Bokrecension: My Favourite Wife

My Favourite Wife
Tony Parsons, Storbritannien

Handlingen är inte speciellt avancerad; En brittisk man åker till Shanghai med sin fru och lilla dotter för att tjäna storkovan som advokat. När frun åker hem igen för att hennes far är sjuk dröjer det inte länge förrän mannen tagit sig en kinesisk älskarinna. Hur ska han lyckas hålla isär sitt liv i öst och sitt liv i väst? Och går det att både ha kakan och äta upp den? Som svepskäl för att få berätta en rätt mansgrisig "lad-lit"-historia kryddar Parsons sin berättelse med en massa iakttagelser om dagens Kina, iakttagelser som för mig är bokens stora behållning. Men nog hade det gått att berätta om de fruktansvärda förhållandena i Kinesiska klädfabriker ("som slavskeppen förr i tiden") där människor blir av med kroppsdelar för att britter ska kunna köpa Ullaredsbilliga kläder på Oxfordstreet, om hur prostitution är mera lukrativt än att jobba som lärare, om hur korruption är moraliskt riktigt så länge pengarna går till familjen och om hur man som västerlänning arbetandes i Kina måste ha skygglappar och blunda för alla de här grejerna om man vill utnyttja den brännheta Kinesiska ekonomin (en ekonomi som kommer vara större än USAs 2020 – men samtidigt ha över en halv miljard människor på svältgränsen) utan att linda in det i den här unkna otrohetsaffären. Jag – som verkligen inte är någon moraltant – blir bara helt trött på huvudkaraktären Bill som det är meningen man ska tycka lite synd om när han inte är man nog att antingen stanna hos sin familj eller bara ta steget fullt ut och vara med sin kinesiska (å det fast jag lever i samma veliga "jag vill ha båda"-sits med mina lägenheter i Stockholm och Göteborg). Det finns mängder av exempel på andra saker jag får lite dålig smak i munnen av här – som till exempel att kvinnoporträtten är sjukt endimensionella (bara i en scen glimrar till exempel karaktären Becca (frugan) till, i något som känns som en scen som skulle fått henne Oscarsnominerad för Bästa Biroll om det varit en film, annars känns hon mest som en vänstrande snubbes stora våta dröm, och min favorit är överklasstanten Tess som man nog egentligen ska tänka på som en bitchig kärring utan kontroll på sina barn), att språket är klyschigt och en fullständigt ofattbar sidohistoria om en australiensare – och då räcker det inte att det någonstans finns något riktigt viktigt som Parsons vill berätta. Slutet (där det både blandas in en mindre naturkatastrof och ett oväntat dåligt samvete från ingenstans) känns dessutom bara galet onödigt. Vet man absolut inget om Kina idag är delar av den här (sjukt glittriga btw – varenda fluga på badstranden ville sitta på min bok) boken riktigt bra men frågan är om det är värt besväret. Själv hade jag inte i närheten så trevligt med den som jag hade med Parsons förra (mera självbiografiska) bok, Stories We Could Tell.