Boy Meets Boy
David Levithan, USA
En av sommarens bästa läsupplevelser hittills visade sig vara en ungdomsbok. Varför fanns inte sådan här surrealistisk tonårs-hbt-romantik när jag var yngre? Storyn må vara enkel på gränsen till simpel och känslorna må vara basic - men karaktärerna är underbara och språket fantastiskt (även i den svenska översättning som jag läste – där heter boken Ibland Bara Måste Man - men nästa gång måste jag läsa Levithan på originalspråk).
Hur ofta händer det att man skrattar högt när man läser en bok (svar: lyckligtvis inte allt för ofta eftersom folk har en tendens att tro att man är galen alt. massmördare när det händer)? Hur ofta dyker det på varannan sida upp en sådan där mening – eller ett helt stycke – man vill stryka under (allt över med sin blå Faber-Castell Textliner 48 Refill) för att plocka fram och visa upp för olika personer som precis då känns självklara att de borde höra just detta?
Kanske är jag bara fast i tonåren som de flesta 30+ bögar (det var en av Bögjävlarnas åsikter som jag verkligen kände igen…fast mestadels hos andra…även om jag nu kanske måste revidera det) eller kanske är jag bara en hopplös romantiker – men högstadiehistorien om när Paul träffar Noah och råkar hångla med sitt ex Kyle samtidigt som hans bästis Joni dumpar deras vänskap för fotbollssnubben Chuck och hans andra bästis Tony spärras in på sitt rum av superreligiösa föräldrar…med mera…är årets roligaste läsning.
.
Inlägg
-
3 kommentarer:
Men ÅÅÅ vilket underbart omslag.
Vill nästan läsa boken ju. Och borde väl efter din recension!
Vet du vad!
Utan att låtsas att jag känner dig utan och innan så kändes den här boken väldigt Kim.
Jag tänkte massa på dig när jag läste boken...det påminner liksom väldigt mycket om ditt sätt att skriva och av alla jag känner(till) så är det nog en femtonårig Kim som är lättast att tänka sig på väldens queeraste och mest romantiska highschool. :)
Haha. Jag ska gå och kolla efter boken idag! Återkommer i ämnet.
Skicka en kommentar