Bokrecension: Himmelsöga

Himmelsöga
Arne Dahl, Sverige

Under min semester läste jag en artikel i Expressen där en svensk poliskommissarie (eller före detta sådan eller något liknande) appropå sommarens hetsiga kulturdebatt betygsatte svenska deckare. Meningen var väl att få lite mera läsare genom att sätta dit Leif GW Persson ytterligare, genom att få kommissarien att hylla våra svenska deckardrottningar – vilket han pliktskyldigt gjorde (även om han (såklart) tyckte allra bäst om gubbarna Roslund & Hellström...om vilka jag tyckte så här när jag läste dem senast). Nåväl.
Det jag skulle komma till var att han åtminstone lyckades såga en manlig deckarförfattare – nämligen just Arne Dahl – med en motivering i stil med att "Rikskriminalens Enhet för Våldsbrott av Internatinell Art, så löjligt, det finns ju inte" och att "polisarbetet ser inte alls ut så i Sverige") och därmed var saken klar (även om jag själv funderar lite över om det till exempel finns kvällstidningsjournalister som löser mord i drivor i Sverige).
Nu ska jag inte dröja kvar så länge vid det (killen får tycka precis vad han vill) men jag tänkte använda det som utgångspunkt för den här recensionen av Arne Dahls tionde och (och alla fall från början avsett som) sista bok om A-gruppen.
Grejen är med böckerna om A-gruppen har nämligen aldrig varit polisarbetet eller att de ska ha någon form av CSI-naturalism – ur ett TV-perspektiv skulle jag hellre jämföra dem med ett avsnitt av Morden i Midsomer regisserat av Dexter-regissören med ett manus av nyhetsgänget bakom 60 Minutes – utan att använda deckargenren som en täckmantel för att berätta om vår samtid och för att få använda litterära krumbukter som (och här är jag bara fördomsfull eftersom jag inte läst några av våra "deckardrottningar" – jag läste alla Agatha Christie när jag var yngre och det har med några undantag fått räcka för mig vad gäller deckare) jag misstänker man varken hittar hos Marklund eller Läckberg (eller Guillou eller R&H – det här är ingen könsbunden fördom).
Titta bara på en sådan sak som dialogen - självklart säger inte svenska SÄPO-chefer "Låt oss sluta larva oss" eller grovhuggna poliskommissarier saker som "fy bubblan", men det har liksom ingen betydelse här.
Det är inte det väsentliga.
Istället är det just i sådana saker, som att dialogen ibland blommar ut i små utvikningar om att folk utropat de senaste fem meningarna och borde sluta med det, som gör böckerna så unika. Där och i det första och sista kapitlet (där vi på något sätt stiger ut ur det normala berättarperspektivet och betraktar romanens personer mera som fiktiva personligheter än som verkliga personer) i Himmelsöga blir Arne Dahl och Jan Arnald som tydligast samma person. Litteraturforskaren och deckarförfattaren blir ett och man känner att den här killen vill något mera med sina böcker än att berätta din vanliga who-dunnit för slentrianläsning i hängmattan.
Böckerna om A-gruppen är nämligen främst tio nedtecknade speglingar av företeelser i samhället i Sverige just nu (eller snarare 'just då' – under det året de skildrar). Det är böcker som vill få oss att sätta oss ned, reflektera en stund och tänka: "Va fan håller vi på med?" samtidigt som vi glupskt vänder blad efter blad för att se om Jorge, Sara, Jon etcetera löser fallet eller om Paul någon gång får sin Kerstin.
Just Himmelsöga (en svensk översättning av det engelska övervakningskamerabegreppet "the eye in the sky", men även en symbol för flera olika företeelser i boken) är ju alltså dessutom slutpunkten på hela serien, och den knyter ihop dekalogen om A-gruppen på dels ett professionellt plan (jag tror faktiskt att alla de andra nio fallen refereras till på ett eller annat sätt), dels på ett personligt plan för gruppens karaktärer och dels på ett tematiskt plan (samhällets allt större brist på empati, dess ökande av brutalt hänsynslöst våld (främst mot och av kvinnor) och dess avsaknad av djup, eftertanke och meningsfullhet) – och lyckas samtidigt av bara farten enligt min mening bli seriens bästa bok (eller i alla fall en av seriens bästa).

Kanske - lite i motsats till det jag precis skrivit - blir boken så bra den här gången just för att samhällsanalysen (denna gång riktad dels mot övervakningssamhället, men ännu mera mot dess fixering vid yta och utseende) kombineras så friktionsfritt med en av Dahls blodigaste och mest hänsynslösa seriemördare....och med en parallell DaVinciKoden-liknande spionhistoria...så att det inte en enda gång känns krystat eller segt. Kanske är det bara för att jag sett fram emot den så länge (klämde ju de andra nio i rasande takt förra sommaren). Riktigt bra och spännande är det iallafall, och nu när alla böckerna finns nyutgivna på pocket - med extremt snygga omslag nästan uteslutande fotade av allra bästa Foto-Sara (precis som fotona här i recensionen) - så finns det ingen ursäkt att inte köpa på sig och läsa ett stycke svensk samhällshistoria förtäckt till kriminalroman i tio delar. Gör det!
.




PS. Blir det flera böcker nu då? Nu när serien är en succé och en internatinell publik hungrar efter mera, kan Arne Dahl och A-gruppen bara sluta att existera då? Kanske, kanske inte. Det lämnar jag till er som en cliffhanger att lista ut...för svaret finns någonstans bland Himmelsögas 409 sidor.