.
Jag var nog inte direkt beredd på att boken skulle beröra mig så kraftigt som den gjorde, att den skulle väcka så mycket tankar, ge mig dåligt samvete, få mig att tvivla på min rättshjälp om jag skulle utsättas för ett brott – och samtidigt skrämma mig så jag efter ett nattligt lästillfälle var tvungen att gå upp och dubbelkolla att min ytterdörr verkligen var låst…

Det är verkligen en av de mest skickligt skrivna böcker jag läst. Trots att man såklart förstår Hiltons ståndpunkt vad gäller hatbrott, så undviker han att glorifiera de homosexuella offren eller deras vänner, utan att för den sakens skull ta ställning för förövarna. Han berättar rakt och sakligt – och ibland oväntat humoristiskt – om sina intryck vid mötena med de inblandade personerna, och han väjer inte för att redovisa sina egna fördomar eller dra egna slutsatser, vilket gör hela materialet väldigt lättillgängligt i all sin makabra hemskhet.

Men mitt största bestående intryck av boken är nu inte våldet (även om det är synnerligen grafiskt beskrivet ibland), och kanske inte heller den upprördhet jag känner över polisens ovilja att kalla brotten för hatbrott eller deras uppenbara homofobi så får mig att fundera över vart jag skulle vända mig om något hände mig eller mina vänner…
…mitt största intryck är de tankar boken sätter igång hos mig kring min egen situation, mina fördomar och mitt sätt att leva.
Flera gånger kommer jag på mig själv att tänka att "det där kunde inte hända mig för jag stöter inte på heterosnubbar/går hem med helt okända/är alkoholiserad/efterbliven/femme", bara för att i nästa sekund skämmas som en hund över att de smygbögar Hilton intervjuar i Katrineholm säger och tänker exakt samma sak när de diskuterar mordet på Johan.

Är jag som dem?
Var jag som dem?
Kan hatbrott hända mig eller mina vänner (vi bor trots allt i Sveriges farligaste stad för homosexuella)?
Vad kan man göra för att uppmärksamma det här?

Det kommer att dröja länge innan jag funderat klart på de frågor som boken ställer…och undertiden lånar jag ut den till alla som kommer i min väg eller uppmanar dem att köpa den. Årets viktigaste bok?
Betyg: 9 homofoba poliser av 10 möjliga
.